Inkonsekvent besvikelse

Jag har precis börjat läsa Anna Bovallers Svärmaren och känner mig inkonsekvent nog lite lurad.
Bovaller debuterade förra året med Svinajakten som var en trevlig pusseldeckare i smått tidlös, lantlig, adlig miljö på självaste Österlen. Jag trivdes med Bovaller och inte minst med miljön och såg fram emot mer i samma stil i uppföljaren. Så blev det inte alls. I Svärmaren befinner sig huvudpersonen, advokat Petra Wester, till största delen i Stockholm, Göteborg eller skärgården utanför Göteborg. En anings Österlen finns det också men inte tillräckligt för mig.
Samtidigt är det totalt inkonsekvent att bli besviken över detta när jag i förra blogginlägget klagade över att det inte finns något nytt, originellt eller engagerande i de svenska deckare jag läst hittills i år. Svenska deckarserier har en tendens att fastna i en och samma miljö och fortsätta med i princip samma huvudpersoner hur länge som helt. Anna Bovaller gör sitt bästa för att inte bli förutsägbar här och det borde definitivt uppmuntras. Fast än är jag inte övertygad om att Svärmaren har samma tilltalande kvalitéer som Svinajakten.

Inkonsekvent besvikelse

Jag har precis börjat läsa Anna Bovallers Svärmaren och känner mig inkonsekvent nog lite lurad.
Bovaller debuterade förra året med Svinajakten som var en trevlig pusseldeckare i smått tidlös, lantlig, adlig miljö på självaste Österlen. Jag trivdes med Bovaller och inte minst med miljön och såg fram emot mer i samma stil i uppföljaren. Så blev det inte alls. I Svärmaren befinner sig huvudpersonen, advokat Petra Wester, till största delen i Stockholm, Göteborg eller skärgården utanför Göteborg. En anings Österlen finns det också men inte tillräckligt för mig.
Samtidigt är det totalt inkonsekvent att bli besviken över detta när jag i förra blogginlägget klagade över att det inte finns något nytt, originellt eller engagerande i de svenska deckare jag läst hittills i år. Svenska deckarserier har en tendens att fastna i en och samma miljö och fortsätta med i princip samma huvudpersoner hur länge som helt. Anna Bovaller gör sitt bästa för att inte bli förutsägbar här och det borde definitivt uppmuntras. Fast än är jag inte övertygad om att Svärmaren har samma tilltalande kvalitéer som Svinajakten.

Brittiskt rus och svensk tristess

Jag befinner mig i lite av ett brittiskt läsrus för tillfället – Val McDermid, Deborah Crombie (visserligen amerikan men med urbrittiska miljöer och stil) och Elly Griffiths. Det är kanske därför jag blir så besviken på de svenska deckare jag också läst den senaste månaden – Viveca Stens I grunden utan skuld och Carin Gerhardsens Vyssan lull.
Bägge böckerna är klassiska svennska polisdeckare även om Viveca Sten lutar längtansfullt åt Camilla Läckbergs relations/skärgårdshåll medan Carin Gerhardsen siktar på det mer polishårdkokta/stockholmshållet. Både Gerhardsen och Sten har med dessa böcker skrivit bok nummer tre i en serie som det säkert blir mer av. Bägge har också hittat fram till ett hyfsat, effektivt språk och en helt ok berättarstil men samtidigt känns det de skriver som något som jag läst alldeles för många gånger förr i svenska deckare. Här finns inget nytt, inget originellt och inget riktigt engagerande. Ganska trist helt enkelt.
De enda som har gett mina brittiska vänner en ordentligt match i vår är egentligen norrmännen (Karin Fossum, Anne Holt och Roy Jacobsen), amerikanska Diana Abu-Jaber och så tack och lov i alla fall en svensk författare – Ingrid Hedström.
Men, deckaråret har ju inte hunnit så långt än så kanske kan svenskarna komma igen längre fram. 29 april är det till exempel dags för Johan Theorins Blodläge. Å andra sidan kontrar Ian Rankin med Misstro i maj…

Mer McDermid

Vilket McDermid-flyt jag har! I helgen läste jag alltså om hennes fantastiska Dödsdomen och när jag kom till jobbet i tisdags låg hennes senaste bok på svenska på mitt skrivbord.
I mördarens nät heter den (kommer ut 23/3) och är den sjätte boken i Val McDermid populära serie om kriminalinspektör Carol Jordan och psykologen Tony Hill.
Denna gång drabbas trakten runt Bradfield av ett antal riktigt otäcka tonårsmord samtidigt som Tony och Carols samarbete ifrågasätts .
Jag har visserligen redan läst I mördarens nät på engelska men läser mer än gärna om den på svenska. Val McDermid är verkligen mästaren när det gäller att skriva bra så kallade ”seriemördarhistorier”. Precis som de övriga böckerna i serien är den en mörk, ruggig och engagerande historia där Carol och Tonys speciella relation och samarbete står i centrum.

Shutter Island en noirnjutning

Äntligen har jag sett regissören Martin Scorseses filmatisering av Dennis Lehanes fantastiska thriller Shutter Island (svensk titel Patient 67).
Och trots att det här är en av mina favoritböcker och trots att jag vet hur den här totalöverraskande historien utvecklas blev jag inte det minsta besviken på filmatiseringen. Tvärtom. Jag njöt av varenda en av filmens 2 timmar och 18 minuter.
Boken utspelas på 1954 och Martin Scorsese har låtit sig inspireras av 40- och 50-talets mörka thrillers (film noir) i sin filmatisering. Han leker skickligt med ljus, färger och skuggor och skapar en krypande, suggestiv spänning. Och sedan är filmen förstås fullproppad med lysande skådespelare. Inte minst Leonardo di Caprio som den slitne kriminalaren Teddy Daniels och imponerande 80-åriga Max von Sydow som psykiatrikern Jeremiah Naehring.
Shutter Island är definitivt en film för alla som gillar thrillers, film noir och så Martin Scorsese och Dennis Lehane förstås.

