Skyttar med kulor av guld

Svenska skyttar med kulor av guld, motståndare som sköt blanka skott.

Lite så kändes det i det helt osannolika drama vi fick bevittna – och särskilt när Fredrik Lindström knäckte Emil Hegle Svendsen totalt i det sista stående skyttet, det som fixade ett historiskt svenskt OS-guld i herrstafetten i Pyeong-Pang.

Kungen var där förstås. Nu när det berömda slottsspöket är bortjagat tycks det ju bli medalj överallt där han är på plats.

Han var tydligen eld och lågor också. Bildligt talat, lyckligtvis.

Speakern på skidskyttearenan lär ha vrålat ”The king is on fire”. Första gången på bra länge vi haft en svensk kunglighet mitt i ett skottdrama och dessutom med lycklig utgång. Typ.

Vilket otroligt gäng vi har i skidskyttelandslaget. Silver för damerna i går, guld för herrarna nu. Medaljregn i värsta monsunklass.

Man kunde ana redan på första sträckan att något stort var på gång, när det på papperet svagaste kortet i laget, Peppe Femling, skötte sig hur stabilt som helst.

Sedan hade vi en viss Nelin, som inte ville åka hem från OS med mindre att han hade en likadan medalj som flickvännen Hanna Öberg med sig, en Samuelsson som fått sitt stora genombrott redan med det individuella silvret och vars självförtroende vuxit sig så stort att han utmanade självaste Johannes Tingnes Bö hela vägen till växlingen – och till sist rutinerade räven Lindström som självklart längtade efter att sätta kronan på verket på en lång karriär.

Det höll hela vägen. Det var rent av utklassning till slut.

Någonstans i utkanten av det svenska guldfokuset hann vi också notera att en viss Martin Fourcade sköt bort sig. Det är ingen lätt sport, det här.

Årets lag? Kanske, vi är trots allt bara inne i februari månad. Men att peta bort en viss Wolfgang Pichler från titeln årets ledare/tränare lär bli omöjligt.

Misstänker starkt att en viss elektronikkedja redan kontaktat honom som affischnamn.

Och vilket svenskt mikrobryggeri blir först med ölsorten ”Pichler”?

Den där statyn, den måste förstås också bli av. Om Sverige får ett vinter-OS någon gång vill jag se den på skidskyttearenan.

Guld igen, alltså. Och festen bara fortsätter. Under fredagen blev curlingdamerna, precis som herrarna, klara för OS-final. Lag Anna Hasselborg och lag Niklas Edin har redan sopat hem ytterligare två svenska medaljer och åtminstone Edin-gänget borde vara guldfavoriter i sin final.

Sydkoreaspelen är redan ett av de bästa någonsin för svenskt vidkommande. Det är bara ett guld kvar för att gå förbi Turin (sju guld, två silver) i kraft av fler silvermedaljer.

Det sätter saker och ting i perspektiv. Det är något helt extraordinärt vi får uppleva just nu.

Tack vare skidskyttegänget blev det också lättare att smälta Sandra Näslunds tunga medaljmiss i skicrossen natten till fredagen. Det var ju en sån där medalj vi nästan tagit ut på förhand. Näslund har ju varit så dominerande i världscupen under vintern och var förstås guldfavorit, men skicross är en gren med extremt små marginaler. Det ville sig helt enkelt inte i finalåket den här gången. Men Sandra får väl ta lärdom av Frida Hansdotter och André Myhrer och komma igen om fyra år. Hon är ju bara i början av sin karriär.

Hockeyturneringen fortsätter att bjuda på överraskningar. Tyska segern över Kanada är om möjligt en ännu större skräll än segern över Tre Kronor. Men liksom det blågula laget så har i kanadickerna sina bästa spelare i NHL. Något som knappast tyskarna lider lika mycket av. Trots det känns finalen OAR (Ryssland)-Tyskland som en närmast surrealistisk historia.

Nästan lika osannolik som ett svenskt stafettguld i skidskytte.

Ett totalt svenskt lyckokaos

Det borde resas en staty över Wolfgang Pichler. Någonstans i Sverige.

Han har hela paketet, liksom. Dels är han en extremt krävande tränare, som når otroliga framgångar. Dels bjuder han på sig själv.

