Surf Bum för hela slanten!

 

Tiririca – Itacaré – Brasilien

 

Jag tänkte dela med mig av min surf-historia. Det har varit en riktig resa och om det är något jag lärt mig så är det att den här sporten är inget du kan (eller borde) försöka kontrollera. En perfekt livsläxa för mig som är lite av en controlfreek – en bra påminnelse om att vara mer go-with-the-flow-ig.

Manly beach – Australien

 

Första gången jag var inne i en surfaffär var i Sydney år 2010. Jag skulle köpa en surfbräda och var super pepp på att börja mina surflektioner veckan därpå. Jag minns att jag gick in i affären och sa till expediten att jag ville köpa en surfbräda för jag skulle surfa efter plugget på måndagar och torsdagar. Kanske lördag morgon också. Han bara tittade på mig, log lite grann och sen sa han ”detta är din första gång, eller hur?” Ja. Svarade jag. Här kommer en heads up, mate, sa han och fortsatte – glöm ditt schema, det är inte längre du som bestämmer. The ocean is your boss now babe, sa han och gav mig en klapp på ryggen.

Mui Ne – Vietnam

 

Och shit va han hade rätt! Jag bodde på ett studentboende i centrala Sydney på den tiden och fick ta en buss till Operahuset och därefter åka med en färja till en strand som hette Manly – det var där alla nybörjare var. Och det var inte bara en gång då jag åkt hela vägen för att komma fram (1,5 timme senare!) och se ett flat hav eller monstervågor som man inte ens kunde komma nära. Så samtidigt som jag lärde mig att surfa – fick jag även lära mig att ha tålamod och respekt för naturens oförutsägbara beteende.

 

Namoto – Fiji

Idag – nästan tio är senare – är det inte mycket annorlunda. Att tajma in surfandet är lite av ett pussel nu när jag är mamma. Jag kan inte längre välja vilka vågor jag ska surfa – om de är stora, små, högtid eller lågtid. Det är lite av en överraskning – jag surfar när det går, när Julian sover eller är på dagis så det finns inte rum för att vara så selektiv längre.

Våra nya brädor!

 

Tiririca – Itacaré – Brasilien

Men det som är bra med Itacaré är att det åtminstone alltid finns vågor. Året runt! Alltid varmt vatten och soliga dagar. Inte som i Sverige till exempel. Där är vågorna genererade av vind så det måste vara riktigt risigt för att det ska finnas vågor. Jag är inte tuff nog att surfa i Sverige men Ian – han missade inte ett enda ”swell”. Så när det var typ storm varnig nr 2 och Öresundsbron stängt ner pga hög vindhastighet, då stod Ian i hallen ikädd sin våtdräkt och var på väg till Mölle (en riktingt bra surfspot i Skåne).

Ian på väg till Mölle – Sverige

Men tillbaka till Itacaré. Den här lilla surfbyn kallas även för Brasiliens Surf-Mecca. Hit kommer folk från hela landet för att surfa – från hela världen skulle jag säga! Allt här handlar om surf, allt folk pratar om är vågor, allt man kan köpa här är surf-relaterat. Julian är helt med i denna viben redan. Varje dag när han vaknar kollar han på mig och säger ”tem onda?” Vilket betyder ”finns det vågor?”. Jag tycker att han fortfarande är för liten att börja men Ian har redan köpt en skräddarsydd surfbräda åt honom! Jag har börjat surfa mer intensivt på senaste för jag känner att jag måste kunna vara med och hjälpa Julian i vattnet när det väl blir dags. Havet kan vara farligt ifall man inte är beredd och därför förbereder jag mig väl jag kan så att jag ska kunna skydda honom.

I filmer och i media är surfare oftast porträtterade som slöa och slappa. Termen ”Surf Bum” används ofta och refererar till någon som endast hänger på stranden hela dagen och alltid är chillax. Och visst är det så – fast inte alls på ett negativt sätt. Nej deras laid-back-vibe hänger nog ihop med att just vara i symbios med naturen, med havet. Inte stressa över saker som man inte har kontroll över utan acceptera och vänta in den rätta stunden.

Och om det är något jag lärt mig av surfandet så är det just detta – att släppa taget och lita på att rätt stund kommer när det är dags. Och den perfekta vågen kommer till dig när du är redo för den.

