Värdiga pristagare

Åsa Larssons Till offer åt Molok är årets bästa svenska kriminalroman, Peter Robinsons En förgiftad man är årets bästa översatta kriminalroman och Lars Petterssons Kautokeino, en blodig kniv är årets bästa debut. Självklart är jag nöjd med Svenska Deckarakademins deckarpristagare i år – speciellt med tanke på att jag själv varit med och valt ut dem. Dock inte på plats i Eskilstuna där höstmötet traditionsenligt hölls eftersom födelsedagar och annat kom emellan.

För mig är Åsa Larsson definitivt en av Sveriges absolut bästa deckarförfattare och en ny bok av henne är alltid en riktig högtidsstund. Hon ägnar tid och omsorg åt både språk och miljöskildringar och ger dem en speciell och personlig touch genom närheten i skildringar av djur och natur och genom att våga sig på även övernaturliga inslag.
Hittills har jag tyckt mycket om varje bok och årets Till offer åt Molok är inget undantag. Snarare når den snäppet ännu längre eftersom Åsa Larsson denna gång även skildrar Kiruna under 1900-talets början och på så sätt ger en helhet, en historia åt bygden, människorna och miljön som hon skrivit så angeläget och vackert om  i de tidigare fyra böckerna. En mycket värdig pristagare alltså även om de övriga nominerade – speciellt Tove Alsterdals I tystnaden begravd – var mycket tuffa konkurrenter.

Att sedan Lars Petterssons Kautokeino, en blodig kniv blev årets bästa debut är vansinnigt roligt. Den är utan tvekan en av de bästa debuter jag läst på många år och värd all uppmärksamhet den kan få. Den som inte läst den än bör göra det på direkt! Så här skrev jag bland annat i min recension:
”Lite inspiration från både Jägarna och Åsa Larsson och så en alldeles fantastisk förmåga att sätta ord på snön, vitheten, kylan, fukten, frosten, fjällen, ja hela den mäktiga naturen i nordnorska Kautokeino. Lägg sedan till en övertygande kännedom om människornas slitiga värld som är så långt från naturromantik som man bara kan komma. Allt detta tillsammans gör att filmaren Lars Petterssons debutthriller Kautokeino, en blodig kniv är en av årets stora glädjeämnen i genren.”

Även bland de nominerade till bästa utländska kriminalroman var konkurrensen riktigt tuff – om än koncentrerad till enbart två länder. Vinnande brittiska Peter Robinsons En förgiftad man tävlade mot landsmanninnan Belinda Bauers Skuggsida och Ni älskar dem inte och islänningarna Yrsa Sigurdardottis Eldnatt och Arnaldur Indridasons Den kalla elden. På sätt och vis var alla fem värdiga vinnare här (jag är speciellt svag för Eldnatt) men En förgiftad man sticker ut på ett speciellt sätt i Robinsons författarskap – inte minst genom sina övernaturliga inslag – och är en vansinnigt välskriven och ruggig historia. Så här skrev jag bland annat om den i min recension:
”I någon annans händer skulle det här mycket väl ha kunnat bli en riktigt klyschig och förutsägbar spök/deckarhistoria men Peter Robinson ger den så mycket liv och spänning att det bara är att kapitulera – till och med för de övernaturliga inslagen… Han bjuder på knivskarpa porträtt – inte minst av Grace om en kvinna fast mellan sina egna ambitioner och sin tids syn på kvinnorollen – och en underbart realistisk skildring av den instängda engelska landsbygden. Dessutom avslöjar han hemligheter som ligger och skaver långt efter att man smått andlös slagit igen sista sidan. Hur mycket sanning finns det egentligen här?”

Och så blev det glädjande nog också ett specialpris till den deckarförfattande duon Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquists mycket tätt romansvit i tre delar med samlingsnamnet Victoria Bergmans svaghet (Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar). Deckarakademins motivering säger det mesta om denna speciella och mycket bra historia: ”En hypnotiskt fängslande psykoanalys i kriminallitteraturens form.”

Den som missat läsning av någon av de prisade böckerna eller någon av de övriga nominerade har många suveräna lässtunder framför sig. Själv är jag lite sugen på omläsning av alla Åsa Larsson Rebecka Martinsson-böcker. Ska försöka hitta tid för det!

(På bilden Åsa Larsson, foto: Orlando G Boström)

Suggestivt om kriminalare och spöken

I april är det dags för en ny bok om engelska författaren Susan Hills kriminalare Simon Serrailer. The Betrayal of Trust kommer den att heta och det blir den sjätte i den här suggestiva och välskrivna serien som utspelas i den fiktiva engelska katedralstaden Lafferton. Tråkigt nog verkar inget svenskt förlag fått upp ögonen för Susan Hill än.
Så här i efterdyningarna av Halloween kan det väl dessutom vara läge att tipsa om att hon också skriver suveräna spök/skräckromaner. Bäst är ruggiga The Women in Black som kom redan 1983, som har gjort stor succé som teater och som dessutom är aktuell som film nästa år med självaste Harry Potter (Daniel Radcliffe) i huvudrollen.
The Small Hand som kom ut i september i år är också ett litet mästerverk i genren. Läs Guardians lyrisk recension här.
Kanske kan det här vara något för svenska förlag i alla fall?

Läs gärna mer om mångsidiga Susan Hill här.

