Upprepning

”Helena Mobacke står länge och tvekar utanför polishuset i Västberga. Ett helt år har hon varit sjukskriven från sin tjänst som kriminalkommissarie och försökt komma över sorgen efter sonens död.”
Lite suckar jag när jag läser de inledande meningarna till baksidestexten på deckardebutanten Johanna Mo:s Döden tänkte jag mig så. Ännu mer suckar jag när jag läser den avslutande meningen: ”Till slut tvivlar både hennes omgivning och hon själv på att hon faktiskt ska orka.”

Det här känns så välbekant och föga överraskande för en deckarserie – ett dött barn eller annat svårt trauma som kommissarien dras med och ett fall som river upp såren och får alla att tvivla på att hen ska klara det. Jo då det har jag stött på många gånger innan. Rent konkret vad gäller barn som dött behöver jag bara nämna till exempel Michael Hjort och Hans Rosenfeldts serie om kriminalpsykologen Sebastian Bergman vars dotter dog i tsunamin. Eller för den delen Denise Minas kommissarie Alex Morrow som också förlorat ett barn.

Men, en baksidestext är ändå bara en slags säljande sammanfattning av en bok så  jag börjar läsa och håller tummarna för att Johanna Mo kommer att överraska mig. Positivt.

Babel med George

Fler än jag som saknar litteraturprogrammet Babel? En tröst är i alla fall att veta att det kommer tillbaka. Den 10 mars är det vårpremiär och då dessutom med den amerikanska deckarförfattaren Elizabeth George i studion. Spännande!
Fast, förmodligen kommer samtalet med George inte bara att handla om deckare. Visserligen är hon aktuell på svenska i februari med novellsamlingen Av två onda ting. Där har hon samlat deckarnoveller av både publicerade och opublicerade författare som hon samarbetat med. Men, Elizabeth George har också inlett något helt nytt – en fantasyserie för unga vuxna. Den första delen, The Edge of Nowhere, kom ut i höstas.
Trots detta har hon uppenbarligen tid för Thomas Lynley också. Någon gång under 2013 kommer Just One Evil Act, del 18 i den serie som Elizabeth George inledde med Pappas lilla flicka (A Great Deliverance) 1988.

Blodigt

Deckare kan vara blodiga, rejält blodiga. Tänk bara på skotska Denise Minas debut Död i Garnethill när huvudpersonen Maureen vaknar efter en festkväll och hittar sin älskare fastbunden vid en stol med  halsen avskuren.
Det är ändå ingenting mot regissören Quentin Tarantinos Djanjo Unchained som jag såg häromkvällen. Där skvätter både blodet mycket och nästan lustfyllt. Egentligen kan man undra varför i hela fridens dar man tycker att det är så bra. Men det är det. Vansinnigt bra. Och blodigt.

Om bokhandlar och ett impulsköp

I sin blogg på LitteraturMagazinets hemsida diskuterade socionomen och bokälskaren Jonna Lindberg för en dryg vecka sedan om bokhandlar behövs. Det blev ett inlägg som skapade en hätsk debatt och bland annat gjorde bokhandlaren i Höör mycket upprörd. Läs mer om det här.
Jag kom att tänka på det häromdagen när jag hade en stund över på stan och smet in på min favoritbokhandel i Malmö. Jag är nämligen raka motsatsen till Jonna. Om jag går in i en bokhandel med syfte att bara titta runt lite så slutar det nästan alltid med ett bokinköp. Precis så blev det då häromdagen också. Gillian Flynns senaste, Gone Girl, fick jag med mig. Egentligen en bok som jag bestämt mig för att vänta med tills den kommer på svenska. Men så läste jag den lilla personliga infotexten som bokhandelspersonalen skrivit om boken och så var det klippt. Just de där små personliga infotexterna är jag vansinnigt svag för. Speciellt när det handlar om engelska, ännu inte översatta böcker.
Så i min värld behövs definitivt bokhandlarna. Visst handlar jag på nätet också men bara planerat, aldrig på impuls för att jag blir så sugen på en viss bok just då. Och det är just det där personliga tilltalet vad gäller böcker, förmågan att få kunder att göra nya upptäckter och så kunskapen om böcker som är det riktiga, de bra bokhandlarnas stora tillgång. Det är nog där möjligheten till överlevnad finns.

Säg emot?

Upptäckte precis att tv4 ska börja visa filmatiseringarna av danska Elsebeth Egholms deckare om journalisten Dicte Svendsen (börjar 28/1). Kanske kan det bli bra men samtidigt börjar det kännas tröttsamt att allt som skrivs i deckarväg i bokform tvunget måste bli tv-serie eller film också.
Trots allt så är ändå de allra bästa tv-deckarna (med några få undantag) de som är skrivna direkt för tv. Jag säger bara Mordkommissionen, Brottet/The Killing, The Wire, I mördarens spår och nu senast Bletchley Circle. Någon som säger emot?

