Lagercrantz bra val men…

Dagens stora deckarnyhet är naturligtvis att David Lagercrantz ska skriva en fjärde Millennium-bok. Personligen är jag ytterst tveksam till att det här att skriva nya böcker om döda författares huvudpersoner och kan egentligen inte komma på något lyckat försöka i deckaregenren. Möjligen P D James Döden på Pemberly men det är en uppföljare till Stolthet och fördom som James verkligen gör till sin egen och i en helt ny genre. En Millennium-bok skriven av någon annan än Stieg Larsson själv känns både dumt och onödigt. Trilogin är så bra som den är. Det behövs inte mer.
Men, om nu någon prompt måste göra det så är möjligen David Lagercrantz ett bra namn. Han är inte bara författaren till Zlatan-boken utan har skrivit ett par riktigt bra böcker inom deckargenren också. I finansdeckaren Stjärnfall från 2001 tar sig hjälten, ekonomiskribenten Daniel Mill, in i det innersta av finansvärldens mest korrupta och samvetslösa kretsar och tvingas omvärdera både sig själv och den värld han levt och arbetat inom. Och Syndafall i Wilmslow (2009) är en väldigt annorlunda och aningen deckarlik bok om mattegeniet Adam Turings självmord som jag tyckte mycket om. Jag hade med andra ord gärna sett fler deckare av Lagercrantz. Men hellre en han hittat på helt själv än en där han lånar från någon annan.

I suveränt författarsällskap

Journalisten och författaren Inger Frimansson debuterade i deckargenren med den psykologiska thrillern Fruktar jag intet ont och var då tämligen ensam kvinnlig deckarförfattare i Sverige. Sitt stora genombrott fick hon med God natt min älskade 1998 – samma år som Helen Tursten och Liza Marklund debuterade och startskottet gick för den formliga explosion av kvinnliga deckarförfattare och kvinnliga deckarhjältar som vi sett sedan dess.
Statsvetaren och säkerhetsexperten Kristina Ohlsson debuterade mer än tio år efter Inger (med Askungar, 2009) i ett helt annat deckarklimat där de snarare handlade om att lyckas synas överhuvudtaget i mängden svenska deckarförfattare än att förändra en genre helt dominerad av ett manligt perspektiv.
Om hur dessa olika situationer har påverkat deras författarska, hur det har påverkat genren och mycket, mycket annat pratade vi om i går på Lunds Litteratursällskaps föreläsningskväll med tema ”Svenska kvinnliga deckarförfattare”.
Det blev ett spännande, varierande och mycket intressant samtal  där all min nervositet inför att vara samtalsledare försvann i sällskapet av dessa två suveräna och välformulerade författare. Som sagt det finns så oerhört mycket spännande att diskutera kring deckare och den förändring som genren genomgått mellan Inger Frimansson och Kristina Ohlssons debut är väl värd att diskutera i många sammanhang.

Vi hade också med oss vars en favoritbok av kvinnliga deckarförfattare och för den nyfikne kan jag avslöja att Inger Frimansson hade valt Kerstin Ekmans Pukehornet, Kristina Ohlsson Karin Slaughters Genesis och själv höll jag fast vi min oslagbara favorit Dorothy Sayers Kamratfesten.

Och för den som mot förmodan inte läst Kristina Ohlssons nyutkomna Paradisoffer eller Inger Frimanssons senaste Det kalla landet (där Justine Dalvik faktiskt dyker upp i utkanten av historian…) säger jag bara – läs!

Salander en häxa?

I en artikel  i Expressen framför Andrew Brown (journalist på The Guardian) teorin att den bild som Julian Assange och hans försvarare ger av Sverige (som ett land där missionärsställningen är förbjuden, där obekväma fångar efter rättegång kan utlämas till USA för tortyr och dödsstraff och där polisen är inkompetent) den bilden har de fått genom svensk kriminallitteratur. Efter det vecklar Brown in sig i ett minst sagt underligt resonemang om att Lisbeth Salander är en modern häxa – ”modellerad efter alla ungdomars maktfantasier”.

Nog för att bilden av idylliska Bullerby-Sverige får sig en rejäl törn om man läser moderna svenska deckare eller för all del om man tittar på verkligheten. Det här skriver Lina Kalmteg betydligt intressantare och mer verklighetsförankrat om i artikeln ”Sverigebilden har hamnat på kant” i Svenska Dagbladet. Vad Andrew Brown egentligen är ute efter i sin artikel är mer dunkelt men helt klart är det underligt att han ser huvudpersonen i en boktrilogi som till stor del handlar om mäns utnyttjande och förtryck av kvinnor som en häxa. Kanske är han helt enkelt lite rädd för starka, smarta kvinnor?

Chockskadad? Nej, privilegierad.

I ett blogginlägg på Svensk Bokhandels hemsida skriver tidningens chefredaktören Lasse Winkler att han för en gångs skull är överens med Svenska Deckarakademin.
Det han är överens om är att Deon Meyers Devils Peak är rätt bok för priset för bästa till svenska översatta kriminalroman. Det är alltid kul att vara överens tycker jag som definitivt är överens med Winkler om detta. Deon Meyer är bäst.

Jag är också överens med Lasse Winkler när han i sitt blogginlägg hyllar de mindre förlag, som till exempel Weylers som ger ut Deon Meyer, som vågar satsa på intressanta, annorlunda deckarförfattare som ofta ger en angelägen bild av landet de verkar i men kanske inte är givna storsäljare. Winkler nämner förutom Deon Meyer också författare som Peter Temple, Don Winslow och Stuart Neville som alla ges ut på svenska av mindre förlag. De stora förlagen vågar inte satsa på deckarförfattare som kanske inte säljer enormt mycket är Winklers teori. Här är jag som sagt också helt överens.

Däremot är jag inte överens om att jag är chockskadad. Winkler skriver, lite skämtsamt, att han antar att vi i akademin måste bli chockskadade när vi tvingas tröska igenom så många deckare och sedan måste nå konsensus kring vinnarna.
Om man, som jag gör, sitter i någon av Svenska Deckarakademins läsgrupper så läser man definitivt mängder av böcker inom genren. I år kommer det ut ut ungefär 90 – 100 svenska deckare och mellan 80 och 85 översatta. Det är mycket och jag kan erkänna att ibland står deckarna mig upp i halsen, ibland önskar jag att jag slapp läsa en enda till.
Men, så kommer de där guldkornen, de som gör att man inser genrens potential och fascination. De kan vara guldkorn som till exempel Deon Meyers böcker. Det kan vara böcker som inte ges ut på stora förlag, som kanske hade varit svåra att hitta om man inte varit tvungen att läsa det mesta. Så, chockskadad? Nej, snarare privilegierad (om än utmattad i bland).

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 52 år
Bor: Lund
Läser just nu: Det tysta huset av Arnaldur Indridason.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Top of the Lake. Leka med valpen.
Ser fram emot: Höstrusk. Skidåkning. Bokens Dag i Hässleholm 18/11.
×