Hållbart bygge och miljövänliga hus

Före och efter!

 

Idag är det precis 4 år sedan som vi bestämde oss för att flytta till Brasilien och bygga ett litet hus till och plus ett strandhotell som vi skulle jobba med. Jag minns det som igår då vi satt i vår lilla hyresrätt i kalla Malmö och drömmen om att ha ett eget hus och en ny business i ett ställe där februari inte kallas för ”vabruari” utan för ”sommar-peak-plus-karnaval”.

Snabbt gick dock husdrömmandet över i miljöångest och oro. Att hyra lägenhet (som jag alltid gjort) är en återanvändning och därav ett mer miljövänligt bostadsval. Men nyproduktion kräver mycket nytt material, trä, cement, kemikalier, plast, glas. Hjälp! Skulle vi ansvara för allt detta? De senaste 10 åren har jag spenderat åt att skriva om hur man återanvänder det som redan producerats och här skulle jag gå emot allt jag preachat om så länge.

Men tack och lov så har vi kommit långt till och med inom byggscenen och det finns många hållbara alternativ! Passivhus är ett nytt koncept som blir allt mer populärt inom nyproduktionen (särskilt i Sverige) och alternativ som solel, vattenåteranvändning och hållbara uppvärmningsalternativ finns tillgängliga. Jag lärde mig mycket utav olika aktörer och ambassadörer till exempel Weber som promotar just hållbart bygge och bevisar att det inte alls är så omöjligt och extremdyrt. Ett annat företag som är supercoolt är Kronetorp Park som bygger hållbara bostäder och de använder grundvattnet till att både värma upp och kyla ner sina lägenheter.

Men nu var det så att vi inte skulle bygga i Sverige utan i Brasilien – vilket gjorde det hela lite svårare. Hållbarhetstänket är inte lika utvecklat här som det är i Sverige. Det finns till exempel en liten ideell grupp här i Itacaré som lyckats fixa en återvinnings-sopbil som kommer en gång i veckan och tar vårt skräp till en annan stad 100km bort där det sedan sorteras. När jag pratar med folk om detta och att de ska delta i vår återvinning så säger det ofta att hela återvinningsgrejen är en bluff och att det slängs i samma hög som allt annat skräp. En ren konspirationsteori! Det finns alltså fortfarande en lång väg till hållbarheten här i landet. Tyvärr.

Men tillbaka till husbyggandet. Jag och Ian valde alltså att bygga med så lite påverkan på miljön som möjligt, att använda hållbara byggmaterial och att skapa miljövänliga lösningar inne i boendet. Jag har skrivit ihop 5 saker som vi tänkte på hela vägen från utformandet av huset till själva byggprocessen.

1. Prata hållbarhet redan vid ritnings-stadiet

Hållbarhet är mycket lättare att integrera ifall huset är utformat i den tankebanan. Vi pratade mycket om detta med vår arkitekt redan från dag 1. Tänk på vart i huset du placerar fönster – ifall det finns ett fönster i varje håll där solen befinner sig under dagen kan du skippa att ha lampor på större delen av dygnet. Vi valde till exempel att inte ha en vägg på framsidan av huset utan gjorde hela väggen till 3 stora fönsterdörrar som man kan öppna och stänga. På så sätt får vi in maximalt med ljus hela dagen och använder sällan lampor. En annan sak att tänka på är att utforma rummen på så sätt att det är lätt att reglera temperaturen. Till exempel valde vi att göra ett enda stor rum för både köket och vardagsrummet just för att kunna reglera temperaturen i 2 rum samtidigt. Ibland kan en vägg eller en dörr skapa en stor blockering och då måste man reglera temperaturen separat i 2 rum vilket kräver mer energi. För oss handlar det mer om nerkylning eftersom att det är varmt året runt så för att inte behöva använda air-con mycket så gjorde vi en studie om drag och vind just i vårt område och placerade fönster på ställen där vi kunde låta in vind och drag på ett bättre sätt.

2. Val av material för funktionaliteten

Materialet du väljer spelar stor roll inom många områden. Funktionalitet, estetik och hållbarhet. Golvet till exempel. Väljer du ett parkettgolv så är det ”varmare” men väljer du ceramik eller ”bränt cement” som vi gjorde så är det alltid fräscht och kyligt där du trampar vilket bidrar till en kallare inomhustemperatur (och kroppstemperatur!). Samma sak men väggval. Det finns material som isolerar bättre än andra – i Sverige är detta viktigt eftersom att det är kallt stora delar om året. Här är det tvärt om. Vi valde att ha så få väggar som möjligt för att inte stänga inne värmen.

