Årets Idrottsgala var blek

Än en gång fick vi ett bevis på att svenska folket älskar ridsport och förmår uppskatta en stor mästare.

Jag misstänkte redan när Peder Fredricson tog hem EM på hemmaplan i augusti att han skulle bli extremt svårslagen i år igen i omröstningen om Jerringpriset. För att leva upp till favoritskapet i sin egen hemmaarena, inför ett fullspikat Nya Ullevi, i en extremt tuff sport som hoppning – det är inte ofta ett ekipage ens vinner två GP-tävlingar i rad – det är inget annat än otroligt stort.

Än en gång visade Peder Fredricson hur mästerlig han är i att få sin häst att prestera som bäst när det verkligen gäller och hur iskall och skicklig han är som själv förmår att göra det i hårt pressade lägen.

Det är bara att buga och gratulera och applådera ridsporten som väl aldrig varit så het i det här landet som den är nu.

Att idrottsakademin inte begriper förvånar mig lika lite som att de flesta experttyckare i sportmedia inte gör det. De senare kommer nästan alla från eller är förälskade i sporter som fotboll, ishockey och friidrott. . .och möjligen skidsport längre norrut.

Det visar sig inte minst varje gång en annan idrott än ovan nämnda ”överraskande” vinner Jerringpriset. Och det visar sig nästan varje år på Idrottsgalan när de stora priserna ska delas ut. Orientering? Glöm det. Boxning? Herregud, otänkbart.

Att priset till årets manliga idrottare gick till Daniel Ståhl är ingen annat än ett hån mot kampsporten. Jovisst, Ståhl slóg ett 33 år gammalt svenskt rekord. Applåder för det. Han tog VM-silver, grymt bra gjort – men faktiskt ändå lite av en besvikelse eftersom han var guldfavorit.

Ställ det mot en svensk dubbel (och därmed historisk) världsmästare. . .

Jag tyckte att det såg upplagt ut för Badou Jack att vinna i år – och även om jag inte uppskattar själva branschen proffsboxning så förstår jag att uppskatta en extremt stor idrottsprestation. Det vet jag att väldigt många andra gör också runt om i landet, Kampsportsintresset i Sverige är större än någonsin.

Och visst kan man hävda att friidrott är en av världens största och mest konkurrensutsatta sporter. Men nu pratar vi specifikt om grenen diskus mot grenen boxning. Bedöm själv.  .  .

Men försök få den konservativa majoriteten i Idrottsakademin att förstå det. Nä, det är hopplöst.

Östersunds FK:s bragd tänker jag inte förminska, laget har svarat för en häpnadsväckande prestation, en riktig sannsaga. Men trots allt i den internationella B-ligan som Europa League faktiskt är. Att den prestationen skulle vara större än till exempel fotbollslandslagets VM-avancemang köper jag inte alls om vi nu pratar prestationer i största allmänhet. ‘

Och varför inte ta chansen att lyfta fram Tove Alexandersson i en jättestor sport som orientering i stället för ett fotbollslag som ännu inte vunnit något stort? Hennes enorma prestation att vinna VM-guld i två idrotter (även skidorientering) var väl värd att hylla.

Orienteringen gick bet i samtliga de sammanhang den var nominerad. Trots ett historiskt (!) stafettguld gick Tre Kronor före, för att laget tog guld i den C-turnering som VM faktiskt är, utan de flesta av världens bästa spelare. Ett Tre Kronor som vinner VM-guld då och då mot ett historiskt orienteringsguld. . .Man blir bara förbannad.

De enda priserna jag egentligen inte har något att invända mot var Sarah Sjöströms som årets kvinnliga idrottare och Armand Duplantis som årets nykomling. Samt förstås folkets val i Jerringpriset. Det går inte att argumentera mot.

I övrigt var årets val av pristagare ganska blekt.

Annars då?

Jag tyckte faktiskt att galan kändes ganska avslagen den här gången. Underhållningsinslagen lyfte aldrig, Jill Johnsson var väl som vanligt skicklig men såg faktiskt inte ut att ha särskilt kul, passionen saknades. Petter börjar onekligen kännas överexploaterad, han är med i snart sagt alla tv-sammanhang numera. Gäsp.

