Bästa vinterspelen någonsin

Det är klart att det kommer att kännas lite tomt några dagar nu när OS är över.

Men samtidigt blir det lite bättre nattsömn, vilket kan behövas. Man får ta det onda med det goda.

Hur som helst är det ett fantastiskt mästerskap att summera, faktiskt de bästa vinterspelen någonsin för svenskt vidkommande.

Inte när man räknar det totala antalet medaljer, men om vi räknar ihop de ädlaste valörerna, guld och silver, är det inget snack om saken. I helgen som gick förpassades nämligen Turin 2002 till andraplatsen i historieböckerna.

Det tackar vi framför allt lag Anna Hasselborg för, som förvaltade det svenska curlingarvet på damsidan på allra bästa sätt i OS-finalen.

Samtidigt som vi lider av att se legendariska curlingskippern Anette Norberg floppa i gren efter gren i Kanal 5-satsningen Superstars (ett ganska dumt beslut att låta sig förnedras där bland de betydligt mer atletiska motståndarna i en rätt usel programsatsning) har Anna Hasselborg tagit över drottningtronen. En lite märklig känsla, men fantastiskt för curlingsporten och mycket glädjande för alla oss som följer de olympiska spelen.

En extra fjäder i hatten också till damlaget som inte är lika etablerat som herrgänget i Lag Edin men som tog guldet, medan Niklas Edin tyvärr inte höll distansen ut i finalen. Kanske var det nerverna som satte krokben.

Eller så var det svårt att fokusera. Jag vet att jag hade haft rätt stora problem att hålla koncentrationen uppe om jag haft Super Mario som motståndare. . .(se den numera berömda twitterbilden intill). USA-lagets skipper har nästan gjort mer succé som Mariokopia än för sitt curlingspelande.

Men hur som helst var silvret minsann inte så illa det heller, eftersom det är den största OS-framgången på herrsidan. Det får vi – och Edinlaget – vara nöjda med.

Tremilen avslutade spelen som äventyret började, med en svensk medalj. En ganska vacker inramning får man ju säga. Men den här gången blev det inte guld, utan brons. och inte Charlotte Kalla utan överraskande nog Stina Nilsson.

Visserligen hade man ju unnat Kalla att få rama in OS i Pyoengchang själv, men det är ganska kul med en överraskning också. Jag ska villigt erkänna att jag inte trodde ett dugg på Stina Nilsson i en tremil. Dels för att hon i huvudsak är sprintspecialist, dels för att hon faktiskt inte imponerat i distansloppen den här säsongen. Vi har inte riktigt sett den utvecklingen i hennes repertoar. Förrän just den här morgonen. Riktigt kul!

Självklart blev det också en extra krydda att hon inte förstod att hon körde för bronset och inte fick kläm på det förrän hon var i mål. Men att hon inte riktigt trodde på rapporterna i spåret köper vi, eftersom ledarna ju försökte lura Calle Halfvarsson tidigare under mästerskapet. Kanske trodde Stina att de försökte sig på samma trick den här gången. Det gjorde de alltså inte. Det var en konkurrent som hade kört fel. . .

Marit Björgen som vinnare var på sätt och vis en stark upplevelse det också. damskidåkningens superstar som nu (med största säkerhet) fick sätta punkt för sin olympiska karriär med ett tremilsguld. Det var hon värd.

Kalla? Hon var uppenbarligen inte nöjd med sina skidor och är det något man kan kritisera när det gäller längdskidorna i OS så är det väl vallateamets ojämna insats. Och lite undrar man ju hur det kunde komma sig att skidskyttarna alltid hade superbra skidor, medan längdåkarna hade problem vissa dagar. Pratar inte vallateamen med varandra?

Charlotte Kalla lämnar ändå Pyeongchang som spelens största svenska stjärna. Inte ohotad på toppen längre, men ändå.

Annars då?

Trots de otroliga framgångarna på damsidan för längdlandslaget har jag ändå haft störst behållning av skidskyttelandslagets OS-succé. På topplistan över mest underhållande insatser placerar jag tveklöst Hanna Öbergs chockguld, herrlagets stafettguld och damernas silver med Hanna Öbergs magiska slutsträcka. Och Sebastian Samuelssons silverskräll förstås.

Sedan kommer självklart Charlotte Kallas guldryck i den inledande skiathlonen och Stina Nilssons sprintguld.

Slalomgulden ska heller inte underskattas, de var definitivt häftiga de också. Hansdotter och Myhrer som fick kröna långa karriärer med att kliva överst på pallen.

