Skyttar med kulor av guld

Svenska skyttar med kulor av guld, motståndare som sköt blanka skott.

Lite så kändes det i det helt osannolika drama vi fick bevittna – och särskilt när Fredrik Lindström knäckte Emil Hegle Svendsen totalt i det sista stående skyttet, det som fixade ett historiskt svenskt OS-guld i herrstafetten i Pyeong-Pang.

Kungen var där förstås. Nu när det berömda slottsspöket är bortjagat tycks det ju bli medalj överallt där han är på plats.

Han var tydligen eld och lågor också. Bildligt talat, lyckligtvis.

Speakern på skidskyttearenan lär ha vrålat ”The king is on fire”. Första gången på bra länge vi haft en svensk kunglighet mitt i ett skottdrama och dessutom med lycklig utgång. Typ.

Vilket otroligt gäng vi har i skidskyttelandslaget. Silver för damerna i går, guld för herrarna nu. Medaljregn i värsta monsunklass.

Man kunde ana redan på första sträckan att något stort var på gång, när det på papperet svagaste kortet i laget, Peppe Femling, skötte sig hur stabilt som helst.

Sedan hade vi en viss Nelin, som inte ville åka hem från OS med mindre att han hade en likadan medalj som flickvännen Hanna Öberg med sig, en Samuelsson som fått sitt stora genombrott redan med det individuella silvret och vars självförtroende vuxit sig så stort att han utmanade självaste Johannes Tingnes Bö hela vägen till växlingen – och till sist rutinerade räven Lindström som självklart längtade efter att sätta kronan på verket på en lång karriär.

Det höll hela vägen. Det var rent av utklassning till slut.

Någonstans i utkanten av det svenska guldfokuset hann vi också notera att en viss Martin Fourcade sköt bort sig. Det är ingen lätt sport, det här.

Årets lag? Kanske, vi är trots allt bara inne i februari månad. Men att peta bort en viss Wolfgang Pichler från titeln årets ledare/tränare lär bli omöjligt.

Misstänker starkt att en viss elektronikkedja redan kontaktat honom som affischnamn.

Och vilket svenskt mikrobryggeri blir först med ölsorten ”Pichler”?

Den där statyn, den måste förstås också bli av. Om Sverige får ett vinter-OS någon gång vill jag se den på skidskyttearenan.

Guld igen, alltså. Och festen bara fortsätter. Under fredagen blev curlingdamerna, precis som herrarna, klara för OS-final. Lag Anna Hasselborg och lag Niklas Edin har redan sopat hem ytterligare två svenska medaljer och åtminstone Edin-gänget borde vara guldfavoriter i sin final.

Sydkoreaspelen är redan ett av de bästa någonsin för svenskt vidkommande. Det är bara ett guld kvar för att gå förbi Turin (sju guld, två silver) i kraft av fler silvermedaljer.

Det sätter saker och ting i perspektiv. Det är något helt extraordinärt vi får uppleva just nu.

Tack vare skidskyttegänget blev det också lättare att smälta Sandra Näslunds tunga medaljmiss i skicrossen natten till fredagen. Det var ju en sån där medalj vi nästan tagit ut på förhand. Näslund har ju varit så dominerande i världscupen under vintern och var förstås guldfavorit, men skicross är en gren med extremt små marginaler. Det ville sig helt enkelt inte i finalåket den här gången. Men Sandra får väl ta lärdom av Frida Hansdotter och André Myhrer och komma igen om fyra år. Hon är ju bara i början av sin karriär.

Hockeyturneringen fortsätter att bjuda på överraskningar. Tyska segern över Kanada är om möjligt en ännu större skräll än segern över Tre Kronor. Men liksom det blågula laget så har i kanadickerna sina bästa spelare i NHL. Något som knappast tyskarna lider lika mycket av. Trots det känns finalen OAR (Ryssland)-Tyskland som en närmast surrealistisk historia.

Nästan lika osannolik som ett svenskt stafettguld i skidskytte.

Smörrebom gav sovmorgon

Äntligen en sovmorgon. Det har varit lite si och så med det nu under OS.

Men den här gången var ju en sån dag som kan inträffa ibland, lite baksmälla typ efter medaljregnet tidigare under mästerskapet,

Jag klev såklart upp för att kolla läget i herrarnas längdstafett, men det första jag såg var att Burman låg typ en halvtimme efter i spåret.

Bara att gå upp igen och dra täcket över huvudet. Chansen var ju helt borta redan efter den första sträckan.

Nu var det faktiskt inte de aktivas dåliga form som orsakade debaclet den här gången. I stället hade personalen i vallaboden misslyckats kapitalt. ”Smörrebom” heter det visst på norska. Rätt typiskt i den enda gren som det faktiskt fanns medaljchans på herrsidan i Pyongchang.

