Träff med deckarfavorit

I dag ska jag träffa en gammal favorit bland svenska deckarförfattare. Eller gammal och gammal – hennes senaste deckare kom 2011.
Det handlar om Karin Alfredsson, journalist och författare och ständigt engagerad när det handlar om kvinnors rättigheter runt om i världen. I en annorlunda serie i fem delar, som inleddes med 80 grader från Varmvattnet (underbar titel!) lät hon läsarna följa läkaren Ellen Elg från just byn Varmvattnet när hon arbetar i södra Afrika, Indien och Hanoi bland annat.
Serien mixar deckargåtor med starkt engagemang för kvinnofrågor på ett stark och övertygande sätt. Den senaste (sista?) boken om Ellen Elg, Pojken i hiss 54, kom som sagt 2011.
Efter det har Karin Alfredsson arbetat i bland annat Zambia som chef för organisationen We Effect som arbetar för att människor som lever i fattigdom och utsatthet ska få ett bättre liv.
Nu är hon tillbaka i Sverige och dessutom aktuell med en ny bok Skrik tyst så inte grannarna hör. Den är ingen deckare men en både intressant och tankeväckande roman om skillnader och likheter mellan misshandlade kvinnors situation i olika delar av världen och i olika samhällsklasser.
Mer om detta blir det efter dagens intervju. Kommer på en kultursida nära er snart.

The Fall med annorlunda perspektiv

Actress Gillian Anderson attends the Through Her Lens: The Tribeca Chanel Women's Filmmaker Program Luncheon at Locanda Verde on Tuesday, Oct. 25, 2016, in New York. (Photo by Evan Agostini/Invision/AP)
Gillian Anderson. Foto: TT

I helgen var det premiär för tredje säsongen av  den irländsk-brittisk kriminaldramaserie The Fall på Netflix. Gillian Anderson är tillbaka som den skarpa men ändå empatiska kriminalkommissarien Stella Gibson som tampas med så väl en mansgrisig och fördomsfull poliskår som en svårfångad seriemördare. Utan att avslöja för mycket för dem som ännu inte njutit av säsong ett och två så kan man säga att säsong tre erbjuder ett annorlunda perspektiv på en polisutredning i ett snyggt återhållet tempo och hittills tillvaratas alla olika perspektiv på ett lysande sätt. Och så dyker svenska skådespelaren Krister Henriksson upp i en roll. Bara en sådan sak.

Jane Tennison tillbaka – som ung

tennison

Tv-seriernas-tv-serie inom deckargenren är den för mig. Långt, långt före allt som vi i dag tänker på när vi pratar stilbildande deckartv-serier var nämligen brittiska Prime Suspect/I mördarens spår med suveräna Helen Mirren i huvudrollen som den smarta, stenhårda men också någonstans sympatiska Detective Chief Inspector Jane Tennison. Redan 1991 kom den första omgången och Mirren/Tennison blev lite av en feministisk förebild i en genre som då inte var bortskämd med kvinnor i huvudrollen och i position som ledande kriminalutredare. Tennison gick dessutom till storms mot sexismen inom kåren.
Att jag kom att tänka på Jane Tennison denna morgon beror på boken Tennison (Modernista) som precis landade på mitt skrivbord. Författare är Lynda La Plante som skrev tv-serien och böckerna Prime Suspect. Nu har hon alltså inlett en ny bokserie där vi får träffa den  Jane Tennison som ung, nyutexaminerad polis i Hackney i östra London där hon utreder sitt första mord – en ung heroinberoende kvinna som hittas död.
Det här att återuppliva en populär karaktär genom att gå tillbaka i tiden kan gå hur som helst … Vad gäller Lynda la Plante ligger dessutom hennes styrka i manusförfattandet – inte i romanförfattandet. Men, nyfiken blir jag och kommer definitivt att sträckläsa. Dessutom ska det tydligen bli tv-serie även av Tennison. Med manus av Lynda La Plante. Och det är något att se fram emot.

P.S Naturligtvis är Tennison tillägnad Helen Mirren. ””Tillägnas den underbara Dame Helen Mirren som gjorde kriminalkommissarie Jane Tennison känd & erkänd över hela världen genom tv-serien I mördarens spår.” står det på första sidan.
D.S

Paddy Meehan kommer tillbaka!

DSC_0474

Dagens sista programpunkt var Håkan Nesser och Denise Mina ”Head to Head”. Förutom underbara högläsningar av bägge presenterade Denise Mina den bästa deckarnyheten jag hört på länge. Paddy Meehan, huvudperson i Blodsarv, Vargtimmen och Sista andetaget, kommer tillbaka! Två till böcker blir det lovade Denise Mina: ”Och om ingen förläggare vill ge ut dem skriver jag dem ändå och lägger ut dem på internet”, sa hon. ”Jag har lämnat henne hängande och det är en historia som måste berättas.” Det kommer att bli nutid avslöjade hon också och med tanke på utvecklingen inom media de senaste åren kan det här bara bli fantastiskt spännande. Maureen O’Donnell, huvudpersonen i Garnethill-trilogin kommer dock inte tillbaka. ”Jag har utsatt henne för tillräckligt mycket”, konstaterade Denise Mina.

