French om Tartt

Tana French om Donna Tartts Den hemliga historien. Det var kapitlet kastade jag mig över när Books to die for dunsade ner i brevlådan vid lunchtid i dag. French skriver bland annat: ”For me, this book redefined the territory that mysteries can claim. When I started writing, more than ten years after I first read it, I was writing within a landscape that The Secret History had redrawn for me.” Alla som bland annat läst Tana French suveräna och klart Tartt-inspirerade Okänt offer förstår precis vad hon menar. Underbart att läsa.
Nu ska jag kasta mig över Sara Paretsky om Dickens Bleak House, Liza Marklund om Kitty-boken The Ghost of Blackwood Hall, Val McDermid om Reginald Hills Dalen som dränktes och Anne Cleeves om Mankells Mannen som log – bland annat.

Och så passar jag på att påminna om att i november – tjugoett år efter Den hemliga historien och elva år efter Den lille vännen är det äntligen dags för en ny roman av Donna Tartt. Steglitsen blir den svenska titeln och det här är definitivt något att se fram emot.

Reginald Hill död

Enligt The Guardian är den engelske deckarförfattaren Reginald Hill död. Han blev 75 år.
Reginald Hill är framförallt känd för sina kriminalromaner med polisduon Andy Dalziel och Peter Pascoe och har skrivit kriminalromaner i över 40 år. I Sverige slog han igenom ordentligt när Dalen som dränktes gavs ut av Minotaur 1999.
Hills senaste bok på svenska var den fantastiska Hämnden som kom i februari förra året – en mäktig, vackert skriven och sagoinspirerad fristående deckare. Hills kriminalromaner är välskrivna och intelligenta och alltid skrivna med glimten i ögat och med en fascinerande förmåga att knyta an till annan litteratur.
Hans röst kommer saknas stort i deckarvärlden. Själv ska jag hylla honom genom att läsa om min personliga favorit Återkallad till livet.

Läs mer om Reginald Hill på hans svenska förlags hemsida.

Nöjd deckarnörd

Den ibland lite ensamma deckarnörden inom mig är mycket nöjd efter en helg i sällskap med Svenska Deckarakademin. Många givande deckarsamtal blev det – inte minst med nyinvalda (skånska!) ledamöterna litteraturforskaren Kerstin Bergman från Lund och deckarförfattaren Kristina Ohlsson från Kristianstad. Och med Svenska Deckarbibliotekets nya bibliotekarie Therese Hellberg (länk till Svenska Deckarbiblioteket här).
Och, naturligtvis med årets välförtjänta pristagare i klassen bästa svenska kriminalroman – Arne Dahl. Han lämnade arbetet med allra sista kapitlet i uppföljaren till prisade Viskleken och dök upp på stadsbiblioteket i Eskilstuna när priset tillkännagavs. Där berättade han bland annat att det var svårt att skiljas från romanfigurer i A-gruppen så därför fick det följa med in i nya boken och nya serien. Som är planerad att bli totalt fyra riktigt feta böcker. Nummer två (vars sista kapitel förmodligen skrivs nu i stället för i helgen) kommer ut till våren. Arne Dahl berättade också att den som längtar efter gamla A-gruppen kan få sitt lystmäte under julen – 27-28/12 visas de två första avsnitten i en tv-serie baserad på de tio böckerna om A-gruppen.
Liten besvikelse kände jag möjligen över att Belinda Bauers fantastiska Mörk grav inte blev årets bästa utländska kriminalroman. Å andra sidan är Denise Mina min stora favoritförfattare i genren och Getingsommar en mycket, mycket bra kriminalroman. Att faktabokspriset i Skåne hos filmforskaren Michael Tapper var å andra sidan extra roligt. Liksom att en annan deckarfavorit – brittiska Reginald Hill – tilldelades en Grand Master:  ”His ever more daring, plotting and literate wit has renewed the genre and widened its borders.”
Nöjd på många sätt alltså och inte minst med att vårens Deckarakademimöte eventuellt hamnar i Lund!

Här kommer för övrigt min recension av Arne Dahls Viskleken som jag inte hittade någon länk till:

VISKLEKEN
Författare: Arne Dahl
Förlag: Albert Bonniers förlag

Äntligen! Så känner jag när jag med stor förväntan slår upp första sidan i Arne Dahls nya kriminalroman Viskleken. Det finns få poliskollektiv som jag gillar så skarpt som Dahls A-grupp (Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art) och det finns få, om inga, nutida svenska deckarförfattare som jag gillar så bra som Arne Dahl. Han skriver  kriminalromaner på alldeles egna villkor – litterärt, välskrivet, kunnigt, aktuellt, spännande och utmanande.

Tio böcker utlovade pseudonymen Dahl (senare avslöjad som författaren och litteraturkritikern Jan Arnald) när han debuterade i deckargenren 1998 med Ont blod. I slutet av seriens tionde bok, Himmelsöga, är A-gruppen nedläggningshotad och Arne Dahl lägger på ett finurligt sätt avgörande om seriens fortsättning eller inte i huvudpersonernas egna händer. Ett år senare dyker A-grupparna upp igen i den märkliga och lekfulla metakriminalromanen Elva som blir en slags brygga mot en ny serie med ungefär samma huvudpersoner.