Det är inte utan att man lider med de svenska åkarna.

Att det blev en femteplacering till slut var ju egentligen ganska imponerande, med tanke på att Marcus Hellner och Calle Halfvarsson hade en hel skog mellan sig och medaljstriden. Tungt att motivera sig att plocka ur det sista ur kroppen i ett sånt läge.

Vi hade förresten också en slags smörrebom här hemma lagom till frukosten. Det rådde jag enkelt bot på genom en snabbutryckning till Hemköp. Snabbt och lätt. Dock delades det knappast ut någon medalj för den prestationen.

Någon succé blev det inte i skidskyttet heller, även om Jesper Nelins niondeplats ändå måste ses som ett värmande resultat för framtiden.

Sebastian Samuelsson hade inte marginalerna med sig den här gången, men han är ursäktad. Han har redan gjort sin bragd detta OS.

Fredrik Lindström var med i täten ett tag, men rasade till slut.

Nu är det stafetterna vi ser fram emot i skidskyttet.

Tre Kronor räddade dagen med 3-1 mot ärkerivalen Finland. Ett bra resultat och en bra prestation, efter den i ärlighetens namn ganska svaga insatsen (trots seger) mot Tyskland.

Nu börjar det faktiskt bli lite intressant i herrhockeyn. Nästa match ska jag nog ta och se, trots att det är en B-lagsturnering.

Herrarnas slopestyle mynnade ut i ett fiasko för svenskarna och mycket av snacket efteråt kom att handla om utövarnas nonchalanta inställning till OS. Jag håller med kritikerna. Om OS betyder så lite att de aktiva inte bryr sig om hur det går (vilket de mer än gärna påpekar så fort de får möjlighet) så är det väl bara att plocka bort sporten från OS-programmet.

Äh, bara att lägga den här dagen till handlingarna. Det finns så mycket kvar att se fram emot att det inte direkt finns någon anledning att sörja.

Det roliga är att det börjar kännas lite ovant med en dag utan svenska medaljer. Det säger ju en hel del om hur bra de här spelen gått hittills för svenskt vidkommande.

Ett totalt svenskt lyckokaos

Det borde resas en staty över Wolfgang Pichler. Någonstans i Sverige.

Han har hela paketet, liksom. Dels är han en extremt krävande tränare, som når otroliga framgångar. Dels bjuder han på sig själv.

Och glöm det där som antyds här och var, att det skulle finnas dopning med i bilden. Såna tränare håller normalt sett en betydligt lägre profil än vad Pichler gör.

Tro inte ett ögonblick att SOK eller skidskytteförbundet skulle ha plockat ”hem” honom igen om det fanns minsta lilla tveksamhet. Eller att IOK skulle ha godkänt hans deltagande i Sydkorea.

Det är säkert precis som han sa själv efter dagens guldmedalj. Med tårar i ögonen:

”Hård träning. Väldigt hård träning. Jag är demontränaren.”

Som sagt. Han bjuder verkligen på sig själv.

Och den elakt hårda träningen, men samtidigt kloka matchningen av talangerna, har såväl aktiva som deras föräldrar vittnat om.

För att inte tala om hans tidigare svenska guldmedaljörer.

Med det sagt så är det förstås Hanna Öberg som ska hyllas mest. Vilket race hon gjorde. Vilket skytte! Det var en fantastisk prestation och en skräll som kommer att eka väldigt länge inom svensk idrott.

Bragdguldet? Tja, hon borde lätt vara en kandidat i varje fall. Särskilt med tanke på att hon var kräksjuk strax före OS och tvingades åka till Pyeongchang senare än resten av laget.

Efter kräksjukan: Sjua-femma-guld.

Och totalt lyckokaos bland landslagskompisar, ledare, föräldrar, media, ja överallt. Förstås. Så många glädjetårar var det länge sedan man såg på en och samma gång.

Euforin räckte dessutom nästan till en ny skräll i herrarnas lopp strax efter, då pojkvännen Jesper Nelin var helt felfri i skyttet efter tre av fyra skjutningar. Men tyvärr hann verkligheten ikapp honom på fjärde, där det blev tre bom.

I stället fick det blågula herrlaget ”nöja sig med” en fjärdeplats av Sebastian Samuelsson som bara var 15 sekunder från medalj.

Men vem ska klaga? Även utan Hanna Öbergs guld skulle den svenska insatsen hittills i skidskyttearenan vara långt över förväntan.