Detta avslöjande firas nu med en kall öl och utsikt över ett svart och lite mer stilla hav.

Foto: Bengt Wedding

Killer Women

DSC_0479

Killer Woman är en grupp av Londonbaserade kvinnliga deckarförfattare. På Shetland Noir representerades de av Melanie McGrath, Laura Wilson, Helen Giltrow och Louise Millar – som alla förutom McGrath är nya bentskaper för mig. Seminariets tema var A woman’s place in Crime fiction och bjöd på intressanta diskussioner om varför så få kvinnor skrive spionromaner, varför stora deckarpriser oftas ges till män och varför fler manliga än kvinnliga deckarförfattare recenseras. Att Killer Women behövs är uppenbart och jag kommer definitivt att försöka följa dem framöver. Deras hemsida hittar man på: killerwomen.org

(Helen Giltrow, Melanie McGrath och Louise Millar på bilden. Foto: Bengt Wedding)

Påminnelse från Denise Mina

DSC_0342

Lunch med kaffe och tonfiskmacka och utsikt över delar av Lerwicks hamn med grön-bruna delvis solbelysta kullar i bakgrunden. Stormen Abigail har lugnat sig en aning men det är fortfarande skönt att vara inne.

De senaste två timmarna har det handlat om brottsplatsundersökningar i verkligheten och i fiktionen och om sex och våld i kriminalromaner. Intressanta ämnen bägge och i den senaste medverkade min stora favorit Denise Mina och även om det var en delvis ostrukturerad diskussion fångade hon en del av det viktiga när man skriver kriminalromaner när hon berättade om inledningsscenen i sin första Paddy Meehan-bok Blodsarv där hon skildrar mordet på en liten pojke ur hans perspektiv. En fruktansvärd scen men också nödvändig för att göra honom till något annat än bara rekvisita i en kriminalroman, att göra honom till en röst och person – någon vi inte glömmer. Plågsamt men en påminnelse om hur bra kriminalromaner kan fungera – ge offret en röst, sätta in brottet i ett sammanhang och inte skönmåla. Där befinner sig Denise Mina definitivt.

Nästa seminarium om översättningar kommer jag att hoppa över eftersom jag fått möjlighet till en kort intervju med denna deckarfestivals själ och hjärta – Ann Cleeves. En intervju som ni med tiden kan läsa på en kultursida nära er.

(Den amerikanska deckarförfattaren Alex Sokoloff och skotska Denise Mina. Foto: Bengt Wedding)

Nygammal bekantskap

lucy

Förra veckan gjorde jag en liten genomgång av min deckarbokhylla för att se om det fanns någon författare där som jag glömt bort att hålla kolla på. Det var ganska många faktiskt, men speciellt en jag blev väldigt sugen på att återupptäcka. Den nordirländska deckarförfattaren Brian McGilloway har jag bara läst en enda bok av – Borderlands som jag minns att jag var väldigt förtjust i. En mörk deckare som utspelas i ett samhälle på gränsen mellan Irland och Nordirland – ett området som just kallas borderlands.
När jag googlade lite på McGilloway upptäckte jag att han börjat skriva på en ny serie med en ung kvinnlig polis, Lucy Black, som huvudperson som fått väldigt mycket bra kritik. Snabbt beställde jag den första delen som har titeln Little girl lost och är nu helt uppslukad av denna ganska traditionella men ändå så välskrivna polisdeckare där den unga polisen Lucy Black tar jobb i sin uppväxtstad Derry för att vara nära sin senildementa pappa. Hon blir snabbt indragen i två olika fall – en kidnappad ung flicka och en annan liten flicka som hittas i skogen med blod över hela sig. Det är spännande och en stark skildring av så väl intressanta personen som en hård och sexistisk arbetsmiljö. Det finns fler böcker i den här serien och Borderlands är dessutom den första i ytterligare en serie av McGilloway så stapeln med böcker jag ska läsa i sommar blev genast rejält mycket högre.