Kristin Kaspersen var proffsig ut i fingerspetsarna som programledare, men i ärlighetens namn ganska trist. Gäsp igen.

Och så mådde jag inte så jättebra av grejen med Anna Holmlund. Det verkade inte som om hon gjorde det heller, närbilderna var ganska skakande (och sedan fick vi ju reda på att hon, precis som det såg ut, blev ledsen och tvungen att gå ut). Det kan jag i så fall förstå. Jag tror inte att det var särskilt smart att fläska på med bilder från hennes olycka och hennes tid i sjuksängen i koma och med snack om att hon aldrig kommer tillbaka till eliten, jag kan inte tro att det var särskilt positivt för henne rent känslomässigt att tvingas titta på det med alla andras ögon på sig.

Jag är rätt säker att hon och hela kretsen kring henne hade föredragit en hyllning av de idrottsprestationer hon gjort under sin karriär och sedan en kollektiv pepp för den fortsatta rehabiliteringen.

På pluskontot fanns två saker: Mammorna som agerade prisutdelare i kategorin för årets manliga idrottare – mest överraskande och tveklöst bästa idén – och Sportspegelns val att plocka ner 81-åriga eldsjälen Börje Andersson Junkka för att få tv-sportens specialpris.

Vilken hjälte! Hans ”Långa bollar är bra, när de behövs” kommer att bli en klassiker.

Feltänk av MFF Support

Den sexualbrottsmisstänkte MFF-spelaren får träna igen – och fansen rasar.

Det är ett mycket märkligt feltänk av supporterorganisationerna. Kanske mänskligt ur ett känslomässigt perspektiv, men dumt.

Man hänvisar till att MFF är en klubb som inte bara sysslar med fotboll utan även tar ett samhällsansvar.

Men det är precis det som Malmö FF gör när man låter spelaren komma tillbaka till arbetet.

Man tar sitt ansvar som en arbetsgivare som respekterar systemet, de regler och riktlinjer som finns, som respekterar den juridiska processen och som respekterar individens rättigheter. Som respekterar sin roll i ett demokratiskt och rättssäkert samhälle.

Jag har ingen aning om vad den aktuella spelaren har gjort eller inte gjort och det har inte fansen heller.

Om spelaren är skyldig till brott ska han förstås inte vara kvar i klubben. Men vem vet om han är det?

Om misstankarna hade varit mycket starka så hade han antagligen inte släppts ur häktet så snabbt som var fallet i höstas och processen hade inte heller dragit ut på tiden oavsett åklagarens och polisens arbetsbelastning.

Det kan förstås hända att spelaren döms ändå till slut. Det återstår helt enkelt att se. Men den lynchmobbmentalitet som präglar supporterorganisationernas reaktioner känns bara obehaglig.

Jag har full förståelse för att ingen vill att klubbens ska förknippas med en sexualbrottsling. Men jag tror inte heller att fansen vill att klubben ska ses som en totalitär institution som står över rättssystemet.

Vill man att klubben ska vara en stark kraft i samhället och skicka rätt signaler till barn och ungdomar så är det väl en alldeles utmärkt signal att skicka att man respekterar den juridiska rättsprocessen?

Klubben kan dessutom inte gärna omplacera en fotbollsspelare och sätta honom på att till exempel städa lokalerna i väntan på en dom. De skrivna avtalen medger knappast sådant.

Som jag ser det kunde inte MFF ha tagit något annat beslut.

Det kunde däremot Sydsvenskan, som gjorde en ytterst märklig bedömning när tidningen valde att namnpublicera i ett läge där det etiskt sett inte fanns tillräckliga skäl, ett beslut som till och med fick mina kvällstidningskolleger att uttrycka sin uppriktiga förvåning när det hände. Vilket säger en hel del. . .

Att de dessutom fortsätter på den inslagna linjen i motsats till alla andra medier är häpnadsväckande.

Kaxigt och kul drag av Gerhardsson

”Den kanske bästa målskytten av alla” har Peter Gerhardsson sagt om Marija Banusic.

