En riktigt rykande revansch!

Ibland behöver det inte vara spännande för att vara bra underhållning.

Det kan räcka med att det är så vackert som bara ett perfekt genomförande efter år av minutiösa förberedelser kan vara.

Stina Nilsson tog en rykande revansch på det där snöpliga fallet och diskningen i VM.

Och det var absolut ingen tillfällighet. Den här gången hade inget lämnats åt slumpen.

Perfektionisten Stina hade lagt pusslet så bra att hon innerst inne måste ha varit helt säker på att det skulle bli hennes dag. Hon var starkast. Hon var snabbast. Hon var lugnast. Hon var totalt överlägsen.

Alla fysiska bitarna var på plats, liksom de viktiga mentala bitarna.

När hon med en gäspning sträckte benet före Majken Caspersen Falla för att pliktskyldigast vinna i semifinalen, utan att ens anstränga sig, förstod vi alla att det här var rena rama straffsparken.

Det var en härlig syn. Poetry in motion som det heter på engelska. Ren och skär idrottspoesi.

Och på något sätt känns det lite som om OS i Sydkorea redan är ”hemma”. Guld till Kalla och guld till Stina Nilsson. Det var de riktigt stora förhoppningarna inför spelen och de har infriats med råge. Från och med nu behöver vi inte vara ett dugg nervösa, allt annat är bonus.

Jo, jag vet att det finns fler blågula guldchanser, inte minst damernas skidstafett och Sandra Näslund i skicrossen. Och minst en handfull medaljchanser utöver det. Men ändå, nu kan vi bara njuta av resten av OS. Lite så känns det.

Lite trist bara att det – uppenbarligen – var publikfiasko kring sprinttävlingarna. En helt bedrövlig och skandalartad inramning, Synd om Stina och de andra medaljörerna och någon borde slå näven i bordet på IOK och kräva att spelen aldrig mer hamnar hos en värdnation som är helt ointresserad av vintersport.

Mitt i all eufori efter Stina Nilssons OS-guld ska vi förstås inte glömma bort Hanna Falks finalplats. Det är lätt att glömma bort att en plats i en OS-final faktiskt är riktigt stort. Falk har kanske kapacitet för mer, det sägs så, men det är riktigt tufft bakom Stina Nilsson i sprinteliten numera. Det vet inte minst Ida Ingemarsdotter som blåste bort i stormvindarna och Anna Dyvik som ändå gjorde det riktigt bra som olympisk debutant.

Apropå debutanter ska Oskar Svensson ha en stor eloge för sitt stora genombrott i världseliten. Det är en av de roligaste trenderna i dessa olympiska spel, att talangerna, debutanterna, redan visar att de vill och kan utmana. Minns Sebastian Samuelsson och Hanna Öberg i skidskyttet och nu alltså både Anna Dyvik och framför allt Oskar Svensson i sprinten. Finalist alltså, i sin debut! Hur stort är inte det? Och hur häftigt var det inte att se att han var besviken direkt efteråt? Själv hade man jublat i högan sky,

Räkna med att vi får se mer av den här killen i framtiden!

När det gäller Teodor Pettersson så har nog tiden trots allt hunnit ikapp. Han gjorde en okej sprinttävling, men jag tvivlar på att han själv tycker det med tanke på att han faktiskt varit en ständig medaljkandidat en gång i tiden.

Calle Halfvarsson? Ja herregud. Att killens mentala tränare är kvar hemma i Sverige måste vara det här mästerskapets största felbedömning. Jag läste nyss att att de skulle ha ett rejält samtal i natt. Det känns liksom som lite väl sent för det, va? Halfvarsson är så långt nerkörd i pjäxorna man bara kan komma. Och tyvärr betyder det att medaljchansen i herrstaffeten är puts väck. Som förbundskapten hade jag genast skickat expressbud efter Emil Jönsson för att rädda det som räddas kan.

Johannes Höstflot Kläbo var precis så bra som alla förväntat sig. Vilken hjälte. Men om Stina Nilssons lopp var en skidmässig skönhetsupplevelse så vet jag inte om det går att säga samma sak om Kläbo. Frågan är om man ens kan säga att han åker skidor. . . Han springer snarare skidor.

Men det kan förstås kvitta. Så länge den märkliga men kraftfulla stilen att ta sig fram gör honom totalt överlägsen är det väl bara att gratulera.

Kommer någon att försöka kopiera? Det ska bli intressant att se i så fall.

Än fattas det en växel

Sverige är klart för avancemang i EM-handbollen.

Vilken lättnad.

