Prisade översättare

Känner ni till Ulla Danielsson och Jan Malmsjö (inte skådespelaren och sångaren)?
Kanske inte men har ni läst många engelska deckare har ni säkert läst många av deras böcker. Ulla Danielsson och Jan Malmsjö är översättare och Ulla Danielsson har till exempel översatt Elizabeth George och Val McDermid och Jan Malmsjö Mark Billingham och Peter Robinson. Bland andra.
I helgen var jag på vårmöte med Svenska Deckarakademin och träffade både Ulla Danielsson och Jan Malmsjö när de tog emot sitt pris för berömvärd översättargärning från 2009. I sitt tacktal sa Jan Malmsjö bland annat att: ”Eftersom översättarens vardag och gärning ofta är anonym så är det desto roligare att bli uppmärksammad på det här sättet”.
Väl värt pris tycker jag och uppmanar alla att skänka en tacksam tanke till översättaren nästa gång ni läser en riktigt bra, översatt kriminalroman.
För egen del läser jag just nu norska Jo Nesbös senaste bok Pansarhjärta och tänker en hel del på översättaren Per Olaisen . Pansarhjärta är nämligen en rejäl bok på över 600 sidor. Men, bra är den och bra översatt är den.

Årstidskvartetter x 3

Årtidskvartetter har varit en trend bland deckarförfattare under några år nu. Just nu sitter jag med inte mindre än tre sådana böcker i min recensionshög.
Johan Theorin som började med höst i Skumtimmen (2007) har nu via vintern och Nattfåk (2008) kommit till vår i Blodläge.
Mons Kallentoft är det inte riktigt samma ordning på. Han började med vinter i Midvinterblod (2007) och hoppade sedan raskt till sommar i Sommardöden (2008). Sedan blev det höst i Höstoffer (2009) och nu är det alltså vår i nya Vårlik.
Brittiska Ann Cleeves bryr sig inte heller om den naturliga kronologin utan började sin serie med vinter i Svart som natten (2007) för att sedan använda sig av sommar i Vita nätter (2008) och vår i Rött stoft (2009). Nu avslutar hon serien på hösten med Blå gryning
Både Ann Cleeves och Mons Kallentoft har härmed gått året runt och det ska bli spännande att se om de nöjer sig så eller hittar på något sätt att förlänga sidan serier. För Johan Theorin återstår fortfarande sommaren.
Att utgå från årstider är naturligtvis ett bra sätt att få en naturlig inramning till en serie och inte behöva lova läsarna mer än fyra böcker. Dessutom ger det ofta fina miljö- och naturskildringar eftersom årstiden rimligtvis måste ha betydelse för handlingen.
Själv föredrar jag definitivt vinter. Vit snö och rött blod är en suggestiv kombination och iskyla och snöstormar passar på något sätt så bra i hop med onda handlingar. Kallentofts Midvinterblod, Cleeves Svart som natten och Theorins Nattfåk är hittills också mina favoriter. Nu återstår att se om våren eller möjligen hösten kan bjuda vintern motstånd.

Annat isländskt mörker än askmoln

Säg Island just nu och alla associerar till aska, vulkaner och inställda flygresor. Självklart.
Men det finns annan dramatik på Island än vulkanutbrott och annat mörker på Island än askmoln. På Island finns också Arnaldur Indridason – en av Nordens bästa deckarförfattare. Allt prat om Island får mig att fundera över om det inte är dags för en ny bok av honom på svenska snart. Efter en snabb titt på Norstedts hemsida vet jag – i september i år kommer nästa och titeln verkar bli Mörka strömmar.

Läs mer om Mörka strömmar här:

Arnaldur Indridasons senaste bok på svenska, Frostnätter, kom ut i september förra året och om den som blir sugen på lite mer isländsk mörker kan bärga sig till maj så kommer den i pocket då. I min recension skrev jag bland annat om Frostnätter:
”Frostnätter är ännu en lysande kriminalroman från Indridason men den är också en ganska annorlunda och mycket stillsam kriminalroman. Här finns inget spektakulärt mord och vi får inte följa någon stor och komplicerad mordutredning. Denna gång är det bara Erlendur och hans envisa sökande efter sanningen.”

Försiktigt närmar jag mig Theorins nya

Det är med största försiktighet jag närmar mig Johan Theorins Blodläge.
Jag läser långsamt, långsamt. Jag tar pauser och låter boken ligga och vänta på mig på soffbordet eller i högen bredvid sängen. Jag är så förskräckligt rädd att bli besviken och minst lika rädd att den ska ta slut för snabbt.
Så är det med böcker man har höga förväntningar på, böcker man längtat efter. Johan Theorins välförtjänt prisade debut Skumtimmen och minst lika prisade uppföljare Nattfåk gör liksom att läget inte kan vara annat än förväntansfullt. Och nervöst.
Än så länge har huvudpersonerna presenterat sig, ett Öland precis på väg mot vår börjat få liv och så finns det en slags obehaglig, krypande känsla av att något kommer att hända, snart. Försiktigt fortsätter jag att läsa, sida efter sida.
Recension kommer 29 april.

