Bästa vinterspelen någonsin

Det är klart att det kommer att kännas lite tomt några dagar nu när OS är över.

Men samtidigt blir det lite bättre nattsömn, vilket kan behövas. Man får ta det onda med det goda.

Hur som helst är det ett fantastiskt mästerskap att summera, faktiskt de bästa vinterspelen någonsin för svenskt vidkommande.

Inte när man räknar det totala antalet medaljer, men om vi räknar ihop de ädlaste valörerna, guld och silver, är det inget snack om saken. I helgen som gick förpassades nämligen Turin 2002 till andraplatsen i historieböckerna.

Det tackar vi framför allt lag Anna Hasselborg för, som förvaltade det svenska curlingarvet på damsidan på allra bästa sätt i OS-finalen.

Samtidigt som vi lider av att se legendariska curlingskippern Anette Norberg floppa i gren efter gren i Kanal 5-satsningen Superstars (ett ganska dumt beslut att låta sig förnedras där bland de betydligt mer atletiska motståndarna i en rätt usel programsatsning) har Anna Hasselborg tagit över drottningtronen. En lite märklig känsla, men fantastiskt för curlingsporten och mycket glädjande för alla oss som följer de olympiska spelen.

En extra fjäder i hatten också till damlaget som inte är lika etablerat som herrgänget i Lag Edin men som tog guldet, medan Niklas Edin tyvärr inte höll distansen ut i finalen. Kanske var det nerverna som satte krokben.

Eller så var det svårt att fokusera. Jag vet att jag hade haft rätt stora problem att hålla koncentrationen uppe om jag haft Super Mario som motståndare. . .(se den numera berömda twitterbilden intill). USA-lagets skipper har nästan gjort mer succé som Mariokopia än för sitt curlingspelande.

Men hur som helst var silvret minsann inte så illa det heller, eftersom det är den största OS-framgången på herrsidan. Det får vi – och Edinlaget – vara nöjda med.

Tremilen avslutade spelen som äventyret började, med en svensk medalj. En ganska vacker inramning får man ju säga. Men den här gången blev det inte guld, utan brons. och inte Charlotte Kalla utan överraskande nog Stina Nilsson.

Visserligen hade man ju unnat Kalla att få rama in OS i Pyoengchang själv, men det är ganska kul med en överraskning också. Jag ska villigt erkänna att jag inte trodde ett dugg på Stina Nilsson i en tremil. Dels för att hon i huvudsak är sprintspecialist, dels för att hon faktiskt inte imponerat i distansloppen den här säsongen. Vi har inte riktigt sett den utvecklingen i hennes repertoar. Förrän just den här morgonen. Riktigt kul!

Självklart blev det också en extra krydda att hon inte förstod att hon körde för bronset och inte fick kläm på det förrän hon var i mål. Men att hon inte riktigt trodde på rapporterna i spåret köper vi, eftersom ledarna ju försökte lura Calle Halfvarsson tidigare under mästerskapet. Kanske trodde Stina att de försökte sig på samma trick den här gången. Det gjorde de alltså inte. Det var en konkurrent som hade kört fel. . .

Marit Björgen som vinnare var på sätt och vis en stark upplevelse det också. damskidåkningens superstar som nu (med största säkerhet) fick sätta punkt för sin olympiska karriär med ett tremilsguld. Det var hon värd.

Kalla? Hon var uppenbarligen inte nöjd med sina skidor och är det något man kan kritisera när det gäller längdskidorna i OS så är det väl vallateamets ojämna insats. Och lite undrar man ju hur det kunde komma sig att skidskyttarna alltid hade superbra skidor, medan längdåkarna hade problem vissa dagar. Pratar inte vallateamen med varandra?

Charlotte Kalla lämnar ändå Pyeongchang som spelens största svenska stjärna. Inte ohotad på toppen längre, men ändå.

Annars då?

Trots de otroliga framgångarna på damsidan för längdlandslaget har jag ändå haft störst behållning av skidskyttelandslagets OS-succé. På topplistan över mest underhållande insatser placerar jag tveklöst Hanna Öbergs chockguld, herrlagets stafettguld och damernas silver med Hanna Öbergs magiska slutsträcka. Och Sebastian Samuelssons silverskräll förstås.

Sedan kommer självklart Charlotte Kallas guldryck i den inledande skiathlonen och Stina Nilssons sprintguld.

