Gotlands vinnare

(Lina Bengtsdotters Annabelle blev årets deckardebut på deckarfestivalen Crimetime Gotland. Foto: Karl Melander)

Under helgen samlades deckarförfattare och deckarälskare på Gotland för den tredje upplagan av deckarfestivalen Crimetime Gotland. Festivalen har också instiftat sina egna deckarpriser, Crimetime Specsavers Award, och redan innan festivalstarten avslöjades Kerstin Ekman som årets hederspristagare med motiveringen: ”Kerstin Ekmans kriminalromaner, inte minst Händelser vid vatten, var just banbrytande med sitt poetiska språk och en utvecklande stil och har varit en stor inspiration för många av dagens svenska deckarförfattare.”

Även Jo Nesbö som vinnare av det nyinstiftade Nordic Noir priset för kriminalromanen Törst avslöjades i förväg. Här löd motiveringen: ”Med sin enastående serie om kriminalkommissarie Harry Hole står Jo Nesbø ohotad på tronen som Skandinaviens kriminalförfattare nummer ett. Han besitter ett hantverk som gör att det är en njutning att läsa hans böcker, även när de som den senaste romanen Törst handlar om en ovanligt blodtörstig mördare.

På lördagen presenterades övriga pristagare och Lina Bengtsdotters Annabelle utsågs till årets debut medan Kristianstadsfödda Kristina Ohlssons Varulvens hemlighet och Zombiefeber blev årets barndeckare. Läsarpriset, årets deckarförfattare, gick för andra året i rad till Emelie Schepp.

Här nedan kan ni läsa vad jag tyckte om Törst och Annabelle.

I Harry Holes värld tar mörkret aldrig slut

En avslutad trilogi och två debutanter

 

 

 

Prisade på Gotland

Maj

Hur gärna jag än skulle velat det har jag inte haft möjlighet att delta under de gångna dagarnas deckarfrossa på deckarfestivalen Crimetime Gotland (17-20/8). I princip alla Sveriges deckarförfattare verkar ha deltagit och ett imponerande gäng utländska också som till exempel Peter Robinson, Sharon Bolton och Jörn Lier Horst för att bara nämna några.
Förutom seminarier, scenintervjuer och mycket annat har det också delats ut ett antal priser på Crimetime.
Årets debutant: Sekten på dimön av Mariette Lindstein
Årets deckarförfattare (läsarnas pris): Emelie Schepp
Årets barndeckare: Pax-serien av Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson
Årets Hederspris: Maj Sjöwall

 

Foto på Maj Sjöwall: Peter Knutson

Paddy Meehan kommer tillbaka!

DSC_0474

Dagens sista programpunkt var Håkan Nesser och Denise Mina ”Head to Head”. Förutom underbara högläsningar av bägge presenterade Denise Mina den bästa deckarnyheten jag hört på länge. Paddy Meehan, huvudperson i Blodsarv, Vargtimmen och Sista andetaget, kommer tillbaka! Två till böcker blir det lovade Denise Mina: ”Och om ingen förläggare vill ge ut dem skriver jag dem ändå och lägger ut dem på internet”, sa hon. ”Jag har lämnat henne hängande och det är en historia som måste berättas.” Det kommer att bli nutid avslöjade hon också och med tanke på utvecklingen inom media de senaste åren kan det här bara bli fantastiskt spännande. Maureen O’Donnell, huvudpersonen i Garnethill-trilogin kommer dock inte tillbaka. ”Jag har utsatt henne för tillräckligt mycket”, konstaterade Denise Mina.

Detta avslöjande firas nu med en kall öl och utsikt över ett svart och lite mer stilla hav.

Foto: Bengt Wedding

Killer Women

DSC_0479

Killer Woman är en grupp av Londonbaserade kvinnliga deckarförfattare. På Shetland Noir representerades de av Melanie McGrath, Laura Wilson, Helen Giltrow och Louise Millar – som alla förutom McGrath är nya bentskaper för mig. Seminariets tema var A woman’s place in Crime fiction och bjöd på intressanta diskussioner om varför så få kvinnor skrive spionromaner, varför stora deckarpriser oftas ges till män och varför fler manliga än kvinnliga deckarförfattare recenseras. Att Killer Women behövs är uppenbart och jag kommer definitivt att försöka följa dem framöver. Deras hemsida hittar man på: killerwomen.org

