Deckarlucka 2

sherlock

Dagens lucka innehåller den perfekta julklappen till alla Sherlock-fans som ivrigt inväntar säsong 4 av den populära brittiska tv-serien Sherlock. Den ryktas dröja till 2016 även om det tydligen ska komma ett specialavsnitt 2015.
Perfekt då att Sherlock Holmes-kännaren Mattias Boströms bok Från Holmes till Sherlock är en innehållsrik, nästan 500 sidor tjock bok där man kan lära sig allt om framgångssagan Sherlock Holmes. Läsvärdet och underhållningsfaktorn är hög när man tar sig från det inledande kapitlet om kirurgen som var sir Arthur Conan Doyles förebild till Sherlock Holmes och sedan läser vidare om allt från Doyles efterlevandes hantering av Sherlock Holmes-rättigheterna till Sherlock i radio, Sherlock på film och hur skådespelare, författare och fans genom åren förnyar den klassiska detektiven på olika sätt. En perfekt bakgrund för den som fascineras av en Sherlock från 2010-talet.
Boströms bok fick mycket välförtjänt Svenska Deckarakademins pris för bästa faktabok 2013.
TÄVLING! Den som är sugen på att vinna ett exemplar av boken (pocketutgåvan) kan maila mig och berätta vilken Sherlock ni är mest förtjusta i – bokorginalet, den moderna Sherlock i Benedict Cumberbatch tolkning eller någon helt annan. Sedan drar jag en lycklig vinnare bland dessa och publicerar några av svaren. Maila till gunilla.wedding@skd.se och döp mailet ”Lucka 2”.

 

Glad Lehane-överraskning

lehane2Jag har helt missat att en ny thriller av Dennis Lehane är på gång. Snart. 11 november kommer The Drop som beskrivs så här bland annat på Albert Bonniers hemsida: ”The Drop är en brutal berättelse från undre världen, befolkad av färgstarka personligheter och full av oväntade vändningar. ” Låter väldigt Lehaneskt och väldigt lovande. Jag har verkligen uppskatta Lehanes historiska En land i gryningen och Nattens nåd men samtidigt saknat känslan från Mystic River och Patient 67. The Drop verkar ha potential att plocka fram den igen. Jag gläds åt det och ser även fram emot filmatiseringen med bland andra  Tom Hardy, Noomi Rapace och James Gandolfin (i sin sista roll). En trailer har ni här.

The Fall bäst helt enkelt

Gillian AndersonSom vanligt är jag lite sent på det. I går såg jag i alla fall det sista avsnittet av första säsongen av den nordirländska kriminalserien The Fall (BBC) och frågan är om det inte är det bästa jag sett i den genren. Någonsin.
Till stor del beror det på Gillian Anderson som är bedövande bra som den annorlunda och så självklart  feministiska kriminalkommissarien Stella Gibson. Upplägget med att låta tittarna parallellt följa Stellas jakt på en seriemördare och denna seriemördares jakt på sina offer  är lysande och minst sagt tankeväckande liksom det normala liv som denna seriemördare lever mitt i. Välspelat in i minsta biroll är det också och snyggt gjort och spännande och en mycket intressant skildring av Belfast också och  ja, bäst helt enkelt.
Nu är det bara att vänta in fortsättningen som sägs ska börja produceras nu i januari 2014. Det håller jag tummarna för!

Bild: Gillian Anderson spelar Stella Gibson. Foto:TT

Lyckad Skumtimmen

Johan Theorin var nöjd med filmatiseringen av Skumtimmen berättade han när jag intervjuade honom på Bokmässan i helgen. Nu har jag också hunnit med att se den och instämmer. Vackert, perfekt stämning och stundtals riktigt, riktigt kuslig. Scenen när Julia (Lena Endre) cyklar förbi Nils Kants gamla hus mitt i natten och får se ett flackande ljussken är till exempel suverän.
Jämfört med de dussinfilmatiseringar som oftast görs av svenska deckare eller till och med den påkostade Hypnotisören så är det här riktigt, riktigt bra. Och Tord Pettersson fullständigt perfekt som Gerlof. Ska bli spännande att se om min favorit i bokkvartetten, Nattfåk, också blir film.