Ännu ett skäl att gilla Susan Hill

”The two DI:s sat beside him stonefaced but Serrailler never minded being challenged by the press – that was their job, they asked questions the public would have asked, and needed to know.” (från Shadows in the street av Susan Hill)
Underbart citat i en kriminalroman och ännu ett skäl att gilla engelska deckarförfattaren Susan Hill.
Måhända är jag partisk men det är synnerligen tröttsamt att i allt för många kriminalromaner få sin yrkeskår beskriven som en flock skandalfrossande hyenor som gärna sätter käppar i hjulen för den rättrådiga poliskåren (om nu inte huvudpersonen är journalist förstås…).

Solochvårare i kul dansk deckare

Riktigt kul är det att läsa danska Anna Grues deckare Judaskyssen.
En klassisk solochvårare riktar in sig på medelålders kvinnor med gott om pengar på banken. En amatördetektiv får i uppdrag att sätta dit honom och gillrar en riktigt klurig fälla. Judaskyssen är i alla enkelhet en underhållande och spännande deckare som absolut inte får mig att känna att det här är något jag läst hundra gånger förut. Fräscht!

Svenskt, svenskt och åter svenskt i Londons bokhandlar

Vilken skum känsla att traska in i den ena londonbokhandeln efter den andra och mötas av svenska deckare överallt.

Under mitt påskbesök i London ville jag naturligtvis fynda engelska deckarförfattare. Men i Londons bokhandlar är man inte alls intresserade av sina inhemska deckarförfattare – här vill man bara sälja svenskt och så en liten aning isländskt. Stieg Larsson, Stieg Larsson, Stieg Larsson är det som gäller. Och så lite Henning Mankell, Åsa Larsson, Camilla Läckberg och även Arnaldur Indridason.
Stieg Larssons böcker möter mig i alla bokhandelsskyltfönster, vid varenda bokhandelskassa och på alla lockbord med bokerbjudanden. Mankell, Läckberg och de andra är strategiskt placerade i närheten av kung Larsson. I en bokhandel skyltade man till och med med alla Sjöwall/Wahlöö-böckerna kompletterat med en reklamtext som gick ut på att locka folk att läsa författarna som inspirerat Larsson och Mankell.

Några fynd blev det i alla fall. Susan Hills nya, The Shadows in the street, begagnad till halva priset i ett antikvariat. Ian Rankins Mortal Causes från 1994 på en bokmarknad. Och när jag väl trängt igenom Larssonhögarna hos Foyles så unnade jag mig både John Harveys Rough Treatment från 1990 och för mig helt okända debutanten Belinda Bauers Blacklands.

Underhållande om deckare i Babel

Påskens deckarfrossa fick blomma ut ordentligt i veckans Babel. Henning Mankell och Jan Guillou diskuterade om kommunister skriver bättre deckare, James Ellroy agerade högerspöket inom genren, tyska deckarförfattaren Andrea Maria Schenkel kom med ett eget perspektiv, Denise Rudberg stod för lyxdeckare och Anne Holt pratade norska påskekrimtraditioner. Underhållande, avslappnat och intressant!

Babel om deckare

Mord på londonscen

Åtta personer insnöade i ett stort hus på engelska landsbygden. En kvinna har blivit mördad i London och hennes mördare finns bland de åtta insnöade och planerar ytterligare två mord. En radio, ett par skidor och en barnvisa spelar stor roll i intrigen. Någon som tycker att det låter bekant?
Jag har tillbringat påskledighetens första dag med att läsa en deckare som definitivt gör sig bäst på en teaterscen. Agatha Christie heter författaren och pjäsen naturligtvis The Mousetrap. Ni vet den där pjäsen som spelats utan avbrott i London sedan 1952. På lördag kväll är det dags att se den på riktigt i London (för andra gången) och man kan ju fråga sig varför i hela fridens dar jag förstör nöjet för mig själv och läser historien i förväg.
Svaret är att jag är en snäll och omtänksam mamma som gärna vill locka mina barn att bli lika deckarnördiga som jag. Yngsta dottern är döv och för att hon ska kunna hänga med i pjäsen på lördag tänkte jag berätta grundhandlingen i förväg och sedan försöka tolka någorlunda under pjäsens gång Men vem mördaren är tänker jag naturligtvis inte avslöja i förväg! Dessutom var det riktigt trivsam läsning denna soliga och blåsiga skärtorsdag!
I kväll fördjupar jag mig nog i Peter James senaste, Död mans fotspår, och på flyget till London kanske jag äntligen tar mig tid att läsa färdigt John Harveys Far Cry. Och med hem från London har jag lovat mig själv en härlig liten hög nyinköpta deckare.

P.S The Mousetrap läste jag i en tjock pocketbok av Agatha Christie som heter The Mousetrap and Other Plays. Här .finns bland annat Tio små negerpojkar i pjäsform och mycket annat spännande.
D.S

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 52 år
Bor: Lund
Läser just nu: Patient Fury av Sarah Ward och Odd Child Out av Gilly MacMillan.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Leka med valpen.
Ser fram emot: Höstrusk. Skidåkning. Julledighet.
×