MFF helt under isen

Många med himmelsblå glasögon kommer väl att skylla på att Jo-Inge Berget och Anders Christiansen inte var med.

Men det håller inte.

Inte när man tjatat en hel säsong om att man har en så bred trupp. Inte när man sitter med miljonvärvningar som inte används på bänken.

Inte när man än en gång åker på stryk mot ett lag på nedre halvan av tabellen (något som fick klubben att sparka fjolårets tränare Allan Kuhn).

Inte när man gör ett defensivt byte när huvudproblemet är att det är offensiven som inte fungerar.

Om inte MFF haft en nio poängs ledning  – den kan krympa till sju i morgon – så vete fasiken om inte Magnus Pehrsson fått kicken på stående fot efter dagens förlust i Örebro.

Det var en rakt igenom usel insats av Malmö FF.

Som många gånger förr den här säsongen så var defensiven inte bra nog. MFF släpper in för lätta mål. Ändå satt tunga nyförvärvet Bonke Innocent på bänken.

Men framför allt var offensiven, som vanligt, alldeles för blek och för ineffektiv. Alexander Jeremejeff gjorde inte en människa glad och tyvärr gjorde inte lagkaptenen Markus Rosenberg det heller. Det borde oroa alla MFF-fans att Rosenberg faktiskt inte levererat alls efter sommaruppehållet. Om han inte lyfter sig rejält framöver så vete tusan om det är något att jubla över att han skrivit kontrakt för ytterligare en säsong.

Trots detta, att lagets forwards var otroligt bleka i 90 minuter, fick inte nyförvärvet Carlos Strandberg komma in förrän det var sju minuter kvar att spela. Märkligt. Magnus Pehrsson valde att byta in en mittback och flytta upp en högerback till mittfältet. Jag ska ärligt säga att jag inte förstod någonting alls av det draget.

Nu har MFF tre raka matcher utan seger. Man har tagit en enda poäng i tre matcher och då har man mött tabelljumbon och ett lag som låg ganska nära bottendramatiken. Dessutom bara kryssat mot ärkefienden IFK Göteborg hemma på Swedbank.

MFF är i fritt fall just nu. Frågan är om och hur det fallet ska hejdas innan det är alldeles för sent, innan det blir nerv i den allsvenska toppstriden igen.

Dags för Daniel Andersson att agera??

————————————–

Nu har jag sett två Skånederbyn i starten av Handbollsligan. I Helsingborg besegrade ett darrigt Lugi nykomlingen OV. Men min slutsats efter matchen var mer att det kommer att bli en tuff säsong för Lugi än att OV har kvalitet nog att klara kontraktet. Den som lever får se, heter det ju. Men Lugi verkar ha alldeles för lite krut på nio meter den här säsongen och jag undrar om det verkligen är så smart att fortsätta spela en av lagets få rutinerade stjärnor, Hampus Jildenbäck, i en kantroll. Är det inte bättre att skola om honom till att spela på nio meter? Kantspelare har man ju faktiskt ganska gott om i truppen.

YIF kom undan med en hedersam förlust mot IFK Kristianstad, men låg ett tag under med åtta mål. Undrar om det inte blir HK Malmö som kommer att bli näst bäst i Skåne, efter Kristianstad, den här säsongen.

——————————————-

Hockeyexperten och exproffset Mikael Renbergs utspel om att det borde införas en lättare puck i damhockeyn måste vara årets mest korkade (eller kanske puckade) i svensk idrott.

Inte bara för att tanken förstås är helt befängd och idén snudd på kränkande för alla hockeytjejer  – men också för att Renberg helt tycks ha missat debatten om lättare bollar och mindre mål i damfotboll.

Trodde han verkligen att han skulle få gehör? Att han var något smart på spåret?? Herregud. . .

 

Sommarlov i serieledning

I examenstider ska man väl sätta någon form av betyg.

Det är inte helt lätt när det gäller Malmö FF våren 2017.