Wolfgang Pichler? Hoppas han fick gå och dricka ett par kalla och njuta även efter dagens tävlingar. Det var ett fasligt gnällande på PK-maffian efter hans utspel om ölen senast och personligen blir jag bara så trött på den svenska alkoholfobin. Erkänn att du tar ett glas vin efter jobbet och du är brännmärkt för evigt, liksom. ”Skitnödigt” ska Patrick Ekwall ha sagt, läste jag. Kan bara hålla med.

Charlotte Kalla fick finna sig i att stå i skuggan av Hanna Öberg den här dagen, bara en sån sak. Nästan osannolikt. Då gjorde hon ändå en ruggigt stark prestation och tog OS-silver.

Visst, Kalla var lite av guldfavorit. Men ibland är det helt enkelt så att en konkurrent har en riktigt, riktigt bra dag och är omöjlig att besegra. Det är bara att applådera Ragnhild Hagas stora framgång.

Samtidigt ska man tänka på att Charlotte Kallas guld i skiathlonen självklart kostat en hel del energidränage, mentalt och känslomässigt. Om Kalla inte tagit det där guldet redan i lördags så hade hon nog tagit det i dag i stället, med ett helt annat adrenalinpåslag, med sparad energi och revanschlusta. Det är jag rätt säker på.

Det var nog väldigt smart av Stina Nilsson att stå över milloppet efter sprintguldet.

Ett guld och ett silver på två framträdanden är hyfsat starka papper för Charlotte Kalla. Och än är det ju inte färdigt.

Annars då?

Sverige-Norge i herrhockeyn: 4-0. Helt enligt ritningarna. Inte mycket att säga om. Jag avvaktar tills de riktiga värdemätarna kommer.

Storslalomen? Ganska förväntade resultat. Shiffrin måste ju bara beundras.

Och Frida Hansdotter gjorde det riktigt bra som sexa, med tanke på att det är slalomen som är hennes huvudsakliga uppgift.

Nu pustar vi ut en stund inför nattens nya äventyr.

Pyeong-Pang vilken skräll!

De har varit på gång hela säsongen. Det såg bra ut i de inledande sprinttävlingarna.

Men medalj? Silver i OS? Tvåa efter superfenomenet Fourcade?

Av en junior?

Det såg jag inte komma. Det gjorde nog ingen, mer än möjligen den obotligt optimistiske Wolfgang Pichler.

Vilken fantastisk medaljskräll han stod för, Sebastian Samuelsson. Snacka om Pyeong-Pang-Pang. . .

Inte nog med att han sköt så bra att han tog sig hela vägen till medaljstriden, han kämpade dessutom hem ett silver i en sista spurtvarv som redan är historiskt.

Utan nerver, utan respekt, med ungdomligt självförtroende och förmodligen stärkt av Pichlers ”…du är starkare, det tar du lätt” inför slutvarvet.

Jag är fortfarande lite smådarrig i kroppen när jag skriver det här och därmed är det ju lätt att förstå att Magdalena Forsberg hade tårar i ögonen, att Björn Ferry var fullständigt euforisk i TV, att Carl-Johan Bergman hade svårt att hitta orden.

Det här var ofattbart stort och ovärderligt viktigt för svenskt skidskytte, som varit nere i källaren och vänt under några år nu.

Men Pichler är tillbaka, samtidigt som vi har en hel hög nya talanger mogna att ta det sista steget. Snacka om succékoncept.

Jag vet inte vad det är han gör, Wolfgang Pichler, vilken typ av magi han använder, men på något sätt lyckas han ta fram det allra bästa ur sina adepter. Nu har han gjort det igen. Det var ju inte bara Sebastian Samuelsson som skrällde i dag. Hanna Öbergs femteplats med jättemycket mersmak (tänk om hon inte skjutit de där två bommarna i andra liggande) var en skräll redan i damernas jaktstart och Mona Brorssons tiondeplats också ruggigt bra. Ett silver och två topp tio-placeringar på en och samma dag var nästan osannolikt bra. Och då är vi ändå bara alldeles i början av det här mästerskapet.

Egentligen kan man inte begära mer, det är så stort redan, men hur häftigt kan det inte bli om våra skidskyttar håller formen till stafetterna? Brrrr. . .

Sedan kan man inte låta bli att älska Wolfgang Pichlers personlighet. När han fick frågan om hur de ska fira den här dagen sa han lugnt: ”Fira? De får inte fira, de har snart nya tävlingar!”.

Men ni ledare då, hur ska ni fira? ”Jo, men vi går nog och tar några öl!”

Hur många svenska ledare hade vågat säga något sådant?

I övrigt var det väl en ganska avslagen söndag i OS. Storslalomen inställd – snart börjar det väl bli lite småpanik i det alpina lägret om inte vindarna lugnar sig – och damkronorna höll lekstuga med det koreanska hockeylaget, vilket var helt väntat (nu kommer härnäst den första riktiga värdemätaren mot Schweiz). Avancemanget från gruppen är redan klart, men efter matcher mot Japan och Sydkorea vet vi egentligen inte ett dugg om hur bra tjejerna är ännu.