Slalomgulden ska heller inte underskattas, de var definitivt häftiga de också. Hansdotter och Myhrer som fick kröna långa karriärer med att kliva överst på pallen.

Men skidskyttet är det jag kommer att minnas mest. Det är alltid extra kul med överraskningar.

På minuslistan? Calle Halfvarssons genomusla OS förstås och Anna Haags dito på damsidan, trots att hon fick lämna med en stafettmedalj.

De bedrövliga insatserna av båda hockeylandslagen. Trots att det var en skräpturnering.

Men inte ens hockeyn, Calle och Anna kommer i närheten av det trista magplasket i extremgrenarna. Slopestyle, big air och allt vad de heter. Vi hade som vanligt hoppats på ett genombrott eftersom det ofta pratas om starka svenska insatser i X Games. Men icke. De var inte ens i närheten. Och värst av allt – ingen av de aktiva verkade bry sig särskilt mycket heller.

Jag kan inte säga att jag blev särskilt taggad på att följa dem om fyra år efter detta.

Men skidskytttet kommer jag att sitta klistrad vid under resten av säsongen. Den saken är klar.

 

Skyttar med kulor av guld

Svenska skyttar med kulor av guld, motståndare som sköt blanka skott.

Lite så kändes det i det helt osannolika drama vi fick bevittna – och särskilt när Fredrik Lindström knäckte Emil Hegle Svendsen totalt i det sista stående skyttet, det som fixade ett historiskt svenskt OS-guld i herrstafetten i Pyeong-Pang.

Kungen var där förstås. Nu när det berömda slottsspöket är bortjagat tycks det ju bli medalj överallt där han är på plats.

Han var tydligen eld och lågor också. Bildligt talat, lyckligtvis.

Speakern på skidskyttearenan lär ha vrålat ”The king is on fire”. Första gången på bra länge vi haft en svensk kunglighet mitt i ett skottdrama och dessutom med lycklig utgång. Typ.

Vilket otroligt gäng vi har i skidskyttelandslaget. Silver för damerna i går, guld för herrarna nu. Medaljregn i värsta monsunklass.

Man kunde ana redan på första sträckan att något stort var på gång, när det på papperet svagaste kortet i laget, Peppe Femling, skötte sig hur stabilt som helst.

Sedan hade vi en viss Nelin, som inte ville åka hem från OS med mindre att han hade en likadan medalj som flickvännen Hanna Öberg med sig, en Samuelsson som fått sitt stora genombrott redan med det individuella silvret och vars självförtroende vuxit sig så stort att han utmanade självaste Johannes Tingnes Bö hela vägen till växlingen – och till sist rutinerade räven Lindström som självklart längtade efter att sätta kronan på verket på en lång karriär.

Det höll hela vägen. Det var rent av utklassning till slut.

Någonstans i utkanten av det svenska guldfokuset hann vi också notera att en viss Martin Fourcade sköt bort sig. Det är ingen lätt sport, det här.

Årets lag? Kanske, vi är trots allt bara inne i februari månad. Men att peta bort en viss Wolfgang Pichler från titeln årets ledare/tränare lär bli omöjligt.

Misstänker starkt att en viss elektronikkedja redan kontaktat honom som affischnamn.

Och vilket svenskt mikrobryggeri blir först med ölsorten ”Pichler”?

Den där statyn, den måste förstås också bli av. Om Sverige får ett vinter-OS någon gång vill jag se den på skidskyttearenan.

Guld igen, alltså. Och festen bara fortsätter. Under fredagen blev curlingdamerna, precis som herrarna, klara för OS-final. Lag Anna Hasselborg och lag Niklas Edin har redan sopat hem ytterligare två svenska medaljer och åtminstone Edin-gänget borde vara guldfavoriter i sin final.

Sydkoreaspelen är redan ett av de bästa någonsin för svenskt vidkommande. Det är bara ett guld kvar för att gå förbi Turin (sju guld, två silver) i kraft av fler silvermedaljer.

Det sätter saker och ting i perspektiv. Det är något helt extraordinärt vi får uppleva just nu.

Tack vare skidskyttegänget blev det också lättare att smälta Sandra Näslunds tunga medaljmiss i skicrossen natten till fredagen. Det var ju en sån där medalj vi nästan tagit ut på förhand. Näslund har ju varit så dominerande i världscupen under vintern och var förstås guldfavorit, men skicross är en gren med extremt små marginaler. Det ville sig helt enkelt inte i finalåket den här gången. Men Sandra får väl ta lärdom av Frida Hansdotter och André Myhrer och komma igen om fyra år. Hon är ju bara i början av sin karriär.

