Livet under den Brasilianska strejken

”Greve” betyder ”strejk”

Som ni säkert sett i media så är det en massiv strejk som paralyserat landet i över en vecka. Här kan ni läsa mer om anledningen till strejken men kort sagt är det en rekation till regeringens beslut att höja bensinpriset från 5 real till 10 (!!) real. Brasilien är känd i hela världen för att ha höga skatter på allt. Tyvärr går inte skattepengarna till vård, skola och säkerhet utan till att renovera biljonvillor, dyra resor och politikernas fickor.

Här i Itacaré lever vi dock i en liten bubbla. Vi är isoleras av hundratals kilometer av regnskog från resen av landets problem. I Itacaré är det alltid soligt, folk surfar andra ligger och solar på stranden. Det är svårt att märka av att det är en enorm kris som pågår i landet.

Sen kom strejken.

I början förstod jag inte riktigt hur beroende vi faktiskt är av transportering och bensin. Jag har spenderat större delen av livet med att protestera mot just bensin och biltransport. Så när strejken började och ingen kunde köra någonstans (dels på grund av att vägarna var blockerade av lastbilar men även för det inte fanns mer bensin att köpa) så var min första tanke att det skulle bli ett bra uppehåll som renade vår luft lite grann.

Folk i hela landet är ursinniga – på den här muren står det ”Ut med Temer”

Men sen gick jag till mataffären för att handla ingredienser till lunchen. Det var tomt på hyllorna. Jag gick till fruktaffären för att köpa grönsaker. Tomt där med. Vi gick till en restaurang för att äta lunch. Stängt. Gasen i stan var slut. Ingredienserna var slut. Sen fick vi höra en till oroande nyhet. Vattnet var på väg att at slut i stan (folk köper vatten i stora plasttankar). Va bra att vi har en maskin hemma som filtrerar vattnet som kommer från vattenverket tänkte jag genast. Men samma dag gick vattenverket ut med ett officiellt meddelande om att de inte kommer kunna förse oss med vatten länge till för produkterna de häller i vattnet som tar bort parasiter och liknande håller på att ta slut. Så vi gick hem och tänkte koka upp massa vatten så vi hade något att dricka ifall det skulle ta slut i kranen. Men när vi kom hem fanns det ingen el. Något träd hade vält över en elledning men ingen kunde åka dit för att åtgärda problemet för vägarna var blockerade. De enda som hade el kvar var folk som har solceller på taket. Senare samma kväll gick ambulansen ut med ett meddelande att den sista bensindroppen tagit slut. Nu var även ambulansen stängd (eftersom att Itacaré är så litet är ambulansen vårt enda sjukhus). Shit, tänkte jag och fick panik. Jag sa till Ian att vi måste ta vårt pick och pack och dra till Sverige tills situationen löser sig. Vi har fortfarande bensin i vår bil och jag vet en väg till Ilheus (närmaste flygplatsen) som antagligen inte är blockerad. Men då sa Ian att flygplatsen stängt ner förra veckan för det fanns inget flygbränsle kvar.

Här står vi i kö till att tanka bilen när bensinmacken sa att de hade få liter kvar.

Herre Gud sa jag till Ian. Vad ska vi göra? Hur i hela världen har vi snurrat in oss i en livsstil där vi är helt och hållet beroende av bensin och biltransport!? Det fick mig att tänka på hur viktigt det är att hitta alternativa levnadssätt. Inte endast för att det är hållbart och gynnande för miljön men livsviktigt för oss. Så vi började genast fundera på alternativ och en Plan B. I trädgården har vi planterat gurkor, bananer, acai, papaya och tomater. Ian kunde fånga fisk och skaldjur i havet. Vi har ett vattenrenande sugrör som vi kunde dricka vatten genom ur olika floder som finns här i stan. Vi ställde ut hinkar i trädgården och samlade upp regnvatten.