Men skidskyttet är det jag kommer att minnas mest. Det är alltid extra kul med överraskningar.

På minuslistan? Calle Halfvarssons genomusla OS förstås och Anna Haags dito på damsidan, trots att hon fick lämna med en stafettmedalj.

De bedrövliga insatserna av båda hockeylandslagen. Trots att det var en skräpturnering.

Men inte ens hockeyn, Calle och Anna kommer i närheten av det trista magplasket i extremgrenarna. Slopestyle, big air och allt vad de heter. Vi hade som vanligt hoppats på ett genombrott eftersom det ofta pratas om starka svenska insatser i X Games. Men icke. De var inte ens i närheten. Och värst av allt – ingen av de aktiva verkade bry sig särskilt mycket heller.

Jag kan inte säga att jag blev särskilt taggad på att följa dem om fyra år efter detta.

Men skidskytttet kommer jag att sitta klistrad vid under resten av säsongen. Den saken är klar.

 

Kungen, Myhrer och drottning Hanna

Vilken fantastisk svensk OS-dag. Igen.

Trots kungen, alltså.

Det var ett fasligt tjat före torsdagens tävlingar om att kungens närvaro var en jinx för de svenska aktiva. Att det brukar gå dåligt när han är på plats, vilket han aviserade att vara både under slalomen och skidskyttet.

Så då kan vi släppa den saken nu. Spöket är bortjagat. Kungen kan andas ut.

Tacka André Myhrer för det.

När vi ändå tackar honom för – och gratulerar till – OS-guldet.

Ännu en av många underbara sannsagor under dessa spel i Pyeongchang. Myhrer, som i sitt fjärde och kanske (förmodligen) sista OS äntligen fik sätta pricken över i:et och ställa sig överst på pallen.

Det är när sådant händer som man verkligen förstår hur magisk idrotten kan vara, med sina hjärtevärmande sannsagor som för alltid kommer att finnas kvar i minnet.

Självklart väckte Myhrers framgång också gamla minnen. Minnen från en tid då det stod en tjock-teve i varje klassrum, en teve som man i vanliga fall bara irriterade sig på, eftersom den användes till att visa ruskigt sega och tröttsamma program i utbildningssyfte. Men då och då när den sattes på innebar det att vi slapp en stor del av lektionen, kanske rentav hela.

Det var när en viss Ingemar Stenmark åkte och hela nationen stod stilla.

Senast en manlig svensk alpinist vann ett OS-guld var jag 13 år och stod förmodligen i ett klassrum i Lund och kollade. Det var, förstås Ingemar Stenmark.

Nu har vi ett nytt guld, i slalom. Det tog sin tid. Kanske tar det lika lång tid innan det händer igen, Myhrer lär i varje fall knappast upprepa den bedriften då han mest troligt inte är aktiv en hel olympiad till.

Så det gäller minsann att njuta.

Det här mästerskapet har varit fullt av sagolik idrottslig rättvisa för oss svenskar. Eviga tvåan Frida Hansdotter fick äntligen vinna. Stina Nilsson fick sin stora revansch för favoritfallet (i dubbel bemärkelse) i den där VM-semifinalen. Och nu alltså Myhrers triumf.

Men det har också bjudit på fantastiska genombrott och oväntade idrottsbragder.

Räkna till exempel med att en viss Hanna Öberg kommer att bli en av årets kanske mest populära idrottstjejer i Sverige.

Först det där helt osannolika OS-guldet.

Sedan fortsatt jämna och starka prestationer strax utanför pallen.

Och nu då. En fullständigt mirakulös upphämtning till OS-silver för det svenska stafettlaget på damsidan.

Jag ska villigt erkänna att jag var på väg ut på hundpromenad flera gånger under tävlingen. Men så sköt ju Anna Magnusson plötsligt en riktigt bra serie och det fanns ett litet mikroskopiskt hopp kvar, samtidigt som jag ville se om sympatiske och legendariske norrbaggen Ole Einar Björndalens (som inte blev uttagen i den norska OS-truppen) nya flickvän Darja Domracheva skulle ta hem guldet.

Det gjorde hon ju.

Men ännu bättre: Hanna Öberg svarade för en helt galen upphämtning. Sköt tio snabba träff, åkte fort i spåren och körde hem OS-silvret till sina hårt kämpande lagkamrater, som hade det så svårt där ute på skjutvallarna men som aldrig gav upp och på något mirakulöst sätt undvek straffrundor.

Hanna Öberg. Vilken OS-hjälte.

