Vardag igen – med lockande läsning

En härlig långhelg i Glasgow resulterade i tung packning på hemvägen och alldeles för många lockande deckare att läsa nu när vardagen är tillbaka. Överst i högen ligger Denise Minas true crime-bok The Long Drop. Här följer hon i spåren av den skotsk-amerikanske seriemördaren Peter Manuel och boken inleds och avslutas med oerhört charmiga kartor över 50-talets Glasgow.
Roligt var det också att hitta en fristående deckare av Ann Cleeves som jag inte läst tidigare – The sleeping and the dead. och självklart kunde jag inte motstå Ian Rankins senaste Rather be the devil liksom Glasgowförfattaren Mason Cross andra bok The Samaritan. Nu gäller det bara att hitta lite tid för ren nöjesläsning också …

Flitig nykomling från Glasgow

Om drygt en vecka ska jag tillbringa några efterlängtade dagar i Glasgow. Vilken kul slump att jag precis började läsa en ny deckare utgiven av Modernista, Ett långt spår av blod, av Mason Cross nu i helgen. Cross är nämligen bosatt i just Glasgow och Ett långt spår av blod är hans hyllade debutdeckare. Nu utspelar den sig visserligen inte alls i Glasgow utan i USA men den är i alla fall än så länge väldigt lovande läsning. Inledningsvis lyckas en ökänd prickskytt med över 20 liv på sitt samvete och dödstraffet två veckor bort fly från fängelset. FBI tar snabbt upp jakten och kallar även in den mystiske Carter Blake, en man som är expert på att hitta personer som inte vill bli hittade. Det är spännande, välskrivet och känns uppfriskande annorlunda. Jag återkommer med en recension av hela läsningen så småningom.
Ett långt spår av blod kom redan 2014 på engelska och Mason Cross har varit flitig sedan dess. 2015 kom The Samaritan som är bok två om Carter Blake,  2016 bok tre med titeln The time to kill och nu i april nummer fyra Don’t look for me. Håller ettan hela vägen blir det med andra ord ytterligare ett gäng böcker att köpa i Glasgow.

Lämnar efter sig kommissarien man aldrig tröttnar på

Colin Dexter när han fick Order of the British Empire. Foto: TT

 

En butter, självgod, ensamvarg som älskar korsord, opera, litteratur och alkohol, är intelligentare än de flesta och naturligtvis inte lyckligt i kärlek. När den brittiska deckarförfattaren Colin Dexter stilla insomnade på tisdagen, 86 år gammal, lämnade han efter sig en kommissarie som är själva urbilden för den klassiska kommissarieschablonen i deckargenren. Dexters kommissarie Morse är så mycket urbilden att han faktiskt aldrig känns det minsta tröttsam – snarare uppfriskande vid varje omläsning.
Själv läser jag med glädje om några av seriens riktiga höjdpunkter med jämna mellan rum – debuten Sista bussen från Woodstock från 1975 till exempel som Dexter skrev för att han läst en dålig deckare och tänkte att han nog kunde bättre själv. Och Vägen genom skogen från 1992 till exempel.
Dexters Kommissarie Morse tillhör också de där deckarna som blivit riktigt bra på tv. I suveräna John Thaws gestaltning och med Kevin Whately som utredningsföljeslagaren Lewis bidrog serien definitivt till att skapa extra intresse för böckerna. Att den också fått två spin off-serier – Lewis och Endeavour (Unga kommissarie Morse) – säger en hel del om populariteten.
Colin Dexter skrev sin sista Morsedeckare, med den fyndiga titeln The Remorseful Day, redan 1999 och han har belönats med det brittiska deckarpriset Gold Dagger Award två gånger och Silver Dagger Award lika många. 2000 utsågs han också av Svenska Deckarakademin till Grand Master. Men priser i alla ära – att ha och lyckas behålla läsarnas kärlek är säkert viktigare och där lyckades verkligen Colin Dexter.

