Bravo Jägersro! Äntligen!

Jägersro tar steget in i framtiden och bygger en helt nya arena.

Vi har skrivit om det här.

Kollega Ola Axelsson har i morgondagens Skånskan även en krönika i ämnet.

Men som Jägersrobesökare sedan 1983 och travreporter på Skånskan i många år (med start som inhoppare för signaturen Nebo redan 1989) kan jag förstås inte låta bli att kommentera nyheten själv.

Kortfattat: Bravo, Jägersro! Äntligen!

Det här är onekligen en fjäder i hatten för såväl nuvarande ordföranden i Skånska Travsällskapet Kerstin Peterson-Brodda och hennes styrelse som för visionären och travtränaren Lutfi Kolgjini som tjatat länge om en 1400-metersbana som nästa steg i travsportens utveckling.

Redan när jag själv började träna (galopp)hästar på amatörnivå på 1990-talet så började jag känna att Jägersro var en otidsenlig och trist anläggning. För mycket asfalt/cement, för lite närhet till hästarna, för stora ytor och för lite aktivitet och publik för de stora ytorna.

Jag började tidigt tjata i mina spalter om att Jägersro behövde mer aktivitet, mer liv och rörelse, inte minst på publikplats. I slutet av 90-talet fick min då fyraårige son klippa bandet till Jägersros första lekplats som ett resultat av tjatet om att anläggningen behövde anpassas bättre till besökande familjer. Efter det började jag även efterlysa fler evenemang.

När debatten om galoppens vara eller inte vara på Jägersro rasade som värst för ett antal år sedan gick jag ut hårt och sågade styrelsen för Travsällskapet för att man avsåg att slänga ut en av de få aktiviteter som redan fanns på anläggningen. Det var fel väg att gå på 2000-talet när trenden utvecklats till att fylla alla arenor med så mycket aktivitet som möjligt. Inte bara för att  maximera intäkterna utan även för att etablera arenan som en viktig mötesplats i lokalsamhället. Det blev en del hårda ord där.

Därför är det inte mer än rätt att jag nu hyllar de krafter som nu bestämt sig för att modernisera den anläggning som jag och många med mig har ett starkt band till.

Det handlar förstås inte bara om att man nu är först i svensk travsport om att anlägga en 1400-metersbana som i stället för de klassiska ovalerna är betydligt skonsammare för våra tävlingshästar och som på kuppen kommer att göra loppen betydligt mer spännande att se – förutsatt att man kompletterar med tekniska hjälpmedel som låter publiken följa all action längst vägen, även längst bort och vid dimmiga förhållanden.

Det handlar heller inte bara om att det blir mer modernt och gemytligt för publiken med en tätare atmosfär och en större närhet till sporten.

Det jag gillar kanske allra mest är konceptet ”multisportarena” som nu lanserats.

För det är klart att en levande evenemangsarena ska kunna bjuda på lite av varje och helst varje dag! Det ska alltid hända någonting spännande på Jägersro, aldrig stå tomt och öde.

Kanske är det rentav dags för Travsällskapet att tillsätta en fristående ledningsgrupp för Jägersro Arena, skild från sällskapets renodlade travfokus, för att optimera bruket av anläggningen och tillvarata alla möjliga samordningsvinster.

Jag har alltid uppskattat visionärer och nyskapare. Det var bra länge sedan den senaste inom hästsporten i Malmö, Hugo Åberg, levde och verkade. Under tiden har mycket nytt hänt i Malmö  inom sportens värld bland annat Percy Nilssons storsatsning på Malmö Arena och Malmö FF-satsningen på Swedbank Stadion. Det var onekligen hög tid för en ny kraftsamling även på hästsidan.

Nu är det steget taget och i framtiden kommer Kerstin Peterson-Brodda och hennes styrelse att ha sin givna plats i historieböckerna.

Det applåderades inom sällskapet när beslutet klubbades. Jag adderar en extra personlig applåd även här.

Fantastisk silverkväll i Göteborg

Så det blev inte EM-guld.

Men vem bryr sig egentligen? I det här sammanhanget är silver i lag en enorm framgång, ett fantastiskt resultat. Guld hade varit nästan overkligt. Silver är faktiskt snudd på bragdartat.