Hockeyturneringen fortsätter att bjuda på överraskningar. Tyska segern över Kanada är om möjligt en ännu större skräll än segern över Tre Kronor. Men liksom det blågula laget så har i kanadickerna sina bästa spelare i NHL. Något som knappast tyskarna lider lika mycket av. Trots det känns finalen OAR (Ryssland)-Tyskland som en närmast surrealistisk historia.

Nästan lika osannolik som ett svenskt stafettguld i skidskytte.

Kungen, Myhrer och drottning Hanna

Vilken fantastisk svensk OS-dag. Igen.

Trots kungen, alltså.

Det var ett fasligt tjat före torsdagens tävlingar om att kungens närvaro var en jinx för de svenska aktiva. Att det brukar gå dåligt när han är på plats, vilket han aviserade att vara både under slalomen och skidskyttet.

Så då kan vi släppa den saken nu. Spöket är bortjagat. Kungen kan andas ut.

Tacka André Myhrer för det.

När vi ändå tackar honom för – och gratulerar till – OS-guldet.

Ännu en av många underbara sannsagor under dessa spel i Pyeongchang. Myhrer, som i sitt fjärde och kanske (förmodligen) sista OS äntligen fik sätta pricken över i:et och ställa sig överst på pallen.

Det är när sådant händer som man verkligen förstår hur magisk idrotten kan vara, med sina hjärtevärmande sannsagor som för alltid kommer att finnas kvar i minnet.

Självklart väckte Myhrers framgång också gamla minnen. Minnen från en tid då det stod en tjock-teve i varje klassrum, en teve som man i vanliga fall bara irriterade sig på, eftersom den användes till att visa ruskigt sega och tröttsamma program i utbildningssyfte. Men då och då när den sattes på innebar det att vi slapp en stor del av lektionen, kanske rentav hela.

Det var när en viss Ingemar Stenmark åkte och hela nationen stod stilla.

Senast en manlig svensk alpinist vann ett OS-guld var jag 13 år och stod förmodligen i ett klassrum i Lund och kollade. Det var, förstås Ingemar Stenmark.

Nu har vi ett nytt guld, i slalom. Det tog sin tid. Kanske tar det lika lång tid innan det händer igen, Myhrer lär i varje fall knappast upprepa den bedriften då han mest troligt inte är aktiv en hel olympiad till.

Så det gäller minsann att njuta.

Det här mästerskapet har varit fullt av sagolik idrottslig rättvisa för oss svenskar. Eviga tvåan Frida Hansdotter fick äntligen vinna. Stina Nilsson fick sin stora revansch för favoritfallet (i dubbel bemärkelse) i den där VM-semifinalen. Och nu alltså Myhrers triumf.

Men det har också bjudit på fantastiska genombrott och oväntade idrottsbragder.

Räkna till exempel med att en viss Hanna Öberg kommer att bli en av årets kanske mest populära idrottstjejer i Sverige.

Först det där helt osannolika OS-guldet.

Sedan fortsatt jämna och starka prestationer strax utanför pallen.

Och nu då. En fullständigt mirakulös upphämtning till OS-silver för det svenska stafettlaget på damsidan.

Jag ska villigt erkänna att jag var på väg ut på hundpromenad flera gånger under tävlingen. Men så sköt ju Anna Magnusson plötsligt en riktigt bra serie och det fanns ett litet mikroskopiskt hopp kvar, samtidigt som jag ville se om sympatiske och legendariske norrbaggen Ole Einar Björndalens (som inte blev uttagen i den norska OS-truppen) nya flickvän Darja Domracheva skulle ta hem guldet.

Det gjorde hon ju.

Men ännu bättre: Hanna Öberg svarade för en helt galen upphämtning. Sköt tio snabba träff, åkte fort i spåren och körde hem OS-silvret till sina hårt kämpande lagkamrater, som hade det så svårt där ute på skjutvallarna men som aldrig gav upp och på något mirakulöst sätt undvek straffrundor.

Hanna Öberg. Vilken OS-hjälte.

