Djupt inne i jungeln

Itacaré är en liten strandby som ligger längs med den Bahianska kusten, utestängd från omvärlden av den vackra Atlantiska regnskogen. För att komma hit måste man köra länge på en smal väg som kallas för den ”Atlantiska regnskogens Aorta”. En vacker biltur ca 400 km om man kommer från Salvador (som är den närmaste internationella flygplatsen) eller 80 km om man kommer från Ilheus (som är den närmaste storstaden).

 

Det är en extremt vacker bilresa genom skogens djupaste och mest orörda delar. Ibland kikar havet fram på ena sidan men oftast ser man inget förutom regnskog så långt ögat ser. Mobilen är död hela resan vilket får en att inse just hur isolerat vi faktiskt bor. Detta skrämde mig mycket innan vi flyttade hit. Ifall något skulle hända så är närmaste sjukhus en timme bort (ifall det inte regnar). Men nu känns det tvärt om. Itacaré-bubblan känns så trygg och att resa med Julian någonstans oroar mig.

 

Men igår hade vi en tid bokad för Julians rutinkontroll hos en ny barnläkare i en närliggande by (ca 50 km) som heter Serra Grande. I bilresan dit räknade jag tyst för mig själv när det var jag åkt utanför Itacaré sist och brast helt plötligt ut ”Ian! 7 månader!”. Så länge var det senast jag åkte till någon annan stad. Detta dels för att Julian hatar att sitta i bilstol så det är komplicerat att åka bil länge men det är även för att jag inte känt något behov att lämna vår lilla rutin. Konstigt när jag tänker efter. För jag var ju den som alltid rörde på mig mest och flyttade mellan länder och städer hela tiden. Men Itacaré har fått mig att vilja släppa ner långa rötter i marken.

 

Men tillbaka till läkarntiden. Till Serra Grande har det precis flyttat ett fantastiskt par som öppet en liten barnklinik i en strandbungalow. De kombinerar homeopati med Ayurveda och psykologi med Waldorf-filosofi. Själva mottagningen var ett enda stort lekrum (som var en trädkoja!) och både vi föräldrar och barnläkaren satt på kuddar på golvet. Julian sprang omkring och lekte under hela samtalet (som varar 2 timmar varje gång!). Vi pratade om allt från hur vårt liv såg ut när Julian blev till, hur graviditeten och födseln var, hur han trivdes i Brasilien och hur vi mår som föräldrar. Vi pratade mycket om vår familjedynamik och om vilken diet som är bäst för Julians personlighetstyp (ur ett Ayurvediskt perspektiv). Ett helt fantastiskt möte där vi fick svar på alla våra funderingar (typ hundra grejer som man som förälder går och nojar över!) och Julian genomgick sin rutinmässiga besiktning – det blev en guldstjärna!

 

På vägen tillbaka så stannade vi på en Empada-restaurang mitt i jungeln. Empada är typ en mini-paj med god fyllning. Nedan ser ni några foton:

 

 

Att uppfostra ett barn på stranden

Julian och stranden var inte love at first sight. Den första tiden tyckte han inte om att vara på stranden alls. Han blev arg när han fick sand på händerna, han gillade inte att gå in i havet och solen var absolut inte hans grej. Vi kallade honom drakula-bäbisen när han var nyfödd för han kunde knappt hålla ögonen öppna när solen kikade in genom novembermålnen.

Men så vände det helt plötsligt och idag kan vi inte vara hemma alls utan Julian pekar och skriker att han vill till stranden. Han pekar på våra surfbrädor och säger ”brumm brumm” och menar att han ska surfa. När vi väl är på stranden så hinner jag knappt ta på honom solhatten innan han hunnit hoppa in i vattnet. Han böjer sig ner i de små polarna som formas kring korallrevet när det är lågtid och blåser bubblor under vattnet – för det är ju så man pratar med fiskarna. När han väl lekt klart pekar han mot den lilla strandkiosken och säger ”bam bam” det betyder kokosnöt på hans språk. Så dricker vi en kokosnöt och går hem. I en halvtimme. Sen går vi tillbaka till stranden igen.

 

  

 

 

 

Vad gör oss lyckliga?

För några år sedan gjorde jag en intervju med en god vän som reste runt i världen för att hitta det universiella receptet på lycka. Sven Hejbel reste till alla jordens kanter och intervjuade folk med olika typer av bakgrunder och livsstandards – allt från personer som överlevt folkmordet i Rwanda till surfare i Kalifornien.

Här kan ni se en kort dokumentär som vi gjorde åt SVT.

