Bortglömt grottmysterium

P-J Bonzon – någon som kommer ihåg honom?  Inte jag i alla fall, inte förrän jag i lördags med viss möda kravlat mig in en häftig grotta längs kusten vid Kullaberg. När jag stod där inne i mörkret och fukten och försökte bemästra min klaustrofobi dök det plötsligt boktiteln Vi sex och grottmysteriet upp i mitt huvud. Jag kom precis ihåg hur omslaget såg ut och att jag faktiskt tyckte att den här franska barn-, ungdomsdeckaren (och de andra i serien) var betydligt bättre och lite mer otäcka än de klassiska Vi fem-böckerna.
20 böcker kom det ut på svenska i Vi sex-serien mellan 1968-1982. På franska finns det över fyrtio böcker. Den allra första hette Vi sex och vår hund . Huvudpersoner var sex pojkar, en flicka och schäferhunden Kafi som alla bodde i Lyon och snubblade över nya spännande mysterier i varje bok. I Vi sex och grottmysteriet får gänget jobb som grottguider vid de hemlighetsfulla grottorna vid Marzal. Mystiska män, hunden Kafi som försvinner, inbrott i grottorna och någon som verkar leta efter något värdefullt i grottorna är ingredienserna i detta rafflande mysterium.
Lika rafflande blev inte mitt eget grottbesök i lördags men det skapade definitivt ett sug efter lite nostalgisk Vi sex-läsning i sommar. Dags att klättra upp på vinden och börja rota runt i boklådorna där alltså.

 

French huvudpersonsstafett går vidare

Vilken glad överraskning! Jag sitter och skriver en recension av irländska Tana French tredje kriminalroman Brottsplats Faithful Place som kommer på svenska 22 juli och upptäcker när jag googlar lite på henne att bok nummer fyra är på gång. Redan i augusti om man ska tro på Fantastic fiction och diverse bokbloggare.

Titeln denna gång blir Broken Harbour och huvudperson Scorcher Kennedy som är mordutredare och gammal studiekamrat till Frank Mackey – huvudperson i Brottsplats Faithful Place. Tana French fortsätter alltså även i nummer fyra att låta huvudpersonsstafetten gå vidare, det vill säga att ha en ny huvudperson i varje bok men låta denne ha anknytning till personer och handling i tidigare böcker. Något som hittills varit mycket lyckat och gjort French till en av de senaste årens mest spännande nykomling i deckargenren.

I en  intervju med Tana French på www.goodreads.com beskrivs handlingen i Broken Harbour på följande sätt:
It’s Scorcher Kennedy this time, and it’s set on a ghost estate. During the housing boom, developers were given permission to build huge estates with sometimes hundreds of apartments and houses in areas where there was absolutely no demand. Now that no one can afford to buy anything, they are basically abandoned. You’ll have four or five families living in a development of 40 homes, and the rest is just left to go to seed. These poor families are now stuck with absolutely no facilities or infrastructure. They’re lucky if they have working sewage systems and streetlights. They usually don’t. The book is set on one of those estates.

Recensionen av Brottsplats Faithful Place kan ni läsa på kultursidan 23/7.

Brottet igen – i Seattle!

Just nu följer jag med förvånande stort intresse den amerikanska kriminalserien The Killing som visas på Tv4 (torsdagar 22.30). Förvånande därför att den bygger på den suveräna danska kriminalserien Forbrydelsen som också visades i svt – första omgången 2008 och andra 2010.

Bygger på är väl egentligen en underdrift utan dess like. Amerikanska The Killing följer nästan slaviskt det danska originalet i scener, i tonläge och i hur skådespelarna agerar – ja till och med hur de klär sig. Amerikanska Mireille Enos som spelar seriens huvudperson kriminalaren Sarah Lindén traskar till exempel runt i samma tjocka ylletröjor som danska Sofie Gråböl hade när hon spelade danska kriminalaren Sarah Lund (liten namnskillnad där), mordoffrets pappa har samma hantverkarbyxor och samma grova men kärleksfulla framtoning.