 

Torgny Lindgren som deckarförfattare

Tankarna går underliga vägar ibland. När jag på väg hem från jobbet i dag fick veta att författaren och akademiledamoten Torgny Lindgren gått bort var det inte alls Ormens väg på hälleberget, Pölsan, Bat Seba, Klingsor eller någon annan välkänd Lindgren-bok som dök upp i mina tankar utan hans lilla tunna debutdiktsamling från 1965 med titeln Plåtsax, hjärtats instrument, som vi har ett fint signerat exemplar av i bokhyllan av den anledningen att min mans föräldrar en gång kände Torgny Lindgren.
Efter det dök tankarna oväntat vidare till en helt annan och väldigt charmig bok av Torgny Lindgren, deckaren Döden ett bekymmer som jag recenserade när Bonnier & Norstedts gemensamt gav ut en nyutgåva av den 2003.
Denna intellektuellt finurliga och mycket humoristiska deckare kom ut allra först 1990. Då med titeln Den röda slöjan och med författarnamnet Hans Lamborn på omslaget. Bakom Lamborn dolde sig dock två betydligt mer kända namn – Torgny Lindgren själv och samt författaren Eric Åkerlund som även skrivit för radio och scen tillsammans med Lindgren.  Lindgren och Åkerlunds deckare belönades med Svenska Deckarakademins debutpris men själva var det inte helt nöjda utan gjorde en omarbetad version som sedan kom ut 2003 med den nya titeln Döden ett bekymmer och Lindgren och Åkerlund som författare.
Själv blev jag oerhört charmad av den här boken som mycket väl kan läsas som allt från en traditionell småstadsdeckare till en rejäl intellektuell utmaning. Handlingen kretsar kring frikyrkoförsamlingen Sykars Tempel. När deras andlige ledare Johnny Sandberg dör får församlingens mycket nitiske revisor för sig att han blivit mördad och agerar ostoppbar amatördetektiv. Spännande nog men det här är inte bara en klassisk deckare i svensk frikyrkomiljö som häcklar religiös självgodhet utan här ryms alltså också allt från existentiella funderingar till intellektuella och litterärar anspelningar på bland annat Birger Sjöberg och Bibeln och en träffande ironi över vår tids krasshet.
Döden ett bekymmer är inte på något sätt denna svenske litteräre gigants största eller bästa bok men den ger en fin bild av hans imponerande mångsidigt som författare, hans fantastiska berättarförmåga och hans humor och den är väl värd en läsning.
Titeln till nyutgåvan kommer från en Birger Sjöbergsk fundering i Kriser och kransar och är en väldigt lämplig avslutning på Torgny Lindgren-minnena denna kväll:
”Trodde min broder rätt,
är döden ett bekymmer,
vilken likt ängslan nog
tör hava övergång.”

Harry Hole och en vampyr

 

Jo Nesbös förra Harry Hole-bok Polis var lite av en besvikelse. Även om intrigen var gjord med sedvanlig Nesbösk skicklighet så upprepades samtidigt välkända grepp aningen för fantasilöst. Men jag ger inte upp en mångårig favorit så lätt och det kändes definitivt som en riktigt efterlängtad present denna morgon när Harry Hole nummer elva, Törst, fanns i ett av bokpaketen.
Jag har inte riktigt kunnat bärga mig utan då och då under arbetsdagen unnat mig några rader och hunnit ta till mig en man som drömmer om att dricka av livet och Harry Hole som drömmer om honom. På baksidan kan jag dessutom läsa att någon hittas mördad och tömd på blod och att Oslopolisen naturligtvis måste ta hjälp av Harry Hole och att Harry Hole tackar ja för att det handlar om någon han gärna vill fånga, ”mannen som kom undan”.
Nu ska jag bara jobba en timme till och sedan får jag äntligen åka hem och börja läsa på riktigt. Håll tummarna för att det inte blir en besvikelse till!

