Och så det finska

Mitt i allt påskfirande höll jag på att glömma de finska favoriterna. Här är det i alla fall:
1. Snöjungfrum av Leena Lehtolainen
2. Vändpunkten av Leena Lehtolainen
3. Med en mördares ansikte av Matti Rönkä
4. Fälla av Marko Leino
5. Helaren av Antti Tuomainen
Dubbelt Leena Lehtolainen i topp var ett måste – hon är oslagbar och kunde egentligen fyllt fem-i-topp själv. Men lite variation skadar ju inte.

För övrigt har jag formligen slukat Kristina Ohlssons Davidsstjärnor i påsk. Vilken intrig! Efter det blev det Mo Hayders Ritual – en riktigt rysare. Bägge recenseras snart i min deckarspalt.

Danska favoriter och Glasnyckeln

Det tog ett par dagar men nu är jag framme vid mina danska favoriter. Blir en betydligt mer varierad lista än den isländska vilket ju kan bero på att det finns betydligt mer danskt än isländskt översatt och att danska definitivt är lättare att läsa på originalspråk. Så här ser listan ut i alla fall:
1. Paparazzons heder av Leif Davidsen
2. Kalla mig prinsessa av Sara Blaedel
3. Personskada av Elsebeth Egholm
4. Stormvarning av Michael Katz-Krefeld
5. Pojken i resväskan av Lena Kaaberbøl och Agnete Friis

Naturligtvis måste danska favoriter följas av finska när jag nu håller på – kommer i morgon.

Och när vi nu talar om nordiska deckare kan jag berätta för den som missat det att Åsa Larssons Till offer åt Molok är den svenska deckare som nominerats till det skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln för 2012.
Övriga nominerade är: Danmark – Michael Katz Krefelds Sort sne falder, Norge – Jørn Lier Horsts Jakthundene, Island – Sigurjón Pálssons Klækir (Intriger) och Finland – Pekka Hiltunens Vilpittömästi sinun (I rättvisans namn).

Isländska favoriter

I går utlovade jag en lista över isländska deckarfavoriter, Det är helt klart betydligt svårare än norska favoriter eftersom jag i princip bara läst två isländska deckarförfattare – Arnaldur Indridason och Yrsa Sigurdardottir. De är å andra sidan vansinnigt bra bägge så jag gör helt enkelt en kort lista och skriver upp mina bästa Indridason och mina bästa Sigurdardottir:
1. Eldnatt av Yrsa Sigurdardottir
2. Änglarösten av Arnaldur Indridason
3. Glasbruket av Arnaldur Indridason
4. Tredje tecknet av Yrsa Sigurdardottir
5. Vinterstaden av Arnaldur Indridason
I morgon får det bli en dansk lista. Lite lättare.

Norsk fem-i-topp

demonenVill man veta vad påskekrim egentligen är kan man läsa den här artikeln av norska deckarexperten Nils Nordberg. Själv hyllar jag den norska traditionen genom en fem-i-topp-lista med norska favoritdeckare:
1. Demonens död av Anne Holt (1995) – Gripande och nyanserat porträtt av den vilsna och våldsamma 12-åringen Olav.
2. Frälsaren av Jo Nesbö (2005) – Bibliskt tung om skuld och förlåtelse, en av det svartast böckerna om Harry Hole men samtidigt befriande oförutsägbar.
3. En kärnfrisk död av Kim Småge (1995) – Klassik och vansinnigt välskriven polisroman om doping och elitidrott.
4. Älskade Poona av Karin Fossum (2000) – Om kärlek och verklighetens bräcklighet och så en riktigt  stark kriminalroman på en och samma gång.
5. En liten gyllene ring av Kjell-Ola Dahl (2000) – Njutbar kriminalroman som sätter dialogen i centrum.

För övrigt levde inte riktigt gårdagens Babel upp till mina förväntningar.Intervjun med Anne Holt var visserligen riktigt intressant men samtalet om Maria Lang var banalt och ganska innehållslöst. Intressantast var reportaget från Island och intervjun med min nyupptäckta favorit Yrsa Sigurdardottir. Funderingar över hur bristen på tung kriminalitet och vapen påverkar isländska deckarförfattare var minst sagt tankeväckande. På Babels hemsida listar den isländska deckarexperten Ulfhildur Dagsdottir sina isländska deckarfavoriter. I morgon fortsätter jag påskekrimveckan med att lista mina. Inte helt lätt eftersom jag i princip bara läst två isländska deckarförfattare…

 

Startskott för påskekrim

Strax går vi in i påskveckan och självklart ska vi följa den norska traditionen att läsa mycket deckare – påskekrim. Ett bra startskott inför detta är att titta på kvällens avsnitt av Babel som bjuder på en deckarspecial- Anne Holt är i studion, två poliser pratar Maria Lang och isländska Yrsa Sigurdardottir intervjuas.Tv-soffan 20.00 i kväll alltså! Och i morgon tipsar jag om norska deckarfavoriter.