Och glöm det där som antyds här och var, att det skulle finnas dopning med i bilden. Såna tränare håller normalt sett en betydligt lägre profil än vad Pichler gör.

Tro inte ett ögonblick att SOK eller skidskytteförbundet skulle ha plockat ”hem” honom igen om det fanns minsta lilla tveksamhet. Eller att IOK skulle ha godkänt hans deltagande i Sydkorea.

Det är säkert precis som han sa själv efter dagens guldmedalj. Med tårar i ögonen:

”Hård träning. Väldigt hård träning. Jag är demontränaren.”

Som sagt. Han bjuder verkligen på sig själv.

Och den elakt hårda träningen, men samtidigt kloka matchningen av talangerna, har såväl aktiva som deras föräldrar vittnat om.

För att inte tala om hans tidigare svenska guldmedaljörer.

Med det sagt så är det förstås Hanna Öberg som ska hyllas mest. Vilket race hon gjorde. Vilket skytte! Det var en fantastisk prestation och en skräll som kommer att eka väldigt länge inom svensk idrott.

Bragdguldet? Tja, hon borde lätt vara en kandidat i varje fall. Särskilt med tanke på att hon var kräksjuk strax före OS och tvingades åka till Pyeongchang senare än resten av laget.

Efter kräksjukan: Sjua-femma-guld.

Och totalt lyckokaos bland landslagskompisar, ledare, föräldrar, media, ja överallt. Förstås. Så många glädjetårar var det länge sedan man såg på en och samma gång.

Euforin räckte dessutom nästan till en ny skräll i herrarnas lopp strax efter, då pojkvännen Jesper Nelin var helt felfri i skyttet efter tre av fyra skjutningar. Men tyvärr hann verkligheten ikapp honom på fjärde, där det blev tre bom.

I stället fick det blågula herrlaget ”nöja sig med” en fjärdeplats av Sebastian Samuelsson som bara var 15 sekunder från medalj.

Men vem ska klaga? Även utan Hanna Öbergs guld skulle den svenska insatsen hittills i skidskyttearenan vara långt över förväntan.

Wolfgang Pichler? Hoppas han fick gå och dricka ett par kalla och njuta även efter dagens tävlingar. Det var ett fasligt gnällande på PK-maffian efter hans utspel om ölen senast och personligen blir jag bara så trött på den svenska alkoholfobin. Erkänn att du tar ett glas vin efter jobbet och du är brännmärkt för evigt, liksom. ”Skitnödigt” ska Patrick Ekwall ha sagt, läste jag. Kan bara hålla med.

Charlotte Kalla fick finna sig i att stå i skuggan av Hanna Öberg den här dagen, bara en sån sak. Nästan osannolikt. Då gjorde hon ändå en ruggigt stark prestation och tog OS-silver.

Visst, Kalla var lite av guldfavorit. Men ibland är det helt enkelt så att en konkurrent har en riktigt, riktigt bra dag och är omöjlig att besegra. Det är bara att applådera Ragnhild Hagas stora framgång.

Samtidigt ska man tänka på att Charlotte Kallas guld i skiathlonen självklart kostat en hel del energidränage, mentalt och känslomässigt. Om Kalla inte tagit det där guldet redan i lördags så hade hon nog tagit det i dag i stället, med ett helt annat adrenalinpåslag, med sparad energi och revanschlusta. Det är jag rätt säker på.

Det var nog väldigt smart av Stina Nilsson att stå över milloppet efter sprintguldet.

Ett guld och ett silver på två framträdanden är hyfsat starka papper för Charlotte Kalla. Och än är det ju inte färdigt.

Annars då?

Sverige-Norge i herrhockeyn: 4-0. Helt enligt ritningarna. Inte mycket att säga om. Jag avvaktar tills de riktiga värdemätarna kommer.

Storslalomen? Ganska förväntade resultat. Shiffrin måste ju bara beundras.

Och Frida Hansdotter gjorde det riktigt bra som sexa, med tanke på att det är slalomen som är hennes huvudsakliga uppgift.

Nu pustar vi ut en stund inför nattens nya äventyr.

Pyeong-Pang vilken skräll!