När de himmelsblå sprang ut från den fagra Stadsparksvallen i  en ljum lördagkväll hade de gjort det de skulle. De avslutade på topp, i serieledning och med ett spelsystem och en organisation som fungerar perfekt enligt plan.

Trygghet, stabilitet och konsekvens i spelet.

Men samtidigt också med väldigt små resultatmässiga marginaler i matcherna.

Lite som om man väntat med att plugga till dagen innan tentorna och sedan lyckats skriva godkänt med en enstaka poängs marginal varje gång.

En examen som inte går att protestera mot rent formellt. Men som inte på något sätt garanterar att det kommer att gå bra ute i arbetslivet, utanför den trygga skolmiljön.

Det är ungefär så jag tänker om MFF just nu, inför det som komma skall i kvalet till Champions League. När allvaret börjar.

För även om det absolut inte går att klaga på det allsvenska resultatet efter dussinet omgångar, så har det varit alldeles för små marginaler mellan succé och fiasko.

Likadant mot J Södra i lördagens match.

Den borde förstås ha varit avgjord i halvtid, så bra som MFF spelade, så många chanser som man skapade. Självförtroendet sprudlade och den första hälften av frågorna på tentan gick som en dans.

Magnus Pehrssons numera berömda algoritm som ska ge en fingervisning om hur matchen ”borde” ha slutat utifrån antalet skapade chanser visar, gissningsvis, att MFF i teorin vann matchen med 5-1, eller möjligen 5-2.

Men i verkligheten var det läskigt nära 1-1. Mot ett lag som faktiskt inte ska ha på övre halvan av tabellen att göra.

Man kan undra varför. Själv blir jag inte klok på det.

Att man missar avslut då och då är inget konstigt. Det gör även de allra bästa. Ingen är felfri. Men det har varit alldeles för många riktigt öppna och bra lägen som missats den senaste månaden. Pawel Cibicki har spelat riktigt bra, men lyckas inte peta in de allra mest uppenbara målchanser längre. Markus Rosenberg likaså. Flera av missarna mot Jönköping var rent ut sagt hårresande.

Samtidigt fick J Södra en riktigt het chans, ett fritt läge, och då dundrade en viss Kozica in bollen otagbart nära Johan Wilands vänstra kryss. Så där har det sett ut. Konkurrenterna har inte behövt särskilt många chanser.

MFF har för det mesta behövt en hel uppsjö för att lyckas peta in ett mål.

Uppenbarligen räcker det för att leda allsvenskan. Men det kommer garanterat inte att fungera på den internationella arenan.

Jag har skrivit det förr och jag påpekar det igen: I kvalet till Champions League och i ett eventuellt gruppspel bjuds det inte många chanser, kanske bara ett par riktigt bra per match. Då måste de sitta.

Var felet ligger vet de nog bara internt inom laget. Men det måste hanteras och lösas snabbt nu. För snart är det dags att visa att vårens ”studier” gett tillräckligt bra grund för att klara av den karga och hårda verkligheten utanför den allsvenska plaskdammens skenbara trygghet.

Betyget, ja.

Ska man gå på de nationella provens resultat så blir det ju VG, trots allt.

Det är svårt att undvika. Är man bäst i klassen så är man.

Men det betyder inte att betygsättaren kommer att sova gott om nätterna under sommarlovet.

————————————————————

Golfens Masters i Barsebäck är hittills en smått pinsam historia för svenskt vidkommande. Inte en enda blågul bland de tio främsta på leaderboarden.

Det hade varit okej för sisådär tio år sedan. Men inte nu. Inte när vi har världsstjärnor som Stenson och Norén på plats.

Jag vet att det är extremt svårt att prestera på beställning i en sport som golf. Särskilt som våra bästa spelare har massvis att stå i och ställa upp på när de gör ett av sina extremt få framträdanden på svensk mark.

Sånt som tar fokus från själva tävlingen.

Men det hjälper inte, det blir ändå en enorm antiklimax.

Nu är tävlingen förstås inte över ännu, men man ställer sig frågan om det verkligen är meningsfullt att de här gossarna kommer hem och riskerar att spela statistroller i ett ganska urvattnat startfält? Det kan knappast gynna den golfsporten och publikintresset.

