Årets Idrottsgala var blek

Än en gång fick vi ett bevis på att svenska folket älskar ridsport och förmår uppskatta en stor mästare.

Jag misstänkte redan när Peder Fredricson tog hem EM på hemmaplan i augusti att han skulle bli extremt svårslagen i år igen i omröstningen om Jerringpriset. För att leva upp till favoritskapet i sin egen hemmaarena, inför ett fullspikat Nya Ullevi, i en extremt tuff sport som hoppning – det är inte ofta ett ekipage ens vinner två GP-tävlingar i rad – det är inget annat än otroligt stort.

Än en gång visade Peder Fredricson hur mästerlig han är i att få sin häst att prestera som bäst när det verkligen gäller och hur iskall och skicklig han är som själv förmår att göra det i hårt pressade lägen.

Det är bara att buga och gratulera och applådera ridsporten som väl aldrig varit så het i det här landet som den är nu.

Att idrottsakademin inte begriper förvånar mig lika lite som att de flesta experttyckare i sportmedia inte gör det. De senare kommer nästan alla från eller är förälskade i sporter som fotboll, ishockey och friidrott. . .och möjligen skidsport längre norrut.

Det visar sig inte minst varje gång en annan idrott än ovan nämnda ”överraskande” vinner Jerringpriset. Och det visar sig nästan varje år på Idrottsgalan när de stora priserna ska delas ut. Orientering? Glöm det. Boxning? Herregud, otänkbart.

Att priset till årets manliga idrottare gick till Daniel Ståhl är ingen annat än ett hån mot kampsporten. Jovisst, Ståhl slóg ett 33 år gammalt svenskt rekord. Applåder för det. Han tog VM-silver, grymt bra gjort – men faktiskt ändå lite av en besvikelse eftersom han var guldfavorit.

Ställ det mot en svensk dubbel (och därmed historisk) världsmästare. . .

Jag tyckte att det såg upplagt ut för Badou Jack att vinna i år – och även om jag inte uppskattar själva branschen proffsboxning så förstår jag att uppskatta en extremt stor idrottsprestation. Det vet jag att väldigt många andra gör också runt om i landet, Kampsportsintresset i Sverige är större än någonsin.

Och visst kan man hävda att friidrott är en av världens största och mest konkurrensutsatta sporter. Men nu pratar vi specifikt om grenen diskus mot grenen boxning. Bedöm själv.  .  .

Men försök få den konservativa majoriteten i Idrottsakademin att förstå det. Nä, det är hopplöst.

Östersunds FK:s bragd tänker jag inte förminska, laget har svarat för en häpnadsväckande prestation, en riktig sannsaga. Men trots allt i den internationella B-ligan som Europa League faktiskt är. Att den prestationen skulle vara större än till exempel fotbollslandslagets VM-avancemang köper jag inte alls om vi nu pratar prestationer i största allmänhet. ‘

Och varför inte ta chansen att lyfta fram Tove Alexandersson i en jättestor sport som orientering i stället för ett fotbollslag som ännu inte vunnit något stort? Hennes enorma prestation att vinna VM-guld i två idrotter (även skidorientering) var väl värd att hylla.

Orienteringen gick bet i samtliga de sammanhang den var nominerad. Trots ett historiskt (!) stafettguld gick Tre Kronor före, för att laget tog guld i den C-turnering som VM faktiskt är, utan de flesta av världens bästa spelare. Ett Tre Kronor som vinner VM-guld då och då mot ett historiskt orienteringsguld. . .Man blir bara förbannad.

De enda priserna jag egentligen inte har något att invända mot var Sarah Sjöströms som årets kvinnliga idrottare och Armand Duplantis som årets nykomling. Samt förstås folkets val i Jerringpriset. Det går inte att argumentera mot.

I övrigt var årets val av pristagare ganska blekt.

Annars då?

Jag tyckte faktiskt att galan kändes ganska avslagen den här gången. Underhållningsinslagen lyfte aldrig, Jill Johnsson var väl som vanligt skicklig men såg faktiskt inte ut att ha särskilt kul, passionen saknades. Petter börjar onekligen kännas överexploaterad, han är med i snart sagt alla tv-sammanhang numera. Gäsp.

Kristin Kaspersen var proffsig ut i fingerspetsarna som programledare, men i ärlighetens namn ganska trist. Gäsp igen.

Och så mådde jag inte så jättebra av grejen med Anna Holmlund. Det verkade inte som om hon gjorde det heller, närbilderna var ganska skakande (och sedan fick vi ju reda på att hon, precis som det såg ut, blev ledsen och tvungen att gå ut). Det kan jag i så fall förstå. Jag tror inte att det var särskilt smart att fläska på med bilder från hennes olycka och hennes tid i sjuksängen i koma och med snack om att hon aldrig kommer tillbaka till eliten, jag kan inte tro att det var särskilt positivt för henne rent känslomässigt att tvingas titta på det med alla andras ögon på sig.

Jag är rätt säker att hon och hela kretsen kring henne hade föredragit en hyllning av de idrottsprestationer hon gjort under sin karriär och sedan en kollektiv pepp för den fortsatta rehabiliteringen.