Det är något med skidskyttetjejer som gör att de går hem i de svenska stugorna, att de går rakt igenom teve-rutan. Minns Magdalena Forsbergs många Jerringpris. Nu har vi fått en ny ”Magda”. Jag skulle inte bli ett skvatt förvånad om Hanna Öberg tar hem Jerringspriset 2018.

Och skulle hon ta hem bragdguldet också så kommer jag inte att protestera.

Om inte för guldet, så för sin nästan omöjliga silversträcka i stafetten. En minut efter när hon gick ut. alltså. Nästan obegripligt.

Sverige har förresten ytterligare en medalj säkrad, efter Lag Edins uppvisning i curlingsemifinalen.

Det kan mycket väl bli ännu ett guld.

Det är inte över ännu i Pyeongchang.

Kalla & Stina vänder trenden

Det roliga var snabbt över.

Förväntningarna hade ju byggts upp enormt inför skidskyttets mixedstafett. Både hos oss åskådare och bland de aktiva, gissar jag.

Det kan också ha varit det som fällde laget till slut.

Det är en sak att komma från ingenstans och överraska, en annan att som ett tämligen orutinerat och ungt lag gå in med egna och hela nationens medaljförväntningar i ryggsäcken.

Men om man ska hitta något positivt att plocka fram efter Mona Brorssons genomklappning i det andra skyttet. . .och ja, de andra gjorde ju heller inga övermänskliga insatser även om de tog sig runt hyfsat stabilt, så är det att det ger oss lite perspektiv. På de fantastiska insatserna tidigare under mästerskapet.

Konkurrensen är mördande hård. Marginalerna extremt små. Att kriga om medaljerna i den här sporten handlar om att ta sig igenom ett extremt litet nålsöga.

Det räcker ju egentligen att tänka på de stackars tyskarna som såg ut att gå mot en säker seger långt in på loppet, men som till slut inte ens fick medalj efter att tidigare guldmedaljören (!) Arnd Peiffer, skjutit bort sig.

Det visar också hur enormt stort det var när Hanna Öberg tog sitt OS-guld. Det gör hennes guld och, självklart, Sebastian Samuelssons silver, ännu häftigare.

Apropå Hanna Öberg så skötte hon sig alldeles utmärkt igen i mixedstafetten. Inte ett dåligt lopp hittills under spelen. Imponerande.

Nu ska vi komma ihåg att skidskyttetävlingarna ingalunda är över ännu. Vi har två stafetter kvar att se fram emot och efter dagens reality check är det inte alls omöjligt att Wolfgang Pichlers lilla armé tar sig samman och överraskar igen.

Ingenting att räkna med, förstås, men samtidigt vet vi att både killarna och tjejerna är bra nog om allt klaffar.

Det har överlag varit några resultatmässigt magra dagar på sistone för svenskt vidkommande, lite av en baksmälla efter den första veckans totala eufori. I går (måndag) gick det mesta åt skogen, inklusive – oväntat nog – curlingmatcherna på både dam- och herrsidan. Riktigt dålig timing dessutom, eftersom det var dagen då det var lite mellandag både på längden och på höjden (alpint) vad gäller skidåkning och alla hemma i vårt avlånga land kollade in curlingen i stället. Klockren möjlighet till PR för den grenen, alltså. Men då kom alltså formsvackan. Typiskt.

Nu tror jag inte att varken Niklas Edin eller Anna Hasselborg brydde sig särskilt mycket om just PR-aspekten. De kommer helt säkert att dyka upp i medaljstriden ändå till slut och då finns alla chanser till PR-mässig såväl som sportslig revansch.

Och i morgon (eller i dag om du läser det här i papperstidningen) är det hur som helst slut på svackan. För Charlotte Kalla och Stina Nilsson ska ut igen. Tillsammans har de redan samlat på sig fem medaljer varav två guld och det ska väl till en kullkörning eller något annat oförutsett elände om de ska missa medalj i teamsprinten. Guld är det förstås svårt att ta ut i förskott, särskilt som Björgen & Falla känns som ett riktigt tungt lag att slå, men visst tusan ska det bli svensk medalj igen.

Hellner & Halfvarsson känns emellertid inte som ett lag man vill luta sig mot när det blåser i detta mästerskap, men vem vet? De kanske sporras av revanschlusta och av tjejernas enorma framgångar.