I hans första VM-kvalmatch ser Linköpingsforwarden ut att gå rakt in i startelvan. ett synnerligen kaxigt och kul drag i så fall!

Det handlar om exakt samma spelare som Pia Sundhage inte ville ha med till EM på grund av strikta principer. För att Banusic, naturligt nog, inte ville spela någon annanstans än på topp.

Sundhage stängde ute en notorisk målskytt från ett landslag som haft extremt svårt att göra mål och som sedan inte imponerade i själva slutspelet heller. Inte särskilt smart.

Särskilt inte i ett förbund som på herrsidan sedan många år tillbaka lärt sig hantera stjärnspelare med hög svansföring och starka egna åsikter (läs: Zlatan).

I Sundhages värld fanns ingen plats för attityd och stjärnstatus, vilket säkert också bidrog till den gamla konflikten med Kosovare Asllani.

Visst är det märkligt vad lite för långt tid i matktposition kan göra med en människa. Till och med en respekterad och erkänt bra ledare som Pia Sundhage visade sig alltså ha sina uppenbara brister mot slutet av sin tid som svensk förbundskapten – för i USA hade hon minsann inga problem med åsiktsstarka stjärnor – och det var verkligen hög tid för en förändring i blågult.

Nu är den här, i form av Peter Gerhardsson. Det ska bli mycket spännande att se om hans idéer och tankar redan på kort tid hunnit prägla den blågula truppen och det ska självklart bli intressant att följa hur han hanterar det delikata jobbet att styra ett numera folkkärt damlandslag som dock inte övertygat spelmässigt på bra länge – bortsett från den superdefensiva nödtaktik som gav oväntad framgång i Rio-OS.

Banusic och Blackstenius på topp sägs det. Det kan bli hur bra som helst.

—————————

MFF fick ordning på både spel och resultat mot ett blekt Hammarby i går och genast drog flera experter i media på med de stora guldtrummorna igen.

Jag tillåter mig att vara betydligt mer försiktig med de tre tidigare matcherna kvar i färskt minne.

Visst ser det bra ut med sju poängs ledning. Men jag vill se guldstriden avgjord innan jag summerar intrycken. Framför allt är jag extremt skeptisk till tränaren Magnus Pehrssons laguttagningar, coachning och byten och är rädd för att det kan fortsätta ställa till problem. Dessutom blir det ingen barnlek att åka till Östersund utan Markus Rosenberg (även om han knappast imponerat sedan i somras) och framför allt Anders Christiansen.

Hur dumt var det förresten att fortsätta spela ”AC” efter 3-0 med tanke på att han riskerade avstängning och Rosenberg redan fått sitt tredje gula?? När AC uppenbarligen ändå skulle bytas ut så småningom var det väl lika bra att göra det i tid, sett till omständigheterna.

Med tanke på hur MFF agerat i sina två senaste bortamatcher i kombination med Östersunds framgångar i Europa så är det inte alls omöjligt att avståndet till Djurgården är nere i fyra poäng efter nästa omgång.

Och då är det lite kniven mot strupen igen inför nästa hemmamatch, mot Elfsborg.

Faran är ingalunda över ännu.

——————————

Hockeysäsongen är i gång och det var festligt att se Malmö Redhawks svansföring i premiären mot ärkerivalerna i Rögle. Jag har sett några matcher nu och tycker att laget ser mycket intressant ut. Det kan onekligen bli en riktigt bra säsong, om nu inte den tröttsamma SHL-lunken med sina femtielva omgångar lägger sordin på spektaklet.

——————————-

Under många år hade Lugi svårt att få fram tunga niometersskyttar. Sedan plötsligt hände det. Först Kim Ekdahl du Rietz, sedan Simon Jeppsson och nu ser det ut att finnas en hel flock som är på gång att slå igenom.

Med Karl Wallinius i spetsen.

Hur kul som helst!