Våra bananer blir snart gula här hemma i trädgården!

Vad det gäller anledningen till strejken så håller jag med om att något måste ske för att tvinga regeringen till att göra förändringar i landet. Det är en styrka vi har som medborgare att kräva våra rättigheter genom att samlas och strejka tillsammans. Jag hoppas verkligen att detta leder till någon sorts förändring. Det måste det! Men samtidigt var det som en slap in the face att få se hur beroende vi faktiskt är av bensin och biltransport. Detta fick mig att inse ännu mer att vi måste hitta alternativa levnadssätt så vi inte är helt och hållet beroende av bensin.

Idag vaknade vi upp till nyheterna att strejken ska pausas i två veckor. Men nya hot om att oljearbetarna ska starta en ny strejk imorrn.

Det är nog bäst att gå ut i trädgården och plantera fler tomater.

Surf Bum för hela slanten!

 

Tiririca – Itacaré – Brasilien

 

Jag tänkte dela med mig av min surf-historia. Det har varit en riktig resa och om det är något jag lärt mig så är det att den här sporten är inget du kan (eller borde) försöka kontrollera. En perfekt livsläxa för mig som är lite av en controlfreek – en bra påminnelse om att vara mer go-with-the-flow-ig.

Manly beach – Australien

 

Första gången jag var inne i en surfaffär var i Sydney år 2010. Jag skulle köpa en surfbräda och var super pepp på att börja mina surflektioner veckan därpå. Jag minns att jag gick in i affären och sa till expediten att jag ville köpa en surfbräda för jag skulle surfa efter plugget på måndagar och torsdagar. Kanske lördag morgon också. Han bara tittade på mig, log lite grann och sen sa han ”detta är din första gång, eller hur?” Ja. Svarade jag. Här kommer en heads up, mate, sa han och fortsatte – glöm ditt schema, det är inte längre du som bestämmer. The ocean is your boss now babe, sa han och gav mig en klapp på ryggen.

Mui Ne – Vietnam

 

Och shit va han hade rätt! Jag bodde på ett studentboende i centrala Sydney på den tiden och fick ta en buss till Operahuset och därefter åka med en färja till en strand som hette Manly – det var där alla nybörjare var. Och det var inte bara en gång då jag åkt hela vägen för att komma fram (1,5 timme senare!) och se ett flat hav eller monstervågor som man inte ens kunde komma nära. Så samtidigt som jag lärde mig att surfa – fick jag även lära mig att ha tålamod och respekt för naturens oförutsägbara beteende.

 

Namoto – Fiji

Idag – nästan tio är senare – är det inte mycket annorlunda. Att tajma in surfandet är lite av ett pussel nu när jag är mamma. Jag kan inte längre välja vilka vågor jag ska surfa – om de är stora, små, högtid eller lågtid. Det är lite av en överraskning – jag surfar när det går, när Julian sover eller är på dagis så det finns inte rum för att vara så selektiv längre.

Våra nya brädor!

 

Tiririca – Itacaré – Brasilien

Men det som är bra med Itacaré är att det åtminstone alltid finns vågor. Året runt! Alltid varmt vatten och soliga dagar. Inte som i Sverige till exempel. Där är vågorna genererade av vind så det måste vara riktigt risigt för att det ska finnas vågor. Jag är inte tuff nog att surfa i Sverige men Ian – han missade inte ett enda ”swell”. Så när det var typ storm varnig nr 2 och Öresundsbron stängt ner pga hög vindhastighet, då stod Ian i hallen ikädd sin våtdräkt och var på väg till Mölle (en riktingt bra surfspot i Skåne).