Kultur-kompromissen

Det fina med vår mångkulturella värld är alla olika livsstilar, åsikter, traditioner, synvinklar och livsstilar som får plats i en och samma värld. Vi kan lära oss av andra och få perspektiv på de sanningarna vi själva vuxit upp kring. Jag växte upp med 3 olika kulturer hemma och det var ständigt diskussion krig hur man ska vara, vad man ska göra och hur man ska tänka. Redan som barn visste jag att det fanns flera vägar och sätt att se på livet.

Sen blev saker ”real” när jag gifte mig med min fina brasse. Vi var uppväxta i två olika kontinenter – våra åsikter och kulturer skiljde sig åt mycket! En hel Atlant emellan oss! Varje dag lärde vi oss av varandra och hittade nya sätt att kunna kultur-kompromissa.

Och sen blev saker ännu mer ”real”. Vi fick Julian. Nu hade vi en liten pojke som skulle få lära sig en hel livsvy från scratch – och det var vi som skulle visa honom vad som var rätt och fel.

%50 Brasse – 50% Gringo – 100% Fantastisk!

Att bo i ett annat land är en fantastisk upplevelse och jag har alltid tyckt det är roligt att ta seden dit jag kommer. Men med det sagt – så är det inte så att det inte finns saker som jag helt enkelt inte kan förstå mig på. Här i Brasilien är sockerkaka och Oboj en hälsosam frukost för både barn och vuxna, kaffe är något man dricker på kvällen och återvinning är en konspirationsteori.

Sen är det många praktiska saker som är no-no’s beroende på vilken ”klass” man kommer ifrån. Segregationen är inte endast en social fråga men även en hållbar en! Vilket färdmedel du väljer till exempel har att göra med ditt bankkonto, och inte ditt gröna samvete. Jag minns när jag och Ian precis flyttat till Sverige och hur fascinerad han var av att se kostymklädda business-snubbar åka cykel till jobbet!

Eller bussen – som i Sverige anses vara ett smart och kollektivt färdsätt till skillnad från Brasilien där man bara tar bussen ifall man inte har råd att köpa en bil. När vi bodde i Sverige valde vi att inte ha bil bara för det var så himla mycket mer praktiskt att inte ha en. Istället tog vi bussen eller tåget (eller cykeln) när vi behövde. En annan bra sak med buss och tåg (för längre resor och äventyr) är att man kan slappna av, ta en kaffe, prata och njuta av det förbipasserande landskapet – tillsammans! Nu för tiden verkar man till ju till och med kunna hyra sin egna stora buss! I bilen är allt detta endast ett privilegium för den som inte måste totalkoncentrera på vägen och körandet.

Detta får mig att tänka på en liten utflykt som jag och Julian gjorde förra året när vi var och hälsade på i Sverige. Vi tog tåget till Göteborg (från Malmö) och han satt fastklistrad vid fönstret hela vägen! Vi såg vackra landskap, havskust, blomstrande rapsfält, kor, hästar, små samhällen och barn som vinkade till oss när tåget åkte förbi. Julian var helt fascinerad – han brydde sig inte ens om sin kanelbulle som jag köpt till honom i tågets bistro.

Så nu tar vi med oss denna Svenska sed till Brasilien – nästa månad ska vi göra en buss-luff längs med vår Bahianska kust. En annan proffsig sak med kombon barn+längre resa är att man inte måste muta barnet med glass för att det ska sitta still i barnstolen i flera timmar – bara det borde vara kollektivtrafikens största slogan!

Och nu är Ian helt med på detta också. Buss-och-tåg-lover! Det är just detta som är så häftigt med olika kulturer – när vi är öppna så kan vi lära oss av varandra. Och sedan lära våra barn. Julian kommer att få en blandad (första) världsbild – en mix av båda våra kulturarv för att sedan skapa sin egna när han väl lämnar boet och flyger ut i världen med egna vingar.

Fotografering på Villa Estrela

Så spännande med nya snygga foton från våra bungalow’s här på Villa Estrela. Det är svårt att hitta fotografer här i Itacaré som går med på att fota från någon annan vinkel än ”fisheye”. Men när jag träffade Renata som driver favvo-spotten Orla55 så visste jag att detta skulle bli hur bra som helst!

