Marcella är tillbaka!

Ni har väl inte missat att det finns en ny säsong av den brittiska polisserien Marcella på Netflix. Efter första avsnittet var jag mer än måttligt förvirrad över alla olika trådar och tidsperspektiv men nu efter tre är jag lika fast som jag var under förra säsongen. Det kan ju bero på att svenska Hans Rosenfeldt fortfarande är manusförfattare. Och att Anna Friel är fantastisk som Marcella.

Lovande och blodigt från Grönland

Just nu läser jag en mycket lovande deckare av danska författaren Mads Peder Nordbo. Flickan utan hud heter den och utspelar sig i två tidsplan – 70-tal och nutid – på Grönland dit den danska journalisten Matthew Cave har flyttat för att försöka få distans till bilolyckan där han förlorade både sambo och barn. Han blir utskickad för att skriva om en mumie som hittats i isen men när den som vaktar mumien mördas på ett utstuderat brutalt sätt hamnar han mitt i en mordutredning med kopplingar till fyra olösta mord på 70-talet. Flickan utan hud är rejält blodig men har samtidit en fantastiskt språk för att beskriva så väl den speciella naturen som det tuffa förhållanden som framförallt ursprungsbefolkningen lever under på Grönland. Suverän läsning så här långt.

Deckare som utspelas på Grönland tillhör heller inte vanligheterna vilket naturligtvis gör läsningen extra intressant. På rak arm kan jag egentligen bara komma på Peter Höegs fantastiska Fröken Smillas känsla för snö som så småningom hamnar på grönland, isländska Yrsa Sigurdardottirs inte riktigt lika bra Ödemark där hennes huvudperson advokaten Thora reser till Grönland för att undersöka försvinnanden där. Och så danska syskonen Lotte och Sören Hammers Allting har sitt pris från 2013 som jag tyvärr inte har läst än. Det finns säkert fler.
Vill man läsa andra riktigt bra deckare som också utspelas i arktisk miljö kan man läsa brittiska Melanie McGraths deckare om vildmarksguiden och isbjörnsjägaren Edie Kiglatuk som utspelas i den kanadensiska delen av Arktis. Den första delen White Heat finns på svenska med titeln Där ingen har gått och sedan finns det ytterligare två, The boy in the snow och Bone Seeker på engelska. Rekommenderas!

Från Hitchcock till A J Finn

 

”Richly enjoyable tale of love, loss and madness.” Så beskrivs A J Finns (pseudonym för Daniel Mallory) psykologiska thriller Kvinnan i fönstret i en recension i The Washington Post. Jag kan bara instämma efter gårdagens sträckläsning. Bokens huvudperson är Anna Fox som är barnpsykolog men lider av agorafobi (torgskräck) och inte kan lämna sitt charmiga hus i ett lugnt kvarter i New York. Hennes familj tycks ha lämnat henne och hon fördriver dagarna med att dricka stora mängder vin, titta på gamla svartvita noirfilmer och spionera på grannarna. En dag ser hon något hon nog inte borde ha sett och frågan är om någon kommer att tro på henne när hon berättar det. Och naturligtvis göms det högvis med hemligheter här och frågan är vem man egentligen kan lita på.
Mycket i Kvinnan i fönstret påminner naturligtvis om Paula Hawkins bestseller Kvinnan på tåget och om dess succéföregångare Gone Girl – böcker som gjort att psykologiska thrillers med kvinnor som ingen vill lyssna på, opålitliga berättare och komplicerade kärleksrelationer nu duggar väl tätt. Samtidigt står sig Kvinnan i fönstret väldigt väl här. Dels för att den är mycket välskriven och välkomponerad och även om jag kan ana mig till en del av det som döljs under ytan långt innan det avslöjas så kvarstår gott om gåtor och inte minst spänningen. Och framförallt är det otroligt fascinerande hur A J Finn väver in de klassiska noirfilmer som Anna tittar på i handlingen – hur han beskriver dem och låter dem återspeglas i handlingen.
Och naturligtvis är det egentligen inte alls Kvinnan på tåget eller Gone girl vi ska tänka på när vi läser Kvinnan i fönstret utan Alfred Hitchcocks mästerliga skräckfilm Fönstret åt gården (Rear Window) från 1954 där den gipsade yrkesfotografen L.B. ”Jeff” Jefferies (James Stewart) också sysselsätter sig med att spionera på sina grannar genomsitt fönster och ser saker som får honom att misstänka att en av dem mördat sin fru.
24 maj besöker A J Finn Sverige och jag ska göra en telefonintervju med honom. Det finns definitivt mycket att prata om så håll utkik efter artikeln på våra kultursidor om ni vill veta mer.