Ian på väg till Mölle – Sverige

Men tillbaka till Itacaré. Den här lilla surfbyn kallas även för Brasiliens Surf-Mecca. Hit kommer folk från hela landet för att surfa – från hela världen skulle jag säga! Allt här handlar om surf, allt folk pratar om är vågor, allt man kan köpa här är surf-relaterat. Julian är helt med i denna viben redan. Varje dag när han vaknar kollar han på mig och säger ”tem onda?” Vilket betyder ”finns det vågor?”. Jag tycker att han fortfarande är för liten att börja men Ian har redan köpt en skräddarsydd surfbräda åt honom! Jag har börjat surfa mer intensivt på senaste för jag känner att jag måste kunna vara med och hjälpa Julian i vattnet när det väl blir dags. Havet kan vara farligt ifall man inte är beredd och därför förbereder jag mig väl jag kan så att jag ska kunna skydda honom.

I filmer och i media är surfare oftast porträtterade som slöa och slappa. Termen ”Surf Bum” används ofta och refererar till någon som endast hänger på stranden hela dagen och alltid är chillax. Och visst är det så – fast inte alls på ett negativt sätt. Nej deras laid-back-vibe hänger nog ihop med att just vara i symbios med naturen, med havet. Inte stressa över saker som man inte har kontroll över utan acceptera och vänta in den rätta stunden.

Och om det är något jag lärt mig av surfandet så är det just detta – att släppa taget och lita på att rätt stund kommer när det är dags. Och den perfekta vågen kommer till dig när du är redo för den.

Fotografering på Villa Estrela

Så spännande med nya snygga foton från våra bungalow’s här på Villa Estrela. Det är svårt att hitta fotografer här i Itacaré som går med på att fota från någon annan vinkel än ”fisheye”. Men när jag träffade Renata som driver favvo-spotten Orla55 så visste jag att detta skulle bli hur bra som helst!

Nu har det gått exakt ett år sedan vi öppnade vårt lilla strandhotell Villa Estrela. Vilken resa alltså! Under året som gått har vi haft gäster från alla världens alla hörn. Olika typer av resenärer – allt från familjer och par till surfproffs och backpackers. Jag säger alltid till våra gäster att vi har gjort allt för att de ska trivas så bra som helst men att det fortafande finns ett olöst problem – och det är att man aldrig vill checka ut. Förra månaden hade vi en gäst från USA som bokade en helg hos oss via Airbnb men som utökade sina dagar hela tiden och till sist stannade han en hel månad. Lika dant var det med en familj från Italien som stannade hela 3 månader!

Julian – som är vår inoficiella receptionist – välkomnar glatt alla gäster som kommer och ringer på dörren. Han älskar när det kommer gäster med barn som han kan leka med i trädgården. Min man Ian växte upp i samma typ av miljö (hans föräldrar har också ett hotell här i Itacaré) och jag tror att den ständiga rotationen av folk och olika kulturer är en spännande ambience för ett litet barn.

Och nu börjar tempot öka igen för högsäsongen är precis runt hörnet. Strax efter julafton och ända fram till Karnevalen blir Itacaré ett turism-Mecca! Vi kör på som vanligt med våra surf-och-yoga lektioner till de gästerna som är intresserade och för dem som inte är det erbjuder vi avslappnande in-house-massage och kallt ekologiskt Kockosvatten!

Fotografering

Brasse-Svenne barnkalas!

Förra veckan fyllde vår lille pojke (som inte längre är så liten!) hela 2 år! Jag tänker efter och det känns helt galet hur tiden flugit förbi. Min lille skrutt som knappt kunde hålla sin nacke själv springer nu omkring och argumenterar varför han ska ha glass fastän det inte är lördag. Men vilket äventyr! Att få se en människa utvecklas från scratch och att själv få utvecklas i föräldrarskapet.

Så i söndags hade vi kalas hemma hos oss i trädgården. Precis som med alla traditioner och ritualer blev det även här lite kulturkrock. I Brasilien är det standard att man serverar 100kg godis och massa, massa (och då menar jag massa!) små bakelser på ett barnkalas. Jag tänker inte ens nämna vad det innebär att inte ha en Pinjata! Det ska vara många gäster och hela produktionen går någonstans hand i hand med ett brölops-planerande. Tvärtemot hade jag tänkt mig något mer mellow med en liten pick-nick på stranden, korv med bröd, tårta och lite fiskdamm.

