Anders de la Motte på ingång

Högt tempo hade Anders de la Motte bestämt sig för att ge sina läsare när han började skriva thrillers. När manuset till debutboken [geim] antogs insåg han att han hade lyckats – lite väl bra kanske.
– Det första min redaktör sa var att vi får nog ta ned tempo lite.
Det här och mycket annat spännande berättade expolisen, säkerhetschefen och författaren Anders de la Motte när jag intervjuade honom i dag. Mer om Anders de la Motte, om [geim], [buzz] och bok nummer tre [bubble] (kommer ut hösten 20112) kan ni snart läsa på Skånskans kultursidan. Så fort jag jag omvandlat mina sex sidor renskrivna anteckningar till en lagom lång artikel det vill säga. Komprimera fick för övrigt Anders de la Motte göra med [buzz] också.
– Jag kanske överarbetade eftersom jag ville så mycket, berättade han. Samtidigt var det ju roligt att det var på det hållet.

Oj, oj, oj så bra

Äntligen har jag kommit i gång ordentligt med uppföljaren till Belinda Bauers suveräna Mörk jord. Darkside heter den och utspelas i samma lilla by vid Exmoorhedens kant som Mörk jord. En gammal, förlamad kvinna hittas mördad i sin säng och byns polis Jonas Holly hamnar mitt i sin första riktiga mordutredning. Det låter kanske inte så originellt men oj, oj, oj så bra skrivet det är och så bra det är.

Nöjd deckarnörd

Den ibland lite ensamma deckarnörden inom mig är mycket nöjd efter en helg i sällskap med Svenska Deckarakademin. Många givande deckarsamtal blev det – inte minst med nyinvalda (skånska!) ledamöterna litteraturforskaren Kerstin Bergman från Lund och deckarförfattaren Kristina Ohlsson från Kristianstad. Och med Svenska Deckarbibliotekets nya bibliotekarie Therese Hellberg (länk till Svenska Deckarbiblioteket här).
Och, naturligtvis med årets välförtjänta pristagare i klassen bästa svenska kriminalroman – Arne Dahl. Han lämnade arbetet med allra sista kapitlet i uppföljaren till prisade Viskleken och dök upp på stadsbiblioteket i Eskilstuna när priset tillkännagavs. Där berättade han bland annat att det var svårt att skiljas från romanfigurer i A-gruppen så därför fick det följa med in i nya boken och nya serien. Som är planerad att bli totalt fyra riktigt feta böcker. Nummer två (vars sista kapitel förmodligen skrivs nu i stället för i helgen) kommer ut till våren. Arne Dahl berättade också att den som längtar efter gamla A-gruppen kan få sitt lystmäte under julen – 27-28/12 visas de två första avsnitten i en tv-serie baserad på de tio böckerna om A-gruppen.
Liten besvikelse kände jag möjligen över att Belinda Bauers fantastiska Mörk grav inte blev årets bästa utländska kriminalroman. Å andra sidan är Denise Mina min stora favoritförfattare i genren och Getingsommar en mycket, mycket bra kriminalroman. Att faktabokspriset i Skåne hos filmforskaren Michael Tapper var å andra sidan extra roligt. Liksom att en annan deckarfavorit – brittiska Reginald Hill – tilldelades en Grand Master:  ”His ever more daring, plotting and literate wit has renewed the genre and widened its borders.”
Nöjd på många sätt alltså och inte minst med att vårens Deckarakademimöte eventuellt hamnar i Lund!

Här kommer för övrigt min recension av Arne Dahls Viskleken som jag inte hittade någon länk till:

VISKLEKEN
Författare: Arne Dahl
Förlag: Albert Bonniers förlag

Äntligen! Så känner jag när jag med stor förväntan slår upp första sidan i Arne Dahls nya kriminalroman Viskleken. Det finns få poliskollektiv som jag gillar så skarpt som Dahls A-grupp (Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art) och det finns få, om inga, nutida svenska deckarförfattare som jag gillar så bra som Arne Dahl. Han skriver  kriminalromaner på alldeles egna villkor – litterärt, välskrivet, kunnigt, aktuellt, spännande och utmanande.