Konstigt alltså att jag fastnar framför något som är en nästan exakt repris av något jag redan sett. Samtidigt är det oerhört fascinerande att se samma historia utspelas i Seattle i stället för Köpenhamn, att jämföra scener och upplägg. Och det skadar ju inte att Joel Kinnaman finns med i den amerikanska serien som Sarah Lindéns tuff-tafatta kollega. Dessutom är det här en fantastiskt bra historia som amerikanarna faktiskt verkar förvalta bra – hittills. Och den är definitivt bättre än Morden i Midsomer eller Lewis.

 

 

 

 

 

 

 

Sarah Lindén (Mireille Enos) och Stephen Holder

(Joel Kinnaman) söker efter mordoffret.     Foto: Scanpix

Brottet igen – i Seattle!

Just nu följer jag med förvånande stort intresse den amerikanska kriminalserien The Killing som visas på Tv4 (torsdagar 22.30). Förvånande därför att den bygger på den suveräna danska kriminalserien Forbrydelsen som också visades i svt – första omgången 2008 och andra 2010.

Bygger på är väl egentligen en underdrift utan dess like. Amerikanska The Killing följer nästan slaviskt det danska originalet i scener, i tonläge och i hur skådespelarna agerar – ja till och med hur de klär sig. Amerikanska Mireille Enos som spelar seriens huvudperson kriminalaren Sarah Lindén traskar till exempel runt i samma tjocka ylletröjor som danska Sofie Gråböl hade när hon spelade danska kriminalaren Sarah Lund (liten namnskillnad där), mordoffrets pappa har samma hantverkarbyxor och samma grova men kärleksfulla framtoning.

Konstigt alltså att jag fastnar framför något som är en nästan exakt repris av något jag redan sett. Samtidigt är det oerhört fascinerande att se samma historia utspelas i Seattle i stället för Köpenhamn, att jämföra scener och upplägg. Och det skadar ju inte att Joel Kinnaman finns med i den amerikanska serien som Sarah Lindéns tuff-tafatta kollega. Dessutom är det här en fantastiskt bra historia som amerikanarna faktiskt verkar förvalta bra – hittills. Och den är definitivt bättre än Morden i Midsomer eller Lewis.

 

 

 

 

 

 

 

Sarah Lindén (Mireille Enos) och Stephen Holder

(Joel Kinnaman) söker efter mordoffret.     Foto: Scanpix

De 20 bästa

Gratistidskriften Shortlist Magazine listar 2011:s 20 bästa deckare -hittills. Och trots att det här är enengelsk tidskrift finns det både svenskar och norrmän på listan – och ett litet tack till Stieg Larsson och de nordiska deckarna för att de har satt fart på genren. Många bra lästipskan man hitta här. Själv blir jag nyfiken på så väl Gregg Hurwitz You’re next som MJ McGraths White Heath. Här hittar man hela listan.

Hårdkokt och rytmiskt

Så här recenserade jag Jens Lapidus Livet deluxe (Wahlström & Widstrand) på kultursidan:

Det är säkert många med mig som undrat hur livet utvecklat sig för JW, stureplans-wannabeen och knarklangaren från Jens Lapidus succédebut Snabba Cash. I Livet deluxe, del fyra i den löst sammanknutna Stockholm noir-serien, är JW tillbaka. Han har ägnat åren i fängelset åt att bygga upp en avancerad verksamhet kring penningtvätt och lämnar nu fängelset som en betydligt mer erfaren brottsling än han någonsin var i Snabba Cash. Redan ute i Stockholms-verkligheten finns JW:s gamla kumpan Jorge som försöker leva hederligt men inte kan motstå möjligheten till det stora klippet. Här finns också Natalie Kranjic, dotter till maffiakungen Radovan. När hennes far utsätts för ett attentat måste hon välja väg – juridikstudier eller raka vägen in i Stockholms kriminella elit. Och så finns här naturligtvis en polis på villovägar. Martin Hägerström är en uttråkad kriminalinspektör med överklassbakgrund som övertalas att jobba under cover för att sätta dit JW men blir mer inblandad – inte minst känslomässigt – än han kan hantera.