Personligen passade jag också på att njuta av suveräna Chloe Kims uppvisning i damernas halfpipekval. Överlägsen är bara förnamnet.

Till sist några ord om femmans kvällssatsning ”Anja & Jessica”: Riktigt bra! Härligt med ett tjejbetonat koncept utan tonvikt på de sedvanliga medelålders gubbarna (nåja, med undantag för Adam Alsing som trots allt är en ganska kul sidekick med sina nördiga inslag). Anja Pärson är suverän, Jessica Almenäs proffsig som vanligt och Isabel Boltenstern fräschar upp programmet med lite skånsk dialekt. Patrick Ekwall kunde jag däremot ha varit utan. Det känns som om tiden har sprungit ifrån honom; det som kändes fräscht när han slog igenom i TV4 känns bara mossigt nu. Håll dig till skrivandet, Ekwall, där är du fortfarande vass.

En Halfv skiathlon. . .

Märkligt var bara förnamnet. . .för det ska nog väldigt mycket till innan man bryter ett OS-race.

Per Elofsson som satt i studion har ju gjort det, men det var lite annorlunda omständigheter. Han försökte jaga en dopad omänsklig maskin vid namn Mühlegg en gång i tiden och gick in i väggen så det small om det.

Men Calle Halfvarsson, han var ju aldrig ens inne i matchen. Han sladdade bara runt i de bakre regionerna och gav sedan bara helt sonika upp. Hem till kaffet, liksom.

Det är svårt att bli riktigt klok på Halfvarsson, som nu snöpligt nog fick nöja sig med en halv skiathlon. Han har verkligen blandat urusla insatser med riktigt bra och det är klart, vi vet ju numera att han emellanåt dras med magproblem och luftrörsproblem. Men den här gången var det enligt uppgifter från landslagsledningen inget sådant. Inga medicinska problem alltså.

Bara helt slut på energi.

Vilket förstås kan hända, alla kan ha en dålig dag, men ändå – det var ju i dag han skulle vara på topp, det är detta han ska ha förberett sig på efter alla konstens regler. Då ska man väl ändå kunna fullfölja ett anständigt lopp om man inte är sjuk? Att bara kliva av sådär, det måste sticka rejält i ögonen på Emil Jönsson och andra som inte fick den där OS-biljetten.

Jag är rädd för att Calles problem finns på det mentala planet, att stressen, förväntningarna och ett självförtroende som fått mycket stryk av säsongens berg-och-dalbana fått honom att låsa sig. Har landslaget en mental tränare med sig så lär hen få jobba hårt under måndagen.

Det återstår väl att se om Calle kommer igen till sprinten. Man kan bara hoppas, inte minst för Calle Halfvarssons egen skull.

När det gäller de övriga svenska prestationerna i skiathlontävlingen på herrsidan så kan jag inte för mitt liv förstå hur Per Elofsson, landslagscoachen och även andra man hört uttala sig kan påstå att det var ett dåligt resultat.

Baserat på vaddå i så fall? Lastgamla meriter? Blinda förhoppningar?

Hela vintersäsongen har Hellner, Richardsson och de andra landat ungefär på de resultat de gjorde i dag. Emellanåt topp tio, visst, men placeringarna 12, 14 och 17 (Burman) är i min bok ungefär i paritet med förväntningarna. Bättre än så är inte de här blågula herrarna i dag.

Vill man så kan man tvärtom påstå att tre bland de 20 bästa är ett hyggligt besked inför stafetten. Om det nu inte varit för Calle förstås.

Herrlandslagets OS hänger i mångt och mycket på Calle Halfvarsson. Det är däremot inte så förtroendeingivande just nu.

Herrarnas skidskyttesprint var en mycket märklig historia, med storfavoriter som gjorde bort sig totalt och med en hyfsat oväntad prispall som toppades av tysken Arnd Peiffer, förmodligen lika förvånad som silver- och bronsmedaljörerna. Spännande och dramatiskt? Javisst. Det är just detta som är charmen med skidskyttet. För alla utom kanske just storfavoriterna som sköt bort sina chanser.

Den svenska resultatlistan var en ganska förväntad läsning även här, men med stort plustecken för junioren Sebastian Samuelssons topp 15-placering. Snacka om framtidshopp, liksom damsidans Hanna Öberg. Det är sånt här man vill se på ett OS. Antingen medaljfavoriter som håller, eller talanger som verkligen tar chansen att slå igenom.

Hoppas på mer av sånt framöver!

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 50
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×