Deckarlucka 23

lucka 23

23 december, Sverige:
Hemma igen och dagen före julafton. Efter all uppmärksamhet kring David Lagercrantz nya Millenniumbok i år är det kanske dags att påminna om originalen. Varför inte börja julledigheten med en omläsning av Stieg Larssons första Millenniumbok Män som hatar kvinnor. Det är den väl värd. Så här börjar det: ”Det hade blivit en årligen återkommande händelse. Mottagaren av blomman fyllde nu åttiotvå år.  När blomman anlänt öppnade han paketet och plockade bort presentpappret. Därefter lyfte han telefonluren och slog numret till en före detta kriminalkommissarie som efter pensionen bosatt sig vid Siljan.”

Lagercrantz bra val men…

Dagens stora deckarnyhet är naturligtvis att David Lagercrantz ska skriva en fjärde Millennium-bok. Personligen är jag ytterst tveksam till att det här att skriva nya böcker om döda författares huvudpersoner och kan egentligen inte komma på något lyckat försöka i deckaregenren. Möjligen P D James Döden på Pemberly men det är en uppföljare till Stolthet och fördom som James verkligen gör till sin egen och i en helt ny genre. En Millennium-bok skriven av någon annan än Stieg Larsson själv känns både dumt och onödigt. Trilogin är så bra som den är. Det behövs inte mer.
Men, om nu någon prompt måste göra det så är möjligen David Lagercrantz ett bra namn. Han är inte bara författaren till Zlatan-boken utan har skrivit ett par riktigt bra böcker inom deckargenren också. I finansdeckaren Stjärnfall från 2001 tar sig hjälten, ekonomiskribenten Daniel Mill, in i det innersta av finansvärldens mest korrupta och samvetslösa kretsar och tvingas omvärdera både sig själv och den värld han levt och arbetat inom. Och Syndafall i Wilmslow (2009) är en väldigt annorlunda och aningen deckarlik bok om mattegeniet Adam Turings självmord som jag tyckte mycket om. Jag hade med andra ord gärna sett fler deckare av Lagercrantz. Men hellre en han hittat på helt själv än en där han lånar från någon annan.

Tröstad av Dahl på tv

Män som hatar kvinnor i serieform blev inte så kul läsning som jag hoppades (Läs mer i min recension i lördagens deckarspalt). Deckarhelgen räddades i stället av att jag såg om den mycket lyckade filmatiseringen av Jo Nesbös actionthriller Huvudjägarna och av söndagens Arne Dahl på tv.
Dahls böcker är visserligen många, många gånger bättre, lurigare, klurigare och kusligare än filmatiseringarna men de funkar definitivt bättre än många andra svenska tv-deckare. Det är inte förutsägbara intriger (tacka Dahl för det!) och de flesta av skådespelarna är riktigt bra. Dialogen är i och för sig inte alltid så lysande men det köper jag i soffan sent på söndagskvällen.
Dessutom var det min favorit i A-grupps serien nu i söndags – De största vatten. Borde för övrigt läsas om snart.

Har ni missat Dahl på tv. Ta igen det här.

Suggestivt Millenniumomslag

Lovande ser den ut – Stieg Larssons Män som hatar kvinnor i serieform som kom med redaktionsposten i dag. Suggestivt omslag och vid en snabb genombläddring snyggt innehåll. I helgen blir det mer noggrann läsning (speciellt av texten som skrivits av ingen mindre än Denise Mina). Gillar jag den är serieläsningen räddad för lång tid framöver – totalt sex delar kommer det nämligen att bli, två för varje bok i trilogin. 21 november är det recensionsdag

Denise Mina och Millennium

Enligt Expressen ska Stieg Larsson Millennium-trilogi bli tecknad serie – en amerikansk och en fransk version kommer till hösten. Spännande!
Ännu mer spännande är att Denise Mina ska skriva manus till den amerikanska versionen. Mina och Larsson låter definitivt som en vinnande kombination. Fast allra viktigast är förstås illustrationerna i det här sammanhanget…

Läs mer och se exempel här.

Tuffa tag i lucka 1

Utmanad av kollegan Peter Olsson (som har bokbloggen Bibliopepe) satsar jag på en deckarkalender även i år.
Så, välkomna att i luckorna 1 till 24 möta favorithjältar ur min deckarbokhylla.

1/12
Lisbeth Salander:
Det är lika bra att gå ut hårt. Stieg Larssons Lisbeth Salander har gett deckargenren en helt ny hjältinna. Salander är underdog, actionhjältinna och geni i en enda salig röra och hon (för det är hon som gör det – inte Mikael Blomkvist) har lyft intresset för svenska deckare till svindlande höjder. I de svenska filmatiseringarna av Stieg Larssons tre böcker har har Noomi Rapace gjort en fin rolltolkning av Salander och nu ska det bli spännande att se hur amerikanska Rooney Mara lyckas med samma utmaning. 21/12 är det premiär för amerikanska The Girl with the Dragon Tattoo. Men, film i alla ära – Salander kommer definitivt bäst till sin magnifika rätt i bokform.
Så här beskrivs hon i början av Män som hatar kvinnor: ”Lisbeth Salander var för dagen klädd i svart t-tröja med en bild på ET med huggtänder och texten I am also an alien. Hon hade en svart kjol som var trasig i fållen, en sliten svart midjekort skinnjacka, nitbälte, kraftiga Doc Marten-kängor och tvärrandiga grön-röda knästrumpor. Hon hade lagt på makeupen i en färgskala som antydde att hon möjligen var färgblind. Hon var med andra ord ovanligt prydlig.”