Kanske vore det bättre om de nöjde sig med att komma hem som värdar för evenemanget i fortsättningen. För säkerhets skull. . .

Från frysbox till hjälteroller

Man kan ju undra ibland vad som rör sig i tankarna hos en tränare när spelare som inte haft något förtroende under säsongen plötsligt går ut och gör det som de andra inte klarar av – avgör en mycket viktig bortamatch.

A) Det där gjorde jag bra, nu gick de in och visade att de ville ta chansen och så har det gjort nytta att de stått utanför laget.

Eller:

B) Det var nog fel att inte tro på de där spelarna, de ska nog spela från start i fortsättningen.

Tipset är alternativ A.

Jag tror nämligen inte för en sekund att Felipe Carvalho kommer att starta när MFF har sina ordinarie backalternativ tillgängliga och jag är nästan lika övertygad om att Magnus Wolff Eikrem kommer att förpassas tillbaka till bänken i nästa match.

Om det är rätt? Ja det kan man tvista om. Personligen tycker jag inte det. Felipe Carvalho har egenskaper som är guld värda för laget både defensivt och offensivt. En sådan är att vinna luftrummet på fasta defensiva situationer. Det såg vi tydligt mot AIK. En annan är explosiviteten och styrkan på offensiva fasta och i lägen när laget måste satsa allt framåt mot slutet av en match. Carvalho har ju gjort den typen av mål förut.

När det gäller Magnus Wolff Eikrem vet väl alla vid det här laget vad jag tycker. En assistkung som han ska spela. Punkt.

Nu har han kommit in två gånger och smekt fram bollar som avgjort matcher och därmed fixat sex poäng. Hur många gånger ska man rädda laget innan man får tränarens förtroende?

Annars var det väl egentligen inte mycket att orda om kvällens match på Friends Arena. Än en gång tvingades MFF försöka lösa upp ett ultradefensivt försvar, än en gång såg man ut att gå bet trots bra spel men räddades på stopptid.

Det var en i det stora hela riktigt bra insats av hela laget och det mesta såg ut att fungera bra den här gången, förutom avsluten. Det är en svaghet som måste åtgärdas senast till Champions League-kvalet, för internationellt måste man ta de få chanser som bjuds. Där gäller det att vara klinisk och straffa motståndaren.

Pawel Cibicki är jag mest missnöjd med just nu. I en större liga än allsvenskan hade han varit bänkad vid det här laget efter alla missar på sistone och det om något borde ge honom en tankeställare om det nu är allt intresse från utlandet som stör honom. Kan han inte fokusera på att sätta sina chanser i MFF så kommer det att bli ett tufft uppvaknande ute i Europa. Då hjälper det inte att han är en fantastiskt begåvad spelare. En forward måste göra mål.

Alexander Jeremejeff är fortfarande inte bra nog för en allsvensk serieledare. Snart måste han växla upp ordentligt. Jag förstår inte vad Magnus Pehrsson tycker att Jermejeff tillför i dagsläget.

Jo Inge Berget är jag inte särskilt orolig för. Hans spelstil passar inte mot lag som spelar med köttmurar i försvaret. Han behöver större ytor att röra sig på. Han kommer mer till sin rätt mot internationellt motstånd. Det gäller egentligen även Wolff Eikrem.

Markus Rosenberg? Han är så pass klinisk för det mesta, numera, att han måste tillåtas en enstaka miss då och då.

Kanske är det ändå dags att värva en etablerad forward i sommar? Det känns i varje fall som en hyfsat god idé.

Segern mot AIK var nog riktigt, riktigt skön för alla i Malmö FF och för alla fans. Det hade inte varit snyggt att tappa serieledningen efter att ha torskat poäng mot några av lagets huvudmotståndare inför säsongen. Inte med de spelare klubben totalt sett förfogar över och de resurser som finns i kassakistan. MFF är för bra för att inte vinna allsvenskan 2017.

