Välförtjänt och hjärtevärmande

Den svenska känslostormen tycks aldrig ta slut i Pyeongchang.

Mitt i stormens öga stod Frida Hansdotter och var hur lugn som helst.

Medan folk runt omkring jublade som galningar, så man fick dra ner ljudet på teven, medan Anja Pärson bröt ihop fullständigt så att glädjetårarna sprutade – då stod hon där, Frida, i målområdet och såg mest generad ut. Glad, men lite besvärad, liksom.

Det säger en del om den här fantastiska slalomtjejen.

Alltid bra. Alltid fokuserad. Men fram tills i dag den ständiga tvåan.

Nu tog hon till slut det där efterlängtade guldet, fick stå överst på en OS-pall, hade nått sina drömmars mål.

Och då var det som om hon aldrig gjort något annat än vunnit mästerskap. Så samlad. Så cool.

Inte ens en tår på prispallen under nationalsången, bara ett enda jättestort lyckligt leende. (Medan man själv satt i soffan och fick lite fukt i ögonvrån).

Hon strålade helt enkelt av det som kallas star quality.

Äntligen rätt tjej på rätt plats,liksom.

Men så har hon ju haft koll på under väldigt långt tid att hon faktiskt är så här bra. Att hon hade det inom sig. Att förr eller senare borde det ge utdelning. Att marginalerna någon gång rimligtvis borde vara på hennes sida.

Nu kom belöningen, när Mikaela Shiffrin hade en dålig dag, vilket kanske också var lite förväntat efter storslalomguldet och uppståndelsen efteråt som hon förmodligen aldrig hann hämta sig helt ifrån på grund av det tajta schemat.

Frida Hansdotter – olympisk mästare. Så välförtjänt och så hjärtevärmande kulmen på en fantastisk bra karriär. Rena rama sannsagan.

Nu är hon för alltid en av de stora i svensk alpinsport och inskriven på en plats i historieböckerna som funnits där länge och bara väntat på att få fyllas i. Nu är sagan komplett och om det blir fler kapitel framöver, det blir säkert några till, så är det liksom en ren bonus.

För det svenska alpina laget var det förstås det absolut bästa som kunde hända. De har inte haft några större förväntningar på sig egentligen, kanske som bäst en eller två medaljer. Ett guld var det väl ingen som på allvar ens vågat hoppas på. Snacka om att det kommer att lyfta Olsson och Myhrer inför herrarnas tävlingar. Och oj vad spännande lagtävlingen kommer att bli.

För ingen behöver tvivla på att Frida Hansdotter kommer att kunna behålla fokus. Hon har ju, hittills, verkat helt oberörd av sin enorma framgång i den kanske mest prestigefulla svenska grenen, sedan Ingemar Stenmarks tid.

Fjärde OS-guldet, alltså. Det är snudd på överväldigande. Förmodligen lite svårt att ta in för de flesta av oss som alltid har vinterstudion på om helgerna. Hanna Öberg fanns ju inte med i beräkningarna, inte på några som helst listor. Frida Hansdotter trodde man ju inte riktigt på fullt ut just på grund av Mikaela Shiffrin. Medalj, visst. Men inte guld.

Över förväntan alltså, med en dryg vecka kvar av mästerskapet.

Var ska det här sluta?

Herrarnas 15 kilometer i längdspåren var däremot en helt odramatisk historia, än en gång ett lopp med förväntade svenska resultat. Hellner (åtta), Halfvarsson (nia), Rickardsson (elva) och Jens Burman (19:e) kom i mål ungefär där de förväntades komma i mål.

Finns egentligen ingen anledning att varken gråta eller jubla.  Det enda man möjligen skulle kunna kritisera är de aktivas egna överdrivna självkritik efter loppet. Ingen av dem, med undantag för Calle Halfvarsson som dock varit tydligt ur slag sedan dag ett i Pyeongchang, har gjort något under säsongen som föranlett några högre förhoppningar.

I stället borde man ta placeringarna som en indikation på att det trots allt borde kunna vara en god medaljchans i stafetten.