Läskig läsning

Skräckfilmer hör Halloween (och överhuvudtaget mörknande höst) till. För den som gillar att utmana mörkret och mystiskt skrapande grenar utanför fönstret med en dos skräck finns det gott om bokalternativ också.

Den bok som skrämt mig allra mest är en riktig skräckklassiker – Bram Stokers Dracula. När jag kom till den suggestiva kyrkogårdsscenen där den döda Lucy vaknar till liv blev jag så rädd att jag var tvungen att gömma boken under en massa andra böcker för att inte ens behöva titta på den. Fast jag vara bara 12 eller 13 år då förstås.

Deckare och kriminalromaner kan vara minst lika otäcka och skrämmande som skräckromaner. Patricia Cornwells debut Den osynlige vågade jag knappt läsa kvällstid och definitivt inte om jag var ensam hemma. Det samma gällde naturligtvis för Thomas Harris När lammen tystnar eller Röda draken.

En klar trend de senaste åren är deckare som balanserar på gränsen till skräck eller till det övernaturliga och som lyckas kombinera genrernas skrämmande sidor på ett spännande sätt.
Här finns självklart Johan Theorins Ölands-böcker och framförallt hans Nattfåk där det spökar i en gammal fyrmästargård. Åsa Larsson räds heller aldrig det övernaturliga och hennes senaste bok Till dess din vrede upphör inleds med en klaustrofobisk, vansinnigt otäck scen där två ungdomar som dyker i en fjällsjö dränks genom att vaken de tagit sig ner igen täcks över. Den fruktansvärda händelsen beskrivs i efterhand av en av de drunknade ungdomarna.

En alldeles nyutkommen bok som helt klart går i denna blandgenres spår är Johannes Källströms Offerit (1/11 på Massolit förlag). I en till synes ganska klassisk polisroman vrids verkligheten mer och mer mot en helt annan verklighet med förbannelser, djävlar och demoner. Det är både vansinnigt underhållande och riktigt otäckt! Läs mer här.

Betydligt närmre splatter än klassisk skräck ligger populära pseudonymen Lars Keplers debut Hypnotisören. Jakten på en vansinnig mördare inleds med med blodiga beskrivningar av hur nästan en hel familj huggits ihjäl. Även uppföljaren Paganinikontraktet följer i samma blodiga spår.

Sedan har vi naturligtvis den svenske skräckmästaren John Ajvide Lindqvist själv vars Lilla stjärna tillhör årets riktiga bokhöjdpunkter. Obehagligt, blodigt och framförallt tänkvärt om vår tids tonårsvärld.

Trevlig läsning…

Läskig läsning

Skräckfilmer hör Halloween (och överhuvudtaget mörknande höst) till. För den som gillar att utmana mörkret och mystiskt skrapande grenar utanför fönstret med en dos skräck finns det gott om bokalternativ också.

Den bok som skrämt mig allra mest är en riktig skräckklassiker – Bram Stokers Dracula. När jag kom till den suggestiva kyrkogårdsscenen där den döda Lucy vaknar till liv blev jag så rädd att jag var tvungen att gömma boken under en massa andra böcker för att inte ens behöva titta på den. Fast jag vara bara 12 eller 13 år då förstås.

Deckare och kriminalromaner kan vara minst lika otäcka och skrämmande som skräckromaner. Patricia Cornwells debut Den osynlige vågade jag knappt läsa kvällstid och definitivt inte om jag var ensam hemma. Det samma gällde naturligtvis för Thomas Harris När lammen tystnar eller Röda draken.

En klar trend de senaste åren är deckare som balanserar på gränsen till skräck eller till det övernaturliga och som lyckas kombinera genrernas skrämmande sidor på ett spännande sätt.
Här finns självklart Johan Theorins Ölands-böcker och framförallt hans Nattfåk där det spökar i en gammal fyrmästargård. Åsa Larsson räds heller aldrig det övernaturliga och hennes senaste bok Till dess din vrede upphör inleds med en klaustrofobisk, vansinnigt otäck scen där två ungdomar som dyker i en fjällsjö dränks genom att vaken de tagit sig ner igen täcks över. Den fruktansvärda händelsen beskrivs i efterhand av en av de drunknade ungdomarna.

En alldeles nyutkommen bok som helt klart går i denna blandgenres spår är Johannes Källströms Offerit (1/11 på Massolit förlag). I en till synes ganska klassisk polisroman vrids verkligheten mer och mer mot en helt annan verklighet med förbannelser, djävlar och demoner. Det är både vansinnigt underhållande och riktigt otäckt! Läs mer här.

Betydligt närmre splatter än klassisk skräck ligger populära pseudonymen Lars Keplers debut Hypnotisören. Jakten på en vansinnig mördare inleds med med blodiga beskrivningar av hur nästan en hel familj huggits ihjäl. Även uppföljaren Paganinikontraktet följer i samma blodiga spår.

Sedan har vi naturligtvis den svenske skräckmästaren John Ajvide Lindqvist själv vars Lilla stjärna tillhör årets riktiga bokhöjdpunkter. Obehagligt, blodigt och framförallt tänkvärt om vår tids tonårsvärld.

Trevlig läsning…

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 52 år
Bor: Lund
Läser just nu: Patient Fury av Sarah Ward och Odd Child Out av Gilly MacMillan.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Leka med valpen.
Ser fram emot: Höstrusk. Skidåkning. Julledighet.
×