Och nu är de alltså här igen  – som Opcop (Operating Cops). Europol har nämligen planer på en operativ enhet och Opcop är en hemlig testgrupp med placering i Haag som ska samarbeta informellt med speciellt utvalda poliser i EU:s medlemsländer. Chef för Opcop är ingen mindre än den för Dahl-läsare mycket välbekante kriminalaren Paul Hjelm. Vid sin sida i Haag har han tio skickliga tio poliser från Europas alla hörn – bland dem den gamla A-grupparen Arto Söderstedt. Och, i Sverige sitter Kerstin Hjelm, Sara Svenhagen och Jorge Chavez som Opcops svenska kontakter. Stora delar av före detta A-gruppen samlade i handlingen alltså.

Testgruppen har inga fall att ta sig an förrän Sara och Kerstin med hjälp av en annan A-grupps bekant, dataexperten Jon Anderson, hittar kopplingar till den italienska maffian i en svensk möbeldirektörs dator. Ungefär samtidigt hittas liket av en kvinna konstfullt utplacerat vid Bird Sanctury Pond i Hampstead Heath i London och blir också det ett fall för Opcop. Och så har Arto redan tidigare börjat grubbla över de ord som en döende asiatisk man viskade i hans öra när han var observatör under ett G20-möte i London. Allt sammantaget leder till en intrikat härva av miljöbrott, terrorism och bankbedrägerier och Opcops medlemmar sprids ut över Europa för att följa ledtrådar i Lettland, Sverige, Italien och England.

Det är ett väl tilltaget persongalleri som Dahl presenterar i Viskleken. Förutom de välbekanta A-grupparna finns alltså ytterligare nio poliser att lära känna. Dahl är mästerlig på att hantera stora persongallerier med särpräglade individer och ge var och en mycket utrymme men det blir ändå nästa för mycket av det goda i Viskleken. Jag är ytterst tacksam för personregistret i början av boken som jag återvänder till ofta, ofta. Att lära sig att skilja rumänska maffiabekämparen Lavinia Potorac från litauiska maffiainfiltratören Laima Balodis eller spanske brotsstatistikern Felipe Navarro från italienska maffiapolisen Fabio Telbadi tar ganska många sidor…

Det kräver också rejäl koncentration för att följa de många intrigtrådarna som breder ut sig över Europa, över Atlanten mot USA och också ända bort till Tibet. Arne Dahl satsar stor och brett i nya seriens första bok (totalt fyra utlovas) – helt klart med syfte att få in läsarna i helhetsbilden och i närkontakt med hela persongalleriet. Men, även om jag ibland är aningen vilse i intrigen så njuter jag stort av att befinna här. Viskleken är en fantastiskt välskrivna och skrämmande mörka och övertygande nutidshistoria där penninghunger, utsugning och totalt förakt för människor går som blodröd tråd genom den brottslighet som Dahls sympatiska men aldrig ofelbara huvudpersoner bekämpar.

Arne Dahl har tagit med sig det bästa från A-grupps-serien, inklusive den skarpa humorn och kärleken till genren och huvudpersoner, in i sin nya serie och den har definitivt potential att bli hur bra som helst.

 

Suck över Hills tjockis

Man borde inte sucka när man får en sprillans ny deckare av mästerliga Reginald Hill att läsa. Men, det gjorde jag – djupt. Hills nya, som heter Hämnden och verkar väldigt lovande, är nämligen en riktig tjockis på över 500  sidor. Och jag som just nu för glatta livet plöjer skräckromanen The Passage av Justin Cronin. 750 sidor tjock är den…
Dygnet behöver fler timmar och jag behöver tunnare böcker.

Börjar med Dödsmässa

Efter några veckors stiltje börjar recensionsböckerna ramla in igen. James Ellroys feta Oroligt blod, Reginald Hills Dödsmässa och Ingrid Hedströms Under jorden i Villette blev denna veckas skörd.
Nu blir det alltså till att varva de nätbeställda nöjesböcker med recensionsböckerböcker. Eftersom jag har ett extra gott öga till Reginald Hill började jag med Dödsmässa (kommer ut 1/3) och är redan halvvägs inne i en klassisk Dalziel och Pascoe-historia med en försvunnen äkta man, en stormrik gangster, en halvkorkad blivande politiker, en alldeles för nyfiken journalist och ett synnerligen kriminellt syskonpar. Andy Dalziel är tillbaka efter konvalescensen i underbara Austeninspirerade Döden löser alla problem men tycks faktiskt ha lite problem med ork och minne. Dock inte med självförtroendet!

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 52 år
Bor: Lund
Läser just nu: Snömannen av Jo Nesbö, A Legacy of Spies av John le Carré.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Top of the Lake. Leka med valpen.
Ser fram emot: Höstrusk. Skidåkning.
×