Hur som helst tror jag att vi efter de senaste tre mellandagarna nog kan börja ställa in oss på en hyfsat bra blågul avslutning på spelen i Pyeongchang. Det finns gott om medaljmöjligheter kvar. Och  åtminstone ett par starka guldkandidater. Lag Edin i curlingen och Sandra Näslund i skicrossen.

Bara att omtag, som skidskyttarna brukar göra efter ett par bommar, och ställa in siktet på nytt.

Men hockeyn är jag faktiskt lite orolig för nu när Sverige lottades mot Tyskland i kvartsfinalen. Med turneringens premiärmatch i färskt minne, då Tre Kronor vann med 1-0 efter att tyskarna haft fyra eller fem ramträffar under matchen och alltså med lite flyt faktiskt kunde ha vunnit matchen med typ 4-1.

Det finns två möjligheter nu. Att tyskarna får revansch. Eller att kronorna spelat ihop sig ordentligt och visar var skåpet ska stå med god marginal.

Jag säger som Jack Reacher brukar säga i Lee Childs böcker: ”Hope for the best, prepare for the worst”.

Stafettsilver och gnällguld

Vilket fasligt gnäll det har varit på uttagningen av Anna Haag i stafettlaget.

Är det något vi svenska sporttyckare är riktigt bra på så är det uppenbarligen att hitta fel där det inte behövs. Bara för att ändå ha något att gnälla på, liksom.

Stafettsilver och gnällguld känns som en passande rubrik på denna OS-dag i Pyeongchang.

Som jag ser det var det svenska OS-silvret en fantastisk framgång. Att de svenska tjejerna skulle ha en hygglig medaljchans var väl ganska givet, men hur laget än hade tagits ut, hur loppet än hade körts så känns silver som maxutdelning.

Vi skickade ut en superstjärna, Charlotte Kalla, och tre tjejer som inte direkt rosat marknaden i distansloppen under vintern. Alltså ingen av dem. Inte Haag, inte Falk, inte Ingemarsdotter, faktiskt inte Stina Nilsson heller och bara glimtvis Ebba Andersson som trots allt bara är 20 år och fortfarande en påläggskalv.

Anna Haag var blek, hon tappade mark på en formlös Ingvild Flugstad Östberg, bara en sån sak. Men Hanna Falk hade förmodligen inte gjort det mycket bättre att döma av hennes distanslopp tidigare under säsongen.

Att Stina Nilsson sattes på den sista sträckan var för att hon skulle ha bäst chans att vinna en spurtstrid och den chansen fick hon, helt enligt plan – tack vare att även norskorna hade en genomklappning (Astrid Jacobsen). Men Stina har inte imponerat i distanslopp i år och att hon inte orkade rubba en sån gigant som Marit Björgen kan inte ha kommit som en chock för någon.

Kalla gjorde ett monsterlopp. Stina gjorde det riktigt bra som bjöd upp till kamp in i det sista. Ebba Andersson gjorde sitt jobb över förväntan. Anna Haag? Tja, hon presterade väl också i ärlighetens namn efter förväntan. Om någon trott något annat så måste det ha varit rena fantasier eller dagdrömmar.

Sverige tog silver. Det är minsann inget att rynka på näsan åt! Ännu en medalj i detta OS som håller på att bli en stor blågul framgång.

Bara att tacka och njuta.

Och hålla käften.

Skidskyttet blev också en underhållande tävling, tack vare Hanna Öberg som var med i medaljkampen ända till det sista skyttet där hon – förmodligen – blev lite stressad, fullt mänskligt med tanke på hennes orutin – och missade ett skott.

Men hon kom i mål som stark femma med mersmak och visade att framgångarna tidigare under spelen inte varit någon tillfällighet.

Öberg är i världstoppen för att stanna, räkna med det!

Sjua-femma-guld-femma.

Ruggigt facit av en OS-debutant!

Damkronorna blev utklassade av Finland och där fanns det all anledning till kritik. Det var alldeles för stora siffror, pinsamt stora.

Hockeyförbundet och Leif Boork som absolut inte lyckats med någonting alls som förbundskapten för ett damlag, får ta på sig skulden.

Bara att hoppas att nya förbundskaptenen kan vända skutan.

Märkligast i dag? Ester Ledeckas chockseger i Super G förstås. Men framför allt hennes vägran att visa sitt ansikte efter segern på grund av… att hon glömt sminka sig!? Herregud. Vilka signaler skickar det? Det är väl trots allt OS i vintersport, inte i utseendefixering?

