Börja från början

Lite fler deckarrecensioner. Kanske tips för hängmattan eller solstolen:

De kommer ut i en snabb och förvirrande fart – danska Jussi Adler-Olsens kriminalromaner om kriminalinspektör Carl Mörck och hans avdelning Q. Det började i mars med Flaskpost från P som är seriens tredje del. Den utsågs till Danmarks och även Nordens bästa kriminalroman 2010 och jag hann precis läsa och recensera – mycket positivt – innan förlaget beslöt sig för att skjuta på utgivningen till i höst. I stället ger man nu snabbt ut seriens nummer ett, Kvinnan i rummet (Bra Böcker), och nummer två, Fasanjägarna (Bra Böcker).

Klantigt tänkt från början eftersom det här är en serien där man behöver vara med från början  och få reda på hur Carl Mörck hamnade i ett källarrum som chef för den minimala avdelning Q tillsammans med sina originella medhjälpare Assad och Rose.

Kvinnan i rummet handlar om avdelning Q:s första fall. Carl är deprimerad och utan arbetslust efter ett ingripande där hans ena kollega sköts ihjäl och den andra blev totalförlamad. Polisledningen vet inte vad de ska ta sig till med honom men när det dyker upp extrapengar för att starta en cold case-avdelning utses Carl till chef för den och placeras i ett källarrum med en hög dammiga utredningsmappar. Extrapengarna används på annat håll. Tack vare sin entusiastiska medhjälpare Assad tar sig Carl ändå an ett av de gamla fallen – den unga, lovande politikerna Merete Lynggaard som försvann spårlöst 2002. Redan tidigt vet läsarna mer än Carl och Assad om vad som hände Merete och det gör läsningen till en klassiskt nagelbitande kamp mot klockan där tiden är på väg att rinna ut för Merete och Carl och Assads utredning går plågsamt långsamt.

I Fasanjakten hamnar en mapp om ett mord på ett syskonpar 1987 av outgrundliga anledningar på Carls bord. En person sitter i fängelse efter att ha erkänt mordet. Naturligtvis finns här mer under ytan och när Carl och Assad börjar granska utredningen upptäcker de att den är slarvigt gjord och att mycket pekar på att tre av Danmarks mest inflytelserika män har något med morden att göra. Uteliggaren Kimmie verkar också sitta inne med farliga kunskaper.

Att Jussi Adler-Olsons stora genombrott kom först med bok nummer tre är inte konstigt. Först i Flaskpost från P börjar böckernas udda persongalleri övertyga och intrigen fungera fullt ut. Både Kvinnan i rummet och Fasanjakten är spännande men samtidigt onödigt komplicerade och omständligt skrivna. Jag läser dem med nyfikenhet men egentligen mest för att det är den nödvändiga vägen mot bok nummer tre.

 

Skuggorna på vattnet och elva andra berättelser (Minotaur) är definitivt en mellanbok av min favorit Peter Robinson Tolv noveller av varierande längd och ålder har samlats här utan någon innehållsmässig röd tråd. Fyra av dem handlar om Robinsons välkände överkommissarie Alan Banks, och det är också dem jag läser med störst behållning. Speciellt den sista, som också är samlingens senast skrivna text.”Som en jungfru” heter den och knyter intresseväckande ihop dåtid och nutid i Banks-serien och ger nya kunskaper om den mångbottnade kommissarien. Alla Banks-novellerna har klassiska kriminalintriger men bland de andra novellerna finns också överraskande skräckinslag och flera intressanta historiska skildringar. Mest förtjust blir jag i ”Kärlekens pris” där Robinson definitivt slår fast att brott inte lönar sig. Totalt sett är ändå Skuggorna i vattnet mest en bok att läsa i lite då och då i väntan på nästa kriminalroman om Alan Banks. Vilket för övrigt verkar dröja. Nästa bok ser ut att blir en fristående thriller med titeln Before the Poison. På engelska kommer den i februari 2012.

 

 

 

Brett och lovande i Dahls nya

Så här recenserade jag Arne Dahls Viskleken (Albert Bonniers förlag) på Skånskans kultursida:

Äntligen! Så känner jag när jag med stor förväntan slår upp första sidan i Arne Dahls nya kriminalroman Viskleken. Det finns få poliskollektiv som jag gillar så skarpt som Dahls A-grupp (Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art) och det finns få, om inga, nutida svenska deckarförfattare som jag gillar så bra som Arne Dahl. Han skriver  kriminalromaner på alldeles egna villkor – litterärt, välskrivet, kunnigt, aktuellt, spännande och utmanande.