Det hade varit en hemsk tråkig fortsättning på januari annars. Och det hade inte varit särskilt bra för svensk handboll om landslaget åkt ut på ändalykten redan efter det första gruppspelet.

Jag är fortfarande osäker på hur pass bra det här gänget är just nu. På något sätt känns det som om det fattas en växel.

Landskamperna mot Ungern – genrepet inför mästerskapet – var i ärlighetens namn inga lysande uppvisningar av blågult och sedan kom den numera historiska knockouten i EM-premiären mot Island. Så dåligt som Sverige spelade de första 20 minuterna i den matchen vet jag inte om jag någonsin sett ett blågult landslag spela.

Det var inte någon bländande insats mot Serbien heller. Tvärtom var vi nog många som blev riktigt nervösa när ledningen med sex mål plötsligt krympt till två inför slutspurten.

Men de svenska styrkorna samlade ihop sig och höll undan till slut, mycket tack vare ett mycket mer fokuserat försvarsspel, en säker Mikael Appelgren i målet och betydligt snabbare fötter ute på planen.

Men det serbiska laget är inte känt för sin snabbhet och fick ju storstryk av Kroatien, så sett som en värdemätare var det här nog inte något att korka upp champagnen över.

Livsviktigt för att gå vidare – och rentav ha chansen att gå vidare med två poäng i bagaget – men fortfarande inte något som skvallrar om en framskjuten placering i turneringen.

Vi får helt enkelt avvakta lite till och se hur ”vi” reder oss mot kroaterna.

En växel till behövs för att jag ska känna någon tillförsikt.

 

———-

 

De svenska skidåkarna har bjudit oss på en fantastiskt härlig helg. Främst förstås längdtjejerna som dominerat stadssprinten i Dresden med eftertryck och radat upp toppresultat.

Lite överraskande dock att Stina Nilsson och Hanna Falk torskade mot Ida Ingemarsdotter och Maja Dahlqvist i sprintstafetten. Frågan är om det inte handlade om lite underskattning i spurten av Stina Nilsson. En blick över axeln och tja… där kommer ju Maja närmast… så det är lugnt. Och sedan flög Maja Dahlqvist förbi på det innerspår som hon sett var snabbast men som tydligen Stina Nilsson inte kände att hon behövde välja.

Nu vet jag ju inte om det verkligen gick till på det viset, men nog talar mycket för det. och i så fall var det ju bra att Stina fick den läxan nu och inte under OS.

Kul också att se skicrossen, där Sandra Näslund nog måste vara vårt absolut största medaljhopp inför OS. Snacka om grym form den tjejen har. Nu får vi bara hoppas att Victor Öhling Norberg hinner bygga upp form och styrka också, i helgen som gick såg man tydligt att han saknar det lilla extra i slutet av åken.

Skidskyttedamerna plockade dessutom ännu en pallplats och uppenbarligen har Wolfgang Pichler viftat med sitt trollspö igen helt i rättan tid. Hoppas det håller i sig.

 

———

Mina två matchbevakningar under helgen gav upphov till blandade känslor. Malmö Redhawks som fått tillbaka de flesta av sina skadade nyckelspelare var chanslöst mot Växjö på hemmais och det bådar verkligen inte gott inför ett eventuellt slutspel. Det är bara att hoppas på att återvändarna är ringrostiga och att Peter Andersson hinner olja upp maskineriet bättre innan det är dags. Och att det inte blir fler skador.

Lugidamerna gjorde verkligen ingen bra match offensivt mot Skuru men tog ändå en poäng till slut och har onekligen repat sig från en svag inledning på säsongen. Men ska det bli någon framgång i slutspelet så måste en handfull av tjejerna lära sig att våga smälla på framåt och inte bara ta alibiavslut från 10-11 meter.

———

Läser att Fredrik Reuterskiöld blir VD för svensk galopp och det är han säkert rätt man för att ro iland med på ett bra sätt. Men samtidigt känns det ju mer än lite trist att en så stor tränarprofil försvinner från den aktiva sidan av sporten. Missförstå mig inte nu, jag tror säkert att svensk galopps styrelse har gjort en bra och spännande rekrytering, men är det verkligen en bra signal att en av våra absolut största och mest framgångsrika tränare så lättvindigt kan lägga ner sin verksamhet för att satsa på en ny karriär? Hur mår svensk galopp egentligen? Förmodligen inte så bra.

Artur G Bliding

Blidings Blandning Online

Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport


Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott


Ålder: 50

Yrke: Journalist

Bor: Bonderup

Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.

Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.

Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.

Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.

Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.

Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.


×