Tre bland de elva bästa i dag, det är bara Norge som matchar det resultatet.

Så varför inte morska upp sig lite och försöka boosta självförtroendet inom laget i stället för att gnälla?

Undrar om inte de svenska tjejerna i OS-byn är betydligt bättre på att peppa och stötta varandra än vad killarna är. Det verkar onekligen så.

Dags att ändra på det?

Den stora blåsningen

OS i Pyeongchang känns onekligen som den stora blåsningen.

Mest är det väl IOK, internationella olympiska kommittén, som borde känna sig blåst.

Framför allt på grund av publikfiaskot, de minst sagt usla inramningarna kring spelens olika event. Enligt uppgift hade sydkoreanerna lovat massvis med publik, men uppslutningen är skandalöst dålig.

Men också i ordets rätta bemärkelse – de hårda stormvindarna som håller på att förstöra hela den alpina delen av spelen.

I dag ställdes både slalomen och skidskyttet in på grund av för hårda vindar. Skidskyttet drabbades visserligen för första gången, men de alpina utövarna har inte kunnat komma igång ännu trots att vi snart är en vecka in på spelen. Det är väldigt nära total panik och jag led verkligen med Anja Pärson som satt där i sitt studioprogram med rosamålade naglar, för att stötta Frida Hansdotter, och hoppades på att äntligen få snacka igång sin egen huvudidrott i OS.

Det fick hon alltså inte. Den här gången heller.

Nu pratas det om att vindarna ska mojna och att vi får se både herrar och damer i backarna natten till torsdag.

F-n trot, liksom.

Men hoppet är väl det sista som överger människan.

Det är självklart svårt att råda över vädrets nycker, men tänk om det brukar vara så här vid rådande årstid kring Pyeongchang? Man kan bara hoppas att en rejäl analys av väderförhållandena gjordes innan Sydkorea fick vinterspelen.

På grund av blåsten har det varit lite av en mellanakt för svenskt vidkommande. Lag Edin har visserligen sopat banan med både Danmark och Sydkorea i curlingarenan, men det är mest en uppvärmning inför vad som komma ska. Edin och hans gäng ställs väl egentligen inte på riktigt prov förrän det så småningom är dags för final. Mot Kanada. Lite så känns det, med tanke på att vi trots allt pratar om ett curlinglag som varit världsledande de senaste åren.

Även det lite mer orutinerade damlaget har dragit igång sina kvastar och vunnit en match. Vackert så.

Däremot misslyckades damkronorna med att besegra Schweiz i hockeyturneringen. Jag hade det lite på känn. De gjorde ingen toppmatch trots att det nu var första riktiga värdemätaren och därmed kan faktiskt OS-turneringen vara över för svenskt vidkommande. Nu väntar nämligen troligtvis (inte klart när jag skriver detta) Finland i kvartsfinalen och då är det nog tack och adjö.

På sätt och vis är det ganska väntat i så fall. Leif Boork har inte lyckats utveckla det här laget alls de senaste åren och lite känns det som om att ju fortare vi får en ny förbundskapten desto bättre.

Jag tror inte att någon av spelarna kommer att sakna honom. . .

På herrsidan har turneringen startat med riktiga praktstkrällar. Slovenien och Slovakien piskade USA respektive Ryssland. Eller ja, OAR som de ju kallas i detta mästerskap.

Jag vet inte om vi ska ta det som ett utslag för att favoritnationerna inte orkat tagga upp riktigt än, eller som ett slutgiltigt bevis för att den här hockeyturneringen inte är något annat än ett trist jippo med B-lag (om man ska vara snäll) eftersom NHL-proffsen inte är med.

Det enda man kan vara säker på är nog att Kanada kommer att ta den på allvar. Kanske hade det varit lika bra att ge kanadensarna sina guldmedaljer direkt?

Nåja, vi får väl se.

Nu håller vi väl tummarna för att vindarna vänder. På riktigt alltså.

Nu vill åtminstone jag se lite aktivitet i den alpina delen av OS.

Och så har vi ju en ny guldchans i damernas millopp på längdskidor.

Kalla ska ju ut och lufta sig igen.