Sven ställde samma fråga till alla: vad gör dig lycklig? Intressant nog så fann han en röd tråd kring ordet community. Just samhörigheten var en avgörande aspekt i folks lyckokänslor. Själv har jag sökt svar på samma fråga i många år. Rest och bott i många olika kontinenter strävandes efter just – samhörighet. Kanske var det bristen på detta som till slut fick oss att lämna Malmö? Vi bodde i samma hus i 4 år, gick till samma ICA dagligdags och fikade på samma ställen flera gånger i veckan. Vi såg våra grannar, kassapersonalen och baristorna mer än vi såg våra föräldrar och vänner – ändå var vi främlingar. Så när vi flyttade undrade jag ofta ifall någon någonsin undrade vart vi tagit vägen?

Så fick jag svaret förra månaden när Ian åkte till Malmö. Han såg alla bekanta ansikten igen men det var ingen som tycktes bry sig. Förutom en person – Maria. En Romersk tjej som alltid satt utanför Caroli och som vi blev vänner med. När hon såg Ian ställde hon sig upp och gav honom en stor kram och frågade med en gång hur Julian och jag mådde och vart tusan vi tagit vägen!?

Itacaré är rena motsatsen. Här är det så mycket samhörighet på G att det ibland blir för mycket och för oprivat. Men jag älskar det! Alla känner alla, folk hälsar på varann i bageriet på morgonen, personalen minns vilket bröd vi köper och att Julian vill ha sin smootie utan socker fast med ett extra sugrör. Vi går ner till stranden utan att boka in någon träff utan vet att vi stöter på någon bekant där. När Julian ramlade en gång och fick åka till sjukhuset spreds nyheten snabbt och min telefon slutade inte att ringa för folk var oroliga och undrade på vilket sätt de kunde hjälpa till. Bara faktum att gå längs med gatan och vara sedd som en person och inte endast ett personnummer är basen till min lycka – och som Sven också kom fram till – även många andras.

Men samhörighet innebär inte endast att man känner hela stan. Samhörighet innebär att man är en del av något – det kan vara allt från en yoga-grupp till ett grannskap. Kanske kan man reflektera just över detta och hur man själv bidrar till att andra känner sig en del av ens samhälle? Nedan ser ni några foton från helgens surf-event som hölls på stranden Tiririca. Alla var där, barnen lekte i havet, föräldrarna hängde, turisterna solade, atleterna surfade och resten bara njöt av viben. Ian var en av dommarna, Julian hjälpte till och jag hejade på. En härlig söndag helt enkelt.

 

VAD

Valborg och hemlängtan

Idag är det Valborg hemma i Sverige och jag har inte kunnat stoppa min hemlängtan. Just Valborg är en så otroligt speciell dag. Inte bara för mig men för alla tror jag – det är dagen då vi äntligen kan välkomna solen och våren. Vi samlas utomhus (efter så många månader som vi varit i ide inomhus), sjunger sånger som hyllar våren och skakar av vintern från våra axlar.

Kanske var det just därför som jag och Ian valde att gifta oss på Valborg. För det är  just på den här dagen som allt vackert kommer till liv – blommor, vårkänslor, glädje och kärlek. Precis fyra år sedan stod jag och Ian på en utav träbryggorna i Västra Hamnen i Malmö och sa ja till varandra. Ett oförglömligt ögonblick.

Idag har vi varit på stranden hela dagen. Vi har druckit kokosvatten, ätit glass, surfat och solat. En dag precis som alla andra – med sol och värme. Fantastiskt – tänker man men en gång. Men just idag saknar jag Sverige och det kalla vädret. För det är endast när man varit utan solen så länge som man verkligen kan uppskatta den. Helhjärtat och intensivt.

Här känns det aldrig riktigt så. För det är sol varje dag och det är blommor året runt. Det blir nästan trivialt och ofta klagar man på att det är för varmt. Men i Sverige när vi står där kring majbrasan och sjunger att vintern rasar ut bland våra fjällar så känns det extra speciellt. Jag sjöng några Valborgssånger till Julian idag men han var inte särskilt intresserad av dem. Han ville hällre att jag skulle sjunga intro-låten till Daniel Tiger. Så konstikt det känns att han aldrig kommer att veta vad årstider innebär, hur det känns att stryka en vidunge mot kinden, glädjen av att se blomsterknoppar på de kala grenarna och lukten av vår i de ljusa vårkvällarna.

Åh Sverige, du har allt dina fina sidor. Jag saknar dig Du gamla Du fria, Du fjällhöga nord.

