Välförtjänt och hjärtevärmande

Den svenska känslostormen tycks aldrig ta slut i Pyeongchang.

Mitt i stormens öga stod Frida Hansdotter och var hur lugn som helst.

Medan folk runt omkring jublade som galningar, så man fick dra ner ljudet på teven, medan Anja Pärson bröt ihop fullständigt så att glädjetårarna sprutade – då stod hon där, Frida, i målområdet och såg mest generad ut. Glad, men lite besvärad, liksom.

Det säger en del om den här fantastiska slalomtjejen.

Alltid bra. Alltid fokuserad. Men fram tills i dag den ständiga tvåan.

Nu tog hon till slut det där efterlängtade guldet, fick stå överst på en OS-pall, hade nått sina drömmars mål.

Och då var det som om hon aldrig gjort något annat än vunnit mästerskap. Så samlad. Så cool.

Inte ens en tår på prispallen under nationalsången, bara ett enda jättestort lyckligt leende. (Medan man själv satt i soffan och fick lite fukt i ögonvrån).

Hon strålade helt enkelt av det som kallas star quality.

Äntligen rätt tjej på rätt plats,liksom.

Men så har hon ju haft koll på under väldigt långt tid att hon faktiskt är så här bra. Att hon hade det inom sig. Att förr eller senare borde det ge utdelning. Att marginalerna någon gång rimligtvis borde vara på hennes sida.

Nu kom belöningen, när Mikaela Shiffrin hade en dålig dag, vilket kanske också var lite förväntat efter storslalomguldet och uppståndelsen efteråt som hon förmodligen aldrig hann hämta sig helt ifrån på grund av det tajta schemat.

Frida Hansdotter – olympisk mästare. Så välförtjänt och så hjärtevärmande kulmen på en fantastisk bra karriär. Rena rama sannsagan.

Nu är hon för alltid en av de stora i svensk alpinsport och inskriven på en plats i historieböckerna som funnits där länge och bara väntat på att få fyllas i. Nu är sagan komplett och om det blir fler kapitel framöver, det blir säkert några till, så är det liksom en ren bonus.

För det svenska alpina laget var det förstås det absolut bästa som kunde hända. De har inte haft några större förväntningar på sig egentligen, kanske som bäst en eller två medaljer. Ett guld var det väl ingen som på allvar ens vågat hoppas på. Snacka om att det kommer att lyfta Olsson och Myhrer inför herrarnas tävlingar. Och oj vad spännande lagtävlingen kommer att bli.

För ingen behöver tvivla på att Frida Hansdotter kommer att kunna behålla fokus. Hon har ju, hittills, verkat helt oberörd av sin enorma framgång i den kanske mest prestigefulla svenska grenen, sedan Ingemar Stenmarks tid.

Fjärde OS-guldet, alltså. Det är snudd på överväldigande. Förmodligen lite svårt att ta in för de flesta av oss som alltid har vinterstudion på om helgerna. Hanna Öberg fanns ju inte med i beräkningarna, inte på några som helst listor. Frida Hansdotter trodde man ju inte riktigt på fullt ut just på grund av Mikaela Shiffrin. Medalj, visst. Men inte guld.

Över förväntan alltså, med en dryg vecka kvar av mästerskapet.

Var ska det här sluta?

Herrarnas 15 kilometer i längdspåren var däremot en helt odramatisk historia, än en gång ett lopp med förväntade svenska resultat. Hellner (åtta), Halfvarsson (nia), Rickardsson (elva) och Jens Burman (19:e) kom i mål ungefär där de förväntades komma i mål.

Finns egentligen ingen anledning att varken gråta eller jubla.  Det enda man möjligen skulle kunna kritisera är de aktivas egna överdrivna självkritik efter loppet. Ingen av dem, med undantag för Calle Halfvarsson som dock varit tydligt ur slag sedan dag ett i Pyeongchang, har gjort något under säsongen som föranlett några högre förhoppningar.

I stället borde man ta placeringarna som en indikation på att det trots allt borde kunna vara en god medaljchans i stafetten.

Tre bland de elva bästa i dag, det är bara Norge som matchar det resultatet.

Så varför inte morska upp sig lite och försöka boosta självförtroendet inom laget i stället för att gnälla?

Undrar om inte de svenska tjejerna i OS-byn är betydligt bättre på att peppa och stötta varandra än vad killarna är. Det verkar onekligen så.

Dags att ändra på det?

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 50
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×