På pluskontot fanns två saker: Mammorna som agerade prisutdelare i kategorin för årets manliga idrottare – mest överraskande och tveklöst bästa idén – och Sportspegelns val att plocka ner 81-åriga eldsjälen Börje Andersson Junkka för att få tv-sportens specialpris.

Vilken hjälte! Hans ”Långa bollar är bra, när de behövs” kommer att bli en klassiker.

Fantastisk silverkväll i Göteborg

Så det blev inte EM-guld.

Men vem bryr sig egentligen? I det här sammanhanget är silver i lag en enorm framgång, ett fantastiskt resultat. Guld hade varit nästan overkligt. Silver är faktiskt snudd på bragdartat.

Jag har nog alltid varit en ridsportsfantast. Sedan barnsben. I övre tonåren blev intresset ännu större när jag träffade en tjej som själv var aktiv inom grenen och jag minns tydligt kvällar framför tv:n när man satt och hoppades att en svensk –  på den tiden oftast Peter Eriksson – skulle ta sig runt felfritt i en världscuptävling. Vi pratar tidigt 1990-tal och det hände inte inte särskilt ofta. Eller – det hände nästan aldrig.

Medaljer på mästerskap var en total utopi.

Nu har vi en vecka bakom oss med svenskt lagbrons i EM i fälttävlan, svenskt lagbrons i EM i dressyr och nu alltså EM-silver för hoppningens landslag. Vilken sagolik utveckling! Klart att man njuter!

Henrik Stenson, golftstjärnan, kallas ofta för Iceman. Men jag vet inte, jag skulle säga att Peder Fedricsons iskyla ligger bra mycket närmare den absoluta nollpunkten. −273,15 °C  för er som inte har koll. Vilken fantastisk idrottsman han är. När han red in på banan visste han att ett enda litet nedslag skulle innebära att medaljerna var borta med vinden. Men han levererade som vanligt numera på sin sensationellt duktiga All In.

Han räddade landslaget. Med sin nollrunda höll han sig kvar i ledningen individuellt och fixade silvret till ett lag som darrat rejält den här avgörande laghoppningskvällen. Malin Baryard-Johnsson (floppade totalt med en Cue Channa ur balans) och Douglas Lindelöw (inte marginalerna på sin sida) hade inte lyckats följa upp Henrik von Eckermans fina runda. Så allt hopp stod till Peder Fredricson. Snacka om tung press på de axlarna. Men det tycktes inte bekymra honom ens lite.

Själv såg han inte ut att vara särskilt berörd. Medan lagkamraterna nästan skämdes vid intervjupodiet klev han bara fram och sa att han ju visste förutsättningarna så det var bara att rida in och fokusera. Som om det var den smalaste sak i världen. Piece of cake, liksom.

Snacka om vinnarskalle.

Och guldchansen har han ju kvar, individuellt. Det måste vara tufft för konkurrenterna att veta att det är han som går sist ut. Iceman. Som inte har petat ner ett enda mästerskapshinder sedan OS i Rio drog i gång förra sommaren. . .

Det är väl sju rundor på banan om jag räknat rätt.

Otroligt.

Kul också att se intervjun med världsstjärnan Rolf-Göran Bengtsson inför avgörandet. Med en skadad häst kunde han inte vara med den här gången. Men dessutom sa han extremt ödmjukt att han förmodligen ändå inte skulle ha platsat i det här skickliga svenska laget.

Det säger enormt mycket, både om RGB och om svensk hoppning just nu.

Med största säkerhet skulle han ha platsat. Men det spelar ingen roll i dag. Det som däremot spelar roll är att vi vet att bredden på toppen är ruskigt bra numera och det är nästan så att man får nypa sig i armen för att förstå att det är på riktigt.

Och ni som inte unnade Peder Fredricson Jerringpriset i vintras? Ni kan knipa igen. Och skämmas.

———-

Apropå hästar: travets Åby Stora Pris görs om till ett långdistanslopp, över 3140 meter, och hela travsverige gör vågen. Även jag.

Men jag undrar varför det tog så lång tid?

Jag tror det var typ tio år sedan som jag började skriva krönikor om att loppet borde göras om till lång distans, dels för att vi hade alldeles för få sådana lopp för högsta eliten, dels för att det skulle passa utmärkt som en första förövning inför det franska vintermeetinget och därmed förmodligen locka riktigt bra hästar från hela Europa. Och en bra test för svenska Prix d’Amerique-aspiranter.

Men in i det sista envisades Åbytravet med sitt tämligen hjärndöda koncept med två och oftast rentav tre heat över medeldistans.

Uppvaknandet tog tid. Men bättre sent än aldrig.

Travderbyt om drygt en vecka? Det går till en skånsk tränare.

Om inte Lutfi Kolgjinis Rajesh Face vinner så är livet bra orättvist. Vilken superstjärna den hästen är, apropå framtida svenskhopp i de franska storloppen.

Det gäller att vara på plats på Jägersro och se uppvisningen.

Artur G Bliding

Blidings Blandning Online

Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport


Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott


Ålder: 50

Yrke: Journalist

Bor: Bonderup

Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.

Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.

Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.

Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.

Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.

Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.


×