En stor idrottslig förebild

Det var ett guld vi kunde bjussa USA på.

Kikkan Randall och Jessica Diggins, två enormt stora profiler som verkligen både breddat och lyft skidsporten, att de fick kröna sin karriär med ett OS-guld, det tycker jag faktiskt att vi kan leva med och vara generösa nog att gratulera till.

Huvudsaken var ju att Charlotte Kalla och Stina Nilsson vann prestigeduellen mot Norge. Den på förhand absolut viktigaste fajten i teamsprinten.

Och så fixade de en ny svensk medalj, efter några dagars torka i Pyeongchang. Precis som vi hoppats på och sett fram emot.

Vackert så. Båda har ju sedan tidigare tagit hem guldmedaljer till Sverige.

Det var dessutom stort att se den extrema vinnarskallen Charlotte Kalla rusa ut, lyfta upp Stina Nilsson och visa med hela sitt kroppsspråk hur glad hon var över OS-silvret. Trots att det någonstans innerst inne ändå måste ha gjort lite ont över att guldet missades. Vilken lagkänsla. Kalla upphör aldrig att imponera. En stor idrottslig förebild.

Däremot börjar man ju bli trött på Maiken Caspersen Fallas ständiga gnällande. Det var ju inte precis första gången hon gnällde på just Stina Nilsson.

Sluta lipa, liksom.

Visst, det var väl lite närkontakt mellan Nilsson och Falla i sista backen, men det var nog mer till nackdel för Stina Nilsson (som bara var någon tiondel ifrån guldet) än för Falla.

Och Stina var ändå en bra bit före norskan i mål, så gnället känns bara som ett sätt att komma undan kritik för att hon inte lyckades ta det guld som antagligen hela Norge kvitterat ut på förhand.

Men det måste förstås plåga henne att svenskan var klart bättre i både den individuella sprinten och i lagsprinten.

Hellan och Halfvan bjöd på en spännande teamsprint även på herrsidan, men lyckades till slut inte nå ända fram till medalj. Synd, det hade betytt väldigt mycket för herrlaget – och för dem själva förstås. Men jag tror faktiskt att kapten Grip placerat dem i fel startordning. Det hade nog varit bättre om rutinerade och stabile Marcus Hellner fått köra sista sträckan. Calle Halfvarsson har ju varit långt under isen vad gäller självförtroende under hela OS och det märktes också när han tog fel beslut tre gånger i rad i sista utförsåkningen in mot mål.

Han lyckades välja fel väg varje gång och där rök medaljen. Inte på grund av brist på kapacitet, fart eller glid utan på grund av dåliga beslut och bristande självförtroende.

Att döma av eftersnacket kan det dessutom bli en ganska avslagen femmil för svenskt vidkommande, riktigt synd med tanke på att just femmilen av tradition är en svensk framgångsgren.

Hellner åker hem och Halfvarsson var inne på samma tankegång direkt efter teamsprinten. Då återstår egentligen bara Daniel Rickardsson som svenskhopp. Men det kan ju räcka en bit, förstås.

Annars har ordet ”fiasko” varit flitigt använt under dagen. De svenska skicrossherrarna floppade totalt, trots att de snackats upp kopiöst mycket inför tävlingen. Banan skulle passa perfekt, formen var bra och så vidare. Det såg vi inget av.

Bara att hoppas att det inte är ett dåligt omen för Sandra Näslund i damtävlingen.

Tre Kronor? Tja, jag varnade ju för det här i gårdagens spalt. Jag är inte särskilt förvånad över att Tyskland vann, även om det självklart i ett historiskt perspektiv är en gigantisk skräll. OS-upplagan av vårt hockeylandslag måste vara en av de blekaste någonsin. Och tyskarna hade förstås stärkt sitt hopp om att kunna välta den blågula favoriten efter sin snöpliga förlust med 0-1 i gruppspelet, trots ett chansmässigt klart övertag.

Kanske måste någon avgå nu. Det borde möjligen rulla en del huvuden på hockeyförbundet som skickat två ovanligt usla landslag till Sydkorea. Vi får väl se.