Nu har det gått exakt ett år sedan vi öppnade vårt lilla strandhotell Villa Estrela. Vilken resa alltså! Under året som gått har vi haft gäster från alla världens alla hörn. Olika typer av resenärer – allt från familjer och par till surfproffs och backpackers. Jag säger alltid till våra gäster att vi har gjort allt för att de ska trivas så bra som helst men att det fortafande finns ett olöst problem – och det är att man aldrig vill checka ut. Förra månaden hade vi en gäst från USA som bokade en helg hos oss via Airbnb men som utökade sina dagar hela tiden och till sist stannade han en hel månad. Lika dant var det med en familj från Italien som stannade hela 3 månader!

Julian – som är vår inoficiella receptionist – välkomnar glatt alla gäster som kommer och ringer på dörren. Han älskar när det kommer gäster med barn som han kan leka med i trädgården. Min man Ian växte upp i samma typ av miljö (hans föräldrar har också ett hotell här i Itacaré) och jag tror att den ständiga rotationen av folk och olika kulturer är en spännande ambience för ett litet barn.

Och nu börjar tempot öka igen för högsäsongen är precis runt hörnet. Strax efter julafton och ända fram till Karnevalen blir Itacaré ett turism-Mecca! Vi kör på som vanligt med våra surf-och-yoga lektioner till de gästerna som är intresserade och för dem som inte är det erbjuder vi avslappnande in-house-massage och kallt ekologiskt Kockosvatten!

Fotografering

Brasse-Svenne barnkalas!

Förra veckan fyllde vår lille pojke (som inte längre är så liten!) hela 2 år! Jag tänker efter och det känns helt galet hur tiden flugit förbi. Min lille skrutt som knappt kunde hålla sin nacke själv springer nu omkring och argumenterar varför han ska ha glass fastän det inte är lördag. Men vilket äventyr! Att få se en människa utvecklas från scratch och att själv få utvecklas i föräldrarskapet.

Så i söndags hade vi kalas hemma hos oss i trädgården. Precis som med alla traditioner och ritualer blev det även här lite kulturkrock. I Brasilien är det standard att man serverar 100kg godis och massa, massa (och då menar jag massa!) små bakelser på ett barnkalas. Jag tänker inte ens nämna vad det innebär att inte ha en Pinjata! Det ska vara många gäster och hela produktionen går någonstans hand i hand med ett brölops-planerande. Tvärtemot hade jag tänkt mig något mer mellow med en liten pick-nick på stranden, korv med bröd, tårta och lite fiskdamm.

Men vi kom till sist fram till något mitt emellan och det blev en fin stund där vi alla firade Julian och hans fantastiska 2 år!

Brasilien-bloggen är tillbaka!

Hej vänner!

Efter ett litet uppehåll är Brasilien-bloggen back on track. Häng med oss i vårt liv i lilla surf-byn Itacaré där vi driver strandhotellet Villa Estrela och uppfostrar vår lille son som precis fyllt 2 år. När Julian föddes (i Sverige) var det en så stor snöstorm att vi inte ens kunde åka hem från sjukhuset. Jag tänker alltid på det när vi svettas i värmen på Julians födelsedagar. Nedan kan ni se ett par foton från hur veckan gått här i vårt lilla tropiska paradis.

Valborg och hemlängtan

Idag är det Valborg hemma i Sverige och jag har inte kunnat stoppa min hemlängtan. Just Valborg är en så otroligt speciell dag. Inte bara för mig men för alla tror jag – det är dagen då vi äntligen kan välkomna solen och våren. Vi samlas utomhus (efter så många månader som vi varit i ide inomhus), sjunger sånger som hyllar våren och skakar av vintern från våra axlar.

Kanske var det just därför som jag och Ian valde att gifta oss på Valborg. För det är  just på den här dagen som allt vackert kommer till liv – blommor, vårkänslor, glädje och kärlek. Precis fyra år sedan stod jag och Ian på en utav träbryggorna i Västra Hamnen i Malmö och sa ja till varandra. Ett oförglömligt ögonblick.

Idag har vi varit på stranden hela dagen. Vi har druckit kokosvatten, ätit glass, surfat och solat. En dag precis som alla andra – med sol och värme. Fantastiskt – tänker man men en gång. Men just idag saknar jag Sverige och det kalla vädret. För det är endast när man varit utan solen så länge som man verkligen kan uppskatta den. Helhjärtat och intensivt.

