Såld på Cass Neary

neary

Så lycklig man blir när man hittar något helt nytt att snöa in på. För mig är det just nu bara Cass Neary som gäller. Hon är huvudperson i amerikanska kultförfattaren Elizabeth Hands deckarserie som inleds med Generation Loss som kom på engelska 2007.
Det är det lilla förlaget Constant Reader som tagit Cass Neary till Sverige och fått mig att upptäcka henne. Neary är en helt osannolik trasig men också stentuff föredetting som fotograf som högst motvilligt ramlar in i riktigt otäcka mordutredningar. I Generation Loss får man veta att hon en gång var en lovande fotograf inom punkscenen i New York på 70-talet. I nutid är hon en härjad medelålders kvinna beroende av så väll knark som alkohol och en destruktiv livsstil. I Generation Loss får hon ett fotouppdrag av en gammal vän och hamnar i iskalla Maine bland övervintrade hippies, misstänksamma ortsbor och en seriemördare. Underbar läsning!
Efter Generation Loss kastade jag mig över del två i serien som också kommit på svenska i år, utgiven av samma förlag. Se mörkret heter den och här hamnar Cass i kylan igen – denna gång först i Finland och sedan på Island där hon konfronteras med foton av döda och black metall. Jag är bara halvvägs än men det känns minst lika lovande som del ett.
Som en röd tråd genom Cass Neary-serien går fotokonsten – foto står i centrum för utredningarna och man får lära sig mängder av intressant om så väl konstfototeknik som fotografins historia längs vägen. Titeln på bok ett Generation Loss är symboliskt nog ett utryck för hur mycket ett foto kan förlora i kvalitet när det överförs till ett annat format. Eller kanske för hur mycket Cass har fölorat när hon tvingas leva i en helt annan tid än den som var hennes glansperiod…
Möjligen är jag sen på att upptäcka den här fantastiska serien men jag njuter för fullt och uppmanar alla andra till läsning!

P.S Hard Light heter den tredje och ännu inte översatta boken i Cass Neary-serien.
D.S

Förvånad över Nesbö

nesbö

I dag anlände Jo Nesbös nya kriminalroman Blod på snö till redaktionen. Förvånad, ja nästan snopen, blev jag över denna mycket nätta lilla bok på enbart 182 sidor. Vanligtvis, med undantag av Huvudjägarna som ”bara” var 282 sidor, levererar Nesbö tegelstenar. Den fristående Sonen var till exempel 539 sidor och den senaste Harry Hole, Polis, 605 sidor.
Blod på snö är ingen ny Harry Hole utan den första av två böcker i en miniserie om ensamhet och omöjlig kärlek som också är en hyllning till enkel, hårdkokt berättarstil. Ska bli väldigt spännande att läsa. och snabbt kommer det att gå också.

Glad Lehane-överraskning

lehane2Jag har helt missat att en ny thriller av Dennis Lehane är på gång. Snart. 11 november kommer The Drop som beskrivs så här bland annat på Albert Bonniers hemsida: ”The Drop är en brutal berättelse från undre världen, befolkad av färgstarka personligheter och full av oväntade vändningar. ” Låter väldigt Lehaneskt och väldigt lovande. Jag har verkligen uppskatta Lehanes historiska En land i gryningen och Nattens nåd men samtidigt saknat känslan från Mystic River och Patient 67. The Drop verkar ha potential att plocka fram den igen. Jag gläds åt det och ser även fram emot filmatiseringen med bland andra  Tom Hardy, Noomi Rapace och James Gandolfin (i sin sista roll). En trailer har ni här.