Tio böcker utlovade pseudonymen Dahl (senare avslöjad som författaren och litteraturkritikern Jan Arnald) när han debuterade i deckargenren 1998 med Ont blod. I slutet av seriens tionde bok, Himmelsöga, är A-gruppen nedläggningshotad och Arne Dahl lägger på ett finurligt sätt avgörande om seriens fortsättning eller inte i huvudpersonernas egna händer. Ett år senare dyker A-grupparna upp igen i den märkliga och lekfulla metakriminalromanen Elva som blir en slags brygga mot en ny serie med ungefär samma huvudpersoner.

Och nu är de alltså här igen  – som Opcop (Operating Cops). Europol har nämligen planer på en operativ enhet och Opcop är en hemlig testgrupp med placering i Haag som ska samarbeta informellt med speciellt utvalda poliser i EU:s medlemsländer. Chef för Opcop är ingen mindre än den för Dahl-läsare mycket välbekante kriminalaren Paul Hjelm. Vid sin sida i Haag har han tio skickliga tio poliser från Europas alla hörn – bland dem den gamla A-grupparen Arto Söderstedt. Och, i Sverige sitter Kerstin Hjelm, Sara Svenhagen och Jorge Chavez som Opcops svenska kontakter. Stora delar av före detta A-gruppen samlade i handlingen alltså.

Testgruppen har inga fall att ta sig an förrän Sara och Kerstin med hjälp av en annan A-grupps bekant, dataexperten Jon Anderson, hittar kopplingar till den italienska maffian i en svensk möbeldirektörs dator. Ungefär samtidigt hittas liket av en kvinna konstfullt utplacerat vid Bird Sanctury Pond i Hampstead Heath i London och blir också det ett fall för Opcop. Och så har Arto redan tidigare börjat grubbla över de ord som en döende asiatisk man viskade i hans öra när han var observatör under ett G20-möte i London. Allt sammantaget leder till en intrikat härva av miljöbrott, terrorism och bankbedrägerier och Opcops medlemmar sprids ut över Europa för att följa ledtrådar i Lettland, Sverige, Italien och England.

Det är ett väl tilltaget persongalleri som Dahl presenterar i Viskleken. Förutom de välbekanta A-grupparna finns alltså ytterligare nio poliser att lära känna. Dahl är mästerlig på att hantera stora persongallerier med särpräglade individer och ge var och en mycket utrymme men det blir ändå nästa för mycket av det goda i Viskleken. Jag är ytterst tacksam för personregistret i början av boken som jag återvänder till ofta, ofta. Att lära sig att skilja rumänska maffiabekämparen Lavinia Potorac från litauiska maffiainfiltratören Laima Balodis eller spanske brotsstatistikern Felipe Navarro från italienska maffiapolisen Fabio Telbadi tar ganska många sidor…

Det kräver också rejäl koncentration för att följa de många intrigtrådarna som breder ut sig över Europa, över Atlanten mot USA och också ända bort till Tibet. Arne Dahl satsar stor och brett i nya seriens första bok (totalt fyra utlovas) – helt klart med syfte att få in läsarna i helhetsbilden och i närkontakt med hela persongalleriet. Men, även om jag ibland är aningen vilse i intrigen så njuter jag stort av att befinna här. Viskleken är en fantastiskt välskrivna och skrämmande mörka och övertygande nutidshistoria där penninghunger, utsugning och totalt förakt för människor går som blodröd tråd genom den brottslighet som Dahls sympatiska men aldrig ofelbara huvudpersoner bekämpar.

Arne Dahl har tagit med sig det bästa från A-grupps-serien, inklusive den skarpa humorn och kärleken till genren och huvudpersoner, in i sin nya serie och den har definitivt potential att bli hur bra som helst.

 

Deckardrottning i Babel

Jag gillar verkligen Liza Marklund och Annika Bengtzon. Om det och det mothugg detta uttalanden oftast får – framförallt av män skrev jag om i en krönika i våras. Läs den här.

