Årets första recension

Årets första deckarrecension blev En bror att dö för av Anders Roslund och Stefan Thunberg. Läs den här nedan:

Aktuell, angelägen och evig historia

Nu väntar norska Jörn Lier Horst Nattmannen som är en ganska tidig bok i serien om kriminalkommissarie William Wisting. Och så den tredje delen, Den sovande spionen, i Camilla Grebe och Paul leander Engströms Moskva noir-serie. Bara att läsa på.

2017 är redan här

enbror

2017 är faktiskt redan här. I alla fall om man tittar på recensionsböckerna som just nu anländer till redaktionen. Redan före jul kom faktiskt nästa års första deckare – Anders Roslund och Stefan Thunbergs En bror att dö för. Den är en fristående uppföljare till deras prisade Björndansen som var en roman om Militärligan och det ska bli väldigt spännande att läsa den. Recensionsdag 18 januari:
Ytterligare en 2017-deckare kom i dag från Modernista – Louise Pennys Begrav dina döda med första recensionsdag 13 januari. Det är ytterligare en bok i den kanadensiska deckarförfattarens serie med kriminalkommissarie Armand Gamache  som denna gång utreder mordet på en excentrisk historiker.
Ett nytt spännande deckarår väntar med andra ord runt hörnet.

Såld på Cass Neary

neary

Så lycklig man blir när man hittar något helt nytt att snöa in på. För mig är det just nu bara Cass Neary som gäller. Hon är huvudperson i amerikanska kultförfattaren Elizabeth Hands deckarserie som inleds med Generation Loss som kom på engelska 2007.
Det är det lilla förlaget Constant Reader som tagit Cass Neary till Sverige och fått mig att upptäcka henne. Neary är en helt osannolik trasig men också stentuff föredetting som fotograf som högst motvilligt ramlar in i riktigt otäcka mordutredningar. I Generation Loss får man veta att hon en gång var en lovande fotograf inom punkscenen i New York på 70-talet. I nutid är hon en härjad medelålders kvinna beroende av så väll knark som alkohol och en destruktiv livsstil. I Generation Loss får hon ett fotouppdrag av en gammal vän och hamnar i iskalla Maine bland övervintrade hippies, misstänksamma ortsbor och en seriemördare. Underbar läsning!
Efter Generation Loss kastade jag mig över del två i serien som också kommit på svenska i år, utgiven av samma förlag. Se mörkret heter den och här hamnar Cass i kylan igen – denna gång först i Finland och sedan på Island där hon konfronteras med foton av döda och black metall. Jag är bara halvvägs än men det känns minst lika lovande som del ett.
Som en röd tråd genom Cass Neary-serien går fotokonsten – foto står i centrum för utredningarna och man får lära sig mängder av intressant om så väl konstfototeknik som fotografins historia längs vägen. Titeln på bok ett Generation Loss är symboliskt nog ett utryck för hur mycket ett foto kan förlora i kvalitet när det överförs till ett annat format. Eller kanske för hur mycket Cass har fölorat när hon tvingas leva i en helt annan tid än den som var hennes glansperiod…
Möjligen är jag sen på att upptäcka den här fantastiska serien men jag njuter för fullt och uppmanar alla andra till läsning!

P.S Hard Light heter den tredje och ännu inte översatta boken i Cass Neary-serien.
D.S

Stilton och Rönning tillbaka i bokform

sov2

Jag tyckte verkligen om tv-filmatiseringen av Cilla & Rolf Börjlinds debutdeckare Springfloden som visades i SVT i våras. Kjell Bergqvist och Julia Ragnarsson fångade Tom Stilton och Olivia Rönning väldigt bra och jag håller tummarna för ännu en säsong.
Under tiden är det oerhört roligt att få möta Stilton och Rönning i bokform igen också. Sov du lilla videung heter seriens fjärde del. Jag har precis börjat läsa och som alltid när det gäller Börjlinds är det full fart och många trådar redan från början – flyktingkaos på Centralen i Stockholm, en vilsen ensamkommande flyktingflicka som tas om hand av hemlösa Muriel (ett intressant återseende från Springfloden), en annan flyktingflicka som försvinner spårlöst från Centralen och så en pojke som hittas mördad och nedgrävd i  en småländsk skog. Och dessutom verkar allt på något sätt börja i Filippinerna …
Totalt fast i läsningen är jag redan och recensionsdatum är det 22 augusti så då får ni veta mer.