Istället för en vägg valde vi att ha fönster dörrar för att släppa in mer ljus och luft.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3. Vattenhantering och solel

Vi försöker att återanvända regnvattnet så mycket som möjligt. Vi har till exempel en utomhusdusch som är länkad till en tank som samlar upp regnvatten som sedan duschen drar vatten från. Liknande tankar är bra ifall man har en trädgård som behöver vattnas. Naturen kan hjälpa oss att vara mer hållbara. Förutom regn så är solen en riktig hjälte. Solceller fixar elen här hemma nästan till 100%.

Ian tar en dusch i vår utomhusdusch som återanvänder regnvatten.

4. Odling

Precis som många andra så drömde även vi om att kunna plantera och äta våra egna frukter och grönsaker. I Malmö hade jag en väldigt optimistisk liten odling på balkongen (tomater, örter, gurka osv) men tyvärr hann knappt tomaterna att växa till sig tills vintern kom och allt gick i djup ide under snötäcket. Här i Bahia (så heter den delen av Brasilien som vi bor i) är det fuktigt och soligt – alltså Lalalndia för odling! Vi har till exempel Acai, papaya, mango, avokado, guava, gurka, tomat, örter, passionsfrukt, kokos, aloe vera och jordgubbar.

Julian visar stolt upp gurkan han plockat i trädgården.

5. Miljövänligt material 

Detta är nog det svåraste (men viktigaste) i själva byggprocessen. Vi undersökte alla vår leverantörer – allt från deras policy och etik till deras geografiska placering. Mina vill helst inte att en skruv ska behöva åka lastbil 300 km i onödan ifall det finns en lokal fabrik i närheten. En annan viktig sak för mig är trä. Jag visste att jag inte skulle kunna leva i vårt hus med gott samvete ifall allt trä som vi använt i vårt hus inte planterats om. Många företag garanterar nämligen detta. De planterar nya träd som kompensation för de träden som gått åt.

Istället för att bygga en mur i cement valde vi att använda Eukalyptus trä som kommer från ett certifierat företag som planterat nya träd.

Fotografering på Villa Estrela

Så spännande med nya snygga foton från våra bungalow’s här på Villa Estrela. Det är svårt att hitta fotografer här i Itacaré som går med på att fota från någon annan vinkel än ”fisheye”. Men när jag träffade Renata som driver favvo-spotten Orla55 så visste jag att detta skulle bli hur bra som helst!

Nu har det gått exakt ett år sedan vi öppnade vårt lilla strandhotell Villa Estrela. Vilken resa alltså! Under året som gått har vi haft gäster från alla världens alla hörn. Olika typer av resenärer – allt från familjer och par till surfproffs och backpackers. Jag säger alltid till våra gäster att vi har gjort allt för att de ska trivas så bra som helst men att det fortafande finns ett olöst problem – och det är att man aldrig vill checka ut. Förra månaden hade vi en gäst från USA som bokade en helg hos oss via Airbnb men som utökade sina dagar hela tiden och till sist stannade han en hel månad. Lika dant var det med en familj från Italien som stannade hela 3 månader!

Julian – som är vår inoficiella receptionist – välkomnar glatt alla gäster som kommer och ringer på dörren. Han älskar när det kommer gäster med barn som han kan leka med i trädgården. Min man Ian växte upp i samma typ av miljö (hans föräldrar har också ett hotell här i Itacaré) och jag tror att den ständiga rotationen av folk och olika kulturer är en spännande ambience för ett litet barn.

Och nu börjar tempot öka igen för högsäsongen är precis runt hörnet. Strax efter julafton och ända fram till Karnevalen blir Itacaré ett turism-Mecca! Vi kör på som vanligt med våra surf-och-yoga lektioner till de gästerna som är intresserade och för dem som inte är det erbjuder vi avslappnande in-house-massage och kallt ekologiskt Kockosvatten!

Fotografering

Brasse-Svenne barnkalas!

Förra veckan fyllde vår lille pojke (som inte längre är så liten!) hela 2 år! Jag tänker efter och det känns helt galet hur tiden flugit förbi. Min lille skrutt som knappt kunde hålla sin nacke själv springer nu omkring och argumenterar varför han ska ha glass fastän det inte är lördag. Men vilket äventyr! Att få se en människa utvecklas från scratch och att själv få utvecklas i föräldrarskapet.