Sommar med Liza

STOCKHOLM 20150603 Fredrik Reinfelt och Liza Marklund är två av sommarens sommarvärdar i Sveriges Radio. Foto Henrik Montgomery / TT kod 1oo66
Robin Paulson, Fredrik Reinfelt och Liza Marklund under presentationen av årets sommarvärdar. Foto Henrik Montgomery / TT

I dag presenterades årets sommarvärdar och ett namn i den digra listan av spännande personer gjorde mig extra, extra förväntansfull. 4 juli är det nämligen Liza Marklunds tur att välja prat och musik i en och en halv timme. Jag har under våren förgäves försökt få en intervju med henne eftersom det skulle vara så intressant att få prata med henne nu när hon knyter ihop Bengtzon-serien (med Järnblod som har första recensionsdag 17 juni), att höra hennes tankar kring vad som hänt med genren sedan hennes debut 1997 när hon formligen öppnade dammarna för kvinnliga deckarförfattare och kvinnliga huvudpersoner i deckare. Hur ser hon på sin roll där? Vad hade hon själv trott och hoppats på? Hur tycker hon att genren ser ut i dag?
Någon intervju blev det tyvärr inte men förhoppningsvis får en del av frågorna svar i Sommar! 4/7.
I pressmaterialet säger Liza Marklund så här om sitt sommarprogram:
– Det var inte meningen att min bokserie skulle ta så lång tid, men, livet kom emellan. Om det ska jag prata, och om varför skandinaviska deckare är så framgångsrika internationell, om tolerans och om hot och hat, och om hur man misslyckas att sälja böcker i Mellanvästern i USA (genom att prata om kommunala dagis och fri abort som en rättighet…).
Visst låter det lovande!

Hej då till Annika Bengtzon

sprängaren1998 debuterade Liza Marklund med Sprängaren och presenterade sin huvudperson journalisten Annika Bengtzon för läsarna. Sprängaren var inte bara en rejält spännande kriminalroman utan också lite av en revolution i genren i Sverige. Här fick vi en huvudperson som var kvinna och hade ett alldeles vanligt vardagsliv men familj och dagishämtningar och lämningar och en så välbekant slitning mellan karriär och familj. Dessutom hade den en handling där just detta med att vara kvinna och göra karriär har avgörande betydelse för intrigen.

Sprängaren belönades med Polonipriset (ett pris som instiftades för att pusha kvinnor att skriva deckare) och blev också en riktig dörröppnare. Efter Marklund (och Tursten som debuterade samma år) kom en flodvåg av både kvinnliga författare och huvudpersoner.
Efter 16 år verkar det nu som det är dags att ta adjö av Annika Bengtzon. Den 17 juni kommer bok nummer 11 , Järnblod, och avslutar serien. I Piratförlagets information kan man läsa att Annika Bengtzon här letar efter sin syster Birgitta som har försvunnit samtidigt som en uppmärksammad rättegång om ett mord på en uteliggare pågår och Kvällspressen är på väga lägga ner sin papperstidning. ”Järnblod är en mörk och våldsam thriller om relationer och försoning, identitet och hämnd.”
Efter Den röda vargen (2003), som efter Sprängaren är min favorit, har Marklunds böcker om Annika Bengtzon gått lite upp och ned i kvalitet men den senaste (Lyckliga gatan, 203), var riktigt bra så nu hoppas jag på en bra avslutning som matchar den lysande inledningen.

Liza Marklunds böcker om Annika Bengtzon: Sprängaren (1998),  Studio sex (1999), Paradiset (2000), Prime time (2002), Den röda vargen (2003), Nobels testamente (2006), Livstid (2007), En plats i solen, Du gamla, du fria (2011), Lyckliga gatan (2013), Järnblod (2015)

Deckarlucka 4

hilary2I dagens lucka är jag tillbaka i nutid och dessutom med en passande julröd bok. Brittiska debutanten Sarah Hilarys Någon annans skuld har tyvärr blivit liggande i min ”ska-recensera-hög” väl länge i höst. Inte för att jag inte tyckte om den – tvärtom – utan för att den helt enkelt inte fått plats i någon spalt. Så, nu får den utrymme här i stället och är ett utmärkt julklappstips för den som vill ge bort en välskriven, angelägen och lite annorlunda deckare.
Någon annans skuld har Londonpolisen Marnie Rome som huvudperson. Hon är en riktig karriärist som jobbar hårt på att lägga en svår personlig tragedi så långt bakom sig hon bara kan. När hon och kollegan Noah under ett besök på en kvinnojour hittar en knivskuren man på golvet blir det startpunkten för ett komplicerat fall fullt av lögner, av människor som beskyddar varandra till varje pris och också ett fall som tvingar Marnie att konfrontera sitt bortträngda färflutna. Det här låter kanske som en deckare man läst förut men Hilarys sätt att verkligen på allvar tränga bakom ytan på de inblandade, att skärskåda kärlek till varje pris och störda familjeförhållande är imponerande bra och leder fram till en ganska oväntad upplösning. Läsvärt och julklappsvärt.

I augusti 2015 är det för övrigt dags för bok nummer två om Marnie Rome, No Other Darkness.

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 52 år
Bor: Lund
Läser just nu: Snömannen av Jo Nesbö, A Legacy of Spies av John le Carré.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Top of the Lake. Leka med valpen.
Ser fram emot: Höstrusk. Skidåkning.
×