Men själv blir jag inte så väldigt upphetsad av just detta, då hockeyturneringen i Pyeongchang redan från början kändes ungefär lika spännande som den där gamla fotbollsturneringen Royal League, om nu någon minns det misslyckade nordiska försäsongsprojektet.

Synd på en missad medalj, visst, men skönt att eländet är över.

Kalla & Stina vänder trenden

Det roliga var snabbt över.

Förväntningarna hade ju byggts upp enormt inför skidskyttets mixedstafett. Både hos oss åskådare och bland de aktiva, gissar jag.

Det kan också ha varit det som fällde laget till slut.

Det är en sak att komma från ingenstans och överraska, en annan att som ett tämligen orutinerat och ungt lag gå in med egna och hela nationens medaljförväntningar i ryggsäcken.

Men om man ska hitta något positivt att plocka fram efter Mona Brorssons genomklappning i det andra skyttet. . .och ja, de andra gjorde ju heller inga övermänskliga insatser även om de tog sig runt hyfsat stabilt, så är det att det ger oss lite perspektiv. På de fantastiska insatserna tidigare under mästerskapet.

Konkurrensen är mördande hård. Marginalerna extremt små. Att kriga om medaljerna i den här sporten handlar om att ta sig igenom ett extremt litet nålsöga.

Det räcker ju egentligen att tänka på de stackars tyskarna som såg ut att gå mot en säker seger långt in på loppet, men som till slut inte ens fick medalj efter att tidigare guldmedaljören (!) Arnd Peiffer, skjutit bort sig.

Det visar också hur enormt stort det var när Hanna Öberg tog sitt OS-guld. Det gör hennes guld och, självklart, Sebastian Samuelssons silver, ännu häftigare.

Apropå Hanna Öberg så skötte hon sig alldeles utmärkt igen i mixedstafetten. Inte ett dåligt lopp hittills under spelen. Imponerande.

Nu ska vi komma ihåg att skidskyttetävlingarna ingalunda är över ännu. Vi har två stafetter kvar att se fram emot och efter dagens reality check är det inte alls omöjligt att Wolfgang Pichlers lilla armé tar sig samman och överraskar igen.

Ingenting att räkna med, förstås, men samtidigt vet vi att både killarna och tjejerna är bra nog om allt klaffar.

Det har överlag varit några resultatmässigt magra dagar på sistone för svenskt vidkommande, lite av en baksmälla efter den första veckans totala eufori. I går (måndag) gick det mesta åt skogen, inklusive – oväntat nog – curlingmatcherna på både dam- och herrsidan. Riktigt dålig timing dessutom, eftersom det var dagen då det var lite mellandag både på längden och på höjden (alpint) vad gäller skidåkning och alla hemma i vårt avlånga land kollade in curlingen i stället. Klockren möjlighet till PR för den grenen, alltså. Men då kom alltså formsvackan. Typiskt.

Nu tror jag inte att varken Niklas Edin eller Anna Hasselborg brydde sig särskilt mycket om just PR-aspekten. De kommer helt säkert att dyka upp i medaljstriden ändå till slut och då finns alla chanser till PR-mässig såväl som sportslig revansch.

Och i morgon (eller i dag om du läser det här i papperstidningen) är det hur som helst slut på svackan. För Charlotte Kalla och Stina Nilsson ska ut igen. Tillsammans har de redan samlat på sig fem medaljer varav två guld och det ska väl till en kullkörning eller något annat oförutsett elände om de ska missa medalj i teamsprinten. Guld är det förstås svårt att ta ut i förskott, särskilt som Björgen & Falla känns som ett riktigt tungt lag att slå, men visst tusan ska det bli svensk medalj igen.

Hellner & Halfvarsson känns emellertid inte som ett lag man vill luta sig mot när det blåser i detta mästerskap, men vem vet? De kanske sporras av revanschlusta och av tjejernas enorma framgångar.