Så i söndags hade vi kalas hemma hos oss i trädgården. Precis som med alla traditioner och ritualer blev det även här lite kulturkrock. I Brasilien är det standard att man serverar 100kg godis och massa, massa (och då menar jag massa!) små bakelser på ett barnkalas. Jag tänker inte ens nämna vad det innebär att inte ha en Pinjata! Det ska vara många gäster och hela produktionen går någonstans hand i hand med ett brölops-planerande. Tvärtemot hade jag tänkt mig något mer mellow med en liten pick-nick på stranden, korv med bröd, tårta och lite fiskdamm.

Men vi kom till sist fram till något mitt emellan och det blev en fin stund där vi alla firade Julian och hans fantastiska 2 år!

Brasilien-bloggen är tillbaka!

Hej vänner!

Efter ett litet uppehåll är Brasilien-bloggen back on track. Häng med oss i vårt liv i lilla surf-byn Itacaré där vi driver strandhotellet Villa Estrela och uppfostrar vår lille son som precis fyllt 2 år. När Julian föddes (i Sverige) var det en så stor snöstorm att vi inte ens kunde åka hem från sjukhuset. Jag tänker alltid på det när vi svettas i värmen på Julians födelsedagar. Nedan kan ni se ett par foton från hur veckan gått här i vårt lilla tropiska paradis.

Djupt inne i jungeln

Itacaré är en liten strandby som ligger längs med den Bahianska kusten, utestängd från omvärlden av den vackra Atlantiska regnskogen. För att komma hit måste man köra länge på en smal väg som kallas för den ”Atlantiska regnskogens Aorta”. En vacker biltur ca 400 km om man kommer från Salvador (som är den närmaste internationella flygplatsen) eller 80 km om man kommer från Ilheus (som är den närmaste storstaden).

 

Det är en extremt vacker bilresa genom skogens djupaste och mest orörda delar. Ibland kikar havet fram på ena sidan men oftast ser man inget förutom regnskog så långt ögat ser. Mobilen är död hela resan vilket får en att inse just hur isolerat vi faktiskt bor. Detta skrämde mig mycket innan vi flyttade hit. Ifall något skulle hända så är närmaste sjukhus en timme bort (ifall det inte regnar). Men nu känns det tvärt om. Itacaré-bubblan känns så trygg och att resa med Julian någonstans oroar mig.

 

Men igår hade vi en tid bokad för Julians rutinkontroll hos en ny barnläkare i en närliggande by (ca 50 km) som heter Serra Grande. I bilresan dit räknade jag tyst för mig själv när det var jag åkt utanför Itacaré sist och brast helt plötligt ut ”Ian! 7 månader!”. Så länge var det senast jag åkte till någon annan stad. Detta dels för att Julian hatar att sitta i bilstol så det är komplicerat att åka bil länge men det är även för att jag inte känt något behov att lämna vår lilla rutin. Konstigt när jag tänker efter. För jag var ju den som alltid rörde på mig mest och flyttade mellan länder och städer hela tiden. Men Itacaré har fått mig att vilja släppa ner långa rötter i marken.

 

Men tillbaka till läkarntiden. Till Serra Grande har det precis flyttat ett fantastiskt par som öppet en liten barnklinik i en strandbungalow. De kombinerar homeopati med Ayurveda och psykologi med Waldorf-filosofi. Själva mottagningen var ett enda stort lekrum (som var en trädkoja!) och både vi föräldrar och barnläkaren satt på kuddar på golvet. Julian sprang omkring och lekte under hela samtalet (som varar 2 timmar varje gång!). Vi pratade om allt från hur vårt liv såg ut när Julian blev till, hur graviditeten och födseln var, hur han trivdes i Brasilien och hur vi mår som föräldrar. Vi pratade mycket om vår familjedynamik och om vilken diet som är bäst för Julians personlighetstyp (ur ett Ayurvediskt perspektiv). Ett helt fantastiskt möte där vi fick svar på alla våra funderingar (typ hundra grejer som man som förälder går och nojar över!) och Julian genomgick sin rutinmässiga besiktning – det blev en guldstjärna!

 

På vägen tillbaka så stannade vi på en Empada-restaurang mitt i jungeln. Empada är typ en mini-paj med god fyllning. Nedan ser ni några foton:

 

 

Att uppfostra ett barn på stranden

Julian och stranden var inte love at first sight. Den första tiden tyckte han inte om att vara på stranden alls. Han blev arg när han fick sand på händerna, han gillade inte att gå in i havet och solen var absolut inte hans grej. Vi kallade honom drakula-bäbisen när han var nyfödd för han kunde knappt hålla ögonen öppna när solen kikade in genom novembermålnen.

