Julians kyckling Nugget

Detta är vår nya familjemedlem. Han heter Nugget. Igår när jag skulle in på banken en snabbis, stannade Ian med Julian i affären bredvid. En affär där man kan köpa allt mellan himmel och jord. Typ en Brasiliansk version av Ullared fast totalt o-organiserad. Så klart fastnar Julian vid kycklingarna som säljs. Så när jag sedan kommer ut från banken, så står Ian där med Julian i ena handen och en kartong i andra.

”Ett impulsköp” säger Ian och öppnar kartongen där lille kycklingen sitter. Han ler och Julian klappar händerna glatt. Jag var inte lika pepp till en början men när jag såg hur glad kycklingen gjorde Julian så gick jag med på att ta hem honom.

Så nu har jag blivit tvåbarnsmamma. Jag vet inte om alla kycklingar är likadana men den här Nuggeten har seriös separationsångest – så han får hänga med oss överallt. Imorse när jag satt på gräsmattan och Julian satte sig i mitt knä för att amma – ja då hoppade även Nugget upp på knät bredvid honom.

Jag tycker att det är bra för Julian att växa upp bland djur och att han får lära sig att ta hand om och älska en liten vän. En viktig egenskap även när det kommer till hållbarhetstänk. När jag åkte till Antarktis för några år sedan för att skriva en bok, träffade jag en fantastisk kvinna som dedikerat hela sitt liv åt att ”rädda planeten”. Hon berättade att hon startat en så kallad ”wildlife club” där dagisbarn får lära vara med att föda upp och ta hand om djur (kaniner, marsvin, ankor, kycklingar etc). Hon förklarade att genom att lära barnen att ta hand om djuren blev det per automatik så att de även tog hand om naturen. Ingen av hennes elever kastade skräp på marken ”för då kunde ju något djur kvävas om det skulle äta upp skräpet” och alla träd togs hand om ”för där bor ju fåglarna”. Och visst är detta så sant – att vi endast tar hand om något som vi faktiskt älskar. På riktigt.  Så steg ett blir att lära sig att älska djuren och därav – naturen och planeten.

Hur det hela började

Allt började med ett positivt graviditetstest. Stunden jag såg det lilla plusset på testet ändrades livet, framtidsvisionen och till viss del – jag. På kvinnodagen 2015 fick vi reda på att vi skulle få en liten bebis och med den nyheten kom många viktiga beslut som skulle tas. Hur ville vi att vårt barn skulle få växa upp? Just då var jag och min man Ian på semester i Itacaré i Brasilien men skulle snart tillbaka till Malmö där vi bodde. Jag minns att vi gick ner till stranden och började prata om vad som skulle komma härnäst. Jag la händerna på magen och kunde redan känna den enorma kärleken som innebar att vara mamma. Hur ville vi att lillen skulle växa upp? Var? Svaret var klockrent. Här! I Itacaré, nära stranden och naturen och i en liten by som är så djupt inne i den Atlantiska regnskogen att det känns som att tiden står still.

Men den visionen kändes väldigt långt bort. Hur skulle vi kunna föra över hela vårt liv till andra sidan jordklotet på bara 9 månader? Vart skulle vi ens bo? Eller jobba? Vi började med att kontakta en lokal arkitekt som hjälpte oss att rita det som skulle bli vårt hus och två strandbungalows som vi tänkt hyra ut. Vi fick med oss ritningen hem och så fort vi kom till Malmö så ramade jag in den och hängde den på väggen i sovrummet. Varje dag när vi vaknade tittade vi på ritningen och inbillade oss hur det skulle vara att bo där. Hur det skulle vara att vakna upp i det lilla huset på stranden, brygga en kopp kaffe och sen ta ett dopp i havet med vår bebis. Men än så länge var den verkligheten långt bort och många gånger tog jag ner tavlan för den gjorde oss bara ledsen.

Inget i livet kommer gratis och om man verkligen vill ha något så måste man vara målinriktad och aldrig ge upp. Det vet jag sedan tidigare.  ”If you can dream it, you can do it” var vårt måtto och magen som växte större varje dag blev vår största motivation att jobba hårdare än vad vi någonsin gjort. Den 19 november 2015 föddes vår son Julian och det var snöstorm i Malmö. Den värsta på flera årtionden. Visionen att kunna gå barfota utan strumpor och skor med Julian (som jag sjungit till honom när han var i magen) kändes avlägsnare än någonsin. I Brasilien hade vi endast hunnit bygga ett golv. Hur skulle detta gå? Men när Julian var 7 månader gammal så var äntligen huset klart och vi sålde allt vi ägde, stoppade Julian i bärselen, packade ner ett par tröjor i en resväska och köpte en enkelbiljett till Brasilien.

Den 4 juli 2016 satte vi äntligen fot på det som idag är Villa Estrela Beachbungalow’s B&B. Arkitekten gav oss nyckeln och både jag och Ian började gråta. Tårar av både glädje och utmattning på samma gång. Julian sov i bärselen och känslan av hans andetag mot mitt bröst gjorde att allt kändes ännu mer speciellt.

För allt var ju byggt för och på grund av – honom.

Följ oss även på instagram under namnet @villa_estrela

 

Bella Estrela
Ålder: 29 år
Från: Lund
Bor i: Itacaré, Brasilien
Är: Journalist, Hållbarhetsexpert, surfare, mamma
Bloggar om: Livet i Brasilien, hållbarhet och föräldrarskap
Bloggade tidigare om: Hållbarhet i vardagen läs här och Antarktis.
×