Visst, Lugi har inte ställts på de allra svåraste proven ännu i säsongens linda, men om jag var klart orolig efter premiären mot OV så är jag betydligt lugnare efter att ha fått se talangfabriken få fria tyglar om mer eller mindre göra slarvsylta av Karlskrona i fredags. Nej, jag tror fortfarande inte att lundalaget kommer att tillhöra den absoluta tabelltoppen den här säsongen och bäst i sydvästra Skåne (Kristianstad är ju i en division för sig själv) kan också bli svårt eftersom Ystads IF och HK Malmö ser riktigt starka ut.

Men med den extrema talang som finns i truppen kommer Lugi garanterat att göra en bra säsong. Trots frånvaron av tunga nyförvärv.

MFF helt under isen

Många med himmelsblå glasögon kommer väl att skylla på att Jo-Inge Berget och Anders Christiansen inte var med.

Men det håller inte.

Inte när man tjatat en hel säsong om att man har en så bred trupp. Inte när man sitter med miljonvärvningar som inte används på bänken.

Inte när man än en gång åker på stryk mot ett lag på nedre halvan av tabellen (något som fick klubben att sparka fjolårets tränare Allan Kuhn).

Inte när man gör ett defensivt byte när huvudproblemet är att det är offensiven som inte fungerar.

Om inte MFF haft en nio poängs ledning  – den kan krympa till sju i morgon – så vete fasiken om inte Magnus Pehrsson fått kicken på stående fot efter dagens förlust i Örebro.

Det var en rakt igenom usel insats av Malmö FF.

Som många gånger förr den här säsongen så var defensiven inte bra nog. MFF släpper in för lätta mål. Ändå satt tunga nyförvärvet Bonke Innocent på bänken.

Men framför allt var offensiven, som vanligt, alldeles för blek och för ineffektiv. Alexander Jeremejeff gjorde inte en människa glad och tyvärr gjorde inte lagkaptenen Markus Rosenberg det heller. Det borde oroa alla MFF-fans att Rosenberg faktiskt inte levererat alls efter sommaruppehållet. Om han inte lyfter sig rejält framöver så vete tusan om det är något att jubla över att han skrivit kontrakt för ytterligare en säsong.

Trots detta, att lagets forwards var otroligt bleka i 90 minuter, fick inte nyförvärvet Carlos Strandberg komma in förrän det var sju minuter kvar att spela. Märkligt. Magnus Pehrsson valde att byta in en mittback och flytta upp en högerback till mittfältet. Jag ska ärligt säga att jag inte förstod någonting alls av det draget.

Nu har MFF tre raka matcher utan seger. Man har tagit en enda poäng i tre matcher och då har man mött tabelljumbon och ett lag som låg ganska nära bottendramatiken. Dessutom bara kryssat mot ärkefienden IFK Göteborg hemma på Swedbank.

MFF är i fritt fall just nu. Frågan är om och hur det fallet ska hejdas innan det är alldeles för sent, innan det blir nerv i den allsvenska toppstriden igen.

Dags för Daniel Andersson att agera??

————————————–

Nu har jag sett två Skånederbyn i starten av Handbollsligan. I Helsingborg besegrade ett darrigt Lugi nykomlingen OV. Men min slutsats efter matchen var mer att det kommer att bli en tuff säsong för Lugi än att OV har kvalitet nog att klara kontraktet. Den som lever får se, heter det ju. Men Lugi verkar ha alldeles för lite krut på nio meter den här säsongen och jag undrar om det verkligen är så smart att fortsätta spela en av lagets få rutinerade stjärnor, Hampus Jildenbäck, i en kantroll. Är det inte bättre att skola om honom till att spela på nio meter? Kantspelare har man ju faktiskt ganska gott om i truppen.

YIF kom undan med en hedersam förlust mot IFK Kristianstad, men låg ett tag under med åtta mål. Undrar om det inte blir HK Malmö som kommer att bli näst bäst i Skåne, efter Kristianstad, den här säsongen.

——————————————-

Hockeyexperten och exproffset Mikael Renbergs utspel om att det borde införas en lättare puck i damhockeyn måste vara årets mest korkade (eller kanske puckade) i svensk idrott.

Inte bara för att tanken förstås är helt befängd och idén snudd på kränkande för alla hockeytjejer  – men också för att Renberg helt tycks ha missat debatten om lättare bollar och mindre mål i damfotboll.