Äntligen Attica Locke på svenska

AtticaAttica Locke var en av de författare som jag fick rekommenderade av en härligt deckarnördig bokhandelsmedarbetare i den lilla bokhandeln McNally Jackson i New York förra hösten. Jag var på jakt efter nya, spännande amerikanska deckarförfattare och hon drog utan en sekunds tvekan ut Lockes senaste bok The Cutting Season som jag sedan läste och blev väldigt förtjust i. Det är en annorlunda kriminalroman som utspelas på ett före detta slavplantagen, Belle Vie, som numera är museum och turistattraktion. När en kvinnlig invandrare som arbetar på plantagen hittas mördad leder utredningsspåren tillbaka till plantagens riktigt mörka historia.
Nu har glädjande nog Leopard förlag upptäckt Attica Locke och ger ut hennes debutdeckare Black Water Rising (2009) med titeln Svarta Vatten (recensionsdag 14/10). Boken, som har omslagsblurbar av deckargiganter som Val McDermid, Dennis Lehane, George Pelcanos och James Ellroy, utspelas i Houston, Texas i början av 1980-talet och huvudpersonen är den något luggslitna advokaten Jay Porter som efter ett hjältemodigt ingripande när han tror sig rädda en ung kvinna från att drunkna hamnar i en riktig mardrömshistoria. Det här kan mycket väl vara en av höstens bästa deckarläsningar och för den som blir sugen på mer kan jag berätta att Attica Lockes bok nummer tre kommer ut i april nästa år och kommer att ha titeln Pleasantville.

Läs mer om Attica Locke här.

Foto: Jenny Walters

Tegelsten att älska

tegellehaneI vanliga fall brukar jag sucka djupt över tegelstensdeckare men i dag bara log jag lyckligt över denna senapsfärgade tjockis. Albert Bonniers förlag har inför bokrean samlat Dennis Lehanes tre första Kenzie & Gennaro-deckare i en volym som totalt blir över 1300 sidor. Kanske lite svårhanterlig bok men vilken fantastiskt bra läsning som finns samlad här. Många gånger bättre present än en ros på Alla hjärtans dag. Jag ska definitivt läsa om och njuta!

Läsa i solen

sol

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Solen lyser. Jag är ledig. Dags att plocka fram trädgårdsmöblerna och njuta av en lässtund i solen. Överst i högen ligger andra delen i brittiska David Peace Yorkshirekvartett (Red Riding Quartett). 1977 heter denna del som utspelas i samma korrumperade Yorkshiretrakt i skuggan av verklighetens Yorkshire Ripper som första delen – 1974. Sol under läsningens gång kan definitivt behövas för det här är hårdkokt, svart och oförsonligt.

Sedan finns det förstås annan läsning än deckare. I min hög ligger också den afghanske författaren Atiq Rahimis Satans Dostojevskij. Och eftersom en av mina läsnördar till kollegor pratat lyriskt om amerikanska Hillary Mantel i månader nu finns även hennes Bring up the bodies där. Ut i solen alltså!

Oj vad det listas

Oj vad det listas så här i sluttampen av 2011. Bäst att hänga på. Här är årets femton bästa deckare   – från B till Ä:

Buzz av Anders de la Motte
Dinosauriens fjädrar av Sissel Jo-Gazan
Eldvittnet av Lars Kepler
Flaskpost från P av Jussi Adler Olsen
Flimmer av Anne Holt
Getingsommar av Denise Mina
Hungerelden av Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundqvist
Hämnden av Reginald Hill
Mannen från Albaninen av Magnus Montelius
Mörk jord av Belinda Bauer
Huvudjägarna av Jo Nesbö
Sanning av Peter Temple
Tretton timmar av Deon Meyer
Viskleken av Arne Dahl
Änglavakter av Kristina Ohlsson

Sedan måste jag tillägga att bland årets bästa deckarläsningar tillhör definitivt omläsningen av Dorothy Sayers fyra Wimsey/Vane kriminalromaner. De (Oskuld och arsenik, Drama kring ung dansör, Kamratfesten och Lord Peters smekmånad) kom i nyutgåva i en mycket smakfullt designad box lagom till sommaren och var den givna semesterläsningen på en varm grekisk ö. Känns långt, långt borta nu…
Gott Nytt Deckarår!