Glad påsk eller god jul?

Jag vaknade idag och slogs av att det redan var den 16 april. Min första tanke var att snart är det maj och då drar picknick säsongen (äntligen) igång i Malmö. Genast fylldes jag av en sorts kittlande lyckokänsla i magen. Ni vet den där känslan man får när man ser att det ska vara sol just den veckan man har semester. Eller att det inte ska regna på Midsommar.  Konstigt att vår-längtan sitter så djupt i ryggmärgen att den vaknar till liv även här vid Ekvatorn.

Men så öppnade jag Facebook några timmar senare och vad är det alla lägger upp för foton? Snö! Nej! Klumpen i magen kom på samma sätt som om det var jag som vaknade upp till ett vitt Skåne.

Hallå Skåningar – kom hit till Itacaré och våra strand-bungalows – vi har solgaranti! Kom!

Så idag firar vi Påsk på Brasilianskt sätt. Vi äter torsk, går till stranden och dricker extra mycket Caipirinha! Nugget som nu blivit riktigt stor är med och firar. Äntligen är han en fisk i vattnet. För han är en kyckling och nu är det Påsk.

Glad påsk gott folk

  

 

Julians kyckling Nugget

Detta är vår nya familjemedlem. Han heter Nugget. Igår när jag skulle in på banken en snabbis, stannade Ian med Julian i affären bredvid. En affär där man kan köpa allt mellan himmel och jord. Typ en Brasiliansk version av Ullared fast totalt o-organiserad. Så klart fastnar Julian vid kycklingarna som säljs. Så när jag sedan kommer ut från banken, så står Ian där med Julian i ena handen och en kartong i andra.

”Ett impulsköp” säger Ian och öppnar kartongen där lille kycklingen sitter. Han ler och Julian klappar händerna glatt. Jag var inte lika pepp till en början men när jag såg hur glad kycklingen gjorde Julian så gick jag med på att ta hem honom.

Så nu har jag blivit tvåbarnsmamma. Jag vet inte om alla kycklingar är likadana men den här Nuggeten har seriös separationsångest – så han får hänga med oss överallt. Imorse när jag satt på gräsmattan och Julian satte sig i mitt knä för att amma – ja då hoppade även Nugget upp på knät bredvid honom.

Jag tycker att det är bra för Julian att växa upp bland djur och att han får lära sig att ta hand om och älska en liten vän. En viktig egenskap även när det kommer till hållbarhetstänk. När jag åkte till Antarktis för några år sedan för att skriva en bok, träffade jag en fantastisk kvinna som dedikerat hela sitt liv åt att ”rädda planeten”. Hon berättade att hon startat en så kallad ”wildlife club” där dagisbarn får lära vara med att föda upp och ta hand om djur (kaniner, marsvin, ankor, kycklingar etc). Hon förklarade att genom att lära barnen att ta hand om djuren blev det per automatik så att de även tog hand om naturen. Ingen av hennes elever kastade skräp på marken ”för då kunde ju något djur kvävas om det skulle äta upp skräpet” och alla träd togs hand om ”för där bor ju fåglarna”. Och visst är detta så sant – att vi endast tar hand om något som vi faktiskt älskar. På riktigt.  Så steg ett blir att lära sig att älska djuren och därav – naturen och planeten.

Aprilskämt? 

För exakt 29 år sedan – den första april – ringde min mamma till sina föräldrar i Polen för att berätta att dagen innan hade de fått ett barnbarn. Det var på slutetkanten av både 80-talet och kommunismen men ändå var kontrollerna stenhårda.

Att ringa till Polen på den tiden var inte lika enkelt som det är idag och ville man prata med någon så fick man beställa en bestämd tid och datum då personen i Polen fick gå till ett speciellt ställe där en autoriserad telefon fanns. Samtalet som inte kunde vara mer än 10 minuter var så klart avlyssnat. Min mamma hade beställt ett samtal den första april för att berätta att jag var född – efter ett planerat kejsarsnitt dagen innan. Mina morföräldrar – som förväntade sig att jag skulle födas i slutet av april då BF var beräknat – visste inte att jag hade vänt mig i magen och skulle få komma till världen tidigare än förväntat.

Så den 1 april 1988 – ringer min mamma till Polen för att berätta de glada nyheterna. ”Pappa! Du har blivit morfar – det blev en flicka!” sa hon glatt. Och vad säger min morfar då tror ni?

”Ja, ja, april-april, va?” och LÄGGER PÅ!