Här känns det aldrig riktigt så. För det är sol varje dag och det är blommor året runt. Det blir nästan trivialt och ofta klagar man på att det är för varmt. Men i Sverige när vi står där kring majbrasan och sjunger att vintern rasar ut bland våra fjällar så känns det extra speciellt. Jag sjöng några Valborgssånger till Julian idag men han var inte särskilt intresserad av dem. Han ville hällre att jag skulle sjunga intro-låten till Daniel Tiger. Så konstikt det känns att han aldrig kommer att veta vad årstider innebär, hur det känns att stryka en vidunge mot kinden, glädjen av att se blomsterknoppar på de kala grenarna och lukten av vår i de ljusa vårkvällarna.

Åh Sverige, du har allt dina fina sidor. Jag saknar dig Du gamla Du fria, Du fjällhöga nord.

Glad påsk eller god jul?

Jag vaknade idag och slogs av att det redan var den 16 april. Min första tanke var att snart är det maj och då drar picknick säsongen (äntligen) igång i Malmö. Genast fylldes jag av en sorts kittlande lyckokänsla i magen. Ni vet den där känslan man får när man ser att det ska vara sol just den veckan man har semester. Eller att det inte ska regna på Midsommar.  Konstigt att vår-längtan sitter så djupt i ryggmärgen att den vaknar till liv även här vid Ekvatorn.

Men så öppnade jag Facebook några timmar senare och vad är det alla lägger upp för foton? Snö! Nej! Klumpen i magen kom på samma sätt som om det var jag som vaknade upp till ett vitt Skåne.

Hallå Skåningar – kom hit till Itacaré och våra strand-bungalows – vi har solgaranti! Kom!

Så idag firar vi Påsk på Brasilianskt sätt. Vi äter torsk, går till stranden och dricker extra mycket Caipirinha! Nugget som nu blivit riktigt stor är med och firar. Äntligen är han en fisk i vattnet. För han är en kyckling och nu är det Påsk.

Glad påsk gott folk

  

 

Julians kyckling Nugget

Detta är vår nya familjemedlem. Han heter Nugget. Igår när jag skulle in på banken en snabbis, stannade Ian med Julian i affären bredvid. En affär där man kan köpa allt mellan himmel och jord. Typ en Brasiliansk version av Ullared fast totalt o-organiserad. Så klart fastnar Julian vid kycklingarna som säljs. Så när jag sedan kommer ut från banken, så står Ian där med Julian i ena handen och en kartong i andra.

”Ett impulsköp” säger Ian och öppnar kartongen där lille kycklingen sitter. Han ler och Julian klappar händerna glatt. Jag var inte lika pepp till en början men när jag såg hur glad kycklingen gjorde Julian så gick jag med på att ta hem honom.

Så nu har jag blivit tvåbarnsmamma. Jag vet inte om alla kycklingar är likadana men den här Nuggeten har seriös separationsångest – så han får hänga med oss överallt. Imorse när jag satt på gräsmattan och Julian satte sig i mitt knä för att amma – ja då hoppade även Nugget upp på knät bredvid honom.

Jag tycker att det är bra för Julian att växa upp bland djur och att han får lära sig att ta hand om och älska en liten vän. En viktig egenskap även när det kommer till hållbarhetstänk. När jag åkte till Antarktis för några år sedan för att skriva en bok, träffade jag en fantastisk kvinna som dedikerat hela sitt liv åt att ”rädda planeten”. Hon berättade att hon startat en så kallad ”wildlife club” där dagisbarn får lära vara med att föda upp och ta hand om djur (kaniner, marsvin, ankor, kycklingar etc). Hon förklarade att genom att lära barnen att ta hand om djuren blev det per automatik så att de även tog hand om naturen. Ingen av hennes elever kastade skräp på marken ”för då kunde ju något djur kvävas om det skulle äta upp skräpet” och alla träd togs hand om ”för där bor ju fåglarna”. Och visst är detta så sant – att vi endast tar hand om något som vi faktiskt älskar. På riktigt.  Så steg ett blir att lära sig att älska djuren och därav – naturen och planeten.

Aprilskämt? 

För exakt 29 år sedan – den första april – ringde min mamma till sina föräldrar i Polen för att berätta att dagen innan hade de fått ett barnbarn. Det var på slutetkanten av både 80-talet och kommunismen men ändå var kontrollerna stenhårda.