Men så vände det helt plötsligt och idag kan vi inte vara hemma alls utan Julian pekar och skriker att han vill till stranden. Han pekar på våra surfbrädor och säger ”brumm brumm” och menar att han ska surfa. När vi väl är på stranden så hinner jag knappt ta på honom solhatten innan han hunnit hoppa in i vattnet. Han böjer sig ner i de små polarna som formas kring korallrevet när det är lågtid och blåser bubblor under vattnet – för det är ju så man pratar med fiskarna. När han väl lekt klart pekar han mot den lilla strandkiosken och säger ”bam bam” det betyder kokosnöt på hans språk. Så dricker vi en kokosnöt och går hem. I en halvtimme. Sen går vi tillbaka till stranden igen.

 

  

 

 

 

Vad gör oss lyckliga?

För några år sedan gjorde jag en intervju med en god vän som reste runt i världen för att hitta det universiella receptet på lycka. Sven Hejbel reste till alla jordens kanter och intervjuade folk med olika typer av bakgrunder och livsstandards – allt från personer som överlevt folkmordet i Rwanda till surfare i Kalifornien.

Här kan ni se en kort dokumentär som vi gjorde åt SVT.

Sven ställde samma fråga till alla: vad gör dig lycklig? Intressant nog så fann han en röd tråd kring ordet community. Just samhörigheten var en avgörande aspekt i folks lyckokänslor. Själv har jag sökt svar på samma fråga i många år. Rest och bott i många olika kontinenter strävandes efter just – samhörighet. Kanske var det bristen på detta som till slut fick oss att lämna Malmö? Vi bodde i samma hus i 4 år, gick till samma ICA dagligdags och fikade på samma ställen flera gånger i veckan. Vi såg våra grannar, kassapersonalen och baristorna mer än vi såg våra föräldrar och vänner – ändå var vi främlingar. Så när vi flyttade undrade jag ofta ifall någon någonsin undrade vart vi tagit vägen?

Så fick jag svaret förra månaden när Ian åkte till Malmö. Han såg alla bekanta ansikten igen men det var ingen som tycktes bry sig. Förutom en person – Maria. En Romersk tjej som alltid satt utanför Caroli och som vi blev vänner med. När hon såg Ian ställde hon sig upp och gav honom en stor kram och frågade med en gång hur Julian och jag mådde och vart tusan vi tagit vägen!?

Itacaré är rena motsatsen. Här är det så mycket samhörighet på G att det ibland blir för mycket och för oprivat. Men jag älskar det! Alla känner alla, folk hälsar på varann i bageriet på morgonen, personalen minns vilket bröd vi köper och att Julian vill ha sin smootie utan socker fast med ett extra sugrör. Vi går ner till stranden utan att boka in någon träff utan vet att vi stöter på någon bekant där. När Julian ramlade en gång och fick åka till sjukhuset spreds nyheten snabbt och min telefon slutade inte att ringa för folk var oroliga och undrade på vilket sätt de kunde hjälpa till. Bara faktum att gå längs med gatan och vara sedd som en person och inte endast ett personnummer är basen till min lycka – och som Sven också kom fram till – även många andras.

Men samhörighet innebär inte endast att man känner hela stan. Samhörighet innebär att man är en del av något – det kan vara allt från en yoga-grupp till ett grannskap. Kanske kan man reflektera just över detta och hur man själv bidrar till att andra känner sig en del av ens samhälle? Nedan ser ni några foton från helgens surf-event som hölls på stranden Tiririca. Alla var där, barnen lekte i havet, föräldrarna hängde, turisterna solade, atleterna surfade och resten bara njöt av viben. Ian var en av dommarna, Julian hjälpte till och jag hejade på. En härlig söndag helt enkelt.

 

VAD

Valborg och hemlängtan

Idag är det Valborg hemma i Sverige och jag har inte kunnat stoppa min hemlängtan. Just Valborg är en så otroligt speciell dag. Inte bara för mig men för alla tror jag – det är dagen då vi äntligen kan välkomna solen och våren. Vi samlas utomhus (efter så många månader som vi varit i ide inomhus), sjunger sånger som hyllar våren och skakar av vintern från våra axlar.

Kanske var det just därför som jag och Ian valde att gifta oss på Valborg. För det är  just på den här dagen som allt vackert kommer till liv – blommor, vårkänslor, glädje och kärlek. Precis fyra år sedan stod jag och Ian på en utav träbryggorna i Västra Hamnen i Malmö och sa ja till varandra. Ett oförglömligt ögonblick.

Idag har vi varit på stranden hela dagen. Vi har druckit kokosvatten, ätit glass, surfat och solat. En dag precis som alla andra – med sol och värme. Fantastiskt – tänker man men en gång. Men just idag saknar jag Sverige och det kalla vädret. För det är endast när man varit utan solen så länge som man verkligen kan uppskatta den. Helhjärtat och intensivt.