Det är väl bara Björgen som kan hota.

Pyeong-Pang vilken skräll!

De har varit på gång hela säsongen. Det såg bra ut i de inledande sprinttävlingarna.

Men medalj? Silver i OS? Tvåa efter superfenomenet Fourcade?

Av en junior?

Det såg jag inte komma. Det gjorde nog ingen, mer än möjligen den obotligt optimistiske Wolfgang Pichler.

Vilken fantastisk medaljskräll han stod för, Sebastian Samuelsson. Snacka om Pyeong-Pang-Pang. . .

Inte nog med att han sköt så bra att han tog sig hela vägen till medaljstriden, han kämpade dessutom hem ett silver i en sista spurtvarv som redan är historiskt.

Utan nerver, utan respekt, med ungdomligt självförtroende och förmodligen stärkt av Pichlers ”…du är starkare, det tar du lätt” inför slutvarvet.

Jag är fortfarande lite smådarrig i kroppen när jag skriver det här och därmed är det ju lätt att förstå att Magdalena Forsberg hade tårar i ögonen, att Björn Ferry var fullständigt euforisk i TV, att Carl-Johan Bergman hade svårt att hitta orden.

Det här var ofattbart stort och ovärderligt viktigt för svenskt skidskytte, som varit nere i källaren och vänt under några år nu.

Men Pichler är tillbaka, samtidigt som vi har en hel hög nya talanger mogna att ta det sista steget. Snacka om succékoncept.

Jag vet inte vad det är han gör, Wolfgang Pichler, vilken typ av magi han använder, men på något sätt lyckas han ta fram det allra bästa ur sina adepter. Nu har han gjort det igen. Det var ju inte bara Sebastian Samuelsson som skrällde i dag. Hanna Öbergs femteplats med jättemycket mersmak (tänk om hon inte skjutit de där två bommarna i andra liggande) var en skräll redan i damernas jaktstart och Mona Brorssons tiondeplats också ruggigt bra. Ett silver och två topp tio-placeringar på en och samma dag var nästan osannolikt bra. Och då är vi ändå bara alldeles i början av det här mästerskapet.

Egentligen kan man inte begära mer, det är så stort redan, men hur häftigt kan det inte bli om våra skidskyttar håller formen till stafetterna? Brrrr. . .

Sedan kan man inte låta bli att älska Wolfgang Pichlers personlighet. När han fick frågan om hur de ska fira den här dagen sa han lugnt: ”Fira? De får inte fira, de har snart nya tävlingar!”.

Men ni ledare då, hur ska ni fira? ”Jo, men vi går nog och tar några öl!”

Hur många svenska ledare hade vågat säga något sådant?

I övrigt var det väl en ganska avslagen söndag i OS. Storslalomen inställd – snart börjar det väl bli lite småpanik i det alpina lägret om inte vindarna lugnar sig – och damkronorna höll lekstuga med det koreanska hockeylaget, vilket var helt väntat (nu kommer härnäst den första riktiga värdemätaren mot Schweiz). Avancemanget från gruppen är redan klart, men efter matcher mot Japan och Sydkorea vet vi egentligen inte ett dugg om hur bra tjejerna är ännu.

Personligen passade jag också på att njuta av suveräna Chloe Kims uppvisning i damernas halfpipekval. Överlägsen är bara förnamnet.

Till sist några ord om femmans kvällssatsning ”Anja & Jessica”: Riktigt bra! Härligt med ett tjejbetonat koncept utan tonvikt på de sedvanliga medelålders gubbarna (nåja, med undantag för Adam Alsing som trots allt är en ganska kul sidekick med sina nördiga inslag). Anja Pärson är suverän, Jessica Almenäs proffsig som vanligt och Isabel Boltenstern fräschar upp programmet med lite skånsk dialekt. Patrick Ekwall kunde jag däremot ha varit utan. Det känns som om tiden har sprungit ifrån honom; det som kändes fräscht när han slog igenom i TV4 känns bara mossigt nu. Håll dig till skrivandet, Ekwall, där är du fortfarande vass.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 50
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×