 

 Rooney Mara spelar Lisbeth Salander i den amerikanska filmversionen av Mäns som hatar kvinnor. Foto: Scanpix

Salander en häxa?

I en artikel  i Expressen framför Andrew Brown (journalist på The Guardian) teorin att den bild som Julian Assange och hans försvarare ger av Sverige (som ett land där missionärsställningen är förbjuden, där obekväma fångar efter rättegång kan utlämas till USA för tortyr och dödsstraff och där polisen är inkompetent) den bilden har de fått genom svensk kriminallitteratur. Efter det vecklar Brown in sig i ett minst sagt underligt resonemang om att Lisbeth Salander är en modern häxa – ”modellerad efter alla ungdomars maktfantasier”.

Nog för att bilden av idylliska Bullerby-Sverige får sig en rejäl törn om man läser moderna svenska deckare eller för all del om man tittar på verkligheten. Det här skriver Lina Kalmteg betydligt intressantare och mer verklighetsförankrat om i artikeln ”Sverigebilden har hamnat på kant” i Svenska Dagbladet. Vad Andrew Brown egentligen är ute efter i sin artikel är mer dunkelt men helt klart är det underligt att han ser huvudpersonen i en boktrilogi som till stor del handlar om mäns utnyttjande och förtryck av kvinnor som en häxa. Kanske är han helt enkelt lite rädd för starka, smarta kvinnor?

Gabrielssons bok fin väg in i Millennium-världen

Millennium, Stieg & jag är Eva Gabrielssons bok om sitt och Stieg Larsson liv, om hans död, om hennes stora sorg och naturligtvis om arvstvisten. Precis efter att jag läst ut boken såg jag Stieg Larssons bror Joakim Larsson i Skavlan där han fick ge sin version av arvstvisten.  Det är bara att konstatera att det här är en sorglig och bitter historia som är omöjlig för någon utomstående att överblicka eller ta ställning i.

Det är inte heller därför man ska läsa Eva Gabrielssons bok. Man ska däremot läsa den för att den ger en intressant bild av Stieg Larsson, för att det är en fin berättelse om stark kärlek och gemenskap och samtidigt också  en mörk historia om att hantera sorg. Och så, kanske intressantast av allt, för att det är en fascinerande inblick i den Millennium-värld som Stieg Larsson skapade och som uppskattas av hur många läsare som helst runt om i världen.

Enligt Eva Gabrielsson är mycket i Millennium-världen inspirerat av Stieg Larssons och hennes gemensamma verklighet och i korta stycken insprängda i boken ger hon fascinerande förklaringar och ingångar. Det kan handla om små detaljer som hur isblommorna på insidan av fönstret i det hus i Hedestad som Mikael Blomqvist bor i i Män som hatar kvinnor kan vara inspirerade av isblommorna på fönstren i den lilla stuga i Norsjö kommun i Västerbotten där Stieg växte upp med sina morföräldrar. Eller hur muggarna på Millenniums redaktion är en ”kärleksfull vink till Expo, vars muggar var lika brokiga som journalisternas politiska uppfattningar.”  Det kan också handla om större sammanhang som hur mordet på fackföreningskämpen Björn Söder och bombattentatet mot journalisten Peter Larsson och hans lille son naturligtvis fanns i Stieg Larsson tankar när han i Flickan som lekte med elden skriver om mordet på Dag Svensson och Mia Bergman. Eller hur Stieg Larssons feminism format de kvinnliga huvudpersonerna i Millennium-böckerna ” (…) fria, modiga , och starka nog att förändra sin värld genom att vägra bli offer”. Eva Gabrielsson berättar också om verkliga människor som inspirerat till persongalleriet i böckerna, hur hennes egen bok om arkitekten Per-Olof Hallman hjälpte till i valet av adresser och varför Grenada spelar så stor roll i Flickan som lekte med elden.

Att Eva Gabrielsson väljer att dela med sig av denna fascinerande blandning av kuriosa och av viktiga länkar mellan Millennium-trilogin och Stieg Larssons verklighet är ovärderligt och lockar definitivt till ytterligare en omläsning av Millennium-böckerna. Så får det vara hur det vill med arvstvist och den mystiska fjärde boken. Det som faktiskt finns är gott nog.

Dags för Salander i lucka 20

20/12: Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson
Hela Millennium-trilogin är deckarläsning när det är som bäst men måste jag välja en favorit bland de tre blir det utan tvekan Flickan som lekte med elden. Här framträder Lisbet Salander ännu tydligare än i Män som hatar kvinnor som den suveräna kombination av Pippi Långstrump och modern actionhjälte hon är. Och avsnittet där hon blir nedgrävd och sedan a la Quentin Tarantinos The Bride gräver sig upp ur jorden och tar en gruvlig hämnd på alla de män som förnedrat, utnyttjat och misshandlat henne är bara så fantastiskt bra.

Så här här börjar det:
”Hon låg fastspänd med läderremmar på en smal brits med en ram i härdat stål. Hon låg på rygg. Händerna var fastlåsta vid sängkanten på vardera sidan av höften.”

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 52 år
Bor: Lund
Läser just nu: Patient Fury av Sarah Ward och Odd Child Out av Gilly MacMillan.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Leka med valpen.
Ser fram emot: Höstrusk. Skidåkning. Julledighet.
×