Stafettsilver och gnällguld

Vilket fasligt gnäll det har varit på uttagningen av Anna Haag i stafettlaget.

Är det något vi svenska sporttyckare är riktigt bra på så är det uppenbarligen att hitta fel där det inte behövs. Bara för att ändå ha något att gnälla på, liksom.

Stafettsilver och gnällguld känns som en passande rubrik på denna OS-dag i Pyeongchang.

Som jag ser det var det svenska OS-silvret en fantastisk framgång. Att de svenska tjejerna skulle ha en hygglig medaljchans var väl ganska givet, men hur laget än hade tagits ut, hur loppet än hade körts så känns silver som maxutdelning.

Vi skickade ut en superstjärna, Charlotte Kalla, och tre tjejer som inte direkt rosat marknaden i distansloppen under vintern. Alltså ingen av dem. Inte Haag, inte Falk, inte Ingemarsdotter, faktiskt inte Stina Nilsson heller och bara glimtvis Ebba Andersson som trots allt bara är 20 år och fortfarande en påläggskalv.

Anna Haag var blek, hon tappade mark på en formlös Ingvild Flugstad Östberg, bara en sån sak. Men Hanna Falk hade förmodligen inte gjort det mycket bättre att döma av hennes distanslopp tidigare under säsongen.

Att Stina Nilsson sattes på den sista sträckan var för att hon skulle ha bäst chans att vinna en spurtstrid och den chansen fick hon, helt enligt plan – tack vare att även norskorna hade en genomklappning (Astrid Jacobsen). Men Stina har inte imponerat i distanslopp i år och att hon inte orkade rubba en sån gigant som Marit Björgen kan inte ha kommit som en chock för någon.

Kalla gjorde ett monsterlopp. Stina gjorde det riktigt bra som bjöd upp till kamp in i det sista. Ebba Andersson gjorde sitt jobb över förväntan. Anna Haag? Tja, hon presterade väl också i ärlighetens namn efter förväntan. Om någon trott något annat så måste det ha varit rena fantasier eller dagdrömmar.

Sverige tog silver. Det är minsann inget att rynka på näsan åt! Ännu en medalj i detta OS som håller på att bli en stor blågul framgång.

Bara att tacka och njuta.

Och hålla käften.

Skidskyttet blev också en underhållande tävling, tack vare Hanna Öberg som var med i medaljkampen ända till det sista skyttet där hon – förmodligen – blev lite stressad, fullt mänskligt med tanke på hennes orutin – och missade ett skott.

Men hon kom i mål som stark femma med mersmak och visade att framgångarna tidigare under spelen inte varit någon tillfällighet.

Öberg är i världstoppen för att stanna, räkna med det!

Sjua-femma-guld-femma.

Ruggigt facit av en OS-debutant!

Damkronorna blev utklassade av Finland och där fanns det all anledning till kritik. Det var alldeles för stora siffror, pinsamt stora.

Hockeyförbundet och Leif Boork som absolut inte lyckats med någonting alls som förbundskapten för ett damlag, får ta på sig skulden.

Bara att hoppas att nya förbundskaptenen kan vända skutan.

Märkligast i dag? Ester Ledeckas chockseger i Super G förstås. Men framför allt hennes vägran att visa sitt ansikte efter segern på grund av… att hon glömt sminka sig!? Herregud. Vilka signaler skickar det? Det är väl trots allt OS i vintersport, inte i utseendefixering?

Nästa fråga: OS-kväll med Jessica & Anja, eller Mello?

Med tanke på att vi lär riskera att få höra en faslig massa mer tjat om laguttagningen i stafetten tror jag trots allt att det blir Mello i stället för OS-gnäll. Den här gången.

Nya tag i morgon.

En riktigt rykande revansch!

Ibland behöver det inte vara spännande för att vara bra underhållning.

Det kan räcka med att det är så vackert som bara ett perfekt genomförande efter år av minutiösa förberedelser kan vara.

Stina Nilsson tog en rykande revansch på det där snöpliga fallet och diskningen i VM.

Och det var absolut ingen tillfällighet. Den här gången hade inget lämnats åt slumpen.