En riktig outsider i lucka 20

20/11
John Rebus:
Precis som Håkan Nessers kommissarie Van Veeteren verkar skotska deckarförfattaren Ian Rankins kriminalare John Rebus verkligen ha fått lov att gå i pension. Den sista boken hett logiskt nog Exit Music (Rebus sista fall på svenska) och kom 2007 vilket är exakt 20 år efter att John Rebus gjorde entré i deckarvärlden i Knots and Crosses.
John Rebus är på många sätt en ganska sorglig figur. Han är en riktig outsider, oförmögen att samarbeta på andras villkor än sina egna, har svåra alkoholproblem och minst lika svåra sociala problem, Han skilde sig från frun Rhona tidigt i serien och har ett komplicerat förhållande till dottern Samantha – inte minst efter att hon blir svårt skadad i en smitningsolycka i Den hängande trädgården 1998. Den enda människor som egentligen begriper sig på Rebus är kollegan Siobhan Clarke men även deras relation och samarbete präglas av någon slags hatkärlek.
Hur misslyckad han är kan man som läsare inte låta bli att tycka mycket om den grinige, vresige, stundtals moralisk tveksamme Rebus. Och man kan inte låta blir att bli väldigt förtjust i det skoningslöst skildrade Edinburgh och Skottland som är Rebus självklara miljö och av Rankins underbara språk och musikaliska kopplingar. Jag saknar Rebus innerligt även om internutredaren Malcolm Fox som Rankin presenterat i först Misstro 2010 och nu också i kommande En omöjlig död (april 2012) känns som om han kan bli en värdig ersättare.
Bästa Rebus-boken är utan tvekan Resurrection Men från 2002 (Botgörarna på svenska) där Rebus tillsammans med ett gäng andra poliser skickas på samarbetskurs på polisskolan i Tulliallan. Poliserna kallar sig ”The Wild Bunch”. Att associationerna går till regissören Sam Pekinpah (som bland annat gjorde en film med just titeln ”The Wild Bunch”) under läsningen beror inte bara på det här utan också på att det här är en bok, som liksom många av Peckinpahs filmer,  fokuserar på våldet inom oss och vad som händer när vi ger efter för det. Boken slutuppgörelse skulle dessutom kunna platsa som slutscen i en westernfilm av högsta kvalitet. Så här skrev jag bland annat om Borgörarna i min recension:
”The Wild Bunch” var Sam Peckinpahs pessimistisk framtidsvision av ett Amerika där bara profit och materialism räknas. Ian Rankins kriminalromanserie med John Rebus i huvudrollen går i samma mörka toner. Här skildras ett Skottland av i dag där korruption och pengar styr. Rankins hjältar, John Rebus och Siobhan Clarke, kämpar i ständig motvind och belönas sällan för sitt konsekventa ställningstagande för de svaga och utstötta i samhället, alla minst av sina egna kollegor inom polisen.”

Tennison och Mirren i lucka 10

10/12
Jane Tennison:
Helen Mirren är Jane Tennison – så är det bara. Bättre kriminalserie än I mördarens spår (Prime Suspect) finns inte och bättre gestaltning av en kriminalkommisarie än Mirrens finns definitivt inte. Mirrens Tennison är mänsklig, sårbar men också vansinnigt tuff när det behövs och beredd att gå över lik (nästan) för sin karriärs skull. Serien hade tv-premiär 1991 och den sjunde och sista omgången visades 2006. Manusförfattar till första och tredje säsongen av I mördarens spår var Lynda La Plante och hon har också använt sina manus som utgångspunkt för tre kriminalromanre om Jane Tennison. Inte alls illa men samtidigt inte alls i klass med tv-serien. Helen Mirren saknas.
Smakprov här:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=R-ws050G6dk]
Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 52 år
Bor: Lund
Läser just nu: Patient Fury av Sarah Ward och Odd Child Out av Gilly MacMillan.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Leka med valpen.
Ser fram emot: Höstrusk. Skidåkning. Julledighet.
×