Förhoppningsvis gav den tränarstaben lite andrum efter all turbulens med skador, avstängningar och tappade poäng på sistone.

Men nu vill åtminstone jag snart börja se bättre utdelning offensivt. Då gör det heller inte något om det trillar in något slumpmål bakåt ibland som det nästan alltid gör  – och som det var ytterst nära att det gjorde även mot AIK.

För handen på hjärtat: Den här gången räddades laget av två spelare ur frysboxen. Det var kul, det blev en bra story. Men det är inte så ett lag som MFF ska bygga en framgångsrik säsong.

Pehrssons smekmånad är över

Smekmånaden för Magnus Pehrsson tog slut i dag, på Tele 2 Arena.

Det har varit på lut länge, och när poängförlusten kom mot Hammarby kan ingen säga att den kom som en överraskning.

Precis som så många gånger förut hade Malmö FF förtvivlat svårt att utnyttja sitt spelövertag mot ett defensivt motstånd. Som flera gånger tidigare lyckades motståndarna utnyttja det till att göra mål. Och exakt på samma vis som vi nu blivit vana vid var det inte en konsekvent spelidé eller briljant tränartaktik som räddade ett totalt fiasko, utan en spontan individuell prestation.

Den här gången av Anton Tinnerholm.

Den här gången finns det dessutom inga ursäkter, eftersom det var ett decimerat, försvagat Bajen som stod för motståndet.

Visst, MFF saknade också spelare. Men inte offensiva spelare. Ändå lyckades man inte omsätta bollinnehav och spelövertag i mål.

Något är alltså fel.

Jag har tidigare varit inne på att det är svårt att lyckas med en spelidé som bygger på bollinnehav om passningarna inte sitter. Då måste det finnas alternativ taktik att sätta in. Det tycks MFF anno 2017 inte ha.

Sedan är det förstås inte särskilt märkligt att spelet inte fungerar klockrent om man hela tiden mixtrar med laguttagningarna och inte låter de som ska göra jobbet få en chans att spela ihop sig ordentligt.

”Mittfältet fungerade inte som det ska” sa Magnus Pehrsson efter matchen. Tacka tusan för det. När hade laget samma mittfält två matcher i rad senast?

Kollega Ole Törner är inne på samma sak i sin MFF-blogg: Att i ett läge där flera ordinarie spelare redan saknas (i backlinjen) även låta två offensiva nyckelspelare vila känns inte som bra fingertoppskänsla. Dessutom var det inte särskilt länge sedan som ”AC” och Markus Rosenberg fick stå över. Ingen av dem behöver det i ett så här tidigt skede på säsongen. Särskilt inte AC som snarare tvärtom behöver matcher för att nå sin toppform.

Dessutom blev det fel spelare i fel match. Igen. Magnus Wolff Eikrem hade passat bra mot ett spelande lag som Östersund, där det bjuds ytor att manövrera i, men har visat tidigare att han inte kommer till sin rätt mot ett lag som spelar tokdefensivt.

Ändå satt han på bänken mot Östersund men spelade från start mot Hammarby.

Ett lag med bussen i straffområdet ska mötas med ett kreativt mittfält. Alltså borde AC ha spelat från start. Men Pehrsson valde den mer statiska och lättlästa duon Rakip och Lewicki.

Och Jeremejeff är fortfarande inte mogen att starta i ett lag som  Malmö FF. Det är åtminstone min åsikt.

Pawel Cibicki var inte särskilt bra heller. Det var en besvikelse. Men å andra sidan: När han nu fick spela på topp så fick han göra det bredvid en spelare som inte direkt hjälpte till.

Om Pehrssons MFF är på rätt väg? Jag tycker inte att vi har sett någon form av bevis på det. Det enda vi sett hittills är att det finns ganska många spelare i truppen som kan avgöra matcher eller rädda poäng. Men inte direkt som ett resultat av ett konsekvent sätt att spela.

Det kan förstås ses som en styrka att laget har en lång rad olika matchhjältar den här säsongen. Men det kan också vara ett bevis på att det inte finns någon väl fungerande spelidé. Och då är det illavarslande.

