Ronaldo lämnar ingen oberörd

Ronaldo fortsätter att sätta sin prägel på VM i fotboll.

Och klart är att han inte lämnar någon oberörd.

Mot ett hårt kämpande och inte alls oävet Marocko gjorde han sitt fjärde (!) mål på två matcher i detta mästerskap – och det skulle visa sig räcka för att hans Portugal i princip skulle vara klart för avancemang. Inte enligt tabellen, men i praktiken ska det mycket till för att det inte ska bli så.

Mål efter fyra minuter (ett snyggt sådant, den här gången på nick) och sedan kunde portugiserna i princip rita in sig på att kontrollera matchen, minimera misstag och spara energi så gott det gick.

Det är förstås ingen hemlighet att Portugal spelar så, med en tajt defensiv och med snabba stickare på Ronaldo som så gott som alltid lyckas ge sitt lag den stora fördelen av att leda matcher. Med världens bästa spelare kan man vara ganska trygg i det spelsättet. Och varför inte? Den här gången behövde Ronaldo dessutom inte springa sig trött för att hjälpa till i defensiven, för även om Marocko gjorde en habil insats så var laget inte så bra att det blev så där riktigt farligt.

Det är en grannlaga uppgift att försöka tråckla sig igenom ett Portugal som leder.

Men det finns förstås en annan sida också. Av Ronaldo, alltså.

Den onödigt osportsliga.

När han försökte filma till sig en straff i ett senare skede av matchen rörde det upp heta känslor och det är lätt att förstå. Det var så meningslöst och dumt.

Det värsta var väl egentligen inte att den gode Cristiano föll väldigt lätt, även om det är illa nog, utan att han sedan dessutom upprört gestikulerade till domaren och gjorde den numera berömda rektangelgesten med händerna, den som betyder att man vill påkalla videoövervakningssystemet VAR.

Jag har förstått att det ska delas ut varningar till spelare som gör så. Dumt att inte domaren statuerade exempel den här gången.

Men ännu hellre skulle jag ha sett att domaren faktiskt gick ut, kollade filmen och sedan kom tillbaka och skickade upp det gula kortet (för filmning) i ansiktet på Ronaldo. Det hade nog fått honom tyst och kanske rentav lärt honom en ordentlig läxa. för ganska många hade skrattat åt honom då  – och det tror jag hade kunnat vara det bästa straffet.

Nåja, förr eller senare kommer det att kosta tack vare VAR. Tills dess får vi försöka bortse från de här dumheterna och njuta av Ronaldos spel i stället, för just nu är han den absolut största stjärnan i detta VM. Inget snack om den saken.

Fyra mål, alltså. Det luktar skytteligaseger lång väg.

Så fick vi se de första tårarna också i detta VM. Marockos ryska saga är all och att detta faktum åtföljdes av en enorm besvikelse gick inte att ta miste på. Men det är inte mycket att säga om att laget nu får boka sin hemresa. Marocko har helt enkelt inte räckt till.

Det har för övrigt inte Saudiarabien gjort heller. Även om saudierna gjorde en betydligt bättre match mot Uruguay än vad de gjorde mot Ryssland. I VM-premiären var de långsamma, passiva och bleka. Nu var det ett helt annat lag vi såg på planen, med högre press, bättre passningstempo och mycket tuffare närkamper. Även om Uruguay skulle vara ett svagare lag än Ryssland, vilket jag inte är övertygad om ännu, så var det tveklöst ett par växlar vassare Saudiarabien vi såg den här gången.

Vi får väl helt enkelt hoppas på att det berodde på en utskällning mellan matcherna och att man lärt sig av läxan. Hur som helst var saudiernas insats den här gången, bortsett från ett lite passivt agerande i eget straffområde vid ett par-tre tillfällen, ett klart fall framåt för framtiden.

Uruguay har emellertid sett oväntat tandlöst ut hittills i detta VM. Det rådde – förstås – Luis Suarez bot på.

Han gjorde det snygga målet som räckte för att vinna matchen och ge laget vind i seglen.

Efter det var det inte mycket fotbollsgodis som sydamerikanerna bjöd på. Det behövde de visserligen inte heller, men ändå.

En anfallsduo som Suarez-Cavani väntar man sig så oerhört mycket mer av än det vi fått uppleva så här långt.

I kvällens sista match fick spanjorerna en chock när Said Ezatolahi kvitterade för Iran i den andra halvleken. Trodde han  – och många andra. Men den assisterande domaren hade höjd flaggan och efter en del palaver dömdes målet bort för offside.

Helt korrekt. Men onekligen en tankeställare för Spanien som trots all sin grannlåt inte mäktade med mer än ett mål och levde oerhört farligt. Kanske hade man underskattat iranierna och det är det farligaste som finns i ett VM där det inte finns några lag som man bara ställer ut skorna mot längre.

Samtidigt måste vi ju ge Iran en eloge för en väl genomförd match, även om det var extremt defensivt, på gränsen till olidligt, innan det spanska ledningsmålet föll.

Bara det att de har chansen kvar inför sista matchen mot Portugal är ju riktigt positivt.

Men varför spelar inte Saman Ghoddos?

Vi vill se mer av honom!

Favoriterna fortsätter att falla

Det går inte att klaga på dramatiken i detta världsmästerskap i fotboll och man kan knappast påstå att resultaten varit förutsägbara, precis.

Under tisdagen fortsatte favoritfallen när toppseedade Polen chockerande enkelt manövrerades ut av Senegal i H-gruppen – och i samma grupp föll ett av de mest spännande lagen inför VM, Colombia, mot Japan.

Polen var en stor besvikelse.