Nästa fråga: OS-kväll med Jessica & Anja, eller Mello?

Med tanke på att vi lär riskera att få höra en faslig massa mer tjat om laguttagningen i stafetten tror jag trots allt att det blir Mello i stället för OS-gnäll. Den här gången.

Nya tag i morgon.

Ett totalt svenskt lyckokaos

Det borde resas en staty över Wolfgang Pichler. Någonstans i Sverige.

Han har hela paketet, liksom. Dels är han en extremt krävande tränare, som når otroliga framgångar. Dels bjuder han på sig själv.

Och glöm det där som antyds här och var, att det skulle finnas dopning med i bilden. Såna tränare håller normalt sett en betydligt lägre profil än vad Pichler gör.

Tro inte ett ögonblick att SOK eller skidskytteförbundet skulle ha plockat ”hem” honom igen om det fanns minsta lilla tveksamhet. Eller att IOK skulle ha godkänt hans deltagande i Sydkorea.

Det är säkert precis som han sa själv efter dagens guldmedalj. Med tårar i ögonen:

”Hård träning. Väldigt hård träning. Jag är demontränaren.”

Som sagt. Han bjuder verkligen på sig själv.

Och den elakt hårda träningen, men samtidigt kloka matchningen av talangerna, har såväl aktiva som deras föräldrar vittnat om.

För att inte tala om hans tidigare svenska guldmedaljörer.

Med det sagt så är det förstås Hanna Öberg som ska hyllas mest. Vilket race hon gjorde. Vilket skytte! Det var en fantastisk prestation och en skräll som kommer att eka väldigt länge inom svensk idrott.

Bragdguldet? Tja, hon borde lätt vara en kandidat i varje fall. Särskilt med tanke på att hon var kräksjuk strax före OS och tvingades åka till Pyeongchang senare än resten av laget.

Efter kräksjukan: Sjua-femma-guld.

Och totalt lyckokaos bland landslagskompisar, ledare, föräldrar, media, ja överallt. Förstås. Så många glädjetårar var det länge sedan man såg på en och samma gång.

Euforin räckte dessutom nästan till en ny skräll i herrarnas lopp strax efter, då pojkvännen Jesper Nelin var helt felfri i skyttet efter tre av fyra skjutningar. Men tyvärr hann verkligheten ikapp honom på fjärde, där det blev tre bom.

I stället fick det blågula herrlaget ”nöja sig med” en fjärdeplats av Sebastian Samuelsson som bara var 15 sekunder från medalj.

Men vem ska klaga? Även utan Hanna Öbergs guld skulle den svenska insatsen hittills i skidskyttearenan vara långt över förväntan.

Wolfgang Pichler? Hoppas han fick gå och dricka ett par kalla och njuta även efter dagens tävlingar. Det var ett fasligt gnällande på PK-maffian efter hans utspel om ölen senast och personligen blir jag bara så trött på den svenska alkoholfobin. Erkänn att du tar ett glas vin efter jobbet och du är brännmärkt för evigt, liksom. ”Skitnödigt” ska Patrick Ekwall ha sagt, läste jag. Kan bara hålla med.

Charlotte Kalla fick finna sig i att stå i skuggan av Hanna Öberg den här dagen, bara en sån sak. Nästan osannolikt. Då gjorde hon ändå en ruggigt stark prestation och tog OS-silver.

Visst, Kalla var lite av guldfavorit. Men ibland är det helt enkelt så att en konkurrent har en riktigt, riktigt bra dag och är omöjlig att besegra. Det är bara att applådera Ragnhild Hagas stora framgång.

Samtidigt ska man tänka på att Charlotte Kallas guld i skiathlonen självklart kostat en hel del energidränage, mentalt och känslomässigt. Om Kalla inte tagit det där guldet redan i lördags så hade hon nog tagit det i dag i stället, med ett helt annat adrenalinpåslag, med sparad energi och revanschlusta. Det är jag rätt säker på.

Det var nog väldigt smart av Stina Nilsson att stå över milloppet efter sprintguldet.

Ett guld och ett silver på två framträdanden är hyfsat starka papper för Charlotte Kalla. Och än är det ju inte färdigt.

Annars då?

Sverige-Norge i herrhockeyn: 4-0. Helt enligt ritningarna. Inte mycket att säga om. Jag avvaktar tills de riktiga värdemätarna kommer.

