Paula Hawkins och den svåra tvåan 


Över 20 miljoner exemplar har den sålt brittiska Paula Hawkins debut Kvinnan tåget. Själv har jag lite svårt att förstå dess storhet men håller med om att det är en suggestiv och välskriven thriller. Som dock brister i slutet och inte alls har samma oborstade egensinnighet som till exempel Gillian Flynns Gone Girl. Nåja en världssuccé är Hawkins bok och den har redan (kom ut 2015) hunnit bli film också – en minst sagt medioker sådan.

Och nu är det dags för den efterlängtade bok nummer två av Paula Hawkins. Nya I djupt vatten kommer säker att sälja just för att det är Hawkins nummer två. Samtidigt tror jag att de flesta läsare, liksom jag, kommer att bli besvikna. I djupt vatten är en rörig och ganska ospännande historia med ett oinspirerat slut kan man sammanfatta. Idén är samtidigt spännande – historien vävs kring en flod och en damm i ett litet brittiskt samhälle. Ända sedan häxprocessernas vattenprover har dammen och floden haft rykte om sig att vara en plats där besvärliga kvinnor dör. När så först en tonåring och sedan en medelålders ensamstående mamma hittas döda i vatten – troligen självmord men skulle kunna vara något annat …, skulle det kunna bli hur spännande som helst. Det blir det inte tyvärr.

Nu hoppas jag att Paula Hawkins slipper lite av succépressen och i lugn och ro kan skriva bok nummer tre och hitta tillbaka till ettans driv och till synes enkla upplägg. Det behöver inte vara så komplicerat som hon gör det i I djupt vatten.

Deckarsöndag med kofot

I söndags avslutade Svenska Deckarakademin sitt vårmöte med ett framträdande på stadsbiblioteket i Göteborg därbland annat  förra årets bästa svenska deckare belönades med en gyllene kofot. Störst av allt heter den som ni alla säkert vet och är skriven av Malin Persson Giolito som också var på plats och var påtagligt rörd och glad över sitt pris.
I ett samtal med deckarakademins Kerstin Bergman sa hon också att hon tyckte det var modigt av akademin att belöna Störst av allt eftersom den inte alls är en traditionell deckare. Det blev också en hel del prat om bokens klasskildringar, om att skriva ur ett enda perspektiv, en tonårstjej dessutom, och om vad vi har att vänta oss härnäst av Malin Persson Giolito. Hon ville inte avslöja så mycket men sa att den bok hon tänkt skriva med Bryssel som spelplats nog får vänta och att eftersom hon sagt att terror kommer hon inte att skriva om så är det väl det det blir …

Spännande vad det än blir – och ni som inte läst Störst av allt än – gör det!

Dags för deckarakademiäventyr

Till helgen är det dags för vårmöte med Svenska Deckarakademin. Denna gång i Göteborg där Malin Persson Giolito ska få den gyllene kofot hon mycket välförtjänt tilldelades 2016 för sitt rättegångsdramer Störst av allt som blev bästa svenska kriminalroman. Och så ska deckarakarmins tre nya medlemmar – Karin Alfredsson, Bo R. Holmberg och Ninni Schulman – presenteras. Allt detta på det offentliga framträdandet på Göteborgs stadsbibliotek på söndag 14.00. 

På lördagen blir det alldeles vanligt möte med deckarprat och en trevlig middag med ännu mera deckarprat.

 Jag laddar upp genom att förbereda bra frågor till presentationen – som jag ska hålla i – och genom att läsa en norsk Glasnyckelkandidat, Torkil Damhaugs En femte årstid. På norska. Den får nog följa med som tåglektyr också. Tillsammans med Ian Rankins Rather be the devil.