Än en gång floppade megastjärnan Robert Lewandowski i ett slutspel. Målsprutan som gjorde 16 mål i kvalet och vann skytteligan i hela det europeiska kvalspelet (!), var blekare än det sammanlagda svenska anfallsspelet mot Sydkorea, vilket säger en del.

Stundtals rullade Senegal ut polackerna och vann matchen hur rättvist som helst.

 

Men vi fick också se ett exempel på hur viktigt det är att hålla fokus uppe varenda minut av de 90 plus stopptid som ska spelas.När Senegal tappade koncentrationen en aning efter att domaren viftat bort en straffsituation kunde polackerna kontra snabbt, slå en långboll och nicka in 1-2.

Plötsligt fick matchen, som känts stendöd, liv igen i slutminuterna. Fast det vore synd att påstå att Polen gick för en kvittering. Värdlandets rödvita grannar skapade i princip ingenting efter den överraskande reduceringen och lär få svårt att gå vidare från gruppen.

 

Colombia? Tja, att stoppa bollen med armen i eget straffområde är inte att rekommendera.

Särskilt inte i dessa tider med videoövervakning. Det röda kortet och straffen var ingenting att snacka om, bollen var på väg in i öppet mål.

Tydligare än så blir det aldrig för en domare. Den dramatiken inträffade efter bara några minuters spel och gav Japan ett övertag både målmässigt och numerärt. Det kan dock ha varit en annan sak som beseglade Colombias öde, nämligen att man otippat  valde att starta matchen med stjärnan James Rodriguez på bänken. De favorittyngda sydamerikanerna lyckades nämligen kvittera, men Japan gjorde mål på nytt och när Rodriguez till slut kom in var det för sent.

En ny VM-idol presenterade sig för världen i form av japanen Yuya Osako som var matchens lirare i kubik, han syntes överallt på planen, gjorde mål och räddade i sista sekunden ett superläge av – Rodriguez.

Osako vill vi se mer av!

Ryssland blir jag fortfarande inte klok på. Än en gång såg värdnationen ut som en världsmästare med tre fina mål och en resultatmässigt övertygande seger. Men samtidigt var Egypten inte särskilt bra. Framför allt inte försvarsmässigt, där tabbarna var nästan hårresande.

Framåt var det något bättre, även om affischnamnet Mo Salah såg lite ringrostig ut när han nu äntligen fick speltid – och fick nöja sig med ett straffmål och en halvchans.

Vi ska också komma ihåg att Egypten inte ens lyckades kvalificera sig till slutspelet i African Nations Cup tidigare i år, fick stryk av Marocko i norra kvalet. Laget är alltså för närvarande en bit från toppen även på den egna kontinenten.

Förmodligen blir det först mot Uruguay som värdemätaren kommer på allvar, men Ryssland är redan vidare från gruppspelet och oavsett om laget plötsligt växlat upp eller om det ser bättre ut än det är så är en sak alldeles glasklar:

För det här mästerskapet, på rysk mark, var den här starten det bästa som kunde hända.

På måndagskvällen lyckades England med stor möda ta en trepoängare mot ett stabilt och välorganiserat Tunisien, tack var Harry Kane. Apropå publikfavoriter.

Det är många svenskar som följer Premier League noga och som förmodligen njöt av både den engelska segern och av Kanes mål.

Men imponerade gjorde engelsmännen inte på något sätt. Inte de heller.

Det ska bli mycket intressanta att följa den andra omgången i detta gruppspel. Många stora fotbollsnationer är i gungning efter den första – inte minst Tyskland som lär ha haft ett krismöte som försenade lagets presskonferens med 45 minuter under tisdagen.

Det är något som vi som håller på blågult knappast har ont av. Men om det är en fördel eller en nackdel för oss att det är kris i ”Die Mannschaft” återstår förstås att se.

Lite kris tycks det även vara i den brasilianska förläggningen där det under dagen rapporterades att Neymar lämnat träningen i förtid. En skada på största stjärnan har brassarna inte råd med.

Äventyret fortsätter!

Hoppet lever tack vare ”Granen”

Phuuu vilken rysare. Men hoppet lever alltså fortfarande, hoppet om svenskt avancemang från gruppspelet i VM.

Det ska vi tacka Andreas Granqvist för. Hans straff mot Sydkorea var iskall, lugn och välplacerad.

Det är precis i sådana lägen som det betyder allt att ha en så pass rutinerad och stabil spelare i laget. ”Granen” stod pall.

Att han gjorde det där straffmålet kompenserar väl också för hans i de här sammanhangen tydliga brist på snabbhet. För i löpningarna ute på planen var det mer skalle än ben om du förstår vad jag menar.

Det där var väl också, tyvärr, en allmän bild av det svenska laget. Det gick alldeles för långsamt. I löpningarna, i passningsspelet, i beslutsfattandet under press. Det gjorde nu inte så mycket tack vare straffmålet och den gedigna försvarsorganisationen i kombination med att det var ett rätt svagt lag som blågult ställdes mot.

Det var nog en av de sämsta matcherna i VM så här långt, sett till helhetsbilden.

Men vad gör väl det? Tre poäng är bärgade och nu skriver en del att ”…det räcker att slå Tyskland för att vi ska vara vidare”…

Det känns väl egentligen onödigt att kommentera ett sådant påstående, men ändå. Det är de regerande världsmästarna vi snackar om här. Dessutom en lite stukad tysk maskin som precis snuvats på poäng av Mexiko.

Räkna med att tyskarna kommer att vara ruskigt revanschsugna och taggade. Det kommer att bli en betydligt svettigare tillställning än den vi just bevittnat.