Tio böcker utlovade pseudonymen Dahl (senare avslöjad som författaren och litteraturkritikern Jan Arnald) när han debuterad i deckargenren 1998 med Ont blod. I slutet av seriens tionde bok, Himmelsöga, är A-gruppen nedläggningshotad och Arne Dahl lägger på ett finurligt sätt avgörande om seriens fortsättning eller inte i huvudpersonernas egna händer. Ett år senare dyker A-grupparna upp igen i den märkliga och lekfulla metakriminalromanen Elva som blir en slags brygga mot en ny serie med ungefär samma huvudpersoner.

Och nu är de alltså här igen  – som Opcop (Operating Cops). Europol har nämligen planer på en operativ enhet och Opcop är en hemlig testgrupp med placering i Haag som ska samarbeta informellt med speciellt utvalda poliser i EU:s medlemsländer. Chef för Opcop är ingen mindre än den för Dahl-läsare mycket välbekante kriminalaren Paul Hjelm. Vid sin sida i Haag har han tio skickliga tio poliser från Europas alla hörn – bland dem den gamla A-grupparen Arto Söderstedt. Och, i Sverige sitter Kerstin Hjelm, Sara Svenhagen och Jorge Chavez som Opcops svenska kontakter. Stora delar av före detta A-gruppen samlade i handlingen alltså.

Testgruppen har inga fall att ta sig an förrän Sara och Kerstin med hjälp av en annan A-grupps bekant, dataexperten Jon Anderson, hittar kopplingar till den italienska maffian i en svensk möbeldirektörs dator. Ungefär samtidigt hittas liket av en kvinna konstfullt utplacerat vid Bird Sanctury Pond i Hampstead Heath i London och blir också det ett fall för Opcop. Och så har Arto redan tidigare börjat grubbla över de ord som en döende asiatisk man viskade i hans öra när han var observatör under ett G20-möte i London. Allt sammantaget leder till en intrikat härva av miljöbrott, terrorism och bankbedrägerier och Opcops medlemmar sprids ut över Europa för att följa ledtrådar i Lettland, Sverige, Italien och England.

Det är ett väl tilltaget persongalleri som Dahl presenterar i Viskleken. Förutom de välbekanta A-grupparna finns alltså ytterligare nio poliser att lära känna. Dahl är mästerlig på att hantera stora persongallerier med särpräglade individer och ge var och en mycket utrymme men det blir ändå nästa för mycket av det goda i Viskleken. Jag är ytterst tacksam för personregistret i början av boken som jag återvänder till ofta, ofta. Att lära sig att skilja rumänska maffiabekämparen Lavinia Potorac från litauiska maffiainfiltratören Laima Balodis eller spanske brotsstatistikern Felipe Navarro från italienska maffiapolisen Fabio Telbadi tar ganska många sidor…

Det kräver också rejäl koncentration för att följa de många intrigtrådarna som breder ut sig över Europa, över Atlanten mot USA och också ända bort till Tibet. Arne Dahl satsar stor och brett i nya seriens första bok (totalt fyra utlovas) – helt klart med syfte att få in läsarna i helhetsbilden och i närkontakt med hela persongalleriet. Men, även om jag ibland är aningen vilse i intrigen så njuter jag stort av att befinna här. Viskleken är en fantastiskt välskrivna och skrämmande mörka och övertygande nutidshistoria där penninghunger, utsugning och totalt förakt för människor går som blodröd tråd genom den brottslighet som Dahls sympatiska men aldrig ofelbara huvudpersoner bekämpar.

Arne Dahl har tagit med sig det bästa från A-grupps-serien, inklusive den skarpa humorn och kärleken till genren och huvudpersoner, in i sin nya serie och den har definitivt potential att bli hur bra som helst.

 

Brett och lovande i Dahls nya

Så här recenserade jag Arne Dahls Viskleken (Albert Bonniers förlag) på Skånskans kultursida:

Äntligen! Så känner jag när jag med stor förväntan slår upp första sidan i Arne Dahls nya kriminalroman Viskleken. Det finns få poliskollektiv som jag gillar så skarpt som Dahls A-grupp (Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art) och det finns få, om inga, nutida svenska deckarförfattare som jag gillar så bra som Arne Dahl. Han skriver  kriminalromaner på alldeles egna villkor – litterärt, välskrivet, kunnigt, aktuellt, spännande och utmanande.

Tio böcker utlovade pseudonymen Dahl (senare avslöjad som författaren och litteraturkritikern Jan Arnald) när han debuterad i deckargenren 1998 med Ont blod. I slutet av seriens tionde bok, Himmelsöga, är A-gruppen nedläggningshotad och Arne Dahl lägger på ett finurligt sätt avgörande om seriens fortsättning eller inte i huvudpersonernas egna händer. Ett år senare dyker A-grupparna upp igen i den märkliga och lekfulla metakriminalromanen Elva som blir en slags brygga mot en ny serie med ungefär samma huvudpersoner.