Storslalomen? Ganska förväntade resultat. Shiffrin måste ju bara beundras.

Och Frida Hansdotter gjorde det riktigt bra som sexa, med tanke på att det är slalomen som är hennes huvudsakliga uppgift.

Nu pustar vi ut en stund inför nattens nya äventyr.

Pyeong-Pang vilken skräll!

De har varit på gång hela säsongen. Det såg bra ut i de inledande sprinttävlingarna.

Men medalj? Silver i OS? Tvåa efter superfenomenet Fourcade?

Av en junior?

Det såg jag inte komma. Det gjorde nog ingen, mer än möjligen den obotligt optimistiske Wolfgang Pichler.

Vilken fantastisk medaljskräll han stod för, Sebastian Samuelsson. Snacka om Pyeong-Pang-Pang. . .

Inte nog med att han sköt så bra att han tog sig hela vägen till medaljstriden, han kämpade dessutom hem ett silver i en sista spurtvarv som redan är historiskt.

Utan nerver, utan respekt, med ungdomligt självförtroende och förmodligen stärkt av Pichlers ”…du är starkare, det tar du lätt” inför slutvarvet.

Jag är fortfarande lite smådarrig i kroppen när jag skriver det här och därmed är det ju lätt att förstå att Magdalena Forsberg hade tårar i ögonen, att Björn Ferry var fullständigt euforisk i TV, att Carl-Johan Bergman hade svårt att hitta orden.

Det här var ofattbart stort och ovärderligt viktigt för svenskt skidskytte, som varit nere i källaren och vänt under några år nu.

Men Pichler är tillbaka, samtidigt som vi har en hel hög nya talanger mogna att ta det sista steget. Snacka om succékoncept.

Jag vet inte vad det är han gör, Wolfgang Pichler, vilken typ av magi han använder, men på något sätt lyckas han ta fram det allra bästa ur sina adepter. Nu har han gjort det igen. Det var ju inte bara Sebastian Samuelsson som skrällde i dag. Hanna Öbergs femteplats med jättemycket mersmak (tänk om hon inte skjutit de där två bommarna i andra liggande) var en skräll redan i damernas jaktstart och Mona Brorssons tiondeplats också ruggigt bra. Ett silver och två topp tio-placeringar på en och samma dag var nästan osannolikt bra. Och då är vi ändå bara alldeles i början av det här mästerskapet.

Egentligen kan man inte begära mer, det är så stort redan, men hur häftigt kan det inte bli om våra skidskyttar håller formen till stafetterna? Brrrr. . .

Sedan kan man inte låta bli att älska Wolfgang Pichlers personlighet. När han fick frågan om hur de ska fira den här dagen sa han lugnt: ”Fira? De får inte fira, de har snart nya tävlingar!”.

Men ni ledare då, hur ska ni fira? ”Jo, men vi går nog och tar några öl!”

Hur många svenska ledare hade vågat säga något sådant?

I övrigt var det väl en ganska avslagen söndag i OS. Storslalomen inställd – snart börjar det väl bli lite småpanik i det alpina lägret om inte vindarna lugnar sig – och damkronorna höll lekstuga med det koreanska hockeylaget, vilket var helt väntat (nu kommer härnäst den första riktiga värdemätaren mot Schweiz). Avancemanget från gruppen är redan klart, men efter matcher mot Japan och Sydkorea vet vi egentligen inte ett dugg om hur bra tjejerna är ännu.

Personligen passade jag också på att njuta av suveräna Chloe Kims uppvisning i damernas halfpipekval. Överlägsen är bara förnamnet.

Till sist några ord om femmans kvällssatsning ”Anja & Jessica”: Riktigt bra! Härligt med ett tjejbetonat koncept utan tonvikt på de sedvanliga medelålders gubbarna (nåja, med undantag för Adam Alsing som trots allt är en ganska kul sidekick med sina nördiga inslag). Anja Pärson är suverän, Jessica Almenäs proffsig som vanligt och Isabel Boltenstern fräschar upp programmet med lite skånsk dialekt. Patrick Ekwall kunde jag däremot ha varit utan. Det känns som om tiden har sprungit ifrån honom; det som kändes fräscht när han slog igenom i TV4 känns bara mossigt nu. Håll dig till skrivandet, Ekwall, där är du fortfarande vass.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 50
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×