Det som skulle kunna tala för Sverige (jag vill ju ändå vara lite positiv nu) är att Janne Anderssons gäng hittills presterat som bäst mot tuffast möjliga motstånd. Mycket tack vare ett ramstarkt försvarsspel, arbetsmoral och en grym organisation. Det är fullt möjligt att tråka ut Tyskland och åtminstone klara 0-0.

Det som emellertid talar emot är våra totalt iskalla forwards. Nu ännu en match i den långa raden utan spelmål. Ola Toivonen såg vi inte mycket av. Marcus Berg brände ett läge som man knappt trodde att det var möjligt att missa. Isac Kiese Thelin var totalt anonym när han byttes in.

Det jag absolut inte kan förstå är att John Guidetti, som gör det bra i världens bästa liga (den spanska) är fjärdeforward i det här gänget och inte lär få en enda minut på planen om jag tolkar Janne Anderssons turordning rätt. Särskilt som de andra verkar vara lika långt från formen som de är hemifrån, där ute på den ryska landsbygden.

Nu kan jag dessutom skriva att jag saknar Zlatan. För till och med en formsvag och MLS-degraderad ”Ibra” hade varit bättre än de vi har på på planen just nu.

Nåja, vi har ju Emil Forsberg, tycker kanske någon. Mmmm… men Forsberg var inte mer än godkänd mot Sydkorea. En habil insats, men långt ifrån att glänsa. Vi får hålla tummarna för att han spelat sig i form nu.

Vi kommer att behöva svenska spelare som överträffar sig själva med marginal om det ska bli poäng mot Tyskland.

Pontus Janssons VM-debut måste förstås också nämnas här. Med kort varsel fick han gå in och ersätta Victor Nilsson-Lindelöf och han gjorde det riktigt bra. Såväl defensivt som på offensiva fasta. Jag vill definitivt se mer av ”Ponne” under VM. Nästa gång nickar han  kanske in ett mål också.

Det där videogranskningssystemet, VAR, är nog inte så dumt ändå, förresten. Eller hur?

Det var många i det svenska lägret som sågade tekniken inför VM, men utan den så hade det varit 0-0 mot Sydkorea och svenskt praktfiasko.

Tack och lov för de tekniska framstegen…

Skrällen som sätter press på Sverige

Nu är alla skyddsräcken rivna och saker och ting ställs på sin spets.

När Sverige går in i VM finns det inget annat än seger mot Sydkorea. Annars kan äventyret vara över redan måndag kväll.

Mexikos jätteskräll mot Tyskland på söndagen ställde verkligen till det för det blågula laget. Matchen mot Sydkorea blev plötsligt ännu viktigare än den någonsin varit. För så bra som Mexiko var finns det all anledning att frukta både tyskar och mexikaner framöver. Utan poäng, eller med bara en poäng, mot Sydkorea kommer Jannes gäng att vara chanslöst att gå vidare från gruppspelet.

Det blir svårt nog ändå.

Kanske var det positivt på ett sätt – blågult måste gå in för sin VM-premiär taggat till tusen och med hundra procent fokus, inte med baktanken att Mexiko skulle kunna bli en räddningsplanka. Inget säkrande bakåt och spel på kontringar mot Sydkorea, alltså, utan det kommer att krävas att man för matchen och skapar tillräckligt med chanser för att göra mål.

Nu är det dessutom upp till bevis om anfallsspelet duger eller inte. Det får inte bli någon nolla i målkolumnen den här gången. Då är det nog bara att boka flyget hem.

Det kan bli svårt nog att besegra Sydkorea. Visst räknas laget som ett av de sämre i mästerskapet, men att döma av vad ”spionerna” sagt så påminner koreanernas spel om Perus och vi minns hur svårt det var för svenskarna att få hål på sydamerikanerna i genrepet. Det finns väldigt få enkla matcher numera i VM-fotbollen.

Fråga bara tyskarna.

Det var nog inte bara jag som trodde att försvarande världsmästarna skulle gå in och köra över Mexiko. Men så blev det alltså inte och det är svårt att säga att det var en orättvis seger. Det sätter onekligen färg på både gruppen och hela mästerskapet.

Danmark gjorde det som Sverige misslyckades med före VM – besegrade Peru med 1-0 och fick en drömstart på sitt VM.

Men det var ingen lätt seger, Peru missade en straff och massvis med bra chanser och frågan är om inte ett oavgjort resultat hade varit mest rättvist.

Och apropå straffar förresten, det har varit rena rama straffkaoset under helgen. Domarna har pekat på straffpunkten i var och varannan match och det mest uppseendeväckande som hände var väl när Lionel Messi missade (!) sin straff, vilket gav Island en smått sensationell poäng mot självaste Argentina.

Gissningsvis satt Lasse Lagerbäck och gnuggade händerna framför teven.

För Messi var det ännu ett av många misslyckanden i landslaget och det är bara att konstatera att han inte kan bära sitt lag på samma sätt som Ronaldo. Därför är det ingen tvekan om att Ronaldo är en bättre spelare.

Annars då?

Kroatien lyckades ta en trea mot ett mycket oväntat blekt Nigeria, som inte skapade någonting alls att skriva om i offensiven. Ändå krävdes det straff och sjävlmål för att kroaterna skulle vinna. Inget högt betyg på den drabbningen, alltså.

Frankrike hade oväntat svårt att avfärda Australien – den matchen kunde lika gärna ha blivit oavgjord, särskilt som Pogbas segermål till slut dömdes som ett australiensiskt självmål.

Le Bleus imponerade inte, precis som tyskarna och argentinarna hade de en mycket tung premiär.