Det lär nämligen inte hålla i längden.

Nu måste MFF vinna hemma mot IFK Norrköping och helst kontrollera matchen både spel- och resultatmässigt. Något annat finns inte.

Annars tror jag att det kommer att börja blåsa kallt och hårt runt öronen på Magnus Pehrsson redan nästa vecka.

Vargen tillbaka i flocken

Ska man vinna på att vara spelförande så gäller det att ha ett bra passningsspel.

Speciellt i offensiven.

Det hade inte Malmö FF under ganska lång tid av matchen på Borås Arena. Inte tillräckligt bra i varje fall.

Det kunde förstås ha fungerat ändå, om inte Elfsborgs målvakt visat upp ett reflex- och fotarbete som kunnat få vilken handbollsmålvakt som helst grön av avund. Till och med Dan Beutler.

Men faktum är att Elfsborg långa stunder var bättre i passningsspelet och trots att MFF i en jämförelse spelare för spelare var (är) ett klart bättre lag, så syntes det inte på den snabba plasten.

Det ändrade sig när Magnus Wolff Eikrem kom in på planen. Assistkungen.

När det bjuds ytor – det gör det ofta mot ett lag som Elfsborg, det första MFF mött på ett bra tag som inte valt att ställa spelarbussen i sitt eget straffområde – så tar Eikrem dem direkt. Och här har vi en spelare vars passningar väldigt sällan är chansartade och levereras till fel adress.

Pang-pang så var segern fixad.

Och vargen har hittat tillbaka till flocken.

Det förvånade mig att Magnus Pehrsson väntade så länge med det bytet, ja han tvingades ju faktiskt till slut till det på grund av först Pa Konates och sedan Erdal Rakips skada.

Såg han inte det som alla vi andra såg?

Rakip, som visserligen gjorde en bra match på många sätt – men som absolut inte fick till det i de sista avgörande passningarna eller avsluten, är inte någon pålitlig poängspelare – inte ännu. Han kanske blir det så småningom, men då måste han lära sig att hantera snabba beslut i trånga lägen. Det gick inget vidare mot Elfsborg.

Och med Yotun som vänsterback tappade laget ett formstarkt och viktigt offensivt hot – ersatt av den defensivt lagde Lewicki.

Jag formligen skrek efter Eikrem en god stund innan Rakip tvingades linka av planen.

Men nu är det glömt för den här gången.

En poängspelare kom in och gjorde sina assistpoäng  – och MFF vann matchen.

Jag hoppas att Wolff Eikrem spelar även mot Östersund, som liksom Elfsborg är ett spelande lag som kan tänkas bjuda på ytor.

Målen då? Ja allt blir förstås enklare för forwards när de inte behöver göra allt själva utan blir serverade på silverfat. Pawel Cibicki tackade för det när han till slut – efter ganska många missar på senaste tiden – fick trycka in 1-0.

Det ska dock påpekas att hans ständiga och outtröttliga löpningar in i straffområdet var bidragande till att Wolff Eikrem hade någon att servera.

Cibicki gjorde det han är bäst på och det gav utdelning. Så visst ska han ha cred för målet.

Jo Inge Bergets 2-1 var en riktigt snygg, välriktad och otagbar nick. Men man såg också långa vägar att han trivs ihop med Eikrem, att det finns en magnetism mellan de båda ”baggarna. Han visste exakt var bollen skulle komma. Och Eikrem visste att Berget skulle befinna sig där den slog ner. Fantastiskt snyggt.

Markus Rosenberg blev utan mål den här gången – men var en av de bästa spelarna på planen. Som vanligt. Det är svårt att tänka sig att han ska lägga skorna på hyllan efter säsongen. Han är fortfarande alldeles för bra för det.

Elfsborg? Det hedrar tränare Haglund och laget att de väljer att spela sitt eget spel och verkligen försöka spela fotboll. Det kunde rent av ha betalat sig den här gången med lite tur. Men det känns lite för naivt ibland, särskilt mot Malmö FF. Man måste välja sina fajter. Efter 1-1 hade jag nog valt att försöka säkra hem poängen i stället för att fortsätta gå för seger.