Vardag igen – med lockande läsning

En härlig långhelg i Glasgow resulterade i tung packning på hemvägen och alldeles för många lockande deckare att läsa nu när vardagen är tillbaka. Överst i högen ligger Denise Minas true crime-bok The Long Drop. Här följer hon i spåren av den skotsk-amerikanske seriemördaren Peter Manuel och boken inleds och avslutas med oerhört charmiga kartor över 50-talets Glasgow.
Roligt var det också att hitta en fristående deckare av Ann Cleeves som jag inte läst tidigare – The sleeping and the dead. och självklart kunde jag inte motstå Ian Rankins senaste Rather be the devil liksom Glasgowförfattaren Mason Cross andra bok The Samaritan. Nu gäller det bara att hitta lite tid för ren nöjesläsning också …

Flitig nykomling från Glasgow

Om drygt en vecka ska jag tillbringa några efterlängtade dagar i Glasgow. Vilken kul slump att jag precis började läsa en ny deckare utgiven av Modernista, Ett långt spår av blod, av Mason Cross nu i helgen. Cross är nämligen bosatt i just Glasgow och Ett långt spår av blod är hans hyllade debutdeckare. Nu utspelar den sig visserligen inte alls i Glasgow utan i USA men den är i alla fall än så länge väldigt lovande läsning. Inledningsvis lyckas en ökänd prickskytt med över 20 liv på sitt samvete och dödstraffet två veckor bort fly från fängelset. FBI tar snabbt upp jakten och kallar även in den mystiske Carter Blake, en man som är expert på att hitta personer som inte vill bli hittade. Det är spännande, välskrivet och känns uppfriskande annorlunda. Jag återkommer med en recension av hela läsningen så småningom.
Ett långt spår av blod kom redan 2014 på engelska och Mason Cross har varit flitig sedan dess. 2015 kom The Samaritan som är bok två om Carter Blake,  2016 bok tre med titeln The time to kill och nu i april nummer fyra Don’t look for me. Håller ettan hela vägen blir det med andra ord ytterligare ett gäng böcker att köpa i Glasgow.

Lämnar efter sig kommissarien man aldrig tröttnar på

Colin Dexter när han fick Order of the British Empire. Foto: TT

 

En butter, självgod, ensamvarg som älskar korsord, opera, litteratur och alkohol, är intelligentare än de flesta och naturligtvis inte lyckligt i kärlek. När den brittiska deckarförfattaren Colin Dexter stilla insomnade på tisdagen, 86 år gammal, lämnade han efter sig en kommissarie som är själva urbilden för den klassiska kommissarieschablonen i deckargenren. Dexters kommissarie Morse är så mycket urbilden att han faktiskt aldrig känns det minsta tröttsam – snarare uppfriskande vid varje omläsning.
Själv läser jag med glädje om några av seriens riktiga höjdpunkter med jämna mellan rum – debuten Sista bussen från Woodstock från 1975 till exempel som Dexter skrev för att han läst en dålig deckare och tänkte att han nog kunde bättre själv. Och Vägen genom skogen från 1992 till exempel.
Dexters Kommissarie Morse tillhör också de där deckarna som blivit riktigt bra på tv. I suveräna John Thaws gestaltning och med Kevin Whately som utredningsföljeslagaren Lewis bidrog serien definitivt till att skapa extra intresse för böckerna. Att den också fått två spin off-serier – Lewis och Endeavour (Unga kommissarie Morse) – säger en hel del om populariteten.
Colin Dexter skrev sin sista Morsedeckare, med den fyndiga titeln The Remorseful Day, redan 1999 och han har belönats med det brittiska deckarpriset Gold Dagger Award två gånger och Silver Dagger Award lika många. 2000 utsågs han också av Svenska Deckarakademin till Grand Master. Men priser i alla ära – att ha och lyckas behålla läsarnas kärlek är säkert viktigare och där lyckades verkligen Colin Dexter.

 

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 51 år
Bor: Lund
Läser just nu: Törst av Jo Nesbö.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Innan vi dör. Homeland. Rebecka Martinsson.
Ser fram emot: Våren. En tripp till Glasgow. Twin Peaks.
×