Inte ens Brasilien lyckades övertyga. Visst, Schweiz är ett riktigt bra lag numera, men ändå. Det är Brasilien vi snackar om. Ett landslag som man alltid förväntar sig det lilla extra av, med artister som bryter mönster och levererar underhållning. Det såg vi inte så jättemycket av precis. Tio minuter kanske på sin höjd. Bästa fotbollen (om kanske inte den allra mest effektiva) har Spanien bjudit på hittills. Brassarna var inte ens nära att leverera samma underhållning, vilket faktiskt är en besvikelse. Brassarna SKA leka fotboll.

Apropå att övertyga, så kan man ju verkligen undra om Neymar själv tror att domarna går på hans skådespeleri. Visst blev han tufft uppvaktad av schweizarna. Men hur trovärdigt är det att en härdad brasse som vuxit upp i de beryktade favelorna ligger och lipar i gräset efter en liten lätt spark på vaden? Kom igen, Neymar, det blir bara löjligt…

De stora favoritnationerna har alltså inte direkt levererat ännu, frågan är vad det säger om fortsättningen av detta mästerskap.

Nåja, Nu håller vi tummarna hårt för Sverige. Det kommer Jannes gäng att behöva.

Vilken rysare det kommer att bli med alla nerver på helspänn…

Höjdpunkten redan dag två

Det kan ha varit bästa matchen i VM vi precis har sett. Höjdpunkten redan dag två.

Spanien-Portugal 3-3.

Wow.

Vilken fantastisk fotbollspropaganda. Vilken otrolig skillnad – minst två galaxer mellan – jämfört med torsdagens VM-premiär mellan Ryssland och Saudiarabien.

Tempot. Bollkänslan. Passningsskickligheten. Dramatiken. Kvaliteten.

Och mitt i alltihop världens bästa fotbollsspelare just nu: Cristiano Ronaldo.

Han visade upp hela sitt register för världen. En smart aktion som gav straff. En bombsäker straff. Ett grymt spelmål. En fantastiskt välplacerad frispark i krysset. Mellan dessa mål ett uppoffrande spel och ett driv som lyfte hela det portugisiska laget.

Men det vore fel att låta det stanna där, vid Ronaldos show. För det fanns ett otroligt bra lag på andra sidan också. Ett lag som hämtade upp två underlägen, som vände det till egen ledning (3-2) och som sedan nästan tog död på matchen med sitt balettdansande runt planen, med ett passningsspel som stundtals fick portugiserna att stå stilla och bara titta på, som fick dem att se ut som om det givit upp matchen. Spanien var ruggigt bra och ingen, knappt ens portugiserna själva,  hade protesterat särskilt högljutt över orättvisan om spanjorerna vunnit matchen.

Men det är farligt att leka för mycket, det är alltid en risk att tappa drivet och framåtandan i den här sporten. Särskilt om motståndarlaget har en spelare som Cristiano Ronaldo.

Nu blev det 3-3 och det känns egentligen okej att inget av lagen förlorade. För den fotbollspropaganda de bjöd på tillsammans kommer vi nog att minnas som russinet i denna ryska VM-kaka när alltihop är över.

Jag har faktiskt svårt för att se att det ska kunna överträffas. Den här matchen hade allt. Inklusive en hattrickhjälte.

Hur det kommer att gå framöver för de här lagen? Tja, båda går lätt vidare från gruppen. Sedan får vi väl se. Spanien är det bättre laget, men Portugal har Ronaldo. Det kan faktiskt räcka för att vinna ett helt VM.

Annars då?

Det var riktigt kul även att se matchen mellan Marocko och Iran – och inte bara för att vi satt och väntade på att få se en allsvensk spelare på planen. Saman Ghoddos. Vi fick vänta länge, oväntat nog. Men det räckte ju med tio minuter. Ghoddos fixade frisparken som i förlängningen gav Iran segern efter ett hårresande marockanskt självmål. VM:s snyggaste nick hittills, men i egen kasse.

Iran firade som om man vunnit hela mästerskapet och det är också lite av tjusningen med ett inkluderande VM som inte bara har plats för de allra största nationerna. Det var härligt att se.

Å andra sidan var resultatet också ett bevis på att fotboll kan vara en riktigt elak sport. I den första halvleken spelade Marocko en fantastisk fotboll, tempostark, lekfull och kvalitativ. Men tyvärr inte tillräckligt effektiv. Några mål blev det inte av spelövertaget och sakta men säkert tröttnade marockanerna medan såväl energin som offensivlustan ebbade ut.

Och så gick det som det ofta gör när det bästa laget inte förmår göra mål. Det trillar in en slumpboll bakåt och så blir det tårar av besvikelse i stället för av glädje.

Ska erkänna att jag inte hann se särskilt mycket av matchen mellan Egypten och Uruguay, det var trots allt skolavslutning i eftermiddags. Men det lilla jag såg och av det jag hört förstår jag att även den matchen bjöd på hög kvalitet, om än inte någon sprudlande underhållning, åtminstone inte målmässigt. Egypten försvarade sig bra och hade en grym målvakt i El Shenawy som såg till att superstjärnorna Luis Suárez och Edinson Cavani fick lämna planen mållösa. Dock inte poänglösa, eftersom Jose Gimenez avgjorde till slut, i allra sista stund.

Frågan är dock om det hade kunnat slutat annorlunda om superstjärnan Mohamed Salah kunnat spela för Egypten. Nu satt han på bänken hela matchen trots att det skvallrats om att han var hundraprocentigt återställd från sin skada. Det var han alltså inte. Tyvärr. För både turneringens skull och för Egyptens hoppas jag att han är spelklar till nästa match.

En sömnig start på VM-festen

Äntligen är PR-spektaklet över, låt oss hoppas att VM kan börja på riktigt nu.