Vad jag framförallt gillar med Marklund och hennes hjälte Bengtzon är  vad de gjort för den svenska deckargenren och för kvinnornas roll i genren. Med Annika Bengtzon (och Helen Turstens Irene Huss) tog kvinnor och vardag klivet in i den svenska deckaren. Här kom ett kvinnoperspektiv, ofta med våld mot kvinnor och en kritisk granskning av samhällets konservativa maktstrukturer i centrum, in i kriminallitteraturen.
Liza Marklund har alltid haft en klar och tydlig agenda i sina böcker att fokusera på att vara kvinna och göra karriär och att skärskåda våld mot kvinnor, kvinnoförtryck ur många olika aspekter – inte minst mediebranschens syn på så väl kvinnor på chefsposter som kvinnor som våldsoffer. Böckerna om Annika Bengtzon har inte alla varit fantastisk bra men de har varit/är viktiga för genren och där finns också ett par riktiga höjdare – till exempel Sprängaren, Den röda vargen och Nobels testamente.

30 november är det dags för en ny Bengtzon bok. Du gamla, du fria är titeln och den är definitivt läsvärd. Här finns både Annika Bengtzonz aldrig sinande patos och en intressant skildring av svensk flyktinpolitik. Denna vecka ( 17/11 20.00) gästar Liza Marklund Babel. Det tänker inte jag missa!

 

 

 

 

Foto: Scanpix/Arkiv

Dags för deckarmöte

Året rullar på i förskräckande tempo. Det är redan mitten av november och till helgen är det återigen dags för Svenska Deckarakademins årliga höstmöte i Eskilstuna och för presentation av årets bästa kriminalromaner.
Känns inte alls länge sedan förra gången när Leif GW Perssons Den döende detektiven utsågs till årets bästa svenska kriminalroman och en glad Leif GW tog sig från en jaktur i skogen till Eskilstunas bibliotek för att bli gratulerad. Bästa översatta kriminalroman blev suveräna Deon Meyers Devils Peak och dessutom blev min favorit Sara Paretsky Grand Master. Perfekt prisår med andra ord.
Nu är det nytt år och dags för nya pristagare .  De fem nominerade till bästa svenska respektive bästa utländska kriminalroman i år har jag presenterat här i bloggen tidigare. Totalt sett är det tio fantastiskt bra kriminalromaner men självklart har jag mina personliga favoriter bland dessa som jag håller tummarna lite extra för. På lördag gäller det och fortsättning följer här i bloggen.

 

 

Kepler-teaser

Keplers bästa och en av årets bästa kriminalromaner. Det kan jag avslöja redan nu att jag tycker om Lars Keplers bok nummer tre, Eldvittnet. På fredag är det recensionsdag och då kan ni läsa hela recensionen på Skånskans kultursidan. Den som blir extra Keplersugen kan dessutom se till att fixa en biljett till Bokens Dag i Malmö där man kan få höra äkta paret och författarparet Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril berätta om hur det är att gemensamt skriva som Kepler.

En länk till min Keplerintervju hittar ni för övrigt här.

Tuffing på darriga ben

”Jag skjuter, sparkar in dörrar och låter mig inte knäckas av någonting.”  Så säger tyska deckarförfattaren Sabine Deitmars stentuffa polis Beate Stein i kriminalromanen Dominanta damer från 2001.

Så tuff kände jag mig definitivt inte i går när jag skulle hålla föredrag för Bibliotekets vänner i Kristianstad på temat ”Kvinnor på brottsplatsen – kvinnliga deckarförfattare och deckarhjältar”. Mina darriga ben hade inte kunnat sparka in några dörrar. Tack och lov var det en positiv och trevlig publik som samlats på biblioteket i Kristianstad. Benen slutade darra och jag kunde göra någorlunda rättvisa åt Beate Stein, V I Warshawski, Eve Wylie, Sharon McCone, Kate Brannigan och andra tuffingar som är bevis på att även en minst sagt konservativ genren kan förändras.

Kanske kan också en jättenervös föredragshållare förändras och med tiden tycka att det hela är riktigt roligt. Även minuterna strax före…
Jag får gott om tillfällen av öva under hösten i alla fall.  12 november ska jag ge deckartips på Skånskanscenen på Bokens Dag i Malmö.  18 november ska jag sen till Eskilstuna och återigen prata om Beate Stein och de andra. Denna gång på ett biblioteksseminarium.

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 52 år
Bor: Lund
Läser just nu: Patient Fury av Sarah Ward och Odd Child Out av Gilly MacMillan.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Leka med valpen.
Ser fram emot: Höstrusk. Skidåkning. Julledighet.
×