Jag har nog alltid varit en ridsportsfantast. Sedan barnsben. I övre tonåren blev intresset ännu större när jag träffade en tjej som själv var aktiv inom grenen och jag minns tydligt kvällar framför tv:n när man satt och hoppades att en svensk –  på den tiden oftast Peter Eriksson – skulle ta sig runt felfritt i en världscuptävling. Vi pratar tidigt 1990-tal och det hände inte inte särskilt ofta. Eller – det hände nästan aldrig.

Medaljer på mästerskap var en total utopi.

Nu har vi en vecka bakom oss med svenskt lagbrons i EM i fälttävlan, svenskt lagbrons i EM i dressyr och nu alltså EM-silver för hoppningens landslag. Vilken sagolik utveckling! Klart att man njuter!

Henrik Stenson, golftstjärnan, kallas ofta för Iceman. Men jag vet inte, jag skulle säga att Peder Fedricsons iskyla ligger bra mycket närmare den absoluta nollpunkten. −273,15 °C  för er som inte har koll. Vilken fantastisk idrottsman han är. När han red in på banan visste han att ett enda litet nedslag skulle innebära att medaljerna var borta med vinden. Men han levererade som vanligt numera på sin sensationellt duktiga All In.

Han räddade landslaget. Med sin nollrunda höll han sig kvar i ledningen individuellt och fixade silvret till ett lag som darrat rejält den här avgörande laghoppningskvällen. Malin Baryard-Johnsson (floppade totalt med en Cue Channa ur balans) och Douglas Lindelöw (inte marginalerna på sin sida) hade inte lyckats följa upp Henrik von Eckermans fina runda. Så allt hopp stod till Peder Fredricson. Snacka om tung press på de axlarna. Men det tycktes inte bekymra honom ens lite.

Själv såg han inte ut att vara särskilt berörd. Medan lagkamraterna nästan skämdes vid intervjupodiet klev han bara fram och sa att han ju visste förutsättningarna så det var bara att rida in och fokusera. Som om det var den smalaste sak i världen. Piece of cake, liksom.

Snacka om vinnarskalle.

Och guldchansen har han ju kvar, individuellt. Det måste vara tufft för konkurrenterna att veta att det är han som går sist ut. Iceman. Som inte har petat ner ett enda mästerskapshinder sedan OS i Rio drog i gång förra sommaren. . .

Det är väl sju rundor på banan om jag räknat rätt.

Otroligt.

Kul också att se intervjun med världsstjärnan Rolf-Göran Bengtsson inför avgörandet. Med en skadad häst kunde han inte vara med den här gången. Men dessutom sa han extremt ödmjukt att han förmodligen ändå inte skulle ha platsat i det här skickliga svenska laget.

Det säger enormt mycket, både om RGB och om svensk hoppning just nu.

Med största säkerhet skulle han ha platsat. Men det spelar ingen roll i dag. Det som däremot spelar roll är att vi vet att bredden på toppen är ruskigt bra numera och det är nästan så att man får nypa sig i armen för att förstå att det är på riktigt.

Och ni som inte unnade Peder Fredricson Jerringpriset i vintras? Ni kan knipa igen. Och skämmas.

———-

Apropå hästar: travets Åby Stora Pris görs om till ett långdistanslopp, över 3140 meter, och hela travsverige gör vågen. Även jag.

Men jag undrar varför det tog så lång tid?

Jag tror det var typ tio år sedan som jag började skriva krönikor om att loppet borde göras om till lång distans, dels för att vi hade alldeles för få sådana lopp för högsta eliten, dels för att det skulle passa utmärkt som en första förövning inför det franska vintermeetinget och därmed förmodligen locka riktigt bra hästar från hela Europa. Och en bra test för svenska Prix d’Amerique-aspiranter.

Men in i det sista envisades Åbytravet med sitt tämligen hjärndöda koncept med två och oftast rentav tre heat över medeldistans.

Uppvaknandet tog tid. Men bättre sent än aldrig.

Travderbyt om drygt en vecka? Det går till en skånsk tränare.

Om inte Lutfi Kolgjinis Rajesh Face vinner så är livet bra orättvist. Vilken superstjärna den hästen är, apropå framtida svenskhopp i de franska storloppen.

Det gäller att vara på plats på Jägersro och se uppvisningen.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 50
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×