(Helen Giltrow, Melanie McGrath och Louise Millar på bilden. Foto: Bengt Wedding)

Trevlig stund med Ann Cleeves

DSC_0381

Har precis haft en väldigt trevlig pratstund med en mycket sympatisk Ann Cleeves. Jag kan avslöja att Henning Mankell var den första svenska deckarförfattaren hon läste och att hon tyckte mycket om honom – speciellt hans förmåga att skapa slående, starka bilder i början av sina böcker som lockar in läsarna. Och det kommer att bli totalt åtta böcker om Shetland och Jimmy Perez. Den sjunde har hon skrivit färdigt i år och den kommer på engelska nästa höst. Mer får ni veta i artikeln om henne som jag ska skriva så fort jag kommer hem.

(Intervju med Ann Cleeves. Foto: Bengt Wedding)

Påminnelse från Denise Mina

DSC_0342

Lunch med kaffe och tonfiskmacka och utsikt över delar av Lerwicks hamn med grön-bruna delvis solbelysta kullar i bakgrunden. Stormen Abigail har lugnat sig en aning men det är fortfarande skönt att vara inne.

De senaste två timmarna har det handlat om brottsplatsundersökningar i verkligheten och i fiktionen och om sex och våld i kriminalromaner. Intressanta ämnen bägge och i den senaste medverkade min stora favorit Denise Mina och även om det var en delvis ostrukturerad diskussion fångade hon en del av det viktiga när man skriver kriminalromaner när hon berättade om inledningsscenen i sin första Paddy Meehan-bok Blodsarv där hon skildrar mordet på en liten pojke ur hans perspektiv. En fruktansvärd scen men också nödvändig för att göra honom till något annat än bara rekvisita i en kriminalroman, att göra honom till en röst och person – någon vi inte glömmer. Plågsamt men en påminnelse om hur bra kriminalromaner kan fungera – ge offret en röst, sätta in brottet i ett sammanhang och inte skönmåla. Där befinner sig Denise Mina definitivt.

Nästa seminarium om översättningar kommer jag att hoppa över eftersom jag fått möjlighet till en kort intervju med denna deckarfestivals själ och hjärta – Ann Cleeves. En intervju som ni med tiden kan läsa på en kultursida nära er.

(Den amerikanska deckarförfattaren Alex Sokoloff och skotska Denise Mina. Foto: Bengt Wedding)

Att bygga broar

DSC_0325

Efter gårdagens fruktansvärda attentat i Paris känns det smått absurt att sitta i ett varmt och mysigt auditorium på Shetlandsöarna och lyssna på samtal om kriminalromaner och ond bråd död.Verkligheten slår fiktionen på ett fullständigt vidrigt sätt just nu men samtidigt kanske förståelsen av samtiden och av mänskliga reaktioner är viktigare än någonsin nu och det finns definitivt här

Tid, plats och geografi är fokus för lördagens första samtal. I panelen sitter Melanie McGrath som skriver om Arktis, Craig Robertson som skriver om Glasgow och Färöarna, Pamela Palmer 1100-talets Norfolk, Håkan Nesser som beskriver det som han skriver”all over the place” och slutligen S J Holliday som skriver fiktionaliserst om sin uppväxtstad i East Lothian. Det blir ett väldigt intressant samtal om att välja mellan nutid och historisk tid, hur man antyder tid och hur viktig miljön är. Samtidigt sammanfattar Håkan Nesser det hela väldigt bra när han säger att: ” Folk är än folk över allt och vi kan bygga broar mellan oss med böcker”.

För övrigt kan jag verkligen rekommendera Melanie McGrath. En av hennes böcker, Där ingen har gått, finns översatt till svenska och den är suverän.

(Foto: Bengt Wedding)

Om älvor och tigrar i isländska deckare

DSC_0305

Dagens mest underhållande seminarium var utan tvivel det isländska där de isländska deckarförfattarna Yrsa Sigurdardottir och Lilja Sigurdardottir och den till Island inflyttade britten Quentin Bates berättade om hur det är att skriva deckare i ett litet land som i princip inte hade någon deckartradition alls före Arnaldur Indridason, som har väldigt begränsad brottslighet (mest droger och så kallade ”banksters”) och där alla nästan känner alla – med andra ord så väl offer som förövare – och där Lilja Sigurdardottir fick mer kritik för osannolikhet när någon blev biten av en tiger i hennes deckare än när någon räddades av tio älvor. Intressant och definitivt något som gör att nästa års Iceland Noir känns väldigt lockande.