Hur som helst tror jag att vi efter de senaste tre mellandagarna nog kan börja ställa in oss på en hyfsat bra blågul avslutning på spelen i Pyeongchang. Det finns gott om medaljmöjligheter kvar. Och  åtminstone ett par starka guldkandidater. Lag Edin i curlingen och Sandra Näslund i skicrossen.

Bara att omtag, som skidskyttarna brukar göra efter ett par bommar, och ställa in siktet på nytt.

Men hockeyn är jag faktiskt lite orolig för nu när Sverige lottades mot Tyskland i kvartsfinalen. Med turneringens premiärmatch i färskt minne, då Tre Kronor vann med 1-0 efter att tyskarna haft fyra eller fem ramträffar under matchen och alltså med lite flyt faktiskt kunde ha vunnit matchen med typ 4-1.

Det finns två möjligheter nu. Att tyskarna får revansch. Eller att kronorna spelat ihop sig ordentligt och visar var skåpet ska stå med god marginal.

Jag säger som Jack Reacher brukar säga i Lee Childs böcker: ”Hope for the best, prepare for the worst”.

Smörrebom gav sovmorgon

Äntligen en sovmorgon. Det har varit lite si och så med det nu under OS.

Men den här gången var ju en sån dag som kan inträffa ibland, lite baksmälla typ efter medaljregnet tidigare under mästerskapet,

Jag klev såklart upp för att kolla läget i herrarnas längdstafett, men det första jag såg var att Burman låg typ en halvtimme efter i spåret.

Bara att gå upp igen och dra täcket över huvudet. Chansen var ju helt borta redan efter den första sträckan.

Nu var det faktiskt inte de aktivas dåliga form som orsakade debaclet den här gången. I stället hade personalen i vallaboden misslyckats kapitalt. ”Smörrebom” heter det visst på norska. Rätt typiskt i den enda gren som det faktiskt fanns medaljchans på herrsidan i Pyongchang.

Det är inte utan att man lider med de svenska åkarna.

Att det blev en femteplacering till slut var ju egentligen ganska imponerande, med tanke på att Marcus Hellner och Calle Halfvarsson hade en hel skog mellan sig och medaljstriden. Tungt att motivera sig att plocka ur det sista ur kroppen i ett sånt läge.

Vi hade förresten också en slags smörrebom här hemma lagom till frukosten. Det rådde jag enkelt bot på genom en snabbutryckning till Hemköp. Snabbt och lätt. Dock delades det knappast ut någon medalj för den prestationen.

Någon succé blev det inte i skidskyttet heller, även om Jesper Nelins niondeplats ändå måste ses som ett värmande resultat för framtiden.

Sebastian Samuelsson hade inte marginalerna med sig den här gången, men han är ursäktad. Han har redan gjort sin bragd detta OS.

Fredrik Lindström var med i täten ett tag, men rasade till slut.

Nu är det stafetterna vi ser fram emot i skidskyttet.

Tre Kronor räddade dagen med 3-1 mot ärkerivalen Finland. Ett bra resultat och en bra prestation, efter den i ärlighetens namn ganska svaga insatsen (trots seger) mot Tyskland.

Nu börjar det faktiskt bli lite intressant i herrhockeyn. Nästa match ska jag nog ta och se, trots att det är en B-lagsturnering.

Herrarnas slopestyle mynnade ut i ett fiasko för svenskarna och mycket av snacket efteråt kom att handla om utövarnas nonchalanta inställning till OS. Jag håller med kritikerna. Om OS betyder så lite att de aktiva inte bryr sig om hur det går (vilket de mer än gärna påpekar så fort de får möjlighet) så är det väl bara att plocka bort sporten från OS-programmet.

Äh, bara att lägga den här dagen till handlingarna. Det finns så mycket kvar att se fram emot att det inte direkt finns någon anledning att sörja.

Det roliga är att det börjar kännas lite ovant med en dag utan svenska medaljer. Det säger ju en hel del om hur bra de här spelen gått hittills för svenskt vidkommande.

Från hörnfiasko till hockeyguld

Vilken klassisk idrottshjälte han är nu, Henrik ”Henke” Lundqvist.