Gone girl igen

 

20130908-105151.jpg

Det är bara drygt ett halvår sedan jag läste Gillian Flynns prisade Gone Girl och instämde i prisningarna. Bortsett från slutet. Med tanke på den fantastiskt överraskande, omtumlande historia som så skickligt byggs upp, modelleras fram av Flynn blir slutet lite av ett antiklimax. Men nog om det för nu har är det dags för den svenska översättningen (Modernista) och jag läser på nytt med samma glupska glädje och är än så länge långt från slutet. Denna gång blir det inga överraskningar men desto mer kan jag njuta av hur Flynn konstruerar sin roman. Runt 550 sidor omläsning handlar det om. En liten stressfaktor med tanke på att jag parallellt läser Knausgårds tusensidors koloss Min kamp 6 och Gabriella Håkanssons 800-sidors tegelsten Aldermanns arvinge. Men i dag är det solig och varm höst och dessutom söndag så det får bli solstolen på altanen och Flynn överst i boktornet bredvid.

När omläsningen är klar kan det vara kul att se fram emot filmatiseringen. David Fincher (Seven, Fight Club, Benjamin Button och The girl with the dragon tatoo) regisserar, Ben Affleck spelar Nick Dunne och Rosamond Piké Amy Dunne. Kan bli riktigt bra.

 

Konjak i biblioteket

Äntligen har jag sett Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam på bio. Och tack och lov blev jag inte det minsta besviken – bara rejält konjakssugen. I den här femtiotalsdoftande filmen dricks det nämligen mycket konjak – sent på midsommarnatten, i biblioteket medan Christer Wijk förhör alla potentiella mördare och naturligtvis blir avsvimmade kvinnor uppiggade med konjak.
Själv hällde jag bottenskyla i min finkupa när jag kom hem och satte mig i soffan i mitt bibliotek (vardagsrummet). Medan jag drog i den härliga doften och smuttade funderade jag över vad som gjort mig så nöjd med filmen. Helt klart det faktum att det finns en fin känsla för miljön och inte minst för genren. Jag formligen älskar hur alla misstänkta springer om varandra i mystiska promenader eller möten i den isolerade öns skog och hur man upprätthåller något slags socialt umgängesliv samtidigt som liken travas på hög. Ola Rapace som en både smart och flirtig Christer Wijk är också mitt i prick. Över lag är det bra skådespelarinsatser i filmen och det tillsammans med tidsandan är lyfter definitivt Mördaren ljuger inte ensam i förhållande till många andra svenska deckarfilmatiseringar.
Sedan finns det naturligtvis en del saker jag är mindre nöjd med också. Om man i likhet med Puck varit småförälskad i Einar Bure som tonårig Langläsare känner man till exempel inte alls igen hans långa, magra och brunögda gestalt i Linus Wahlgren. Och så undrar jag en hel del över en del förbryllande och ganska onödiga ändringar i handlingen. Ämnet i Pucks avhandling till exempel som plötsligt är Mördaren i litteraturen i stället för Männen kring Fredrika Bremer, Lill Arosanders röda hår som blivit blont, ett självmord som skiljer sig en hel del från bokens med mera. Men på det hela taget bra alltså – och konjaksdoftande.

Övriga Lang-filmatiseringar (Kung Liljekonvalj av dungen, Inte fler mord, Rosor, kyssar och döden, Farliga drömmar och Tragedi en lantkyrkogård) kommer direkt på tv och blir förhoppningsvis samma fina nostalgitripp.

Blodigt

Deckare kan vara blodiga, rejält blodiga. Tänk bara på skotska Denise Minas debut Död i Garnethill när huvudpersonen Maureen vaknar efter en festkväll och hittar sin älskare fastbunden vid en stol med  halsen avskuren.
Det är ändå ingenting mot regissören Quentin Tarantinos Djanjo Unchained som jag såg häromkvällen. Där skvätter både blodet mycket och nästan lustfyllt. Egentligen kan man undra varför i hela fridens dar man tycker att det är så bra. Men det är det. Vansinnigt bra. Och blodigt.