Handen på hjärtat, premiären var ingenting som kommer att gå till historien. Varken invigningen eller fotbollsmatchen.

Mest kändes det som ett välregisserat skyltfönster för Vladimir Putin. Först fick han, som personligen anklagats för att ligga bakom statsstödd dopning i megaformat, prata om fair play och om att respektera varandras värderingar, vilket kändes lagom unket och malplacerat. Sedan fick han sittande bredvid saudiska prinsen Mohammed Bin Salman och Fifas president Gianni Infantino, bli inzoomad hur många gånger som helst under matchens 94 minuter, jublandes över sitt ryska landslag som efter att ha blivit utskällt och kritiserat på hemmaplan det senaste halvåret fick inviga VM genom att besegra ett av mästerskapets förmodligen sämsta landslag med 5-0. Hedern återupprättad, liksom.

Jag kanske är lite överdrivet cynisk, men välregisserat är det ord som känns mest passande i sammanhanget.

Särskilt välregisserad var dock inte själva invigningen. Jag menar… Robbie Williams?? Jodå, han kan fortfarande få igång en publik. Men inte kändes det särskilt kreativt, spännande eller ens… ryskt. Varför inte någon inhemsk artist eller ett framförande som åtminstone hade någon form av koppling till den ryska musiktraditionen?

Genusmässigt var det inte heller särskilt 2018 med starka herrar som bar flaggorna och damer i färgsprakande kreationer som vackert representerade de olika länderna. Gääääsp, liksom. Och var tog den officiella VM-låten vägen? Varför framfördes den inte? Backade Will Smith ur, eller blev han inte inbjuden?

Det enda som överraskade lite var när Robbie Williams räckte långfinger åt kameran. Men det var knappast politiskt eller kontroversiellt och varken riktat mot värdlandet eller mot det fortfarande maktfullkomliga och hårt kritiserade Fifa. Inget sånt. Det var om jag förstått det rätt bara en personlig markering, för att han kritiserats för att typ sälja sin själ genom att spela för en diktator (så hade någon uttryckt sig på twitter). Så Williams sjöng ”I did it for free” och räckte finger. Lite uppseendeväckande, men knappast någon kioskvältare för världens mediehus.

Själva matchen då?

En riktigt medioker historia, både tempomässigt och sett till spelkvalitet. Visst, Ryssland gjorde några snygga mål. Men Saudiarabiens försvars- och målvaktsspel var riktigt dåligt och det förtog faktiskt nöjet av åtminstone tre av målen, som inte borde ha kunnat resultera på den här nivån. Vid ett av dem var framspelet så dåligt och felriktat att bollen faktiskt hamnade närmast en saudisk back i stället för avsedd rysk spelare. Ändå lyckades försvarsspelaren inte få bort bollen. Vid ett annat av målen var två (!) försvarsspelare framme i rätt tid för att rensa bort eller bryta men ingen av dem träffade varken boll eller spelare.

De som hejar på Ryssland och inte förstår fotboll hade säkert roligt. 5-0 viftar man ju inte bort bara sådär. Men låt mig säga så här: Det ryska laget kommer att behöva spela betydligt bättre för att nå långt i detta VM än vad det behövde göra i den här matchen. Det vore förstås kul för mästerskapet. Men den här matchen drar vi inga växlar på. Alls. Okej?

Nåja. Nu är det över och låt oss hoppas att det bara kan bli bättre.

I den svenska bubblan läste jag i Sportbladet att landslagsledningen – eller åtminstone säkerhetschefen (?) Lasse Richt nästan fått en stroke av att Filip Helander, utan att informera vederbörande, låtit sig intervjuas i Patrick Ekwalls podd i sitt hotellrum. Spelarna ska ju bara vara tillgängliga för media när fotbollsförbundet anser det vara okej. Vid särskilda tillfällen. Och herregud, media brukar ju ”respektera” att spelarna bara är tillgängliga vid dessa särskilda tillfällen.

Man häpnar. Eller nej, suckar och stönar är mer rätt. Särskilt överraskad blir man ju inte längre. Samtidigt med detta satt jag faktiskt och diskuterade det stängda och styrda landslaget i en tråd på Facebook. Hur tråkigt det har blivit med fotboll på den här nivån, där allt är så uppstyrt, hur märkligt det är att journalister accepterar att bli invallade i fållor och rapportera exakt samma intetsägande svar hem till sina läsare. Fotbollen som blivit en så stor underhållningsindustri och som samtidigt låser in sig allt mer och bjuder på allt mindre. En märklig paradox.

Det är inte utan att man saknar Zlatan. Runt honom hände(r) det ju alltid någonting oväntat. Både på och utanför fotbollsplanen.

Fast hur pass mycket han saknas på själva planen lär jag få återkomma till. Än så länge vet vi bara att landslagsledningen (och de välregisserade spelare som blivit intervjuade i frågan) inte är ett dugg oroliga över måltorkan det senaste halvåret. Det kommer att bli ett helt annat fokus när det blir allvar.

Låt oss hålla tummarna för det!

Dumt beslut av galoppen

Galoppen bryter sig alltså loss och lämnar Jägersro.

Det kan vara årets dummaste beslut inom skånsk idrott.

Jag kan visserligen ha en viss förståelse, med tanke på det infekterade bråket härom året då en del inom travet ville slänga ut galoppen från anläggningen.

Men det lugnade ner sig ganska fort, Travsällskapet tog sitt förnuft till fånga och samarbetet fortsatte.

Det borde ha stannat där. Men uppenbarligen rörde det upp så starka känslor att såret inte gick att läka. Någon annan förklaring till skilsmässan kan jag nämligen inte se.