Martin Scorsese. Foto: Scanpix/Arkiv

Det får bli en omläsningshelg

Flera recensionsböcker som måste läsas och så går jag och köper en nygammal bok som jag bara måste läsa om. Dumt!
Den nygamla boken är Val McDermids absolut bästa bok, Dödsdomen. Sedan ett par tillbaka år har den varit försvunnen (utlånad eller helt enkelt borttappad) ur min bokhylla och djupt saknad. Nu är den i alla fall tillbaka på sin plats och det kostade mig bara 49 kronor på bokrean som tydligen fortfarande pågår. Problemet är bara det där läsa-om-suget som kom när jag läste de första raderna av baksidestexten:
” Det sista man såg av Alison var när hon gick ut med hunden efter skolan. Hunden återfanns. Alisons blodiga kläder också. Men aldrig Alison.”
Elly Griffiths Janusstenen och Carin Gerhardsen Vyssan lull får nog vänta lite. Jag satsar på en omläsningshelg.

Marklund och Tursten skakade om den svenska deckargenren

1998 presenterades Liza Marklunds journalist Annika Bengtzon och Helene Turstens polis Irene Huss för de svenska deckarläsarna för första gången. Och, med början med Sprängaren och Den krossade tanghästen blev den stabila mansdominansen inom genren äntligen omskakad på samma sätt som den blivit i andra deckarländer långt tidigare.
I boken 13 svenska deckardamer (där jag för övrigt skrivit ett kapitel om just Helene Tursten) kan man läsa i inledningen: ”Under de tio åren 1998 – 2007 debuterade fler än 80 kvinnliga svenska författare. Motsvarande antal för de tio närmast föregående åren (alltså 1988 – 1997) är 16; och för de tio åren innan dess 15.”
Något att tänka på en dag som i dag.

Och så ett gäng andra kvinnliga författare som jag tycker har betytt mycket för jämlikheten inom deckargenren: Dorothy Sayers, P D James, Agatha Christie, Carolyne Keene, Maria Lang, Marcia Muller, Sue Grafton, Sara Paretsky, Val McDermid, Patricia Cornwell, Laurie King, Ingrid Noll, Anne Holt, Leena Leetholainen och Denise Mina.

Fullständigt osannolik och fullständigt förförande

Äntligen har jag hunnit läsa Deborah Crombies Water lik a stone som jag köpte för ett tag sedan. Och, vilken fullständigt underbar engelsk deckare det här är! Crombie jämförs ofta med Elizabeth George (bägge är ju dessutom amerikanskor som skriver deckare i engelsk miljö) och Water like a stone är verkligen precis så bra som George är i sina bästa (och tidiga) böcker.
Att kasta sig in i en serie mot slutet kan vara vanskligt men det fungerar här. Huvupersonerna, de två Scotland Yard-poliserna Duncan Kincaid och Gemma James, har en lång och komplicerad historia genom ett antal böcker förstår man men här är de i alla fall ett par och lever familjeliv med Gemmas son Toby och Duncans son Kit (som Duncan nyligen fått vårdnaden om då Kits mamma blev mördad…). Komplicerat men relevant för handlingen som utspelar sig i den lilla engelska byn Nantwich där londonborna Duncan, Gemma, Kit och Toby ska fira jul med Kits släktingar.
Julfirande börjar med att Duncans syster hittar en barnlik inmurat i huset hon håller på att renovera och sedan fortsätter det med ungdomar på glid, en misstänkt drunkningsolycka, knark, ekonomiska svindlerier, äktenskapsproblem och naturligtvis ett brutalt mord.
Det här är en på en och samma gång fullständigt osannolik och fullständigt förförande deckare med fängslande personligheter, härligt trassliga relationer, engelsk bykänsla och mängder av tragiska hemligheter.
För min del blir det definitivt mer Deborah Crombie. Jag får väl arbeta mig igenom serien baklänges helt enkelt.

USA har upptäckt både Larsson och Mankell

“The Norwegians may have won the Scandinavian medal count in Vancouver, but the Swedes own the best-seller list.”
Så skriver Jennifer Schuessler i New York Times efter att Henning Mankell denna helg har gjort landsmannen Stieg Larsson sällskap på New York Times bestseller-lista.
Enligt Svensk Bokhandel är det här första gången två svenskar finns med på listan samtidigt. Stieg Larsson har legat på listan i hela 19 veckor sedan del två i Millennium-trilogin kom ut i USA (The Girl Who Played With Fire). Just nu ligger han på elfte plats. För Henning Mankells del är det den fristående spänningsroman Kinesen (Man From Beijing) som gled direkt in på plats sex på listan.
Varför faller de amerikanska läsarna för svenska deckarförfattare just nu frågar sig Jennifer Schuesslers och hittar en eventuell förklaring i en artikel i The Wall Street Journal där skribenten Laura Miller förklarar boomen för nordiska deckare med att dessa mörka, deprimerande och oglamourösa historier passar bra i efterdyningarna av den stora ekonomiska krisen.
Tja, kanske är det så. Eller så tar det bara lite extra tid för amerikanska läsare att upptäcka bra författare utanför sitt eget land.

New York Times bestseller-lista
New York Times om nordisk deckarboom
Svensk Bokhandel

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 52 år
Bor: Lund
Läser just nu: Det tysta huset av Arnaldur Indridason.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Top of the Lake. Leka med valpen.
Ser fram emot: Höstrusk. Skidåkning. Bokens Dag i Hässleholm 18/11.
×