Dags att lyssna på Rosenberg!

Markus Rosenberg har sagt att han helst spelar med Jo Inge Berget eller Pawel Cibicki på topp.

Det tycker jag med. Och flera andra kollegor som jobbar med att analysera fotboll.

Magnus Pehrsson behöver inte lyssna på oss. Men han borde nog lyssna på sin lagkapten.

Egentligen känns det lite ojuste att kritisera Pehrsson eftersom Jeremejeff faktiskt gjorde mål och fixade tre poäng. Men det ska inte vara någon räkmacka att vara tränare i Malmö FF, han har betalt för att tåla kritik.

Jeremejeff var inte bra. Inte tillräckligt bra för att platsa på topp i Malmö FF.

Han kan bli det så småningom, men är det inte ännu. För dålig bollkontroll och förstatouch förstörde ganska många anfallsförsök den här eftermiddagen.

Men framför allt passar han inte alls ihop med Markus Rosenberg på topp. Det såg vi inte minst när han gjorde 2-1 i en situation där båda var på samma yta och båda gick mot bollen för att avsluta. Nu blev det ju mål den här gången, men hur många anfall hade fått ett bättre resultat om uppspelen gått på Mackan istället för på Jeremejeff?

Jag låter den frågan hänga i luften.

Okej, jag förstår tanken, om den är att spela in Jeremejeff för framtiden. Kanske för att ersätta Rosenberg nästa år, eller för att öka hans värde för en framtida försäljning. Men då ska han väl hoppa in i matcher som MFF leder? Inte spela från start direkt när han egentligen inte förtjänat startplatsen.

Det borde ha varit Berget på topp (han var inte till sin fördel på kanten den här dagen) och vrålhete Yoshimar Yotun på vänsterkanten. Vi såg vilket oerhört lyft MFF fick när Yoshi sent omsider fick komma in – och det var Yoshi som spelade fram till segermålet.

Annars då? Tja, om MFF ska spela sig igenom bussar i straffområdet genom mycket bollinnehav och snabba passningar så måste passningarna vara 1) tillräckligt snabba och 2) ha en större precision. Annars blir det, som i den första halvleken, statiskt och svårt. Då krävs det att de bästa och mest kreativa offensiva spelarna är med och att rätt spelare är uttagna för att lösa upp knutarna.

Jeremejeff igen. Det duger inte att driva en sådan spelidé och samtidigt slänga in en spelare från start för att han bra på att ta emot bollar med kropp och stor nog att vara bra i luften. Det är att sända ut dubbla budskap till sina spelare. Där var det något som gick fel i planeringen.

En fråga till:

Erdal Rakip bidrog till scenförändringen med sin framåtanda och löpvillighet. Då undrar man ju varför Oscar Lewicki ens startade i en match där det på förhand stod skrivet med neontext på stora plakat runt hela landet att Örebro skulle ligga lågt som en ubåt med nästan hela laget och det behövdes ett så offensivt balanserat och kreativt mittfält som möjligt?

Jag kan inte säga att jag förstår mig på Magnus Pehrssons laguttagningar. Det känns lite som om han håller upp fingret i luften och känner efter hur vinden blåser – och chansar lite för mycket.

Men visst, så länge laget tar sina poäng samt ligger i topp och tack vare darriga konkurrenter som kryssar mot varandra dessutom rycker loss i toppen, så lär han ju komma undan med det. Vi får helt enkelt se hur det utvecklar sig.

Matchens mest värdefulla spelare? 

Utan tvekan Markus Rosenberg. Han är fortfarande ovärderlig för Malmö FF.

Matchens bästa spelare?

Pawel Cibicki. Den ende som försökte bryta mönster, hitta luckor och göra det oväntade. Han prickade ribban med ett volleyskott som var värt ett bättre öde och han var verkligen värd ett mål. Jag förstår att han surade lite på Mackan för att han inte fick sätta den där sista frisparken på mål. Men visst, laget går före jaget. Thats life.