Samtalsledare var suveräna Katrin Jacobsdottir som bland annat varit Islands utbildnings- och kulturminister. Som kritiker var jag extra fascinerad av att alla böcker på Island i princip kommer ut i november och december, den så kallade Christmas book flood. Katrin Jacobsdottir som också recenserat så väl barnböcker som deckare beskrev hur fullständigt utmattad hon var efter dessa veckor – och hur orättvist det blir eftersom så många böcker drunknar i mängden och det är svårt att göra ett bra jobb. Jag som suckar över höstens bokflod ska ägna de isländska recensenterna en tanke nästa gång jag klagar…

(Katrin Jacobsdottir, Yrsa Sigurdardottir, Quentin Bates och Lilja Sigurdardottir. Foto: Bengt Wedding)

Samtal om skotska skillnader.

DSC_0300

Samtalen jag efterlyste kom efter lunchen. Under rubriken Bloody Scotland diskuterade författarna Alex Gray och James Oswald skillnader mellan deckare skrivna i olika delar av Skottland. Är det mer arbetarklass i deckare från Glasgow och mer medelklass i dem från Edinburgh till exempel? Och hur mycket handlar skillnaderna egentligen om klichéer och föreställningar om skillnader. Intressant diskussion att höra ur ett annat lands perspektiv. Jag kom att tänka på boken Deckarnas svenska landskap av min akademikollega Kerstin Bergman med flera där samma fråga belyses ur svenskt perspektiv. Vad skiljer en skånsk deckare från en norrländsk? Och är inte skillnader mellan storstäder och småsamhällen större i så fall.

Bäst efter lunchen var ändå inledningen där Alex Gray med underbar skotsk dialekt läste ur sin senaste bok Keep the midnight out. Det kan man kalla ögongodis. Nu är det Island som gäller.

(De skotska deckarförfattarna James Oswald och Alex Gray. Foto: Bengt Wedding)

Förmiddag med Shetland Noir

DSC_0292

Ute blåser stormen Abigail men jag har tillbringat förmiddagen i Mareels* kulturcentrums fina auditorium och bara lyssnat och lyssnat på deckarsnack. Var kommer idéerna från, hur växer karaktärerna fram och likheter och skillnader mellan skotsk och nordisk noir har avhandlats hittills. En hel del intressant som när poeten, naturvetaren och deckarförfattaren Valerie Laws försvarade deckargenren med: ”Det finns ingen anledning till varför man inte kan vara underhållande och allvarlig samtidigt” eller när hon Arne Dahl och Lilja Sigurdardottir fick svara på frågan om sina mest udda inspirationskällor. Arne Dahls var grekiska tragedier, Lilja Sigurdardottirs röster i drömmar hon drömmer om nätterna och Valerie Laws var saker som hänt henne själv som gjort henne arg och sugen på hämnd.
Arne Dahl samanfattades också begreppet nordisk (nordic) och skotsk (tartan) noir med att det kan sägas vara den tredje vägen inom genren där de två andra typerna är brittiska liket-i-biblioteket-böcker, amerikanska hårdkokta deckare. Skotsk och nordisk noir förenas i att det handlar om politiska frågor baserade på verkligheten och en närhet till människorna. Intressant sammanfattning.
Annars kan nog förmiddagen också sammanfattas med Arne Dahls önskan om att ibland få gå under ytan ordentligt på sina böcker i sådana här sammanhang. Det är mycket fråga-svar, ganska lättsamt och inte mycket diskussion mellan paneldeltagarna – de får snarare svar på frågor i tur och ordning. Nåja Shetland Noir har bara börjat än…
För övrigt har engelskspråkiga läsare bara hunnit till bok fyra av Arne Dahl, Europa Blues, – tänk vad mycket bra de har kvar! Och så har jag redan köpt två böcker – brittiska debutanten Sarah Wards In bitter chill och brittisk/isländska Quentin Bates Frozen Out.

*Mareel betyder för övrigt norrsken.

(Arne Dahl i samtal med isländska deckarförfattaren Yrsa Sigurdardottir. Foto: Bengt Wedding)

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 52 år
Bor: Lund
Läser just nu: Snömannen av Jo Nesbö, A Legacy of Spies av John le Carré.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Top of the Lake. Leka med valpen.
Ser fram emot: Höstrusk. Skidåkning.
×