Han spikade alltså igen helt i straffläggningen i VM-finalen mot Kanada. Helt. Inte ett straffmål släppte karln in.

Det är klart att hela landet stod upp och applåderade, gjorde vågen och bugade respektfullt.

Vilken stjärna. Herregud.

Det har tjatats spaltmeter om honom i media, för alla prestationer han gjort i NHL. Men på något sätt sjunker sånt där aldrig riktigt in förrän de tar påsig landslagsstället och vinner något stort för Sverige.

När Lundqvist valde att komma till VM tänkte man att jaha, det var ju bra det för Tre Kronor. Men exakt hur bra det var, det förstod i varje fall jag inte förrän alldeles precis för en liten stund sedan.

Det var alltså helt avgörande. Det var ett guldbeslut.

Henrik Lundqvist var matchens lirare mot Kanada. Han var briljant under ordinarie matchtid. Han var fullständigt makalös i förlängningsperioden. Och i strafftävlingen var han omänsklig, nästan gudalik. Som en Marvel-figur. Typ Guardian of the Galaxy. Star Lord Lundqvist.

Jag hoppas att han nu får den hjältestatus han förtjänar.

VM-guld alltså. Jag vet inte hur stort det är – egentligen – mer än att det betyder lite extra just nu eftersom det var ett historiskt tionde VM-guld för Sverige. VM är ju fortfarande en turnering som känns sådär lagom ljummen. Och jag ska villigt erkänna att jag själv inte taggade upp på allvar förrän just i dag.

Gruppspelet var ju ganska dött. Och sedan fick det svenska laget egentligen ingen allvarlig utmaning i vare sig kvartsfinal (Schweiz) eller semifinal (ett utskällt Finland som inte hade någon av sina bättre landslagsupplagor på isen).

Men i finalen var det på riktigt. Kanada. Ett lag som av naturen är extremt svårslaget, med hela båset fullt av extrema vinnarskallar.

En riktigt förbaskat bra match var det också. Snorhögt tempo, bra hockeyspel, dramatik i kubik.

Ibland kan det räcka, en enda riktigt bra match, i världsklass, för att ge ett VM-guld dignitet och status.

VM-finalen var härlig idrottsunderhållning. Och Sverige vann.

Jag ger mig. Det blev ändå hockeyfest till slut. Tack för showen, Tre Kronor!

——————-

Den allsvenska toppdrabbningen på Swedbank Stadion i dag var också en riktigt bra match, framför allt av MFF.

Jag kunde egentligen inte hitta något att gnälla över under åtminstone 80 minuter. Laguttagningen, med sitt tre-fem-två-stuk, var intressant och fungerade utmärkt. Laget spelade riktigt bra. Ingen föll egentligen ur ramen, med lite frågetecken dock för Pawel Cibicki som tycks ha hamnat i en formsvacka om inte spelmässigt så åtminstone avslutsmässigt. Han kändes lite väl ofarlig i straffområdet.

Det enda som möjligen kändes lite negativt var också just den där oförmågan att omsätta spelövertaget och det faktiskt fina spelet som gav upphov till fina chanser, i mål.

Men sedan gjorde Markus Rosenberg 1-0 i 76:e och då var ju allting frid och fröjd.

Trodde jag.

Trodde nog de allra flesta.

Men så.Två hörnor till Norrköping. Två mål till Norrköping.

Och allt var uppochnervänt.

Egentligen fanns det nästan inget att klaga på. Ändå förlorade MFF toppmatchen mot värsta konkurrenten i allsvenskan med 1-2. På hemmaplan. Värsta tänkbara scenariot. Och nästan omöjligt att kritisera.

”Sån är fotbollen ibland” suckade Markus Rosenberg efter matchen.

Men ändå. Kollega Ole Törner var inne på det i sin blogg och jag måste ju ta upp den tråden lite också: Det var för dåligt försvarsspel på de där olycksaliga hörnorna. Det var det verkligen. Även om Johan Wiland blev ”screenad” vid 1-1 som Mackan Rosenberg ville ha det till. Även om det stod en IFK:are nästan på mållinjen i misstänkt offsideposition vid 1-2.