Tid för skräckstämning

Lite Halloweenkänsla får vi ha i deckarspalten också. Det finns en hel del kriminalromaner som balanserar på skräckgränsen och många författare i genren som är skickliga på att bygga upp en sådan skräckstämning att åtminstone jag måste kolla några gånger extra under sängen och i garderoberna innan jag går och lägger mig. Konstigt nog gillar jag att bli rädd – trots att jag är rejält mörkrädd. Här är några favoriter bland skrämmande kriminalromaner:

Tio små negerpojkar av Agatha Christie: En isolerad ö, en mördare och gäster som inte känner varandra, inte vet vem som bjudit in dem och som dör som flugor. Christies klassiker är inte bara en komplicerad och mycket skickligt uppbyggd pusseldeckare utan också en perfekt kalla-kårar-bok.

Det blödande hjärtat av Andrew Taylor: Dimmigt London på 1800-talet och en kvinna som flyr sin våldsamma man och hamnar i ett hyreshus där de andra gästerna har gott om kusliga hemligheter. Varför får till exempel en av dem ruttnande hjärtan med posten? Brittiska Andrew Taylor är mästerlig på skräckstämningar och de flesta av hans böcker är riktigt otäcka, oavsett om de utspelas i nutid eller historisk tid.

Röda draken av Thomas Harris: Röda draken är en seriemördare som mördar en ung familj varje gång det är fullmåne. Han jagas av FBI-agenten Will Trent och naturligtvis finns Hannibal Lecter med på ett hörn. Harris stora succé är När lammen tystnar men Röda draken är snäppet ännu otäckare och det vill inte säga lite. ”En av de kusligaste någonsin” står det på omslaget till min slitna pocketutgåva och jag kan bara instämma.

Eldvittne av Lars Kepler: Mord på en anstalt för unga kvinnor med destruktivt beteende, ett medium som kanske vet något och en skrämmande mördarjakt genom Sverige. Lars Kepler (Alexandra och Alexander Ahndoril) kan som ingen annan i Sverige skapa andlös spänning och bygga upp mycket övertygande skräckstämning. I Eldvittnet går associationerna till allt från The Shining (världens bästa skräckfilm) till ovan nämda Harris och hans Lecter och det är definitivt riktigt, riktigt ruggigt.

Till dess din vrede upphör av Åsa Larsson: Ett mordoffer (mördat på otäckast tänkbara sätt) som inte kan få ro och en gammal hemlighet i nordligaste Sverige. Åsa Larsson är precis som Kepler mästerlig på skräckstämningar och hon vågar dessutom låta sina kriminalromaner tassa in på de övernaturliga. Inledningen på Till dess din vrede upphör är bland de otäckaste jag läst i deckarväg och den här boken håller definitivt hela vägen från den rysliga början.

Det finns mycket, mycket mer skräck att hitta i deckargenren (Sherlock Holmes, Yrsa Sigurdardottir, Johan Theorin, Tana French, Gillian Flynn, Amanda Hellberg, Val McDermid för att bara nämna några författare till som kan) men tipsen ovan borde räcka för halloween och resten av höstlovet.

Och vill man ha mer renodlad skräck tipsar fyra, fantastiska skånska författare om det på dagens kultur sida och även på webben.

Kepler dubbelt aktuell

På fredag är det premiär för Lasse Hallströms filmatiserin av Lars Keplers succédeckare Hypnotisören. Till min glädje upptäckte jag nyss att Kepler (Alexandra och Alexande Ahndoril) är aktuell på ännu ett sätt i höst. 
11 november är det nämligen dags för den fjärde boken om Joona Linna. Sandmannen kommer den att heta och så här presenterar förlaget den.

Längtar efter Hallströms Hypnotisören

 

Bild från inspelningen av Hypnotisören. Foto: Scanpix/Arkiv

Keplers Hypnotisören på vita duken kan bli riktigt, riktigt bra. Under filmdagarna i Malmö såg jag både en trailer och en liten film om själva inspelningen som gjorde mig rejält nyfiken. Ruggigt otäckt men med fokus på människor och relationer och så suveräna skådespelare där bland annat Tobias Zilliacus som Joona Linna verkar väldigt lovande. Och så Lasse Hallström då som i inspelningsfilmen uttryckte att han alltid har velat göra en thriller men att ingen fråga honom förrän nu. Fint.
Den 28 september är det premiär.

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 52 år
Bor: Lund
Läser just nu: Det tysta huset av Arnaldur Indridason.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Top of the Lake. Leka med valpen.
Ser fram emot: Höstrusk. Skidåkning. Bokens Dag i Hässleholm 18/11.
×