Men vi kom till sist fram till något mitt emellan och det blev en fin stund där vi alla firade Julian och hans fantastiska 2 år!

Brasilien-bloggen är tillbaka!

Hej vänner!

Efter ett litet uppehåll är Brasilien-bloggen back on track. Häng med oss i vårt liv i lilla surf-byn Itacaré där vi driver strandhotellet Villa Estrela och uppfostrar vår lille son som precis fyllt 2 år. När Julian föddes (i Sverige) var det en så stor snöstorm att vi inte ens kunde åka hem från sjukhuset. Jag tänker alltid på det när vi svettas i värmen på Julians födelsedagar. Nedan kan ni se ett par foton från hur veckan gått här i vårt lilla tropiska paradis.

Djupt inne i jungeln

Itacaré är en liten strandby som ligger längs med den Bahianska kusten, utestängd från omvärlden av den vackra Atlantiska regnskogen. För att komma hit måste man köra länge på en smal väg som kallas för den ”Atlantiska regnskogens Aorta”. En vacker biltur ca 400 km om man kommer från Salvador (som är den närmaste internationella flygplatsen) eller 80 km om man kommer från Ilheus (som är den närmaste storstaden).

 

Det är en extremt vacker bilresa genom skogens djupaste och mest orörda delar. Ibland kikar havet fram på ena sidan men oftast ser man inget förutom regnskog så långt ögat ser. Mobilen är död hela resan vilket får en att inse just hur isolerat vi faktiskt bor. Detta skrämde mig mycket innan vi flyttade hit. Ifall något skulle hända så är närmaste sjukhus en timme bort (ifall det inte regnar). Men nu känns det tvärt om. Itacaré-bubblan känns så trygg och att resa med Julian någonstans oroar mig.

 

Men igår hade vi en tid bokad för Julians rutinkontroll hos en ny barnläkare i en närliggande by (ca 50 km) som heter Serra Grande. I bilresan dit räknade jag tyst för mig själv när det var jag åkt utanför Itacaré sist och brast helt plötligt ut ”Ian! 7 månader!”. Så länge var det senast jag åkte till någon annan stad. Detta dels för att Julian hatar att sitta i bilstol så det är komplicerat att åka bil länge men det är även för att jag inte känt något behov att lämna vår lilla rutin. Konstigt när jag tänker efter. För jag var ju den som alltid rörde på mig mest och flyttade mellan länder och städer hela tiden. Men Itacaré har fått mig att vilja släppa ner långa rötter i marken.

 

Men tillbaka till läkarntiden. Till Serra Grande har det precis flyttat ett fantastiskt par som öppet en liten barnklinik i en strandbungalow. De kombinerar homeopati med Ayurveda och psykologi med Waldorf-filosofi. Själva mottagningen var ett enda stort lekrum (som var en trädkoja!) och både vi föräldrar och barnläkaren satt på kuddar på golvet. Julian sprang omkring och lekte under hela samtalet (som varar 2 timmar varje gång!). Vi pratade om allt från hur vårt liv såg ut när Julian blev till, hur graviditeten och födseln var, hur han trivdes i Brasilien och hur vi mår som föräldrar. Vi pratade mycket om vår familjedynamik och om vilken diet som är bäst för Julians personlighetstyp (ur ett Ayurvediskt perspektiv). Ett helt fantastiskt möte där vi fick svar på alla våra funderingar (typ hundra grejer som man som förälder går och nojar över!) och Julian genomgick sin rutinmässiga besiktning – det blev en guldstjärna!