Sviken av Val

Så fel man kan ha ibland. Jag skrev häromdagen hur jag kapitulerade inför Val McDermids The Vanishing Point och sögs in i boken och vilka goda förväntningar jag hade. Det visade sig vara förväntningar som kom helt på skam. Det här är utan tvekan Val McDermids sämsta bok. En fullständigt sanslös intrig där den anhöriga till en kidnappad liten pojke i godan ro berättar sitt livs historia för en FBI-agent och där slutet bara är så dåligt att jag faktiskt inte förstår hur en vanligtvis så suverän författare som Val McDermid har mage att presentera det för sina läsare. Och trots att det var dåligt hade jag dessutom för länge sedan listat ut att det. Suck och djup besvikelse alltså.
Nu försöker jag trösta mig med en brittisk debutant – Malcolm Mackays Lewis Winter måste dö. Får se hur det går…

En polis för mycket för Lassgård

En timme med tv-filmatiseringen av G W Perssons trilogi Välfärdsstatens fall ger mersmak. Det är välspelat, snyggt och intrigmässigt lika härligt förvirrande som böckerna är till en början. En förvirring som sedan åtminstone i böckerna klarnar så infernaliskt skickligt. Låt oss hoppas att det klarnar lika bra i tv-serien.
Min enda invändning så här långt är egentligen Rolf Lassgård som Lars Martin Johansson. Inte för att han inte är bra (det är han) men för att han spelat så många poliser vid det här laget han hur han än försöker mest blir en salig blandning av dem alla (Gunvald/Wallander/Jägarna/Sebastian Bergman osv). Det hade varit roligt att se något helt nytt här. Åh andra sidan kompenseras det trötta valet av Lassgård av Jonas Karlsson som Säpochefen Waltin. Underbart. Och Claes Malmbergs Bäckström är så här långt inte så dum heller.
Mersmak var det alltså. och kanske dags för en omläsning av böckerna med det bästa titlarna i svensk deckarhistoria (Mellan sommarens längtan och vinterns köld (2002), En annan tid, ett annat liv (2003) och Faller fritt som i en dröm (2007).

Jag kapitulerar

Ibland är det hopplöst. Jag öppnar bok efter bok. Läser en bit men fastnar inte. Blir otålig. Provar nästa, och nästa, och nästa. Och så plötsligt är allt bara helt rätt. Ingen otålighet, ingen rastlöshet, bara läsning som griper tag och drar in mig.
Som nu med Val McDermids Vanishing Point som jag inte alls skulle läsa eftersom så mycket annat ligger på vänt. Jag skulle bara känna av den några sidor och så tjoff – nu är jag helt fast.
Till en viss del handlar det säkert om igenkänning, om goda förväntningar. Val McDermid är en författare som jag vet att jag brukar tycka om. Men, inte för att hon känns trygg och välbekant. Nej, snarare tvärtom för att hon nästan alltid lyckas överraska mig, lyckas låta bli att vara förutsägbar. Och så kan hon dessutom hantverket så förbaskat bra.
Så nu kapitulerar jag. Lägger alla måsten åt sidan och läser hela boken. Njutningsfullt. Nöjd. Förhoppningsvis ända fram till och med sista sidan. För där, precis i slutet kommer den svåra konsten. Att avsluta på ett sätt som lever upp till alla de förväntningar en bra deckare skapar om just ett bra slut. Vi får väl se…

En bra tv-deckare

Det var många klagomål på Läckbergfilmatiseringarna Fjällbackamorden när de under jul och nyår. Och uppenbarligen många som såg dem också…
Jag hoppas att alla missnöjda  – och alla andra för den delen  – också hittade till den brittiska tv-serien Bletchley Circle. Här kan man nämligen i stället tala om riktigt, riktigt bra tv-deckare. Smart, underhållande och annorlunda är den här miniserien i tre avsnitt om fyra smarta och uttråkade kvinnor som jagar en seriemördare i efterkrigstidens London.
Bletchley Circle sändes på Svt 2, 3 och 4 januari men ligger kvar på Svt play nästan en månad till. Den som inte sett den bör definitivt passa på.

Dansk och bra början

Jag är halvvägs i årets första kriminalroman och mycket nöjd. Det är en dansk början på året och en mycket bra början.  Pojken i resväskan (Albert Bonniers) heter den här boken och är skriven av ingen mindre än Lene Kaaberböl (författare till många suveräna ungdomsfantasy, till exempel serien om Skämmarna) tillsammans med den för mig tidigare okända Agnete Friis.
Det här är nagelbitarspänning från första början men också en fantastisk bra och engagerande intrig och sjuksköterskan Nina Borg är en huvudperson att verkligen tycka mycket om.
I Danmark kom Pojken i resväskan (Drengen i kufferten) redan 2008 och blev en stor succé. Sedan dess har Kaaberböl & Friis skrivit ytterligare två kriminalromaner om Nina Borg – Et stille umaerkligt drab (2010) och Nattergalens död (2011).
Recension av Pojken i resväskan kommer senare i januari men redan nu vet ni i alla fall att deckaråret 2013 börjar på bästa möjliga sätt.

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 52 år
Bor: Lund
Läser just nu: Snömannen av Jo Nesbö, A Legacy of Spies av John le Carré.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Top of the Lake. Leka med valpen.
Ser fram emot: Höstrusk. Skidåkning.
×