Bättre kan man inte ha det

holthorst

Bättre helg än så här kan nog inte en deckarrecensent ha. Jörn Lier Horsts nya Blindgång alldeles nyss utläst och Anne Holts nya Offline – om Hanne Wilhelmsen och Billy T! – precis påbörjad. Dessutom sitter jag precis och skriver på en recension av Roslund & Hellströms nya Tre minuter och kan säga så mycket som att den går i väldigt positiva tongångar. Läs mer på kultursidan i veckan.

Solig deckardag

deckarhög

 

Ledig dag, solen lyser och våren har kommit. Dags att läsa deckare alltså. Helt plötsligt har det nämligen lossnat och lockande läsning har samlats på hög. En del är avklarat som Elizabeth Georges Oanade konsekvenser och Eva Dolans Döda talar inte som ni kan läsa om i kultursidans Deckarspalt på lördag. Jag kan säga så mycket som att en av dem kan vara det bästa i år och en definitivt inte är det. Och att lång tid i genren inte nödvändigtvis gör att man blir bättre och bättre …
Drygt halvläst är sedan Roslund & Hellströms Tre minuter som trots sina 600 sidor är en bladvändare som det inte känns som om jag kommer att bli besviken på. Denna gång rör sig detta suveräna författarpar långt, långt utanför Sveriges och Ewert Grens gränser. Sedan väntar också uppföljaren till Mats Olssons intressanta deckardebut Straffa och låta dö. I de bästa familjer heter den och ska bli mycket intressant att läsa.
Hängmattan nästa alltså!

Fossum först

Den första 2015deckaren är norsk – Karin Fossums Helveteselden. Liksom i Fossums förra, Carmen och döden (2013), är kriminalkommissarie Konrad Sejer tillbaka ordentligt och det är mer av en klassisk polisdeckare än vad fler av hennes andra böcker de senaste åren varit.
I Helveteselden hittas en kvinna och hennes lille son knivmördade i en gammal husvagn i skogen. Även om jag inte kommit så långt än är det tydligt att flera klassiska Fossun-teman finns med – mödrar och barn, frånvarande fäder, barn med någon form av utvecklingsstörning och hur det påverkar de närmsta och så ensamhet förstås. Första recensionsdag är 14/1 och då får ni veta mer.

IMG_0104.JPG

Två bra på en kväll

Vilken suverän tvdeckarkväll! Först sista delen i Den fjärde mannen som verkligen varit imponerande bra för att vara en svensk tv-deckare. Kan bero på förlagan, En annan tid, ett annat liv, som utan tvekan är en av GW Perssons bästa.
Och så efter detta Unge kommissarie Morse som är så underbart engelsk och bra att man blir helt lycklig. Om än en lite väl invecklad förklaring till mördarens motiv…

Deckarlucka 14

hayderrättLucka 14 fyller jag med alla böcker av den brittiska författaren Mo Hayder som jag har i min bokhylla. Just nu håller jag på och läser den senaste på svenska som heter Hud. Läs mer om den i Deckarspalten nästa lördag.
Mo Hayder har en imponerande förmåga att skriva deckare som är så otäcka att man knappt vågar läsa färdigt dem (speciellt Fågelmannen) men som samtidigt är så kärleksfulla mot huvudpersonerna (Jack Caffery och Flea Marley) att man bara måste tycka mycket om dem. Och spännande är bara förnamnet. Helst ska de dock läsas i kronologisk ordning eftersom det på ett väldigt avgörande sett hakar i varandras handlingar. Bortsett från fristående Hanging Hill då. Som är fantastiskt bra den med.

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 52 år
Bor: Lund
Läser just nu: Snömannen av Jo Nesbö, A Legacy of Spies av John le Carré.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Top of the Lake. Leka med valpen.
Ser fram emot: Höstrusk. Skidåkning.
×