 

På vägen tillbaka så stannade vi på en Empada-restaurang mitt i jungeln. Empada är typ en mini-paj med god fyllning. Nedan ser ni några foton:

 

 

Att uppfostra ett barn på stranden

Julian och stranden var inte love at first sight. Den första tiden tyckte han inte om att vara på stranden alls. Han blev arg när han fick sand på händerna, han gillade inte att gå in i havet och solen var absolut inte hans grej. Vi kallade honom drakula-bäbisen när han var nyfödd för han kunde knappt hålla ögonen öppna när solen kikade in genom novembermålnen.

Men så vände det helt plötsligt och idag kan vi inte vara hemma alls utan Julian pekar och skriker att han vill till stranden. Han pekar på våra surfbrädor och säger ”brumm brumm” och menar att han ska surfa. När vi väl är på stranden så hinner jag knappt ta på honom solhatten innan han hunnit hoppa in i vattnet. Han böjer sig ner i de små polarna som formas kring korallrevet när det är lågtid och blåser bubblor under vattnet – för det är ju så man pratar med fiskarna. När han väl lekt klart pekar han mot den lilla strandkiosken och säger ”bam bam” det betyder kokosnöt på hans språk. Så dricker vi en kokosnöt och går hem. I en halvtimme. Sen går vi tillbaka till stranden igen.

 

  

 

 

 

Valborg och hemlängtan

Idag är det Valborg hemma i Sverige och jag har inte kunnat stoppa min hemlängtan. Just Valborg är en så otroligt speciell dag. Inte bara för mig men för alla tror jag – det är dagen då vi äntligen kan välkomna solen och våren. Vi samlas utomhus (efter så många månader som vi varit i ide inomhus), sjunger sånger som hyllar våren och skakar av vintern från våra axlar.

Kanske var det just därför som jag och Ian valde att gifta oss på Valborg. För det är  just på den här dagen som allt vackert kommer till liv – blommor, vårkänslor, glädje och kärlek. Precis fyra år sedan stod jag och Ian på en utav träbryggorna i Västra Hamnen i Malmö och sa ja till varandra. Ett oförglömligt ögonblick.

Idag har vi varit på stranden hela dagen. Vi har druckit kokosvatten, ätit glass, surfat och solat. En dag precis som alla andra – med sol och värme. Fantastiskt – tänker man men en gång. Men just idag saknar jag Sverige och det kalla vädret. För det är endast när man varit utan solen så länge som man verkligen kan uppskatta den. Helhjärtat och intensivt.

Här känns det aldrig riktigt så. För det är sol varje dag och det är blommor året runt. Det blir nästan trivialt och ofta klagar man på att det är för varmt. Men i Sverige när vi står där kring majbrasan och sjunger att vintern rasar ut bland våra fjällar så känns det extra speciellt. Jag sjöng några Valborgssånger till Julian idag men han var inte särskilt intresserad av dem. Han ville hällre att jag skulle sjunga intro-låten till Daniel Tiger. Så konstikt det känns att han aldrig kommer att veta vad årstider innebär, hur det känns att stryka en vidunge mot kinden, glädjen av att se blomsterknoppar på de kala grenarna och lukten av vår i de ljusa vårkvällarna.

Åh Sverige, du har allt dina fina sidor. Jag saknar dig Du gamla Du fria, Du fjällhöga nord.

Glad påsk eller god jul?

Jag vaknade idag och slogs av att det redan var den 16 april. Min första tanke var att snart är det maj och då drar picknick säsongen (äntligen) igång i Malmö. Genast fylldes jag av en sorts kittlande lyckokänsla i magen. Ni vet den där känslan man får när man ser att det ska vara sol just den veckan man har semester. Eller att det inte ska regna på Midsommar.  Konstigt att vår-längtan sitter så djupt i ryggmärgen att den vaknar till liv även här vid Ekvatorn.

Men så öppnade jag Facebook några timmar senare och vad är det alla lägger upp för foton? Snö! Nej! Klumpen i magen kom på samma sätt som om det var jag som vaknade upp till ett vitt Skåne.