Perfektionisten Stina hade lagt pusslet så bra att hon innerst inne måste ha varit helt säker på att det skulle bli hennes dag. Hon var starkast. Hon var snabbast. Hon var lugnast. Hon var totalt överlägsen.

Alla fysiska bitarna var på plats, liksom de viktiga mentala bitarna.

När hon med en gäspning sträckte benet före Majken Caspersen Falla för att pliktskyldigast vinna i semifinalen, utan att ens anstränga sig, förstod vi alla att det här var rena rama straffsparken.

Det var en härlig syn. Poetry in motion som det heter på engelska. Ren och skär idrottspoesi.

Och på något sätt känns det lite som om OS i Sydkorea redan är ”hemma”. Guld till Kalla och guld till Stina Nilsson. Det var de riktigt stora förhoppningarna inför spelen och de har infriats med råge. Från och med nu behöver vi inte vara ett dugg nervösa, allt annat är bonus.

Jo, jag vet att det finns fler blågula guldchanser, inte minst damernas skidstafett och Sandra Näslund i skicrossen. Och minst en handfull medaljchanser utöver det. Men ändå, nu kan vi bara njuta av resten av OS. Lite så känns det.

Lite trist bara att det – uppenbarligen – var publikfiasko kring sprinttävlingarna. En helt bedrövlig och skandalartad inramning, Synd om Stina och de andra medaljörerna och någon borde slå näven i bordet på IOK och kräva att spelen aldrig mer hamnar hos en värdnation som är helt ointresserad av vintersport.

Mitt i all eufori efter Stina Nilssons OS-guld ska vi förstås inte glömma bort Hanna Falks finalplats. Det är lätt att glömma bort att en plats i en OS-final faktiskt är riktigt stort. Falk har kanske kapacitet för mer, det sägs så, men det är riktigt tufft bakom Stina Nilsson i sprinteliten numera. Det vet inte minst Ida Ingemarsdotter som blåste bort i stormvindarna och Anna Dyvik som ändå gjorde det riktigt bra som olympisk debutant.

Apropå debutanter ska Oskar Svensson ha en stor eloge för sitt stora genombrott i världseliten. Det är en av de roligaste trenderna i dessa olympiska spel, att talangerna, debutanterna, redan visar att de vill och kan utmana. Minns Sebastian Samuelsson och Hanna Öberg i skidskyttet och nu alltså både Anna Dyvik och framför allt Oskar Svensson i sprinten. Finalist alltså, i sin debut! Hur stort är inte det? Och hur häftigt var det inte att se att han var besviken direkt efteråt? Själv hade man jublat i högan sky,

Räkna med att vi får se mer av den här killen i framtiden!

När det gäller Teodor Pettersson så har nog tiden trots allt hunnit ikapp. Han gjorde en okej sprinttävling, men jag tvivlar på att han själv tycker det med tanke på att han faktiskt varit en ständig medaljkandidat en gång i tiden.

Calle Halfvarsson? Ja herregud. Att killens mentala tränare är kvar hemma i Sverige måste vara det här mästerskapets största felbedömning. Jag läste nyss att att de skulle ha ett rejält samtal i natt. Det känns liksom som lite väl sent för det, va? Halfvarsson är så långt nerkörd i pjäxorna man bara kan komma. Och tyvärr betyder det att medaljchansen i herrstaffeten är puts väck. Som förbundskapten hade jag genast skickat expressbud efter Emil Jönsson för att rädda det som räddas kan.

Johannes Höstflot Kläbo var precis så bra som alla förväntat sig. Vilken hjälte. Men om Stina Nilssons lopp var en skidmässig skönhetsupplevelse så vet jag inte om det går att säga samma sak om Kläbo. Frågan är om man ens kan säga att han åker skidor. . . Han springer snarare skidor.

Men det kan förstås kvitta. Så länge den märkliga men kraftfulla stilen att ta sig fram gör honom totalt överlägsen är det väl bara att gratulera.

Kommer någon att försöka kopiera? Det ska bli intressant att se i så fall.

Det kan man Kalla succéstart

Sverige vaknade upp med ett stort leende på lördagsmorgonen.