Nu är det inte så att man bara kan ringa upp nummret igen utan man får gå igenom hela processen med att ringa ambassaden och be om att få en ny tid (om några veckor) att ringa igen.

Jag tänker alltid på detta varje första april när jag funderar på vilket aprilskämt jag ska dra i år. Min pappa mailade mig igår och skrev ”Grattis mitt favorit april-skämt” och jag fnissade för mig själv framför datorskärmen.

Idag är mycket annorlunda. 80-talet är ett minne blott, Polen har blivit super modernt, mina morföräldrar är inte längre här, man ringer överallt med Skype och jag bor så långt ifrån Göteborg – där jag föddes – som jag aldrig kunnat ana.

Ett år sedan spenderade jag min födelsedag i Malmö. Det var kallt – som mars oftast är – och jag var hemma med Julian och Ian. När jag blåste ut ljuset på tårtan önskade jag mig att jag skulle fira min födelsedag i Brasilien nästa år. Det enda jag ville vara att inte vara i Malmö längre.

Och så blev det. Igår bjöd vi hem alla våra vänner, alla Julians vänner och hade ett stort kalas i vårt alldeles egna hem. Vi skrattade, sjöng, drack gott vin, barnen sprang omkring i trädgården och det var varmt och skönt ute.

Så blev det dags för tårtan. Folk sjöng, barnen klappade i takt, mitt hjärta var så stort att det nästan exploderade av kärlek och tacksamhet. Sen hände något som aldrig hänt förut: när jag blåste ut ljuset så GLÖMDE jag att önska mig något! Jag kom på det imorse. Först undrade jag varför och ifall jag skulle önska mig något så här i efterhand men nej – jag önskar mig ingenting.

För äntligen – efter så många år av resande, boende i olika land, efter alla hej-och-hej-dån och alla fram-och-motgångar – så känner jag att jag äntligen har hittat hem.

Yoga på stranden

Startade mornongen med ett yogapass på stranden som ligger mitt emot oss. Den heter ”Concha” och betyder ”snäcka”. Ett väldigt passande namn då strande faktiskt liknar en snäcka – den är liten och mysig. Älskar att göra yoga på stranden. Yoga handlar ju om att man ska ”titta in” och stänga ute allt runt omkring. Men de gångerna jag öppnade ögonen under passet och tjuvkikade på det vackra landskapet runt omkring kände jag mig lugnare än någonsin.

Ujjayi andning heter den typiska yoga-andningen. Hemma i sverige brukade yogalärarna förklara att man ska andas som om man vill imma en spegel framför sig. Här säger dom att man ska imitera havets ljud. För precis så låter det här på stranden när vågorna brusar och andas man sedan med Ujjayi så känns det som om man blir en med havet.

För att få ut det mesta och det bästa ur Itacaré så måste man nog göra yoga på stranden och testa att surfa. För det är just detta som Itacaré är bäst på – att både lugna och förtrolla själen. Vi organiserar yoga-och-surf-retreats där man kommer och bor i våra beachbungalows, lär sig surfa (eller surfar själv ifall man redan kan), gör yoga tillsammans med soluppgången, dansar samba och dricker Caipirinha på kvällarna och njuter av den Brasilianska kulturen. Vi gör detta löpande och man kan kontakta oss via vår hemsida vid intresse.

Itacarezinho – 13 km av rå strand!

Itacarezinho heter den här stranden. Namnet betyder ”lilla Itacaré” och det är ett namn som avspeglar Itacaré väldigt bra: vit strand, turkost vatten, surf, sol och chill.

Det är första gången på 4 år som vi varit här. Första gången med Julian. Jag minns det som igår när jag och Ian var i Itacaré på semester och vandrade längs med den 13 km långa stranden och pratade om framtiden. Vi bodde i Malmö på den tiden men var inte lyckliga där. Vi längtade efter att få leva i värmen, nära havet och i en stad där livet var enklare. I en stad där Hawaianas var något man kunde ha på sig till både stranden, baren och jobbet. Men vi kunde inte riktigt på tummen ur baken och ta oss ur vår bekväma zon. Livet i Malmö var ju så etablerat med förstahandskontrakt, fast jobb, mångåriga mobilabonnemang och ingångna rutiner som kändes tråkiga men trygga.