Hallå Skåningar – kom hit till Itacaré och våra strand-bungalows – vi har solgaranti! Kom!

Så idag firar vi Påsk på Brasilianskt sätt. Vi äter torsk, går till stranden och dricker extra mycket Caipirinha! Nugget som nu blivit riktigt stor är med och firar. Äntligen är han en fisk i vattnet. För han är en kyckling och nu är det Påsk.

Glad påsk gott folk

  

 

Aprilskämt? 

För exakt 29 år sedan – den första april – ringde min mamma till sina föräldrar i Polen för att berätta att dagen innan hade de fått ett barnbarn. Det var på slutetkanten av både 80-talet och kommunismen men ändå var kontrollerna stenhårda.

Att ringa till Polen på den tiden var inte lika enkelt som det är idag och ville man prata med någon så fick man beställa en bestämd tid och datum då personen i Polen fick gå till ett speciellt ställe där en autoriserad telefon fanns. Samtalet som inte kunde vara mer än 10 minuter var så klart avlyssnat. Min mamma hade beställt ett samtal den första april för att berätta att jag var född – efter ett planerat kejsarsnitt dagen innan. Mina morföräldrar – som förväntade sig att jag skulle födas i slutet av april då BF var beräknat – visste inte att jag hade vänt mig i magen och skulle få komma till världen tidigare än förväntat.

Så den 1 april 1988 – ringer min mamma till Polen för att berätta de glada nyheterna. ”Pappa! Du har blivit morfar – det blev en flicka!” sa hon glatt. Och vad säger min morfar då tror ni?

”Ja, ja, april-april, va?” och LÄGGER PÅ!

Nu är det inte så att man bara kan ringa upp nummret igen utan man får gå igenom hela processen med att ringa ambassaden och be om att få en ny tid (om några veckor) att ringa igen.

Jag tänker alltid på detta varje första april när jag funderar på vilket aprilskämt jag ska dra i år. Min pappa mailade mig igår och skrev ”Grattis mitt favorit april-skämt” och jag fnissade för mig själv framför datorskärmen.

Idag är mycket annorlunda. 80-talet är ett minne blott, Polen har blivit super modernt, mina morföräldrar är inte längre här, man ringer överallt med Skype och jag bor så långt ifrån Göteborg – där jag föddes – som jag aldrig kunnat ana.

Ett år sedan spenderade jag min födelsedag i Malmö. Det var kallt – som mars oftast är – och jag var hemma med Julian och Ian. När jag blåste ut ljuset på tårtan önskade jag mig att jag skulle fira min födelsedag i Brasilien nästa år. Det enda jag ville vara att inte vara i Malmö längre.

Och så blev det. Igår bjöd vi hem alla våra vänner, alla Julians vänner och hade ett stort kalas i vårt alldeles egna hem. Vi skrattade, sjöng, drack gott vin, barnen sprang omkring i trädgården och det var varmt och skönt ute.

Så blev det dags för tårtan. Folk sjöng, barnen klappade i takt, mitt hjärta var så stort att det nästan exploderade av kärlek och tacksamhet. Sen hände något som aldrig hänt förut: när jag blåste ut ljuset så GLÖMDE jag att önska mig något! Jag kom på det imorse. Först undrade jag varför och ifall jag skulle önska mig något så här i efterhand men nej – jag önskar mig ingenting.

För äntligen – efter så många år av resande, boende i olika land, efter alla hej-och-hej-dån och alla fram-och-motgångar – så känner jag att jag äntligen har hittat hem.

Bella Estrela
Ålder: 29 år
Från: Lund
Bor i: Itacaré, Brasilien
Är: Journalist, Hållbarhetsexpert, surfare, mamma
Bloggar om: Livet i Brasilien, hållbarhet och föräldrarskap
Bloggade tidigare om: Hållbarhet i vardagen läs här och Antarktis.
×