Djupt inne i jungeln

Itacaré är en liten strandby som ligger längs med den Bahianska kusten, utestängd från omvärlden av den vackra Atlantiska regnskogen. För att komma hit måste man köra länge på en smal väg som kallas för den ”Atlantiska regnskogens Aorta”. En vacker biltur ca 400 km om man kommer från Salvador (som är den närmaste internationella flygplatsen) eller 80 km om man kommer från Ilheus (som är den närmaste storstaden).

 

Det är en extremt vacker bilresa genom skogens djupaste och mest orörda delar. Ibland kikar havet fram på ena sidan men oftast ser man inget förutom regnskog så långt ögat ser. Mobilen är död hela resan vilket får en att inse just hur isolerat vi faktiskt bor. Detta skrämde mig mycket innan vi flyttade hit. Ifall något skulle hända så är närmaste sjukhus en timme bort (ifall det inte regnar). Men nu känns det tvärt om. Itacaré-bubblan känns så trygg och att resa med Julian någonstans oroar mig.

 

Men igår hade vi en tid bokad för Julians rutinkontroll hos en ny barnläkare i en närliggande by (ca 50 km) som heter Serra Grande. I bilresan dit räknade jag tyst för mig själv när det var jag åkt utanför Itacaré sist och brast helt plötligt ut ”Ian! 7 månader!”. Så länge var det senast jag åkte till någon annan stad. Detta dels för att Julian hatar att sitta i bilstol så det är komplicerat att åka bil länge men det är även för att jag inte känt något behov att lämna vår lilla rutin. Konstigt när jag tänker efter. För jag var ju den som alltid rörde på mig mest och flyttade mellan länder och städer hela tiden. Men Itacaré har fått mig att vilja släppa ner långa rötter i marken.

 

Men tillbaka till läkarntiden. Till Serra Grande har det precis flyttat ett fantastiskt par som öppet en liten barnklinik i en strandbungalow. De kombinerar homeopati med Ayurveda och psykologi med Waldorf-filosofi. Själva mottagningen var ett enda stort lekrum (som var en trädkoja!) och både vi föräldrar och barnläkaren satt på kuddar på golvet. Julian sprang omkring och lekte under hela samtalet (som varar 2 timmar varje gång!). Vi pratade om allt från hur vårt liv såg ut när Julian blev till, hur graviditeten och födseln var, hur han trivdes i Brasilien och hur vi mår som föräldrar. Vi pratade mycket om vår familjedynamik och om vilken diet som är bäst för Julians personlighetstyp (ur ett Ayurvediskt perspektiv). Ett helt fantastiskt möte där vi fick svar på alla våra funderingar (typ hundra grejer som man som förälder går och nojar över!) och Julian genomgick sin rutinmässiga besiktning – det blev en guldstjärna!

 

På vägen tillbaka så stannade vi på en Empada-restaurang mitt i jungeln. Empada är typ en mini-paj med god fyllning. Nedan ser ni några foton:

 

 

Att uppfostra ett barn på stranden

Julian och stranden var inte love at first sight. Den första tiden tyckte han inte om att vara på stranden alls. Han blev arg när han fick sand på händerna, han gillade inte att gå in i havet och solen var absolut inte hans grej. Vi kallade honom drakula-bäbisen när han var nyfödd för han kunde knappt hålla ögonen öppna när solen kikade in genom novembermålnen.

Men så vände det helt plötsligt och idag kan vi inte vara hemma alls utan Julian pekar och skriker att han vill till stranden. Han pekar på våra surfbrädor och säger ”brumm brumm” och menar att han ska surfa. När vi väl är på stranden så hinner jag knappt ta på honom solhatten innan han hunnit hoppa in i vattnet. Han böjer sig ner i de små polarna som formas kring korallrevet när det är lågtid och blåser bubblor under vattnet – för det är ju så man pratar med fiskarna. När han väl lekt klart pekar han mot den lilla strandkiosken och säger ”bam bam” det betyder kokosnöt på hans språk. Så dricker vi en kokosnöt och går hem. I en halvtimme. Sen går vi tillbaka till stranden igen.

 

  

 

 

 

Vad gör oss lyckliga?

För några år sedan gjorde jag en intervju med en god vän som reste runt i världen för att hitta det universiella receptet på lycka. Sven Hejbel reste till alla jordens kanter och intervjuade folk med olika typer av bakgrunder och livsstandards – allt från personer som överlevt folkmordet i Rwanda till surfare i Kalifornien.

Här kan ni se en kort dokumentär som vi gjorde åt SVT.

Sven ställde samma fråga till alla: vad gör dig lycklig? Intressant nog så fann han en röd tråd kring ordet community. Just samhörigheten var en avgörande aspekt i folks lyckokänslor. Själv har jag sökt svar på samma fråga i många år. Rest och bott i många olika kontinenter strävandes efter just – samhörighet. Kanske var det bristen på detta som till slut fick oss att lämna Malmö? Vi bodde i samma hus i 4 år, gick till samma ICA dagligdags och fikade på samma ställen flera gånger i veckan. Vi såg våra grannar, kassapersonalen och baristorna mer än vi såg våra föräldrar och vänner – ändå var vi främlingar. Så när vi flyttade undrade jag ofta ifall någon någonsin undrade vart vi tagit vägen?

Så fick jag svaret förra månaden när Ian åkte till Malmö. Han såg alla bekanta ansikten igen men det var ingen som tycktes bry sig. Förutom en person – Maria. En Romersk tjej som alltid satt utanför Caroli och som vi blev vänner med. När hon såg Ian ställde hon sig upp och gav honom en stor kram och frågade med en gång hur Julian och jag mådde och vart tusan vi tagit vägen!?

Itacaré är rena motsatsen. Här är det så mycket samhörighet på G att det ibland blir för mycket och för oprivat. Men jag älskar det! Alla känner alla, folk hälsar på varann i bageriet på morgonen, personalen minns vilket bröd vi köper och att Julian vill ha sin smootie utan socker fast med ett extra sugrör. Vi går ner till stranden utan att boka in någon träff utan vet att vi stöter på någon bekant där. När Julian ramlade en gång och fick åka till sjukhuset spreds nyheten snabbt och min telefon slutade inte att ringa för folk var oroliga och undrade på vilket sätt de kunde hjälpa till. Bara faktum att gå längs med gatan och vara sedd som en person och inte endast ett personnummer är basen till min lycka – och som Sven också kom fram till – även många andras.

Men samhörighet innebär inte endast att man känner hela stan. Samhörighet innebär att man är en del av något – det kan vara allt från en yoga-grupp till ett grannskap. Kanske kan man reflektera just över detta och hur man själv bidrar till att andra känner sig en del av ens samhälle? Nedan ser ni några foton från helgens surf-event som hölls på stranden Tiririca. Alla var där, barnen lekte i havet, föräldrarna hängde, turisterna solade, atleterna surfade och resten bara njöt av viben. Ian var en av dommarna, Julian hjälpte till och jag hejade på. En härlig söndag helt enkelt.

 

VAD

Bella Estrela
Ålder: 29 år
Från: Lund
Bor i: Itacaré, Brasilien
Är: Journalist, Hållbarhetsexpert, surfare, mamma
Bloggar om: Livet i Brasilien, hållbarhet och föräldrarskap
Bloggade tidigare om: Hållbarhet i vardagen läs här och Antarktis.
×