Det är något med skidskyttetjejer som gör att de går hem i de svenska stugorna, att de går rakt igenom teve-rutan. Minns Magdalena Forsbergs många Jerringpris. Nu har vi fått en ny ”Magda”. Jag skulle inte bli ett skvatt förvånad om Hanna Öberg tar hem Jerringspriset 2018.

Och skulle hon ta hem bragdguldet också så kommer jag inte att protestera.

Om inte för guldet, så för sin nästan omöjliga silversträcka i stafetten. En minut efter när hon gick ut. alltså. Nästan obegripligt.

Sverige har förresten ytterligare en medalj säkrad, efter Lag Edins uppvisning i curlingsemifinalen.

Det kan mycket väl bli ännu ett guld.

Det är inte över ännu i Pyeongchang.

Kalla & Stina vänder trenden

Det roliga var snabbt över.

Förväntningarna hade ju byggts upp enormt inför skidskyttets mixedstafett. Både hos oss åskådare och bland de aktiva, gissar jag.

Det kan också ha varit det som fällde laget till slut.

Det är en sak att komma från ingenstans och överraska, en annan att som ett tämligen orutinerat och ungt lag gå in med egna och hela nationens medaljförväntningar i ryggsäcken.

Men om man ska hitta något positivt att plocka fram efter Mona Brorssons genomklappning i det andra skyttet. . .och ja, de andra gjorde ju heller inga övermänskliga insatser även om de tog sig runt hyfsat stabilt, så är det att det ger oss lite perspektiv. På de fantastiska insatserna tidigare under mästerskapet.

Konkurrensen är mördande hård. Marginalerna extremt små. Att kriga om medaljerna i den här sporten handlar om att ta sig igenom ett extremt litet nålsöga.

Det räcker ju egentligen att tänka på de stackars tyskarna som såg ut att gå mot en säker seger långt in på loppet, men som till slut inte ens fick medalj efter att tidigare guldmedaljören (!) Arnd Peiffer, skjutit bort sig.

Det visar också hur enormt stort det var när Hanna Öberg tog sitt OS-guld. Det gör hennes guld och, självklart, Sebastian Samuelssons silver, ännu häftigare.

Apropå Hanna Öberg så skötte hon sig alldeles utmärkt igen i mixedstafetten. Inte ett dåligt lopp hittills under spelen. Imponerande.

Nu ska vi komma ihåg att skidskyttetävlingarna ingalunda är över ännu. Vi har två stafetter kvar att se fram emot och efter dagens reality check är det inte alls omöjligt att Wolfgang Pichlers lilla armé tar sig samman och överraskar igen.

Ingenting att räkna med, förstås, men samtidigt vet vi att både killarna och tjejerna är bra nog om allt klaffar.

Det har överlag varit några resultatmässigt magra dagar på sistone för svenskt vidkommande, lite av en baksmälla efter den första veckans totala eufori. I går (måndag) gick det mesta åt skogen, inklusive – oväntat nog – curlingmatcherna på både dam- och herrsidan. Riktigt dålig timing dessutom, eftersom det var dagen då det var lite mellandag både på längden och på höjden (alpint) vad gäller skidåkning och alla hemma i vårt avlånga land kollade in curlingen i stället. Klockren möjlighet till PR för den grenen, alltså. Men då kom alltså formsvackan. Typiskt.

Nu tror jag inte att varken Niklas Edin eller Anna Hasselborg brydde sig särskilt mycket om just PR-aspekten. De kommer helt säkert att dyka upp i medaljstriden ändå till slut och då finns alla chanser till PR-mässig såväl som sportslig revansch.

Och i morgon (eller i dag om du läser det här i papperstidningen) är det hur som helst slut på svackan. För Charlotte Kalla och Stina Nilsson ska ut igen. Tillsammans har de redan samlat på sig fem medaljer varav två guld och det ska väl till en kullkörning eller något annat oförutsett elände om de ska missa medalj i teamsprinten. Guld är det förstås svårt att ta ut i förskott, särskilt som Björgen & Falla känns som ett riktigt tungt lag att slå, men visst tusan ska det bli svensk medalj igen.

Hellner & Halfvarsson känns emellertid inte som ett lag man vill luta sig mot när det blåser i detta mästerskap, men vem vet? De kanske sporras av revanschlusta och av tjejernas enorma framgångar.

Hur som helst tror jag att vi efter de senaste tre mellandagarna nog kan börja ställa in oss på en hyfsat bra blågul avslutning på spelen i Pyeongchang. Det finns gott om medaljmöjligheter kvar. Och  åtminstone ett par starka guldkandidater. Lag Edin i curlingen och Sandra Näslund i skicrossen.