Cibicki kommer snart att göra mål igen.

Två ägg kvar i Fågelholken

Det var två ägg kvar i Fågelholken efter MFF:s besök där alldeles nyss.

0-0 i Guldfågeln arena, alltså.

Det är förstås ingen katastrof för MFF:s vidkommande, absolut inte. Alla vet att det kan vara extremt svårt att få hål på ett lag som inte är intresserat av annat än att försvara sig – det har betydligt större favoriter än Malmö FF fått uppleva i fotbollens historia.

Men ändå. Jag måste konstatera att Magnus Pehrsson fått en ganska darrig start som ny himmelsblå tränare.

I dag blev det mesta fel. Att ställa över lagets båda bästa offensiva spelare, Markus Rosenberg och Anders Christiansen, var ett märkligt, onödigt och som jag ser det direkt farligt beslut. Av flera skäl.

Ett av dem ganska uppenbart: Det skickade ut signaler om att man tog lätt på motståndet, att det skulle bli en enkel match, att laget var bra nog ändå. Lite demoraliserande för de egna spelarna, direkt provocerande och energigivande för motståndarna.

Ett annat skäl är taktiskt: Att Kalmar FF skulle komma ut med bussen parkerad i straffområdet kunde även en sifferblind räkna ut. Då behövs det fler kreativa och lite listiga spelare för att lösa upp knutarna. Exakt sådana som Rosenberg och AC.

Behovet av att vila spelare och rotera i truppen finns säkert så småningom. Men redan nu, efter bara en handfull omgångar i allsvenskan efter en evighetslång vinter? Tveksamt. Särskilt som det tjatats, både internt inom klubben och externt bland många experter, om att Pehrsson inte satt spelet riktigt ännu och att det inte är färdigbyggt. Bättre att få maskinen att snurra som den ska först innan man börjar byta bland kugghjulen.

Sedan blev konsekvenserna inte så bra på planen. Pawel Cibicki och Jo Inge Berget är båda löpare och passar inte särskilt bra tillsammans på topp. Det såg vi hur tydligt som helst.

Oscar Lewicki och Erdal Rakip är ett alldeles för defensivt balanserat innermittfält mot ett försvarande lag som KFF. Det såg vi också hur tydligt som helst.

Nej, Pehrsson, det här blev inte bra.

Och om man nu ska rotera, varför tar man då inte ut en av de unga spelarna som verkligen behöver speltid för att växa i kostymen. Ja, jag tänker förstås på Mattias Svanberg. Han hade onekligen kunnat bidra med fart och kreativitet.

Till sist kan man ju också konstatera att det krävs riktigt hög klass på både spel och spelare för att lösa upp ett extremdefensivt motstånd. Den höga nivån såg vi inte hos MFF den här kvällen.

Det var alldeles för långsamt. Både vad gäller löpningar och bolltempo.

Det var alldeles för statiskt, stillastående.

Det var för dålig precision i passningsspelet och inläggsspelet.

Det är ingen katastrof att kryssa borta mot ett tokdefensivt motstånd.

Men det här var ändå en riktigt dålig match av Malmö FF – och av lagets tränare.

Det är bara att komma igen, för alla kan bättre än så här.

Bäst i dag? Anton Tinnerholm. En högerback.

Truppens kvalitet räddade Pehrsson

När det stod 1-2 på Swedbank Stadion var jag förbannad.

Jag menar, MFF hade egentligen bara två saker att tänka på mot Djurgården. Alla visste vilka det var.

1. Plocka bort Kim Källströms farliga passningar.

2. Se upp med de snabba omställningarna.

Det misslyckades kapitalt. Två gånger!

Varför? Var instruktionerna för dåliga?

Framåt var det det nya, snabba, passningsspelet som skulle luckra upp en tät defensiv. Det gick inte alls. Det blev för plottrigt och för stressigt för vissa spelare och MFF:s stjärnduo på topp, Rosenberg & Cibicki, fick snudd på ingenting att jobba med. Dessutom såg Rosenberg ovanligt nog ganska loj ut (åtminstone fram tills han började få riktigt bra passningar i slutet av matchen).