Gotlands vinnare

(Lina Bengtsdotters Annabelle blev årets deckardebut på deckarfestivalen Crimetime Gotland. Foto: Karl Melander)

Under helgen samlades deckarförfattare och deckarälskare på Gotland för den tredje upplagan av deckarfestivalen Crimetime Gotland. Festivalen har också instiftat sina egna deckarpriser, Crimetime Specsavers Award, och redan innan festivalstarten avslöjades Kerstin Ekman som årets hederspristagare med motiveringen: ”Kerstin Ekmans kriminalromaner, inte minst Händelser vid vatten, var just banbrytande med sitt poetiska språk och en utvecklande stil och har varit en stor inspiration för många av dagens svenska deckarförfattare.”

Även Jo Nesbö som vinnare av det nyinstiftade Nordic Noir priset för kriminalromanen Törst avslöjades i förväg. Här löd motiveringen: ”Med sin enastående serie om kriminalkommissarie Harry Hole står Jo Nesbø ohotad på tronen som Skandinaviens kriminalförfattare nummer ett. Han besitter ett hantverk som gör att det är en njutning att läsa hans böcker, även när de som den senaste romanen Törst handlar om en ovanligt blodtörstig mördare.

På lördagen presenterades övriga pristagare och Lina Bengtsdotters Annabelle utsågs till årets debut medan Kristianstadsfödda Kristina Ohlssons Varulvens hemlighet och Zombiefeber blev årets barndeckare. Läsarpriset, årets deckarförfattare, gick för andra året i rad till Emelie Schepp.

Här nedan kan ni läsa vad jag tyckte om Törst och Annabelle.

I Harry Holes värld tar mörkret aldrig slut

En avslutad trilogi och två debutanter

 

 

 

Såld på Cass Neary

neary

Så lycklig man blir när man hittar något helt nytt att snöa in på. För mig är det just nu bara Cass Neary som gäller. Hon är huvudperson i amerikanska kultförfattaren Elizabeth Hands deckarserie som inleds med Generation Loss som kom på engelska 2007.
Det är det lilla förlaget Constant Reader som tagit Cass Neary till Sverige och fått mig att upptäcka henne. Neary är en helt osannolik trasig men också stentuff föredetting som fotograf som högst motvilligt ramlar in i riktigt otäcka mordutredningar. I Generation Loss får man veta att hon en gång var en lovande fotograf inom punkscenen i New York på 70-talet. I nutid är hon en härjad medelålders kvinna beroende av så väll knark som alkohol och en destruktiv livsstil. I Generation Loss får hon ett fotouppdrag av en gammal vän och hamnar i iskalla Maine bland övervintrade hippies, misstänksamma ortsbor och en seriemördare. Underbar läsning!
Efter Generation Loss kastade jag mig över del två i serien som också kommit på svenska i år, utgiven av samma förlag. Se mörkret heter den och här hamnar Cass i kylan igen – denna gång först i Finland och sedan på Island där hon konfronteras med foton av döda och black metall. Jag är bara halvvägs än men det känns minst lika lovande som del ett.
Som en röd tråd genom Cass Neary-serien går fotokonsten – foto står i centrum för utredningarna och man får lära sig mängder av intressant om så väl konstfototeknik som fotografins historia längs vägen. Titeln på bok ett Generation Loss är symboliskt nog ett utryck för hur mycket ett foto kan förlora i kvalitet när det överförs till ett annat format. Eller kanske för hur mycket Cass har fölorat när hon tvingas leva i en helt annan tid än den som var hennes glansperiod…
Möjligen är jag sen på att upptäcka den här fantastiska serien men jag njuter för fullt och uppmanar alla andra till läsning!

P.S Hard Light heter den tredje och ännu inte översatta boken i Cass Neary-serien.
D.S

Längtar och läser Peter May

may

 

Om mindre än en månad befinner jag mig på Shetlandsöarna. Huvudsyftet är att delta i deckarfestivalen Shetland Noir men naturligtvis blir det en del turistande också. Mörkt, regnigt och blåsigt kan det bli men det känns hur spännande som helst. Flyg är bokat, boende är bokat, bil är bokad och programmet för deckarfestivalen börjar ta form. det naturligaste sättet att ladda upp vore naturligtvis att läsa Ann Cleeves men med Svenska Deckarakademins nomineringar inom en nära framtid är det bara årets deckare som gäller just nu. Lite vinpinad ö-stämning får jag i alla fall när jag läser skotska Peter Mays suveräna Lewispjäserna – även om det handlar om Isle of Lewis i Yttre Hebriderna och inte Shetlandsöarna. Säkert värt ett besök det också!
Peter May kommer tyvärr inte till Shetland Noir men det gör andra skotska författare som till exempel min stora favorit Denise Mina, naturligtvis Ann Cleeves och även Alex Gray och Stuart MacBride. Och så två svenska deckarförfattare – Arne Dahl och Håkan Nesser. Och så kommer den spännande isländska författaren Yrsa Sigurdardottir och en hel mängd andra varav jag inte ens hör talas om alla. kan bli många spännande läsbekantskaper med andra ord.
Men än så länge längtar jag och läser Peter May – och en hel del annat