Ett lag som MFF får inte släppa in två hörnmål på två minuter.

Jag vet inte om det är så enkelt som att alla förändringar i backlinjen ställde till det. På en hörna ska ändå hela laget försvara och hjälpas åt att se till att bolluslingen sparkas bort. Men det är klart att när det är hela havet stormar i utformningen av laget – och backlinjen i synnerhet på sista tiden – så är det fullt mänskligt om rollfördelningen inte fungerar fullt ut. Om länkarna brister lite här och var.

I det här fallet är det faktiskt både tränarens och spelarnas fel. Safaris och Brorssons dåliga disciplin som orsakade onödiga avstängningar förstås, men också Magnus Pehrssons beslut. Först är Carvalho i frysboxen  sedan spelar han plötsligt från start två matcher i rad i en oerhört ansvarsfull roll. Och kroppen håller inte i 90 minuter. Det kan man förstå.

Först är de unga talangerna fjärran från speltid, sedan ska de plötsligt in i viktiga roller i slutet av en allsvensk seriefinal. Ja, jag tänker på Hadzikadunic förstås, men också på Mattias Svanberg.

Och även om den där tre-fem-två-varianten med Oscar Lewicki som en av tre kuggar faktiskt såg ut att fungera skapligt i 80 minuter så kanske, bara kanske, det hade varit en tryggare resa mot tre poäng om Pehrsson inte fortsatt att röra om i grytan utan faktiskt låtit spelarna få hitta någon form av trygghet i spelet.

Jag vet inte. Jag erkänner att jag spekulerar lite här. Men det är ju ändå så att MFF, oavsett hur bra man faktiskt spelade mot Norrköping, nu tappat fem poäng på de två senaste matcherna.

Det är inte alls godkänt av ett lag som förväntas springa hem serien med hyfsat klar marginal.

Och de gamla MFF-hjältar som hyllades före avspark gick garanterat inte hem nöjda. Många av dem hade på sin tid förmodligen hellre förlorat en arm än vikt ner sig i en sån här match och jag sa till kollega Törner på pressläktaren att om jag varit spelare i dagens MFF och fått se alla de här gamla hjältarna flankera speltruppernas entré, så hade jag nog hellre tuggat i mig en cyanidkapsel än lämnat arenan som förlorare i deras åsyn.

Länge såg det ut som om MFF-spelarna var av samma uppfattning. Ändå blev det alltså förlust till slut.

Låt mig såga så här: Jag tror att det kommer att ventileras en hel del åsikter i korridorerna på Swedbank Stadion den närmaste veckan.

Hockey i Hörby och MFF-analys

Det var kul att se Danmark spela så bra som man faktiskt gjorde mot ett stjärnspetsat Tre Kronor i söndagens VM-fajt.

Med dynamiska Redhawks-duon Storm & Hardt i spetsen snurrade danskarna stundtals runt ganska friskt och gav svenskarna en hel del bekymmer. De rödvita har fortfarande en bit kvar till de främsta nationerna, men de har kommit en bit väg och det är bara positivt.

Det fanns emellertid en tid då det inte ens behövdes ett landslag för att få dansken på fall.

Gert Backe från Trulshärad söder om Önneköp ringde apropå matchen och berättade att han var med när Hörby BoIS mötte danska landslaget i ishockey 1948.

– Jag var 14, skulle precis fylla 15, sa han och berättade att det var ett fasligt ståhej med nationalsånger och allt.

GB spelade centerforward.

Hörby BoIS segrade med klara siffror, 8-1, sa Gert Backe och berättade att Danmark strax innan mött Kanada:

– Jag minns inte om de förlorade med 48-0 eller 48-1.

Hörby var  ett nav för skånsk ishockey på den tiden; det hände till exempel att Malmö IF åkte dit för att spela när is inte fanns att tillgå i Malmö – man spelade på naturis på den tiden.

——

Men att Henrik Lundqvists och Nicklas Bäckströms intåg i den svenska truppen var det som behövdes för att Tre Kronor ska kunna fajtas om VM-guldet, som de sa på radiosporten, det är väl lite att gå saker och ting alldeles för långt i förväg.