Skånska Travsällskapet ska bygga en hypermodern ny anläggning på Husiefältet med gott om plats för både trav- och galopptävlingar. Och ridsport. Planen var – och är – att bygga ett Malmö Hästcenter, med plats för alla. Galoppsporten var inbjuden att flytta med. Med alla de samordningsvinster som finns vad gäller personal, varumärke (Namnet Jägersro är trots allt etablerat i hela kapplöpningsvärlden och hos allmänheten i regionen), möjligheten att locka publik korsvis mellan de olika hästsporterna och mycket annat. Ett ypperligt läge att lägga gammalt groll till sidan och stärka banden mellan hästsporterna, till förmån för alla.

Men den arbetsgrupp som bildades under den nämnda schismen mellan Travsällskapet och Fältrittklubben, för att undersöka möjligheten till etablering någon annanstans, fortsatte att jobba och har tydligen nått sitt mål nu. Bara, alltså, i Svedala kommun. Granne med golfbanan.

Här ska man bygga banor för träning och tävling, en läktaranläggning och gissningsvis en träningscamp med stallar. Det erbjöds nämligen inte på nya Jägersro som enbart kommer att fungera som en tävlingsanläggning. Det känns som en onödigt dyr historia för en smal sport som galoppen är i Sverige, särskilt med tanke på att det på några kilometers avstånd kommer att finnas en nybyggd hypermodern kapplöpningsanläggning. Pengarna kunde helt säkert ha använts bättre. Stallar kan man ha var som helst och med tanke på att svensk galopp i mångt och mycket lever på amatörerna, som håller till hemma på sina egna gårdar samtidigt som ett flertal tränare faktiskt har egna camper, så förstår jag inte varför man tvunget måste ha en stallbacke i anknytning till tävlingsbanan.

När galoppen riskerade att slängas ut från Jägersro skrev jag flera krönikor i ämnet och argumenterade starkt för ett fortsatt samarbete. Ett argument var att det behövs mer än ett ben att stå på för att framgångsrikt driva en arena. Det räcker inte med att hålla ett arrangemang i veckan i bästa fall, särskilt inte om man har låg publiktillströmning till att börja med.

Helst ska man kunna erbjuda något varje dag, göra arenan till en naturlig mötesplats med liv och puls. Jag talade mig varm för trav, galopp, ridsport och gärna ännu mer.

Av samma anledning tycker jag att det är ett felbeslut av galoppen att bryta sig loss. Det känns bara dumt att så liten sport ska bygga eget när det egentligen inte behövs. För vaddå? En publik på några hundra som bäst en gång i veckan? Man häpnar.

Det känns som om galoppsporten efter försäljningen av Täby Galopp och de pengar som strömmade in då fick en självbild som inte riktigt är hälsosam i ett långsiktigt perspektiv. Galopp är en fantastisk sport, men det är försvinnande få i det här landet som förstår det.

Pengarna hade gjort betydligt större nytta i insatser för marknadsföring och olika projekt i avseende att utveckla sporten och den bild som finns av den, att utveckla tävlingsarrangemangen och öka sin synlighet i media. Att stärka bredden, de oerhört viktiga amatörerna, rekrytera fler aktiva och lyfta profilerna i allmänhetens medvetande.

Men nej. Man ska bygga en ny anläggning i stället. Ännu en, efter storsatsningen på Bro Park.

Helt i onödan.

Det blir förmodligen en liten boost på kort sikt, för de aktiva, för att bygget får publicitet.

Men på längre sikt tror jag att en flytt från Jägersro snarare riskerar att göra galoppen ännu mindre och ännu mer anonym. Och den nya banan och anläggningen kommer såklart att dränera sporten på pengar. För jag kan i varje fall inte se hur man av egen kraft ska kunna få driften av en sprillans ny anläggning att gå ihop på några hundra åskådare i veckan och bara halva året. Det lär knappast bära sig.

Det är lika mycket att skjuta sig i foten som det var när man på vinst och förlust sa upp avtalet med Travsällskapet för några år sedan och satte sig själv i ett vanskligt läge.

En rockstjärnas farväl

Det är en tung dag för alla travfans, denna måndag. Åtminstone för oss som följt travet på Jägersro i flera decennier.

Johnny Takter har en gång för alla bestämt sig för att lägga körhandskarna på hyllan.

Det är minsann inte vilket farväl, som helst. Det är en rockstjärnas farväl till den stora scenen. Och vi har väl egentligen vant oss vid bilden av att en rockstjärna helst ska dö med stövlarna på, mitt i ett uppträdande, liksom. Inte sitta som en trött pensionär i en myssoffa och titta på ATG Live.

Fast ta det nu inte som ett gnäll på Johnny Takters beslut. Har han inte suget längre ska han förstås självklart göra något annat.

Men det är lite så det känns för oss som står vid sidan. Snopet, liksom.

Det där med rockstjärna, ja. Johnny var tveklöst svensk travsports första riktiga superstar när han slog igenom i mitten av det underbara åttiotalet. Inte den första världsstjärnan eller kanske ens den bästa kusken någonsin, det är inte det jag menar – utan den största artisten. Men sin personlighet, sin utstrålning, sitt punkiga sätt att aldrig svara rakt och direkt på frågor utan snarare närmast filosofiskt eller rent av obegripligt. Och sin moderna körstil, som blev stilbildande i Sverige.

När han vann Hugo Åbergs Memorial med speedkula Matiné var det hela åttiotalets stora höjdpunkt på Malmöbanan, till och med större än när Johnnys legendariske pappa Bo William vann Svenskt Travderby med förvandlingsnumret Micko Fripé .