Och så gick vi vecka efter vecka, år efter år och längate efter de 2 veckorna som ansågs vara sommar men som ändå alltid blev regniga. Ian var så desperat efter att få surfa att han brukade åka till Mölle när det var stormvarning nr 2 och minusgrader i vattnet – bara för att få åka på en eller två vågor. Det blir så lätt att man fastnar i en slentrian och inte riktigt vågar satsa på det man verkligen vill ha i livet. För visst har man som barn en vision av hur man ska leva ”när man blir stor” och sen strax innan man fyllt 30 så kan man undra när det egentligen räknas att man har blivit ”stor”? Så kändes det i alla fall för mig. Vi drömmer så mycket när vi är barn – varför slutar vi göra det när vi växer upp?

Så där var vi – jag och Ian – ensamna på en lång strand men en klocka som tickade så högt att det gjorde ont i magen. Dagen därpå skulle vi resa tillbaka till Sverige och jag kunde redan känna lukten av vår lilla lägenhet i kvarteret bakom Caroli.

Jag tänkte på allt detta idag när vi åkte till Itacarezinho igen och vi vandrade på samma strand fast med en liten pojke som höll oss båda i handen. Julian. Han blev sparken vi behövde för att äntligen göra det vi tyckte bäst om och förverkliga vår framtidsvision. Tack för det min älskade son.

Hur det hela började

Allt började med ett positivt graviditetstest. Stunden jag såg det lilla plusset på testet ändrades livet, framtidsvisionen och till viss del – jag. På kvinnodagen 2015 fick vi reda på att vi skulle få en liten bebis och med den nyheten kom många viktiga beslut som skulle tas. Hur ville vi att vårt barn skulle få växa upp? Just då var jag och min man Ian på semester i Itacaré i Brasilien men skulle snart tillbaka till Malmö där vi bodde. Jag minns att vi gick ner till stranden och började prata om vad som skulle komma härnäst. Jag la händerna på magen och kunde redan känna den enorma kärleken som innebar att vara mamma. Hur ville vi att lillen skulle växa upp? Var? Svaret var klockrent. Här! I Itacaré, nära stranden och naturen och i en liten by som är så djupt inne i den Atlantiska regnskogen att det känns som att tiden står still.

Men den visionen kändes väldigt långt bort. Hur skulle vi kunna föra över hela vårt liv till andra sidan jordklotet på bara 9 månader? Vart skulle vi ens bo? Eller jobba? Vi började med att kontakta en lokal arkitekt som hjälpte oss att rita det som skulle bli vårt hus och två strandbungalows som vi tänkt hyra ut. Vi fick med oss ritningen hem och så fort vi kom till Malmö så ramade jag in den och hängde den på väggen i sovrummet. Varje dag när vi vaknade tittade vi på ritningen och inbillade oss hur det skulle vara att bo där. Hur det skulle vara att vakna upp i det lilla huset på stranden, brygga en kopp kaffe och sen ta ett dopp i havet med vår bebis. Men än så länge var den verkligheten långt bort och många gånger tog jag ner tavlan för den gjorde oss bara ledsen.

Inget i livet kommer gratis och om man verkligen vill ha något så måste man vara målinriktad och aldrig ge upp. Det vet jag sedan tidigare.  ”If you can dream it, you can do it” var vårt måtto och magen som växte större varje dag blev vår största motivation att jobba hårdare än vad vi någonsin gjort. Den 19 november 2015 föddes vår son Julian och det var snöstorm i Malmö. Den värsta på flera årtionden. Visionen att kunna gå barfota utan strumpor och skor med Julian (som jag sjungit till honom när han var i magen) kändes avlägsnare än någonsin. I Brasilien hade vi endast hunnit bygga ett golv. Hur skulle detta gå? Men när Julian var 7 månader gammal så var äntligen huset klart och vi sålde allt vi ägde, stoppade Julian i bärselen, packade ner ett par tröjor i en resväska och köpte en enkelbiljett till Brasilien.

Den 4 juli 2016 satte vi äntligen fot på det som idag är Villa Estrela Beachbungalow’s B&B. Arkitekten gav oss nyckeln och både jag och Ian började gråta. Tårar av både glädje och utmattning på samma gång. Julian sov i bärselen och känslan av hans andetag mot mitt bröst gjorde att allt kändes ännu mer speciellt.

För allt var ju byggt för och på grund av – honom.

Följ oss även på instagram under namnet @villa_estrela

 

Bella Estrela
Ålder: 29 år
Från: Lund
Bor i: Itacaré, Brasilien
Är: Journalist, Hållbarhetsexpert, surfare, mamma
Bloggar om: Livet i Brasilien, hållbarhet och föräldrarskap
Bloggade tidigare om: Hållbarhet i vardagen läs här och Antarktis.
×