Efter förlusterna mot Ryssland och USA lär det bli svårt nog att ta sig förbi en kvartsfinal i det första läget.

Varför inte ta det lilla lugna och se hur det går där innan vi börjar prata om guld? Segrar mot Tyskland, Lettland och Danmark känns verkligen inte som någon jättestabil grund att stå på. . .

——

Det var väldigt mycket att sortera i tankarna efter MFF:s segermatch mot Östersund.

Kul att Erdal Rakip fick avgöra på stopptid. Verkligen. Det behövde både han och MFF.

Men den starkaste känslan direkt efteråt var faktiskt en oro inför kommande kval till Champions League.

För när MFF skulle backa hem och stänga matchen i ledning med 1-0 så fungerade det inte alls.

1-1 kom inte alls oväntat som matchbilden utvecklade sig och oj, vad nära det var att det dessutom blev 1-2.

Så där kommer MFF att bli tvunget att spela, åtminstone i delar av matcherna, mot tufft internationellt motstånd. Med matchen mot Östersund i väldigt färskt minne känns det inte som om årets upplaga av MFF kommer att tjäna särskilt mycket på den extremdefensiva taktiken.

Sedan förstår jag inte alls att Magnus Pehrsson valde det alternativet i en allsvensk match. Visst, man spelade med en man mindre. Men det gjorde man även när ledningsmålet gjordes. Och så långt var det fortfarande MFF:s match och närmare 2-0 än 1-1. varför ge bort hela mittfältet bara så där?

Allt förändrades när det skulle spelas på resultat och Pehrsson plockade ut lagets samtliga starkaste offensiva kort, det ena efter det andra: Cibicki. Rosenberg. Berget. med någon slags tanke på att mer eller mindre ställa bussen i straffområdet och spela långa bollar på Jeremejeff.

Det höll på att kosta laget alla tre poängen. . . eller i bästa fall två av dem.

Om det nu inte varit för två individuellt starka prestationer av Anders Christiansen och Erdal Rakip.

Magnus Pehrsson räddades av individuell skicklighet igen. För taktiskt sett var det ingen höjdare.

Sedan begriper jag inte varför spelaren som fixade de tre poängen senast, Magnus Wolff Eikrem, inte fick starta den här matchen, med en förväntad matchbild som skulle ha passat honom perfekt. Vad är egentligen problemet där?

En alldeles för negativ och kritisk inställning efter en seger? Kanske det. Men är vi inte egentligen överens om att det är Champions League som är den stora utmaningen den här säsongen?

Allsvenskan ska ju MFF springa hem med den trupp klubben förfogar över. Då ska det egentligen inte behöva bli stopptidsdramatik hemma mot Östersund.

————-

De röda korten? Tja, de är egentligen i princip svåra att argumentera mot. Det var väldigt onödiga handlingar av spelarna som drog på sig dem och det var fullt möjligt för domaren att hala upp korten.

Men samtidigt hade han inte behövt göra det. Det var absolut en svag insats av domaren.

De domarexperter jag pratat med är inne på samma linje: Magnus Lindgren som dömde matchen kunde ha agerat smartare. Antingen nöjt sig med två gula (det var en lätt klapp på kinden av Safari, inte någon knytnäve eller armbåge i huvudet precis. . .) eller så kunde han ha delat ut två röda – det gick absolut att motivera det också – och därmed förmodligen ha tagit udden av diverse frustration på planen.

Samma sak i nästa situation. Brorsson var vårdslös, men det var inte ens i närheten av en skada på motståndaren och man  såg att han försökte bromsa till innan kollisionen. Det hade gått att nöja sig med gult där. Och den irriterade lilla knuffen han fick efteråt måste man tillåta, det röda kortet på Östersundspelaren var nog mest någon slags kompensation. Det blev bara helt fel alltihop.

Klart är att förbundet måste ha bättre fingertoppskänsla när uppdragen delas ut. En match som MFF-Östersund ska dömas av en rutinerad huvuddomare.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 50
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×