De har varit på gång hela säsongen. Det såg bra ut i de inledande sprinttävlingarna.

Men medalj? Silver i OS? Tvåa efter superfenomenet Fourcade?

Av en junior?

Det såg jag inte komma. Det gjorde nog ingen, mer än möjligen den obotligt optimistiske Wolfgang Pichler.

Vilken fantastisk medaljskräll han stod för, Sebastian Samuelsson. Snacka om Pyeong-Pang-Pang. . .

Inte nog med att han sköt så bra att han tog sig hela vägen till medaljstriden, han kämpade dessutom hem ett silver i en sista spurtvarv som redan är historiskt.

Utan nerver, utan respekt, med ungdomligt självförtroende och förmodligen stärkt av Pichlers ”…du är starkare, det tar du lätt” inför slutvarvet.

Jag är fortfarande lite smådarrig i kroppen när jag skriver det här och därmed är det ju lätt att förstå att Magdalena Forsberg hade tårar i ögonen, att Björn Ferry var fullständigt euforisk i TV, att Carl-Johan Bergman hade svårt att hitta orden.

Det här var ofattbart stort och ovärderligt viktigt för svenskt skidskytte, som varit nere i källaren och vänt under några år nu.

Men Pichler är tillbaka, samtidigt som vi har en hel hög nya talanger mogna att ta det sista steget. Snacka om succékoncept.

Jag vet inte vad det är han gör, Wolfgang Pichler, vilken typ av magi han använder, men på något sätt lyckas han ta fram det allra bästa ur sina adepter. Nu har han gjort det igen. Det var ju inte bara Sebastian Samuelsson som skrällde i dag. Hanna Öbergs femteplats med jättemycket mersmak (tänk om hon inte skjutit de där två bommarna i andra liggande) var en skräll redan i damernas jaktstart och Mona Brorssons tiondeplats också ruggigt bra. Ett silver och två topp tio-placeringar på en och samma dag var nästan osannolikt bra. Och då är vi ändå bara alldeles i början av det här mästerskapet.

Egentligen kan man inte begära mer, det är så stort redan, men hur häftigt kan det inte bli om våra skidskyttar håller formen till stafetterna? Brrrr. . .

Sedan kan man inte låta bli att älska Wolfgang Pichlers personlighet. När han fick frågan om hur de ska fira den här dagen sa han lugnt: ”Fira? De får inte fira, de har snart nya tävlingar!”.

Men ni ledare då, hur ska ni fira? ”Jo, men vi går nog och tar några öl!”

Hur många svenska ledare hade vågat säga något sådant?

I övrigt var det väl en ganska avslagen söndag i OS. Storslalomen inställd – snart börjar det väl bli lite småpanik i det alpina lägret om inte vindarna lugnar sig – och damkronorna höll lekstuga med det koreanska hockeylaget, vilket var helt väntat (nu kommer härnäst den första riktiga värdemätaren mot Schweiz). Avancemanget från gruppen är redan klart, men efter matcher mot Japan och Sydkorea vet vi egentligen inte ett dugg om hur bra tjejerna är ännu.

Personligen passade jag också på att njuta av suveräna Chloe Kims uppvisning i damernas halfpipekval. Överlägsen är bara förnamnet.

Till sist några ord om femmans kvällssatsning ”Anja & Jessica”: Riktigt bra! Härligt med ett tjejbetonat koncept utan tonvikt på de sedvanliga medelålders gubbarna (nåja, med undantag för Adam Alsing som trots allt är en ganska kul sidekick med sina nördiga inslag). Anja Pärson är suverän, Jessica Almenäs proffsig som vanligt och Isabel Boltenstern fräschar upp programmet med lite skånsk dialekt. Patrick Ekwall kunde jag däremot ha varit utan. Det känns som om tiden har sprungit ifrån honom; det som kändes fräscht när han slog igenom i TV4 känns bara mossigt nu. Håll dig till skrivandet, Ekwall, där är du fortfarande vass.

Än fattas det en växel

Sverige är klart för avancemang i EM-handbollen.

Vilken lättnad.

Det hade varit en hemsk tråkig fortsättning på januari annars. Och det hade inte varit särskilt bra för svensk handboll om landslaget åkt ut på ändalykten redan efter det första gruppspelet.