Här känns det aldrig riktigt så. För det är sol varje dag och det är blommor året runt. Det blir nästan trivialt och ofta klagar man på att det är för varmt. Men i Sverige när vi står där kring majbrasan och sjunger att vintern rasar ut bland våra fjällar så känns det extra speciellt. Jag sjöng några Valborgssånger till Julian idag men han var inte särskilt intresserad av dem. Han ville hällre att jag skulle sjunga intro-låten till Daniel Tiger. Så konstikt det känns att han aldrig kommer att veta vad årstider innebär, hur det känns att stryka en vidunge mot kinden, glädjen av att se blomsterknoppar på de kala grenarna och lukten av vår i de ljusa vårkvällarna.

Åh Sverige, du har allt dina fina sidor. Jag saknar dig Du gamla Du fria, Du fjällhöga nord.

Glad påsk eller god jul?

Jag vaknade idag och slogs av att det redan var den 16 april. Min första tanke var att snart är det maj och då drar picknick säsongen (äntligen) igång i Malmö. Genast fylldes jag av en sorts kittlande lyckokänsla i magen. Ni vet den där känslan man får när man ser att det ska vara sol just den veckan man har semester. Eller att det inte ska regna på Midsommar.  Konstigt att vår-längtan sitter så djupt i ryggmärgen att den vaknar till liv även här vid Ekvatorn.

Men så öppnade jag Facebook några timmar senare och vad är det alla lägger upp för foton? Snö! Nej! Klumpen i magen kom på samma sätt som om det var jag som vaknade upp till ett vitt Skåne.

Hallå Skåningar – kom hit till Itacaré och våra strand-bungalows – vi har solgaranti! Kom!

Så idag firar vi Påsk på Brasilianskt sätt. Vi äter torsk, går till stranden och dricker extra mycket Caipirinha! Nugget som nu blivit riktigt stor är med och firar. Äntligen är han en fisk i vattnet. För han är en kyckling och nu är det Påsk.

Glad påsk gott folk

  

 

Julians kyckling Nugget

Detta är vår nya familjemedlem. Han heter Nugget. Igår när jag skulle in på banken en snabbis, stannade Ian med Julian i affären bredvid. En affär där man kan köpa allt mellan himmel och jord. Typ en Brasiliansk version av Ullared fast totalt o-organiserad. Så klart fastnar Julian vid kycklingarna som säljs. Så när jag sedan kommer ut från banken, så står Ian där med Julian i ena handen och en kartong i andra.

”Ett impulsköp” säger Ian och öppnar kartongen där lille kycklingen sitter. Han ler och Julian klappar händerna glatt. Jag var inte lika pepp till en början men när jag såg hur glad kycklingen gjorde Julian så gick jag med på att ta hem honom.

Så nu har jag blivit tvåbarnsmamma. Jag vet inte om alla kycklingar är likadana men den här Nuggeten har seriös separationsångest – så han får hänga med oss överallt. Imorse när jag satt på gräsmattan och Julian satte sig i mitt knä för att amma – ja då hoppade även Nugget upp på knät bredvid honom.

Jag tycker att det är bra för Julian att växa upp bland djur och att han får lära sig att ta hand om och älska en liten vän. En viktig egenskap även när det kommer till hållbarhetstänk. När jag åkte till Antarktis för några år sedan för att skriva en bok, träffade jag en fantastisk kvinna som dedikerat hela sitt liv åt att ”rädda planeten”. Hon berättade att hon startat en så kallad ”wildlife club” där dagisbarn får lära vara med att föda upp och ta hand om djur (kaniner, marsvin, ankor, kycklingar etc). Hon förklarade att genom att lära barnen att ta hand om djuren blev det per automatik så att de även tog hand om naturen. Ingen av hennes elever kastade skräp på marken ”för då kunde ju något djur kvävas om det skulle äta upp skräpet” och alla träd togs hand om ”för där bor ju fåglarna”. Och visst är detta så sant – att vi endast tar hand om något som vi faktiskt älskar. På riktigt.  Så steg ett blir att lära sig att älska djuren och därav – naturen och planeten.

Bella Estrela
Ålder: 29 år
Från: Lund
Bor i: Itacaré, Brasilien
Är: Journalist, Hållbarhetsexpert, surfare, mamma
Bloggar om: Livet i Brasilien, hållbarhet och föräldrarskap
Bloggade tidigare om: Hållbarhet i vardagen läs här och Antarktis.
×