Att ringa till Polen på den tiden var inte lika enkelt som det är idag och ville man prata med någon så fick man beställa en bestämd tid och datum då personen i Polen fick gå till ett speciellt ställe där en autoriserad telefon fanns. Samtalet som inte kunde vara mer än 10 minuter var så klart avlyssnat. Min mamma hade beställt ett samtal den första april för att berätta att jag var född – efter ett planerat kejsarsnitt dagen innan. Mina morföräldrar – som förväntade sig att jag skulle födas i slutet av april då BF var beräknat – visste inte att jag hade vänt mig i magen och skulle få komma till världen tidigare än förväntat.

Så den 1 april 1988 – ringer min mamma till Polen för att berätta de glada nyheterna. ”Pappa! Du har blivit morfar – det blev en flicka!” sa hon glatt. Och vad säger min morfar då tror ni?

”Ja, ja, april-april, va?” och LÄGGER PÅ!

Nu är det inte så att man bara kan ringa upp nummret igen utan man får gå igenom hela processen med att ringa ambassaden och be om att få en ny tid (om några veckor) att ringa igen.

Jag tänker alltid på detta varje första april när jag funderar på vilket aprilskämt jag ska dra i år. Min pappa mailade mig igår och skrev ”Grattis mitt favorit april-skämt” och jag fnissade för mig själv framför datorskärmen.

Idag är mycket annorlunda. 80-talet är ett minne blott, Polen har blivit super modernt, mina morföräldrar är inte längre här, man ringer överallt med Skype och jag bor så långt ifrån Göteborg – där jag föddes – som jag aldrig kunnat ana.

Ett år sedan spenderade jag min födelsedag i Malmö. Det var kallt – som mars oftast är – och jag var hemma med Julian och Ian. När jag blåste ut ljuset på tårtan önskade jag mig att jag skulle fira min födelsedag i Brasilien nästa år. Det enda jag ville vara att inte vara i Malmö längre.

Och så blev det. Igår bjöd vi hem alla våra vänner, alla Julians vänner och hade ett stort kalas i vårt alldeles egna hem. Vi skrattade, sjöng, drack gott vin, barnen sprang omkring i trädgården och det var varmt och skönt ute.

Så blev det dags för tårtan. Folk sjöng, barnen klappade i takt, mitt hjärta var så stort att det nästan exploderade av kärlek och tacksamhet. Sen hände något som aldrig hänt förut: när jag blåste ut ljuset så GLÖMDE jag att önska mig något! Jag kom på det imorse. Först undrade jag varför och ifall jag skulle önska mig något så här i efterhand men nej – jag önskar mig ingenting.

För äntligen – efter så många år av resande, boende i olika land, efter alla hej-och-hej-dån och alla fram-och-motgångar – så känner jag att jag äntligen har hittat hem.

Yoga på stranden

Startade mornongen med ett yogapass på stranden som ligger mitt emot oss. Den heter ”Concha” och betyder ”snäcka”. Ett väldigt passande namn då strande faktiskt liknar en snäcka – den är liten och mysig. Älskar att göra yoga på stranden. Yoga handlar ju om att man ska ”titta in” och stänga ute allt runt omkring. Men de gångerna jag öppnade ögonen under passet och tjuvkikade på det vackra landskapet runt omkring kände jag mig lugnare än någonsin.

Ujjayi andning heter den typiska yoga-andningen. Hemma i sverige brukade yogalärarna förklara att man ska andas som om man vill imma en spegel framför sig. Här säger dom att man ska imitera havets ljud. För precis så låter det här på stranden när vågorna brusar och andas man sedan med Ujjayi så känns det som om man blir en med havet.

För att få ut det mesta och det bästa ur Itacaré så måste man nog göra yoga på stranden och testa att surfa. För det är just detta som Itacaré är bäst på – att både lugna och förtrolla själen. Vi organiserar yoga-och-surf-retreats där man kommer och bor i våra beachbungalows, lär sig surfa (eller surfar själv ifall man redan kan), gör yoga tillsammans med soluppgången, dansar samba och dricker Caipirinha på kvällarna och njuter av den Brasilianska kulturen. Vi gör detta löpande och man kan kontakta oss via vår hemsida vid intresse.

Bella Estrela
Ålder: 29 år
Från: Lund
Bor i: Itacaré, Brasilien
Är: Journalist, Hållbarhetsexpert, surfare, mamma
Bloggar om: Livet i Brasilien, hållbarhet och föräldrarskap
Bloggade tidigare om: Hållbarhet i vardagen läs här och Antarktis.
×