Jag är fortfarande osäker på hur pass bra det här gänget är just nu. På något sätt känns det som om det fattas en växel.

Landskamperna mot Ungern – genrepet inför mästerskapet – var i ärlighetens namn inga lysande uppvisningar av blågult och sedan kom den numera historiska knockouten i EM-premiären mot Island. Så dåligt som Sverige spelade de första 20 minuterna i den matchen vet jag inte om jag någonsin sett ett blågult landslag spela.

Det var inte någon bländande insats mot Serbien heller. Tvärtom var vi nog många som blev riktigt nervösa när ledningen med sex mål plötsligt krympt till två inför slutspurten.

Men de svenska styrkorna samlade ihop sig och höll undan till slut, mycket tack vare ett mycket mer fokuserat försvarsspel, en säker Mikael Appelgren i målet och betydligt snabbare fötter ute på planen.

Men det serbiska laget är inte känt för sin snabbhet och fick ju storstryk av Kroatien, så sett som en värdemätare var det här nog inte något att korka upp champagnen över.

Livsviktigt för att gå vidare – och rentav ha chansen att gå vidare med två poäng i bagaget – men fortfarande inte något som skvallrar om en framskjuten placering i turneringen.

Vi får helt enkelt avvakta lite till och se hur ”vi” reder oss mot kroaterna.

En växel till behövs för att jag ska känna någon tillförsikt.

 

———-

 

De svenska skidåkarna har bjudit oss på en fantastiskt härlig helg. Främst förstås längdtjejerna som dominerat stadssprinten i Dresden med eftertryck och radat upp toppresultat.

Lite överraskande dock att Stina Nilsson och Hanna Falk torskade mot Ida Ingemarsdotter och Maja Dahlqvist i sprintstafetten. Frågan är om det inte handlade om lite underskattning i spurten av Stina Nilsson. En blick över axeln och tja… där kommer ju Maja närmast… så det är lugnt. Och sedan flög Maja Dahlqvist förbi på det innerspår som hon sett var snabbast men som tydligen Stina Nilsson inte kände att hon behövde välja.

Nu vet jag ju inte om det verkligen gick till på det viset, men nog talar mycket för det. och i så fall var det ju bra att Stina fick den läxan nu och inte under OS.

Kul också att se skicrossen, där Sandra Näslund nog måste vara vårt absolut största medaljhopp inför OS. Snacka om grym form den tjejen har. Nu får vi bara hoppas att Victor Öhling Norberg hinner bygga upp form och styrka också, i helgen som gick såg man tydligt att han saknar det lilla extra i slutet av åken.

Skidskyttedamerna plockade dessutom ännu en pallplats och uppenbarligen har Wolfgang Pichler viftat med sitt trollspö igen helt i rättan tid. Hoppas det håller i sig.

 

———

Mina två matchbevakningar under helgen gav upphov till blandade känslor. Malmö Redhawks som fått tillbaka de flesta av sina skadade nyckelspelare var chanslöst mot Växjö på hemmais och det bådar verkligen inte gott inför ett eventuellt slutspel. Det är bara att hoppas på att återvändarna är ringrostiga och att Peter Andersson hinner olja upp maskineriet bättre innan det är dags. Och att det inte blir fler skador.

Lugidamerna gjorde verkligen ingen bra match offensivt mot Skuru men tog ändå en poäng till slut och har onekligen repat sig från en svag inledning på säsongen. Men ska det bli någon framgång i slutspelet så måste en handfull av tjejerna lära sig att våga smälla på framåt och inte bara ta alibiavslut från 10-11 meter.

———

Läser att Fredrik Reuterskiöld blir VD för svensk galopp och det är han säkert rätt man för att ro iland med på ett bra sätt. Men samtidigt känns det ju mer än lite trist att en så stor tränarprofil försvinner från den aktiva sidan av sporten. Missförstå mig inte nu, jag tror säkert att svensk galopps styrelse har gjort en bra och spännande rekrytering, men är det verkligen en bra signal att en av våra absolut största och mest framgångsrika tränare så lättvindigt kan lägga ner sin verksamhet för att satsa på en ny karriär? Hur mår svensk galopp egentligen? Förmodligen inte så bra.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 50
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×