Själv hade jag laddat med laptopen bredvid sängen för att vara säker på att inte missa den spännande OS-premiären.

Damernas skiathlon och ett svenskt guldhopp direkt. Värt att vakna för.

Och oj, vad det det var värt det.

Inte en själ i vårt avlånga land blev besviken.

Charlotte Kalla var bara sådär superbra som man kunnat drömma om. Inget snack, liksom. Det här var examensprovet, det hon kört ett eget träningsprogram för de senaste åren, det hon skippade Tour de Ski och en världscupseger för. Och som hon satte det.

Det häftigaste av allt? Att det på något sätt kändes som om Charlotte Kalla blivit en färdig stjärna just till detta olympiska spel. Hon förivrade sig inte. Hon låg inte och malde i täten som så många gånger förr, bara för att bli frånåkt till slut. Nejdå, den här gången kunde hon minsann ställa sig lite sådär vid sidan och vila och tvinga fram andra att dra loppet.

Iskallt, med fantastiskt självförtroende och en ursinnig spurt att plocka fram när det behövdes.

Det var helt enkelt en härlig upplevelse att se den här superstjärnan nå sitt zenit och knäcka självaste Marit Björgen i vad som nu antagligen kommer att kallas ”Kalla-backen” resten av de här spelen.

Vilken fantastisk start på OS.

Sämre blev det förstås inte av att Ebba Andersson, detta 20-åriga yrväder, megatalangen, var med i medaljstriden in i det sista.

Kalla i zenit och redan har en ny stjärna tänts vid sidan av. Dessutom en helt okej insats av Stina Nilsson vars höjdpunkt kommer när det vankas sprint så småningom.

Man vågar knappt tänka på hur dessa spel kan komma att utveckla sig framöver, åtminstone på damsidan.

Törs man ens nämna stafetten? Kan Norge ens hota detta blågula dundergäng?

När det gäller Charlotte Kalla så börjar superlativen redan ta slut. 18 mästerskapsmedaljer nu, en mer än självaste Gunde Svan. Det är egentligen ofattbart. Och då har alltså detta sydkoreanska äventyr bara precis börjat. . .

Annars då?

Damhockeypremiären kändes väl …sådär. 2-1 med nöd och näppe mot Japan imponerade inte direkt. Det är bara att hoppas att hockeytjejerna kan växla upp för det kommer att behövas om det ska bli något av detta.

Skidskyttet såg intressant ut på damsidan.  Hanna Öberg, 22, gjorde en helt underbar sprintpremiär med sin sjundeplats  bara någon millimeter från medaljerna (en enda lite oturlig bom). Om någon i höstas sagt att vi skulle ha en svensk bland de tio bästa i OS så skulle jag ha skrattat. Men något har hänt under vintern och det verkar som om en ny storhetstid kan vara i antågande i det svenska skidskyttet, åtminstone när det gäller damerna.

Nu då?

Bara att bära med sig datorn upp till sovrummet även i natt.

I morgon bitti kanske Calle Halfvarsson fått blodad tand av Kallas framgång. Det såg ju lovande ut i hans genrep inför spelen.

Jag tror egentligen inte på det, men det heter ju att om ett mästerskap börjar bra så fortsätter framgångarna av bara farten.

Och det kunde knappast ha börjat bättre.

Det tackar vi Charlotte Kalla för.

En enda negativ grej så här långt, förresten: Roberto Vacchi, kommentator i Kanal 5. Herregud vilken påfrestande röst. Entonig falsett liksom, i typ en timme. Som man saknar gänget kring SVT:s vinterstudio. . .

Än fattas det en växel

Sverige är klart för avancemang i EM-handbollen.

Vilken lättnad.

Det hade varit en hemsk tråkig fortsättning på januari annars. Och det hade inte varit särskilt bra för svensk handboll om landslaget åkt ut på ändalykten redan efter det första gruppspelet.

Jag är fortfarande osäker på hur pass bra det här gänget är just nu. På något sätt känns det som om det fattas en växel.