Jag var där. Jag glömmer det aldrig.

På senare tid fick ”JT” även vinna Elitloppet med Stefan Melander-tränade Iceland. Det var han värd, inte minst efter att ha varit med i fem finaler (utan att vinna) med egentränade Nealy Lobell.

Johnny Takter var en naturbegåvning och i det närmaste en kreatör i sulkyn. Inte kusken som höll koll på alla sakliga fakta och råpluggade programmen och statistiken, utan mer killen som kände in hästen och fick ut dess inneboende kapacitet till fullo, vilket alltid ger bättre resultat i längden.

Han var en idol för många travfans. Ett affischnamn för Jägersrotravet.

Erik Adielsson följde i hans spår och blev en ny publikfavorit. En ny, yngre, version som aldrig gjorde någon hemlighet av att Johnny varit hans stora förebild. Självklart blev Erik, precis som Johnny, en travkusk som fick fansen att gå bananas och till och med stå i publikhavet iklädda kopior av hans kördress. Utan Johnny hade vi nog aldrig fått uppleva Adielsson-eran på banan.

Men Erik Adielsson lämnade Jägersro för Solvalla och växte väl dessutom lite ifrån den där rockstar-imagen.

Johnny växte nog aldrig riktigt ur den. På gott och ont.

Nu när han lägger av innebär det att Jägersro minst två av sina största tvåbenta stjärnor. Den tredje, Lutfi Kolgjini, har trappat ner allt mer de senaste åren och återväxten ser inte alltför upphetsande ut. Om nu inte en viss Adrian Kolgjini kan växa i kostymen efter sin farsa när han kommer tillbaka från sin långa avstängning.

Inget ont om Jocke Lövgren, Christoffer Eriksson, Conni Lugauer och de andra, de är skickliga och framgångsrika yrkesmän och gör oss skånska travfans stolta titt som tätt – men de har inte den karisma, den ”star quality” som Johnny Takter ägt i alla år.

”JT” är nog helt enkelt oersättlig.

Jag hoppas verkligen att Jägersroledningen passar på att göra något riktigt stort av avtackningen när Johnny kör sitt allra sista lopp i samband med Gentlemannadagen på torsdag.

Sedan förväntar vi oss en staty på innerplan när den nya anläggningen byggs på Husiefältet om några år.

Med rockstjärnefrissa och solglasögonen på. Och pisken sådär nonchalant under armen.

Zlatan har redan erövrat USA

Han behövde inte mer än dryga 20 minuter för att erövra USA.

För att visa att han är den starkast lysande stjärnan i Galaxen.

För att täppa till käften på alla tvivlare och avundsjuka gnällspikar.

För att övertrumfa de allra vassaste regissörerna i självaste Hollywood.

Lejonet skrev sin egen saga. Med ett lyckligt slut.

Han behövde bara en visa upp en bråkdel av sin magiska repertoar. Ett one-touch-avslut med lite skruv från 40 meter skämtar man banne mig inte bort i någon endaste liga i hela världen. Inte ens på VM-nivå.

Det fantastiska målet som betydde 3-3 mellan LA Galaxy och LA FC var så väldigt typiskt zlatanskt. Ett överraskande världsklassavslut i matchens slutskede.

Han har gjort det förr och han gjorde det igen. Ställde alla – precis alla – schack matt med sin fantastiska fotbollsmagi.

Dessutom gjorde han, förstås, även ett segermål. 4-3. Självklart när klockan precis passerat 90 minuter. Som så många gånger förr.

Men det var inte bara Zlatans mål som gjorde sagan fulländad, det var också det faktum att hans LA Galaxy låg under med 0-3. Ja just det: 0-3. Och vann med 4-3.

Med lite bakgrundsscener, mellansnack och efterhandsshow kan de säkert göra en blockbusterfilm av det här Los Angeles-derbyt, som lite fånigt döpts till ”El traffico”, på en eftermiddag och sälja ut alla biosalonger i USA.

Mannen som skulle vara slut, för gammal, passé, landade på LAX i går, tränade lite trots tung jetlag och fick bara spela 20 minuter.

Men det räckte ju med råge.

Zlatan kommer självklart att fortsätta att erövra den amerikanska kontinenten. Särskilt om alla lag håller den nivå vi fick en skymt av i detta Los Angeles-derby. Det var kort sagt inte särskilt upphetsande rent fotbollsmässigt. Särskilt inte när det gäller försvarsspelet. I den första halvleken läckte ett darrigt och nervöst Galaxy som ett gammalt durkslag. I den andra halvleken, när LA FC bara skulle säkra hem sina 3-0 var de inte ens nära att hålla motståndarna borta från målchanser. Till och med Snogeröds IF skulle ha presterat bättre genom att parkera ”bussen” i straffområdet.

Jag är inte någon expert på MLS, har bara sett några få matcher inklusive de som Malmö FF spelat på sina försäsongsläger. Men försvarsmässigt tycks ligan ha väldigt lång väg kvar att vandra.

Det borde passa Zlatan alldeles utmärkt. Som att släppa in ett vilt lejon helt obevakat i Skånes djurpark, typ.

Det förtar dock inte hans prestation. Det där målet från 40 meter hade både FC Barcelona och Bayern München haft svårt att försvara sig mot. Precis som sluggernicken som gav LA Galaxy segern.

Och då spelade han alltså sin första match på vad som känns som evigheter med en USA-resa i kroppen.

Zlatan kommer att bli störst i MLS. Han kommer att erövra USA, precis som han sagt.

Och om han bara vill själv så kommer han att spela VM för Sverige.

Det är inte lönt att säga emot.

Så är det bara.