Och nu är de alltså här igen  – som Opcop (Operating Cops). Europol har nämligen planer på en operativ enhet och Opcop är en hemlig testgrupp med placering i Haag som ska samarbeta informellt med speciellt utvalda poliser i EU:s medlemsländer. Chef för Opcop är ingen mindre än den för Dahl-läsare mycket välbekante kriminalaren Paul Hjelm. Vid sin sida i Haag har han tio skickliga tio poliser från Europas alla hörn – bland dem den gamla A-grupparen Arto Söderstedt. Och, i Sverige sitter Kerstin Hjelm, Sara Svenhagen och Jorge Chavez som Opcops svenska kontakter. Stora delar av före detta A-gruppen samlade i handlingen alltså.

Testgruppen har inga fall att ta sig an förrän Sara och Kerstin med hjälp av en annan A-grupps bekant, dataexperten Jon Anderson, hittar kopplingar till den italienska maffian i en svensk möbeldirektörs dator. Ungefär samtidigt hittas liket av en kvinna konstfullt utplacerat vid Bird Sanctury Pond i Hampstead Heath i London och blir också det ett fall för Opcop. Och så har Arto redan tidigare börjat grubbla över de ord som en döende asiatisk man viskade i hans öra när han var observatör under ett G20-möte i London. Allt sammantaget leder till en intrikat härva av miljöbrott, terrorism och bankbedrägerier och Opcops medlemmar sprids ut över Europa för att följa ledtrådar i Lettland, Sverige, Italien och England.

Det är ett väl tilltaget persongalleri som Dahl presenterar i Viskleken. Förutom de välbekanta A-grupparna finns alltså ytterligare nio poliser att lära känna. Dahl är mästerlig på att hantera stora persongallerier med särpräglade individer och ge var och en mycket utrymme men det blir ändå nästa för mycket av det goda i Viskleken. Jag är ytterst tacksam för personregistret i början av boken som jag återvänder till ofta, ofta. Att lära sig att skilja rumänska maffiabekämparen Lavinia Potorac från litauiska maffiainfiltratören Laima Balodis eller spanske brotsstatistikern Felipe Navarro från italienska maffiapolisen Fabio Telbadi tar ganska många sidor…

Det kräver också rejäl koncentration för att följa de många intrigtrådarna som breder ut sig över Europa, över Atlanten mot USA och också ända bort till Tibet. Arne Dahl satsar stor och brett i nya seriens första bok (totalt fyra utlovas) – helt klart med syfte att få in läsarna i helhetsbilden och i närkontakt med hela persongalleriet. Men, även om jag ibland är aningen vilse i intrigen så njuter jag stort av att befinna här. Viskleken är en fantastiskt välskrivna och skrämmande mörka och övertygande nutidshistoria där penninghunger, utsugning och totalt förakt för människor går som blodröd tråd genom den brottslighet som Dahls sympatiska men aldrig ofelbara huvudpersoner bekämpar.

Arne Dahl har tagit med sig det bästa från A-grupps-serien, inklusive den skarpa humorn och kärleken till genren och huvudpersoner, in i sin nya serie och den har definitivt potential att bli hur bra som helst.

 

En femte årstid för Kallentoft

Jag trodde Mons Kallentoft var färdig med Linköping och sin engagerande huvudperson kriminalinspektör Malin Fors. ”En värdig avslutning” skrev jag till och med om årstidskvartettens fjärde bok Vårlik förra året..
Tänk så fel man kan ha. Det finns nämligen en femte årstid också – åtminstone i Kallentofts och Fors värld. Och om jag under en period känt mig lite mätt på Kallentofts minst sagt egna sätt att skriva kriminalromaner och i bok efter bok väva in offren i handlingen på likartat sätt så har den mättnaden definitivt lag sig. Just nu är jag mitt inne i Den femte årstiden och ganska säker på att det här är seriens bästa bok efter den omtumlande debuten Midvinterblod 2007.

Robinson i kortform

Varm, varm  sol och kall, kall vind ute. Faktiskt alldeles perfekt läsväder för Peter Robinsons Skuggor på vattnet, Det här är nämligen en novellsamling med 12 berättelser av mycket varierande längd. Titelnovellen (med Alan Banks i huvudrollen) är 101 sidor lång och var precis vad jag hann läsa innan jag var tvungen att gå in och värma mig en stund. Novell nummer två, Cornelis Jubb, är bara 26 sidor så kanske hinner jag både den och Pianisten (10 sidor) under nästa utestund.

Deckarnoveller är jag egentligen inte så förtjust i av den enkla anledningen att jag vill att spänningen och läsupplevelsen ska räcka lite längre men just i dag passar det perfekt. Och så är det ju Peter Robinson förstås och vem kan egentligen motstå honom – oavsett om formatet är kort eller långt?

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 52 år
Bor: Lund
Läser just nu: Det tysta huset av Arnaldur Indridason.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Top of the Lake. Leka med valpen.
Ser fram emot: Höstrusk. Skidåkning. Bokens Dag i Hässleholm 18/11.
×