Landskamperna mot Ungern – genrepet inför mästerskapet – var i ärlighetens namn inga lysande uppvisningar av blågult och sedan kom den numera historiska knockouten i EM-premiären mot Island. Så dåligt som Sverige spelade de första 20 minuterna i den matchen vet jag inte om jag någonsin sett ett blågult landslag spela.

Det var inte någon bländande insats mot Serbien heller. Tvärtom var vi nog många som blev riktigt nervösa när ledningen med sex mål plötsligt krympt till två inför slutspurten.

Men de svenska styrkorna samlade ihop sig och höll undan till slut, mycket tack vare ett mycket mer fokuserat försvarsspel, en säker Mikael Appelgren i målet och betydligt snabbare fötter ute på planen.

Men det serbiska laget är inte känt för sin snabbhet och fick ju storstryk av Kroatien, så sett som en värdemätare var det här nog inte något att korka upp champagnen över.

Livsviktigt för att gå vidare – och rentav ha chansen att gå vidare med två poäng i bagaget – men fortfarande inte något som skvallrar om en framskjuten placering i turneringen.

Vi får helt enkelt avvakta lite till och se hur ”vi” reder oss mot kroaterna.

En växel till behövs för att jag ska känna någon tillförsikt.

 

———-

 

De svenska skidåkarna har bjudit oss på en fantastiskt härlig helg. Främst förstås längdtjejerna som dominerat stadssprinten i Dresden med eftertryck och radat upp toppresultat.

Lite överraskande dock att Stina Nilsson och Hanna Falk torskade mot Ida Ingemarsdotter och Maja Dahlqvist i sprintstafetten. Frågan är om det inte handlade om lite underskattning i spurten av Stina Nilsson. En blick över axeln och tja… där kommer ju Maja närmast… så det är lugnt. Och sedan flög Maja Dahlqvist förbi på det innerspår som hon sett var snabbast men som tydligen Stina Nilsson inte kände att hon behövde välja.

Nu vet jag ju inte om det verkligen gick till på det viset, men nog talar mycket för det. och i så fall var det ju bra att Stina fick den läxan nu och inte under OS.

Kul också att se skicrossen, där Sandra Näslund nog måste vara vårt absolut största medaljhopp inför OS. Snacka om grym form den tjejen har. Nu får vi bara hoppas att Victor Öhling Norberg hinner bygga upp form och styrka också, i helgen som gick såg man tydligt att han saknar det lilla extra i slutet av åken.

Skidskyttedamerna plockade dessutom ännu en pallplats och uppenbarligen har Wolfgang Pichler viftat med sitt trollspö igen helt i rättan tid. Hoppas det håller i sig.

 

———

Mina två matchbevakningar under helgen gav upphov till blandade känslor. Malmö Redhawks som fått tillbaka de flesta av sina skadade nyckelspelare var chanslöst mot Växjö på hemmais och det bådar verkligen inte gott inför ett eventuellt slutspel. Det är bara att hoppas på att återvändarna är ringrostiga och att Peter Andersson hinner olja upp maskineriet bättre innan det är dags. Och att det inte blir fler skador.

Lugidamerna gjorde verkligen ingen bra match offensivt mot Skuru men tog ändå en poäng till slut och har onekligen repat sig från en svag inledning på säsongen. Men ska det bli någon framgång i slutspelet så måste en handfull av tjejerna lära sig att våga smälla på framåt och inte bara ta alibiavslut från 10-11 meter.

———

Läser att Fredrik Reuterskiöld blir VD för svensk galopp och det är han säkert rätt man för att ro iland med på ett bra sätt. Men samtidigt känns det ju mer än lite trist att en så stor tränarprofil försvinner från den aktiva sidan av sporten. Missförstå mig inte nu, jag tror säkert att svensk galopps styrelse har gjort en bra och spännande rekrytering, men är det verkligen en bra signal att en av våra absolut största och mest framgångsrika tränare så lättvindigt kan lägga ner sin verksamhet för att satsa på en ny karriär? Hur mår svensk galopp egentligen? Förmodligen inte så bra.

Artur G Bliding

Blidings Blandning Online

Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport


Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott


Ålder: 50

Yrke: Journalist

Bor: Bonderup

Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.

Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.

Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.

Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.

Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.

Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.


×