Härlig engelsk sommarläsning

Det finns mycket bra läsning att se fram emot i sommar för den som gillar att läsa på engelska. En snabb surfrunda på Fantastic Fictions hemsida gav följande resultat:

Bleed for me av Michel Robotham (10/6 UK)
Broken av Karin Slaughter (22/6 US)
Faithful Place av Tana French (13/7 US)
Evil in Return av Elena Forbes (29/7 UK)
Bad Boy av Peter Robinson (5/8 UK)
The Woodcutter av Reginald Hill (22/7 UK)

Om jag måste välja ser jag nog mest fram emot Tana French Faithful Place. Det är den tredje boken i hennes löst sammanknutna serie om de irländska kriminalarna Rob Ryan och Cassie Maddox. Debuten Till skogs är en av de bästa deckardebuter jag läst på mycket länge och uppföljaren Okänt offer överträffade alla förväntningar och var helt enkelt oemotståndlig. Hur bra kan då inte nummer tre vara?

Anna Travis och Livvakterna räddar tv-kvällarna

Brittiska ”I mördarens spår” är en av de bästa polisserierna som visats på tv. Mycket av dess storhet ligger i Helen Mirrens oförglömliga gestaltning av kommissarie Jane Tennison och hennes ständiga kamp mot mansgriseri, fördomar och korruption. En annan orsak är naturligtvis författaren Lynda La Plantes suveräna manus.
Nu (start 10/5) visar tv 4 ”Kommissarie Anna Travis” som är en ny polisserie signerad La Plante. Än kommer den inte upp i samma kvalitet som I mördarens spår men den har definitivt fått mig att fastna framför tv-rutan på måndagskvällar. Den supersnygga och lite naiva huvudpersonen Anna Travis (spelad av Kelly Reilly) är den helt annan typ än underbara Tennison men mansgriseriet och fördomarna tycks till ganska stor del finnas kvar och skildras lika pricksäkert och bra av La Plante.
Glädjande är också att den danska tv-serien ”Livvakterna” är tillbaka för en ny omgång (onsdagar 21.00 svt 1). Även om de två första avsnitten varit väl förutsägbara är det ändå riktigt, riktigt bra.

Härligt olika åsikter

I veckan kom norska deckarförfattaren Jo Nesbös senaste roman om Harry Hole på svenska. Pansarhjärta heter den.
Om man läser min recension i Skånskan (15/5) och Magnus Erikssons recension i Svenska Dagbladet (19/5) kan man verkligen fascineras över hur olika två kritiker kan tycka om en och samma bok.
”En berg- och dalbana i spänning” skriver jag bland annat medan Magnus Eriksson inleder sin recension med att kalla Pansarhjärta ”kriminellt eländig”. Att litteraturkritik är personligt tyckande – naturligtvis baserat på kunskap och läserfarenhet – blir härligt tydligt här.
Läs Pansarhjärta och se vad ni själva tycker. Det är den värd!

Min recension:

Magnus Erikssons recension:

Vad är egentligen vitsen med en pseudonym?

I går fick jag ett brev från Damm förlag, eller från Amanda Lind eller möjligen från Johanna Nilsson.
Brevet inleddes: ”Jag heter Amanda Lind och det är jag som har skrivit Francys evangelium. Fast egentligen heter jag Johanna Nilsson och under det namnet har jag skrivit en mängd romaner samt barn- och ungdomsböcker.”
Jag trodde någonstans att vitsen med en pseudonym var just att använda ett taget namn för att kunna vara anonym. Fel tänkt verkar det som. Nu handlar det tydligen i stället om att ge ut en bok under pseudonym och sedan strax före eller efter att boken kommit ut avslöja vem som är den verklige författaren för att på så vis skapa ännu mer uppmärksamhet kring boken. Förra våren var det Lars Kepler som avslöjades av Aftonbladet som äkta paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril och nu alltså Amanda Lind som avslöjas av förlaget och författaren själv som Johanna Nilsson.
Johanna Nilsson är en lysande författare som jag verkligen tycker om (speciellt Hon går genom tavlan, ut ur bilden, Rebell med frusna fötter och Janis den magnifika) och Francys evengelium (en gangster/actionhistoria där huvudpersonen Francy är en 36-årig tvåbarnsmor och maffiaboss) låter som en lockande historia.
Men jag blir ofrånkomligt negativ inför läsningen när förlaget vill att kittlande avslöjande om författaren ska locka mig till läsning. Varför inte bara låta boken tala för sig själv? Klarar den kanske inte det blir naturligtvis min misstänksamma reaktion.
Nåja, nu jag ska i alla fall läsa Francys evangelium så får vi se om det finns fog för misstänksamheten eller inte.