Jag läser Livet deluxe andlöst, det är som att lyssnar på bra musik. Lapidus snabba, telegramlika språk drar in mig i en hetsig läsrytm som gör att även om jag lägger ifrån mig boken så finns rytmen kvar. Jag tänker i Lapidusrytm, pratar i Lapidusrytm och till och med drömmer i Lapidusrytm. Rytmen skapar definitivt spänning liksom det faktum att den kortfattade stilen utelämnar så mycket. Här borras det inte i huvudpersonernas känslor och reaktioner, här analyseras eller reflekteras inte mycket. Lapidus berättar och beskriver helt enkelt – skoningslöst och men också nästan enbart på ytan.

Seriens tidigare böcker har haft en ganska tydlig röd tråd. Snabba Cash kontrasterade kriminella miljöer runt Stureplan och i samhällets högsta skicka med utanförskap och gängkriminalitet i förorterna. Aldrig fucka upp handlar om viljan att försöka förändra förutsägbara liv och om fanatism och i serieromanen Gängkrig 145 fokuserar Lapidus på den våldsspiral som hämnd så lätt slår över i. Någonstans i varje bok lyckades också Jens Lapidus hitta något försonande hos sina huvudpersoner, något som inte gör dem helt förlorade. Livet deluxe är om möjligt än mer hårdkokt och skoningslös än de tidigare böckerna och därför också nästan helt utan försoning. Här är det rätt och slätt begärets som styr – begär efter pengar och lyxliv, efter makt och inflytande, efter hämnd och kanske också efter tillhörighet och kärlek.

JW:s planer på att bokstavligt talat gå över lik för att bygga en enorm förmögenhet och hitta in i de exklusivaste miljöerna, Jorges dröm om det felfria värdetransportrånet, Natalies målmedvetan hämndbegär och Hägerströms totalt samvetslösa förmåga att svika – allt beskrivs skrämmande och övertygande men utan att man riktigt lyckas skymta människorna bakom. Kanske Natalie när hon i någon slags kvinnlig soldidaritet vägrar befatta sig med prostitution och eskortservice-verksamhet – samtidigt som hon inte tvekar inför vare sig utpressning, våld eller mord. Eller möjligen Jorge när han sätter sin egen säkerthet åsido för sin systers familjs skull. Men det är frustrerande lite.

Livet deluxe är fantastisk, andlös, rytmisk läsning som ändå lämnar en vag känsla av tomhet eller möjligen besvikelse efter sig. Kanske för att man så gärna vill begripa hur det omåttliga begäret föds. Kanske också för att jag inbillade mig att med en kvinna som huvudperson skulle det bli lättare för mig att se in i de innersta skrymslena och vrårna på människorna som befolkar Stockholm noir. Kanske allra mest för att det är svårt att acceptera att inte ens Jens Lapidus, som definitivt kan skildra den här världen, hittar någon väg ut ur den.

Engelska och amerikanska tongångar

Deckarläsandet har mest gått i engelska och amerikanska tongånger hittills i  sommar. Under min grekiska semester avnjöt jag Denis Minas nya The end of wasp season som levde upp till alla mina förväntningar. En riktig recension blir det när den kommer på svenska i höst.

När jag kom hem låg Karin Slaughters senaste Fallen och väntade på mig och frågan är om det här inte är hennes allra bästa. Nervkittlande, otäck och vansinnigt finurligt konstruerad. Och så lite kärlek på det. Rekommenderar läsning direkt.

Just nu är jag djupt försjunken i de böcker som ingår i nyutkomna boxen Dorothy Sayers x 4. Fullständigt underbart att ännu en gång dras in i Lord Peter Wimsey och Harriet Vanes välformulerade värld av komplicerad kärlek och väl uttänkta mordgåtor. Oskuld och arsenik, Drama kring ung dansör, Kamratfesten och Lord Peters smekmånad ingår och jag kommer definitivt att återkomma i en längre artikel kring det här.
Vänta och se. Och njut av sommaren och läs!

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 52 år
Bor: Lund
Läser just nu: Patient Fury av Sarah Ward och Odd Child Out av Gilly MacMillan.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Leka med valpen.
Ser fram emot: Höstrusk. Skidåkning. Julledighet.
×