Lämnar efter sig kommissarien man aldrig tröttnar på

Colin Dexter när han fick Order of the British Empire. Foto: TT

 

En butter, självgod, ensamvarg som älskar korsord, opera, litteratur och alkohol, är intelligentare än de flesta och naturligtvis inte lyckligt i kärlek. När den brittiska deckarförfattaren Colin Dexter stilla insomnade på tisdagen, 86 år gammal, lämnade han efter sig en kommissarie som är själva urbilden för den klassiska kommissarieschablonen i deckargenren. Dexters kommissarie Morse är så mycket urbilden att han faktiskt aldrig känns det minsta tröttsam – snarare uppfriskande vid varje omläsning.
Själv läser jag med glädje om några av seriens riktiga höjdpunkter med jämna mellan rum – debuten Sista bussen från Woodstock från 1975 till exempel som Dexter skrev för att han läst en dålig deckare och tänkte att han nog kunde bättre själv. Och Vägen genom skogen från 1992 till exempel.
Dexters Kommissarie Morse tillhör också de där deckarna som blivit riktigt bra på tv. I suveräna John Thaws gestaltning och med Kevin Whately som utredningsföljeslagaren Lewis bidrog serien definitivt till att skapa extra intresse för böckerna. Att den också fått två spin off-serier – Lewis och Endeavour (Unga kommissarie Morse) – säger en hel del om populariteten.
Colin Dexter skrev sin sista Morsedeckare, med den fyndiga titeln The Remorseful Day, redan 1999 och han har belönats med det brittiska deckarpriset Gold Dagger Award två gånger och Silver Dagger Award lika många. 2000 utsågs han också av Svenska Deckarakademin till Grand Master. Men priser i alla ära – att ha och lyckas behålla läsarnas kärlek är säkert viktigare och där lyckades verkligen Colin Dexter.

 

Torgny Lindgren som deckarförfattare

Tankarna går underliga vägar ibland. När jag på väg hem från jobbet i dag fick veta att författaren och akademiledamoten Torgny Lindgren gått bort var det inte alls Ormens väg på hälleberget, Pölsan, Bat Seba, Klingsor eller någon annan välkänd Lindgren-bok som dök upp i mina tankar utan hans lilla tunna debutdiktsamling från 1965 med titeln Plåtsax, hjärtats instrument, som vi har ett fint signerat exemplar av i bokhyllan av den anledningen att min mans föräldrar en gång kände Torgny Lindgren.
Efter det dök tankarna oväntat vidare till en helt annan och väldigt charmig bok av Torgny Lindgren, deckaren Döden ett bekymmer som jag recenserade när Bonnier & Norstedts gemensamt gav ut en nyutgåva av den 2003.
Denna intellektuellt finurliga och mycket humoristiska deckare kom ut allra först 1990. Då med titeln Den röda slöjan och med författarnamnet Hans Lamborn på omslaget. Bakom Lamborn dolde sig dock två betydligt mer kända namn – Torgny Lindgren själv och samt författaren Eric Åkerlund som även skrivit för radio och scen tillsammans med Lindgren.  Lindgren och Åkerlunds deckare belönades med Svenska Deckarakademins debutpris men själva var det inte helt nöjda utan gjorde en omarbetad version som sedan kom ut 2003 med den nya titeln Döden ett bekymmer och Lindgren och Åkerlund som författare.
Själv blev jag oerhört charmad av den här boken som mycket väl kan läsas som allt från en traditionell småstadsdeckare till en rejäl intellektuell utmaning. Handlingen kretsar kring frikyrkoförsamlingen Sykars Tempel. När deras andlige ledare Johnny Sandberg dör får församlingens mycket nitiske revisor för sig att han blivit mördad och agerar ostoppbar amatördetektiv. Spännande nog men det här är inte bara en klassisk deckare i svensk frikyrkomiljö som häcklar religiös självgodhet utan här ryms alltså också allt från existentiella funderingar till intellektuella och litterärar anspelningar på bland annat Birger Sjöberg och Bibeln och en träffande ironi över vår tids krasshet.
Döden ett bekymmer är inte på något sätt denna svenske litteräre gigants största eller bästa bok men den ger en fin bild av hans imponerande mångsidigt som författare, hans fantastiska berättarförmåga och hans humor och den är väl värd en läsning.
Titeln till nyutgåvan kommer från en Birger Sjöbergsk fundering i Kriser och kransar och är en väldigt lämplig avslutning på Torgny Lindgren-minnena denna kväll:
”Trodde min broder rätt,
är döden ett bekymmer,
vilken likt ängslan nog
tör hava övergång.”

Harry Hole och en vampyr

 

Jo Nesbös förra Harry Hole-bok Polis var lite av en besvikelse. Även om intrigen var gjord med sedvanlig Nesbösk skicklighet så upprepades samtidigt välkända grepp aningen för fantasilöst. Men jag ger inte upp en mångårig favorit så lätt och det kändes definitivt som en riktigt efterlängtad present denna morgon när Harry Hole nummer elva, Törst, fanns i ett av bokpaketen.
Jag har inte riktigt kunnat bärga mig utan då och då under arbetsdagen unnat mig några rader och hunnit ta till mig en man som drömmer om att dricka av livet och Harry Hole som drömmer om honom. På baksidan kan jag dessutom läsa att någon hittas mördad och tömd på blod och att Oslopolisen naturligtvis måste ta hjälp av Harry Hole och att Harry Hole tackar ja för att det handlar om någon han gärna vill fånga, ”mannen som kom undan”.
Nu ska jag bara jobba en timme till och sedan får jag äntligen åka hem och börja läsa på riktigt. Håll tummarna för att det inte blir en besvikelse till!

Läs min recension av Polis här:

Tungviktare inleder sommarens läsning

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 52 år
Bor: Lund
Läser just nu: Det tysta huset av Arnaldur Indridason.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Top of the Lake. Leka med valpen.
Ser fram emot: Höstrusk. Skidåkning. Bokens Dag i Hässleholm 18/11.
×