Överraskning hos Hedström

svarta_korpar_over_villette-hedstrom_ingrid-21862621-1312327699-frntlEn liten överraskning väntade när jag började läsa Ingrid Hedströms nya, Svarta korpar över Villette, häromdagen. Handlingen har flyttas 13 år fram i tiden och helt plötsligt är det nästan nutid – 2008/2009. Mycket har hänt i huvudpersonen Martine Poirots liv men Hedström är sig ändå lik. En världsberömd modell hittas mördad i Villette och kopplingar finns till den isländska finanskraschen. Lovande!

Konjak i biblioteket

Äntligen har jag sett Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam på bio. Och tack och lov blev jag inte det minsta besviken – bara rejält konjakssugen. I den här femtiotalsdoftande filmen dricks det nämligen mycket konjak – sent på midsommarnatten, i biblioteket medan Christer Wijk förhör alla potentiella mördare och naturligtvis blir avsvimmade kvinnor uppiggade med konjak.
Själv hällde jag bottenskyla i min finkupa när jag kom hem och satte mig i soffan i mitt bibliotek (vardagsrummet). Medan jag drog i den härliga doften och smuttade funderade jag över vad som gjort mig så nöjd med filmen. Helt klart det faktum att det finns en fin känsla för miljön och inte minst för genren. Jag formligen älskar hur alla misstänkta springer om varandra i mystiska promenader eller möten i den isolerade öns skog och hur man upprätthåller något slags socialt umgängesliv samtidigt som liken travas på hög. Ola Rapace som en både smart och flirtig Christer Wijk är också mitt i prick. Över lag är det bra skådespelarinsatser i filmen och det tillsammans med tidsandan är lyfter definitivt Mördaren ljuger inte ensam i förhållande till många andra svenska deckarfilmatiseringar.
Sedan finns det naturligtvis en del saker jag är mindre nöjd med också. Om man i likhet med Puck varit småförälskad i Einar Bure som tonårig Langläsare känner man till exempel inte alls igen hans långa, magra och brunögda gestalt i Linus Wahlgren. Och så undrar jag en hel del över en del förbryllande och ganska onödiga ändringar i handlingen. Ämnet i Pucks avhandling till exempel som plötsligt är Mördaren i litteraturen i stället för Männen kring Fredrika Bremer, Lill Arosanders röda hår som blivit blont, ett självmord som skiljer sig en hel del från bokens med mera. Men på det hela taget bra alltså – och konjaksdoftande.

Övriga Lang-filmatiseringar (Kung Liljekonvalj av dungen, Inte fler mord, Rosor, kyssar och döden, Farliga drömmar och Tragedi en lantkyrkogård) kommer direkt på tv och blir förhoppningsvis samma fina nostalgitripp.

Pusseldeckarens förlovade land

De misstänkta samlas och dricker värmande konjak och förhörs av en piprökande kriminalkommissarie. Folk dör på löpande band förgiftade av cyankalium och arsenik, strypta av sidensjalar eller knivhuggna av uråldriga egyptiska dolkar. Sida upp och sida ner diskuteras alibi, motsägelser i förhör och alla ljuger och har dessutom hemliga förhållande med varandra.
Under ett par dagar har jag nu rört mig i pusseldeckarens förlovande land – det vill säga Maria Lang gånger tre (Mördaren ljuger inte ensam, Farligt att förtära och Inte fler mord). Och det har varit helt underbart roligt med mord enbart som intellektuell avkoppling. Faktum är att jag varit ganska deckartrött ett tag men den här tidsresan har fått min entusiasm att vakna till liv igen. Frågan är om jag inte ska klämma ett par Agatha Christie också när jag ändå håller på. Eller ett gäng Lang till.

Lang på gång

langMördaren ljuger inte ensam (1949), Farligt att förtära (1950) och Inte fler mord (1951) är Maria Langs tre första deckare. Det är också de tre som Norstedts valt att ge ut som nyutgåvor lägligt inför filmpremiären av just Mördaren ljuger inte ensam på fredag – Internationella kvinnodagen för övrigt.
Nyutgåvorna har försetts med förförande snygga omslag som avger precis rätt blandning av nostalgikänsla och aning om annalkande hot. Så klart blir jag sugen på en omläsning. Det blir jag i och för sig titt som tätt när det gäller Maria Lang. Nu får det nog bli debuten helt enkelt för den var det faktiskt ett bra tag sedan jag läste.
Och så måste jag, med viss bävan, se filmen. Här känns det som att det kan bli vad som helst från kalkon till succé. Svenska kriminalfilmer baserade på bokförlagor brukar sällan imponera men här finns ju bra skådespelare som Ola Rapace som Christer Wijk och Tuva Novotny somPuck Bure. Och regissören Birger Larsen är dessutom dansk med lång regissörserfarenhet – bland annat från suverän Brottet. Så jag håller tummarna. Maria Lang är väl värd en bra filmatisering,

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 52 år
Bor: Lund
Läser just nu: Det tysta huset av Arnaldur Indridason.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Top of the Lake. Leka med valpen.
Ser fram emot: Höstrusk. Skidåkning. Bokens Dag i Hässleholm 18/11.
×