Blir Fox en ny Rebus?

Jag har nu lämnat Mari Jungstedts Den farliga leken bakom mig med en viss besvikelse. Helt ok men inte så bra som jag hade hoppats (recension kommer 29/5).
I stället har jag med förvänta och växande glädje börjat läsa favoriten Ian Rankins nya kriminalroman. Misstro heter den och presenterar en helt ny huvudperson – kommissarie Malcom Fox som är internutredare vid polisen i Edinburgh. En ny polis i John Rebus stad alltså.
Ian Rankin pensionerade ju sin trojänare John Rebus i Rebus sista fall (2008) men många trogna läsare hoppas naturligtvis att han ska återkomma även som pensionär – förhoppningsvis tillsammans med sin kollega Siobahn Clarke. Hon har ju i alla fall inte gått i pension.
Förra året kom Rankin med den fristående boken Öppet hus som är en lekfullt skriven kupphistoria där tre män planerar en kupp mot Nationalmuseum i Edinburgh – en kupp där allt naturligtvis går så fel som det någonsin kan. Det här är en underhållande och mycket läsvärd bok men den känns knappast som inledningen till en ny serie.
Det gör däremot Misstro (åtminstone än så länge). Kommissarie Malcom Fox får stort utrymme som person redan från början. Vi kommer rakt in i hans ensamma privatliv, i det komplicerade förhållande till hans syster och i hans kamp för att förbli en nykter alkholist. I sann Rebus-anda blir han dessutom mycket personligt inblandad i den utredning han ska göra – en polis misstänks vara pedofil och samma polis blir ansvarig för mordutredningen när Fox systers sambo hittas mördad.
Jag läser Misstro med ett litet lyckopirr i kroppen än så länge. Det känns bra, det känns lovande men om Fox kan bli en fullgod ersättare för Rebus är naturligtvis omöjligt att säga än.

Fortsätter Jungstedts uppåtkurva?

Oj,oj, oj – nu växer recensionshögen på mitt skrivbord snabbt! Här finns Anna Janssons Drömmen förde dig vilse, Ann Cleeves Blå gryning, Deon Meyers Devils Peak och debuterande Amanda Linds Fancys evangelium. Först ut blir nog ändå Mari Jungstedt. Det här är den åttonde boken i en serien som gått mycket upp och ner. Men, förra årets Ingmar Bergman-inspirerade Den dubbla tystnaden var en riktig höjdare och det väcker nyfikenhet inför den nya. Fortsätter uppåtkurvan?

Bra att Nesbø räcker länge

Jag suckar alldeles för ofta över tjocka deckare. Kanske för att jag i mitt jobb som recensent läser så många böcker och då underlättare det naturligtvis om de inte är på sisådär 600 sidor. Å andra sidan om man ska se det ur läsglädjeperspektiv så har en tjock bok som är bra den fördelen att det räcker länge.
Så var det till exempel med Anders Roslund och Börge Hellströms Tre sekunder som fick Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska deckare förra året. Den var på hela 591 sidor och tog ändå slut alldeles för snabbt.
Så är det också med norska deckarförfattaren Jo Nesbøs Pansarhjärta som jag läser just nu. Över 600 sidor är den och just nu har jag bara drygt 100 sidor kvar och försöker verkligen läsa långsamt så att den ska räcka ett tag till.
Så, naturligtvis är det inte sidantalet i en bok som är det viktiga utan vad som finns på de där sidorna.

Bra att Nesbø räcker länge

Jag suckar alldeles för ofta över tjocka deckare. Kanske för att jag i mitt jobb som recensent läser så många böcker och då underlättare det naturligtvis om de inte är på sisådär 600 sidor. Å andra sidan om man ska se det ur läsglädjeperspektiv så har en tjock bok som är bra den fördelen att det räcker länge.
Så var det till exempel med Anders Roslund och Börge Hellströms Tre sekunder som fick Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska deckare förra året. Den var på hela 591 sidor och tog ändå slut alldeles för snabbt.
Så är det också med norska deckarförfattaren Jo Nesbøs Pansarhjärta som jag läser just nu. Över 600 sidor är den och just nu har jag bara drygt 100 sidor kvar och försöker verkligen läsa långsamt så att den ska räcka ett tag till.
Så, naturligtvis är det inte sidantalet i en bok som är det viktiga utan vad som finns på de där sidorna.

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 52 år
Bor: Lund
Läser just nu: Patient Fury av Sarah Ward och Odd Child Out av Gilly MacMillan.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Leka med valpen.
Ser fram emot: Höstrusk. Skidåkning. Julledighet.
×