Alla hjärtans-deckare

hjärta2Fira Alla hjärtans dag med en deckare! Genren fullständigt svämmar över av starka kärlekshistorier att följa. Speciellt om man är lite extra svag för olycklig kärlek.

Mina fem-i-topp:
1. Lord Peters smekmånad av Dorothy Sayers: Till slut fick de varandra ändå – Lord Peter Wimsey och Harriet Vane. men naturligtvis blir det en smekmånad med ond bråd död, intellektuella utmaningar och trots lyckan en anings av kärlekskomplikation.
2. In the Woods av Tana French: En fantastisk deckare och en sådan där fullständigt omöjlig kärlekshistoria där man håller tummarna in i det sista trots att man vet att det inte hjälper det minsta.
3. Cold in Hand av John Harvey: En mycket överraskande vändning i en fin kärlekshistoria. Näsduksvarning!
4. Gone Girl av Gillan Flynn: Den mest skruvade kärleks/relationshistoria man kan tänka sig. Så lång från romantik man bara kan komma.
5. For the sake of Elena av Elizabeth George: Ännu en sådan där äntligen-får de-varandra-deckare men med ett rejält mörkt, för att inte säga kolsvart, kärleksstråk i själva mordintrigen.

 

 

Äntligen Attica Locke på svenska

AtticaAttica Locke var en av de författare som jag fick rekommenderade av en härligt deckarnördig bokhandelsmedarbetare i den lilla bokhandeln McNally Jackson i New York förra hösten. Jag var på jakt efter nya, spännande amerikanska deckarförfattare och hon drog utan en sekunds tvekan ut Lockes senaste bok The Cutting Season som jag sedan läste och blev väldigt förtjust i. Det är en annorlunda kriminalroman som utspelas på ett före detta slavplantagen, Belle Vie, som numera är museum och turistattraktion. När en kvinnlig invandrare som arbetar på plantagen hittas mördad leder utredningsspåren tillbaka till plantagens riktigt mörka historia.
Nu har glädjande nog Leopard förlag upptäckt Attica Locke och ger ut hennes debutdeckare Black Water Rising (2009) med titeln Svarta Vatten (recensionsdag 14/10). Boken, som har omslagsblurbar av deckargiganter som Val McDermid, Dennis Lehane, George Pelcanos och James Ellroy, utspelas i Houston, Texas i början av 1980-talet och huvudpersonen är den något luggslitna advokaten Jay Porter som efter ett hjältemodigt ingripande när han tror sig rädda en ung kvinna från att drunkna hamnar i en riktig mardrömshistoria. Det här kan mycket väl vara en av höstens bästa deckarläsningar och för den som blir sugen på mer kan jag berätta att Attica Lockes bok nummer tre kommer ut i april nästa år och kommer att ha titeln Pleasantville.

Läs mer om Attica Locke här.

Foto: Jenny Walters

Underhållande om Nordic Noir

Rekommenderar verkligen K-special-dokumentären Nordic Noir som visades på Svt i går kväll. En intressant och minst sagt underhållande bild av  nordiska kriminalseriers genomslag i framförallt Storbritannien. Sedan kanske man kan fundera en del kring den minst sagt svävande definitionen av Nordic Noir. Eller vad säger till exempel Kerstin Bergman på crimegarden.se om det?

Se Nordic på Svt play här.

Tegelsten att älska

tegellehaneI vanliga fall brukar jag sucka djupt över tegelstensdeckare men i dag bara log jag lyckligt över denna senapsfärgade tjockis. Albert Bonniers förlag har inför bokrean samlat Dennis Lehanes tre första Kenzie & Gennaro-deckare i en volym som totalt blir över 1300 sidor. Kanske lite svårhanterlig bok men vilken fantastiskt bra läsning som finns samlad här. Många gånger bättre present än en ros på Alla hjärtans dag. Jag ska definitivt läsa om och njuta!

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 53 år
Bor: Lund
Läser just nu: Falco av Mons Kallentoft och Anna Karolina.
Missar inte: Att läsa. Handmaids Tale. Westworld. Marcella. Hundpromenader.
Ser fram emot: Sommar och semester. Jämtländska fjäll. Årets första sjöbad.
×