Bara att omtag, som skidskyttarna brukar göra efter ett par bommar, och ställa in siktet på nytt.

Men hockeyn är jag faktiskt lite orolig för nu när Sverige lottades mot Tyskland i kvartsfinalen. Med turneringens premiärmatch i färskt minne, då Tre Kronor vann med 1-0 efter att tyskarna haft fyra eller fem ramträffar under matchen och alltså med lite flyt faktiskt kunde ha vunnit matchen med typ 4-1.

Det finns två möjligheter nu. Att tyskarna får revansch. Eller att kronorna spelat ihop sig ordentligt och visar var skåpet ska stå med god marginal.

Jag säger som Jack Reacher brukar säga i Lee Childs böcker: ”Hope for the best, prepare for the worst”.

Den stora blåsningen

OS i Pyeongchang känns onekligen som den stora blåsningen.

Mest är det väl IOK, internationella olympiska kommittén, som borde känna sig blåst.

Framför allt på grund av publikfiaskot, de minst sagt usla inramningarna kring spelens olika event. Enligt uppgift hade sydkoreanerna lovat massvis med publik, men uppslutningen är skandalöst dålig.

Men också i ordets rätta bemärkelse – de hårda stormvindarna som håller på att förstöra hela den alpina delen av spelen.

I dag ställdes både slalomen och skidskyttet in på grund av för hårda vindar. Skidskyttet drabbades visserligen för första gången, men de alpina utövarna har inte kunnat komma igång ännu trots att vi snart är en vecka in på spelen. Det är väldigt nära total panik och jag led verkligen med Anja Pärson som satt där i sitt studioprogram med rosamålade naglar, för att stötta Frida Hansdotter, och hoppades på att äntligen få snacka igång sin egen huvudidrott i OS.

Det fick hon alltså inte. Den här gången heller.

Nu pratas det om att vindarna ska mojna och att vi får se både herrar och damer i backarna natten till torsdag.

F-n trot, liksom.

Men hoppet är väl det sista som överger människan.

Det är självklart svårt att råda över vädrets nycker, men tänk om det brukar vara så här vid rådande årstid kring Pyeongchang? Man kan bara hoppas att en rejäl analys av väderförhållandena gjordes innan Sydkorea fick vinterspelen.

På grund av blåsten har det varit lite av en mellanakt för svenskt vidkommande. Lag Edin har visserligen sopat banan med både Danmark och Sydkorea i curlingarenan, men det är mest en uppvärmning inför vad som komma ska. Edin och hans gäng ställs väl egentligen inte på riktigt prov förrän det så småningom är dags för final. Mot Kanada. Lite så känns det, med tanke på att vi trots allt pratar om ett curlinglag som varit världsledande de senaste åren.

Även det lite mer orutinerade damlaget har dragit igång sina kvastar och vunnit en match. Vackert så.

Däremot misslyckades damkronorna med att besegra Schweiz i hockeyturneringen. Jag hade det lite på känn. De gjorde ingen toppmatch trots att det nu var första riktiga värdemätaren och därmed kan faktiskt OS-turneringen vara över för svenskt vidkommande. Nu väntar nämligen troligtvis (inte klart när jag skriver detta) Finland i kvartsfinalen och då är det nog tack och adjö.

På sätt och vis är det ganska väntat i så fall. Leif Boork har inte lyckats utveckla det här laget alls de senaste åren och lite känns det som om att ju fortare vi får en ny förbundskapten desto bättre.

Jag tror inte att någon av spelarna kommer att sakna honom. . .

På herrsidan har turneringen startat med riktiga praktstkrällar. Slovenien och Slovakien piskade USA respektive Ryssland. Eller ja, OAR som de ju kallas i detta mästerskap.

Jag vet inte om vi ska ta det som ett utslag för att favoritnationerna inte orkat tagga upp riktigt än, eller som ett slutgiltigt bevis för att den här hockeyturneringen inte är något annat än ett trist jippo med B-lag (om man ska vara snäll) eftersom NHL-proffsen inte är med.

Det enda man kan vara säker på är nog att Kanada kommer att ta den på allvar. Kanske hade det varit lika bra att ge kanadensarna sina guldmedaljer direkt?

Nåja, vi får väl se.

Nu håller vi väl tummarna för att vindarna vänder. På riktigt alltså.

Nu vill åtminstone jag se lite aktivitet i den alpina delen av OS.

Och så har vi ju en ny guldchans i damernas millopp på längdskidor.

Kalla ska ju ut och lufta sig igen.

Det är väl bara Björgen som kan hota.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 50
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×