Läs min recension av Polis här:

Tungviktare inleder sommarens läsning

Reatips för deckarsugna

Sugen på att fynda lite deckare på bokrean? Här är några tips:
Bränd himmel av Gilly Macmillan:
Utifrån en klassisk grundhandling – ett barn försvinner och det blir en kamp mot klockan att hitta det – har brittiska Gilly Macmillan skrivit en överraskande och väldigt bra kriminalroman som var en av de bästa jag läste 2015.
Lewistrilogin av Peter May:
Att jag har en speciell förkärlek för ö-deckare är ingen hemlighet. Skotska Peter Mays trilogi (Svarthuset, Lewismannen och Lewispjäserna) utspelas på Isle of Lewis i Yttre Hebriderna och är precis så mörka, vinpinade och spännande som jag vill ha mina ö-deckare. De ger också en fin inblick i livet på öarna både nu och då.
En sån som du av Gillian Flynn:
Den här komprimerade och suveränt välskrivna historien är ingen deckare utan snarare en thriller uppbyggd som klassisk skräckroman och med mycket under ytan. Det är lätt att känna igen Gillian Flynn i både val av oförutsägbar huvudperson och i förmåga att vända och vrida på perspektiven.
Vinterstängt och Grottmannen av Jörn Lier Horst:
Självklara reaköp för den som gillar bra polisdeckare. Norska Jörn Lier Horsts serie om kriminalaren William Wisting håller alltid hög nivå. Vinterstängt handlar om narkotikasmuggling och Grottmannen om en amerikansk seriemördare som kanske befinner sig i Norge.
Blod salt vatten av Denise Mina:
Det här är skotska Denise Minas femte bok om Glasgowbaserade kriminalinspektör Alex Morrow och hennes team. Här har de under en längre tid haft koll på en kvinna som misstänks för knarkbrott men när hon försvinner spårlöst utvecklas hela utredningen på ett helt annat sätt. Som alltid är Denise Mina suveränt bra.
Norr om paradiset av Thomas Engström:
I Thomas Engströms tredje bok om ex-spionen Ludwig Licht sprängs två bilbomber utanför en restaurang i Miami och Licht dras in en rafflande historia med koppling till USA:s relationer till så väl Kuba som Ryssland. En bra uppladdning inför seriens fjärde och avslutande del, Öster om avgrunden, som kommer i augusti.
Små svarta lögner av Sharon Bolton:
Deckare som utspelas på Falklandsöarna finns det inte gott om så vitt jag vet. Sharon Boltons Små svarta lögner är dessutom en skickligt komponerad historia om ett litet samhälle, en tragisk olycka, en kvinna hårt drabbad av skuld och en annan som lever för att hämnas.

 

 

Fredag med sorgkant

Börge Hellström.
Foto: Claudio Bresciani / TT

En fredagseftermiddag med rejäl sorgkant blev det efter beskedet om att Börge Hellström gått bort. En obotlig cancer satte punkt för hans liv alldeles, alldeles för tidigt. Jag har bara träffat Börge vid ett tillfälle – när han och Anders Roslund fick Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman för fantastiska Tre sekunder 2009. Efter prisutdelningen blev den en trevlig kväll på restaurang i Eskilstuna med Börge som sympatiskt, intressant och supertrevligt bordssällskap.
Betydligt mer har jag träffat honom och hans erfarenhet av och kunskap om ett Sverige som många av oss knappt har en aning om i hans och Anders Roslunds suveräna deckarserie. Under det gemensamma författarnamnet Roslund & Hellström skrev de om den Siw Malmkvist-diggande kriminalkommissarien Ewert Grens – en serie som är den värdigaste arvtagare Sjöwall & Wahlöö haft hittills.
Det började med dunderdebuten Odjuret 2004 där man som omskakad läsare på ett påtagligt och oundvikligt sätt tvingas till svåra ställningstagande kring brott och straff och att ta lagen i egna händer. I bok efter bok har de borrat sig ner i komplicerade och angelägna ämnen – trafficking, dödsstraff, gatubarn, fängelsevärlden och mycket annat.
I en perfekt balans mellan Anders Roslunds journalistiska kunskap och Börge Hellströms egna erfarenheter och en fantastisk förmåga att berätta historier skapade de vår tids mest intressanta svenska deckarserie. Precis som Sjöwall & Wahlöö vågade de dessutom mitt i allvaret och angelägenheten vara roliga.
Börge Hellströms röst kommer att saknas mycket!

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 51 år
Bor: Lund
Läser just nu: Törst av Jo Nesbö.
Missar inte: Att läsa. Veckans yogapass. Innan vi dör. Homeland. Rebecka Martinsson.
Ser fram emot: Våren. En tripp till Glasgow. Twin Peaks.
×