Att det ändå blev tre poäng till slut ska nog nye tränaren Magnus Pehrsson tacka sin breda och kvalitativa trupp för. När Magnus Wolff Eikrem kom in blev passningarna lite mer distinkta, lite hårdare och lite mer träffsäkra och Jo-Inge Berget bidrog med både offensiv tyngd och skicklighet. Sedan var det förstås en individuell prestation, ett sagolikt skott, av Yoshimar Yotun som frälste fansen.

Taktik och laguttagning kan alltså definitivt diskuteras. Den här gången räddades Pehrsson av att MFF-truppen innehåller så mycket individuell kvalitet att det räckte när matchplanen havererade.

Till MFF:s fördel ska nog påpekas att det kan ha varit det näst bästa laget i årets allsvenska som stod för motståndet. När Djurgården fått ihop alla detaljer i sitt spel kommer laget att bli mycket svårslaget framöver.

Tre poäng är dessutom alltid en förmildrande omständighet.

Och underhållningen kan nog ingen på Swedbank Stadion ha klagat på. Det var en intressant och händelserik fotbollsmatch.

——-

Det blir en femte och avgörande SM-kvartsfinal i handboll i Lunds arena på fredag. En häftig idrottsfest för alla som älskar sporten och håller på något av lagen.

Utsålt i ”biblioteket”?

Ystads IF lyckades än en gång vinna ett sekunddrama mot Lugi. Jag såg inte matchen och ska därför avhålla mig från att ha åsikter om den – men jag tror fortfarande att Lugi tar hem den här bataljen till slut tack vare den kvalitativa bredden i truppen. Och hemmaplansfördelen i den avgörande matchen.

Men YIF har onekligen revanscherat sig, med besked, för en säsong som annars varit sämre än väntat. Och om det inte skulle bli SM-semifinal har man avslutat med att bjuda sin hemmapublik på en härlig slutvinjett med seger i egna arenan. Det är säkert väldigt värdefullt för arbetet inför kommande säsong.

——

Att Brynäs nu har en matchboll i SM-finalen i ishockey stärker än en gång min tes om att SHL, den evighetslånga grundserien alltså, är en ren showbiz-produkt utan sportsligt värde.

Bevisföremål 1:

Växjö, som var totalt överlägset i grundserien, åkte ut som det sjöng om det mot åttondeplacerade Malmö Redhawks.

Bevisföremål 2:

Malmö Redhawks, som hade 3-1 i matcher mot HV71 i grundserien, var mer eller mindre chanslöst att hota samma lag i semifinalspelet.

Bevisföremål 3:

Brynäs, som faktiskt var ganska nära att tvingas till ”play-in” (åttondelsfinaler), växlade upp när det började bli allvar och är nu alltså ytterst nära att ta hem SM-guldet.

Frölunda ska vi bara inte prata om. . .

Jag såg alla Malmö Redhawks matcher i slutspelet, mot Luleå, Växjö och HV71. Och varenda en av dem var en mycket bättre hockeymatch än någon av de jag såg under grundseriespelet.

Hur länge ska det här serieupplägget, som självklart bara är ett sätt att tjäna så mycket pengar som möjligt, få fortsätta? Har svensk hockey verkligen inga bättre idéer?

När börjar publiken genomskåda farsen och sluta gå på seriematcherna?

Slutspelshockeyn har varit fantastisk idrottsunderhållning. Precis som den ska vara när det gäller något. Det  andra bara en tröttsam transportsträcka, för alla utom de stackars klubbar som krigar i botten för sin överlevnad och TV-pengar även kommande säsong.

—–

I lördags drog Greyhound Racing-säsongen i gång. För mig personligen en härlig krydda i tillvaron. Två segrar för familjens hundar smakade inte så tokigt det heller.

 

 

 

 

 

 

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 50
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×