Och ja, jag är avundsjuk på kollega Bruno Pokas, Skånskans man i Los Angeles, som fick bevittna när historia skrevs på plats och skriva storyn om när Zlatan blev z – LA – tan.

Bästa vinterspelen någonsin

Det är klart att det kommer att kännas lite tomt några dagar nu när OS är över.

Men samtidigt blir det lite bättre nattsömn, vilket kan behövas. Man får ta det onda med det goda.

Hur som helst är det ett fantastiskt mästerskap att summera, faktiskt de bästa vinterspelen någonsin för svenskt vidkommande.

Inte när man räknar det totala antalet medaljer, men om vi räknar ihop de ädlaste valörerna, guld och silver, är det inget snack om saken. I helgen som gick förpassades nämligen Turin 2002 till andraplatsen i historieböckerna.

Det tackar vi framför allt lag Anna Hasselborg för, som förvaltade det svenska curlingarvet på damsidan på allra bästa sätt i OS-finalen.

Samtidigt som vi lider av att se legendariska curlingskippern Anette Norberg floppa i gren efter gren i Kanal 5-satsningen Superstars (ett ganska dumt beslut att låta sig förnedras där bland de betydligt mer atletiska motståndarna i en rätt usel programsatsning) har Anna Hasselborg tagit över drottningtronen. En lite märklig känsla, men fantastiskt för curlingsporten och mycket glädjande för alla oss som följer de olympiska spelen.

En extra fjäder i hatten också till damlaget som inte är lika etablerat som herrgänget i Lag Edin men som tog guldet, medan Niklas Edin tyvärr inte höll distansen ut i finalen. Kanske var det nerverna som satte krokben.

Eller så var det svårt att fokusera. Jag vet att jag hade haft rätt stora problem att hålla koncentrationen uppe om jag haft Super Mario som motståndare. . .(se den numera berömda twitterbilden intill). USA-lagets skipper har nästan gjort mer succé som Mariokopia än för sitt curlingspelande.

Men hur som helst var silvret minsann inte så illa det heller, eftersom det är den största OS-framgången på herrsidan. Det får vi – och Edinlaget – vara nöjda med.

Tremilen avslutade spelen som äventyret började, med en svensk medalj. En ganska vacker inramning får man ju säga. Men den här gången blev det inte guld, utan brons. och inte Charlotte Kalla utan överraskande nog Stina Nilsson.

Visserligen hade man ju unnat Kalla att få rama in OS i Pyoengchang själv, men det är ganska kul med en överraskning också. Jag ska villigt erkänna att jag inte trodde ett dugg på Stina Nilsson i en tremil. Dels för att hon i huvudsak är sprintspecialist, dels för att hon faktiskt inte imponerat i distansloppen den här säsongen. Vi har inte riktigt sett den utvecklingen i hennes repertoar. Förrän just den här morgonen. Riktigt kul!

Självklart blev det också en extra krydda att hon inte förstod att hon körde för bronset och inte fick kläm på det förrän hon var i mål. Men att hon inte riktigt trodde på rapporterna i spåret köper vi, eftersom ledarna ju försökte lura Calle Halfvarsson tidigare under mästerskapet. Kanske trodde Stina att de försökte sig på samma trick den här gången. Det gjorde de alltså inte. Det var en konkurrent som hade kört fel. . .

Marit Björgen som vinnare var på sätt och vis en stark upplevelse det också. damskidåkningens superstar som nu (med största säkerhet) fick sätta punkt för sin olympiska karriär med ett tremilsguld. Det var hon värd.

Kalla? Hon var uppenbarligen inte nöjd med sina skidor och är det något man kan kritisera när det gäller längdskidorna i OS så är det väl vallateamets ojämna insats. Och lite undrar man ju hur det kunde komma sig att skidskyttarna alltid hade superbra skidor, medan längdåkarna hade problem vissa dagar. Pratar inte vallateamen med varandra?

Charlotte Kalla lämnar ändå Pyeongchang som spelens största svenska stjärna. Inte ohotad på toppen längre, men ändå.

Annars då?

Trots de otroliga framgångarna på damsidan för längdlandslaget har jag ändå haft störst behållning av skidskyttelandslagets OS-succé. På topplistan över mest underhållande insatser placerar jag tveklöst Hanna Öbergs chockguld, herrlagets stafettguld och damernas silver med Hanna Öbergs magiska slutsträcka. Och Sebastian Samuelssons silverskräll förstås.

Sedan kommer självklart Charlotte Kallas guldryck i den inledande skiathlonen och Stina Nilssons sprintguld.

Slalomgulden ska heller inte underskattas, de var definitivt häftiga de också. Hansdotter och Myhrer som fick kröna långa karriärer med att kliva överst på pallen.

Men skidskyttet är det jag kommer att minnas mest. Det är alltid extra kul med överraskningar.

På minuslistan? Calle Halfvarssons genomusla OS förstås och Anna Haags dito på damsidan, trots att hon fick lämna med en stafettmedalj.

De bedrövliga insatserna av båda hockeylandslagen. Trots att det var en skräpturnering.

Men inte ens hockeyn, Calle och Anna kommer i närheten av det trista magplasket i extremgrenarna. Slopestyle, big air och allt vad de heter. Vi hade som vanligt hoppats på ett genombrott eftersom det ofta pratas om starka svenska insatser i X Games. Men icke. De var inte ens i närheten. Och värst av allt – ingen av de aktiva verkade bry sig särskilt mycket heller.

Jag kan inte säga att jag blev särskilt taggad på att följa dem om fyra år efter detta.

Men skidskytttet kommer jag att sitta klistrad vid under resten av säsongen. Den saken är klar.

 

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 50
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×