Trodde han verkligen att han skulle få gehör? Att han var något smart på spåret?? Herregud. . .

 

Självmål av MFF Support

Med ett dygns distans till lördagens allsvenska fiasko för Malmö FF finns det en hel del att kritisera i lagets spel och i lagledningens agerande. Men frågan är om jag ändå inte stör mig mest på MFF Supports beslut att bojkotta matchen.

Det tjatas alltid om hur viktiga fansen är för klubben, hur sången och stöttningen lyfter laget. Men till bortamatchen mot AFC Eskilstuna skulle man alltså inte åka, för att markera sitt ogillande av den typen av klubbstruktur och ägarpolitik som AFC står för. Jag har full respekt för sakfrågan. Men jag kan absolut inte förstå meningen med en bojkott.

I stället för att på ett alldeles utmärkt sätt visa hur en ”riktig” förening med geografisk förankring och gedigen supporterkultur kan åka till en bortamatch mot ett ”plastlag” och totalt dominera arenan mot fåtaliga hemmafans så lämnade man alltså walk over och övergav sina spelare.

Det är klart att det var en bidragande faktor till förlusten. Om man ständigt påpekar hur viktiga fansen är för klubbens framgångar så måste man inse att det också kan kosta laget poäng om de uteblir.

Så vad åstadkom man med bojkotten? Jo, om vi är överens om att supporterstödet är viktigt för lagets prestation så gav man alltså bort tre poäng som kanske i förlängningen kan rädda kvar ”plastlaget” i allsvenskan. Snacka om att skjuta sig själv i foten. . .

Apropå fötter och skott så var det uppenbarligen en ganska dålig kombination i själva matchen. Åtminstone i det himmelsblå laget. Nu var MFF-spelarna plötsligt tillbaka i sitt evinnerliga missande av riktigt bra chanser. Skott över (oftast), skott utanför (ibland), för lösa skott (ibland) och chansskott som stannade på försvarsspelare (ibland).

Då pratar vi alltså om den andra halvleken, i vilken MFF tilläts dominera totalt spelmässigt sedan AFC-spelarna lagt sig i skyttegravarna för att försvara sin ledning med 3-0.

Inte ett enda spelmål på 90 minuter plus ganska mycket stopptid. Mot allsvenska jumbon!

I den första halvleken var det försvarsspelet som visade sig vara under all kritik. AFC Esklilstunas tekniska och snabba forwards fick MFF-backarna att se lika rörliga och vitala ut som Ale stenar. Typ.

Det var ett fiasko på alla fronter. Spelarna ute på planen var de som utförde det, men allt ansvar ligger ändå hos huvudtränaren Magnus Pehrsson.

1) Det var hans jobb att se till att den här matchen inte skulle bli en typisk fälla efter islossningen med 6-0 mot Kalmar FF. Att anspänningsnivån låg rätt, att spelarnas fokus och koncentration var på topp redan från matchstart. Vi kan lugnt konstatera att det blev fel. Med övermod och underskattning och utan arbetsmoral vinner man inga matcher.

Inte ens om man leder en dålig liga som Allsvenskan med 12 poäng.

2) Det var hans jobb att agera för att snabbt ändra matchbilden redan vid 2-0 för AFC, med en kvart spelad, när det såg ut att barka åt skogen. Men Pehrsson gjorde bara det nödvändiga bytet av mittback när Lasse Nielsen blev skadad. Inget annat.

3) Det var hans jobb att skicka ut signaler om att det här inte var okej allra senast i halvtid när det rasat iväg till 3-0. Men han gjorde ingenting då heller.

4) När jakten på mål var som mest intensiv bytte han in framtidslöftet Mattias Svanberg i stället för miljonvärvningen Carlos Strandberg. Inget ont om Svanberg, som kommer att bli riktigt bra, men det här måste ha varit årets mest obegripliga byte.

Så på bänken satt alltså i det prekära läget när ingen av de offensiva spelarna på planen tycktes kunna leverera (Det var Anton Tinnerholm som fixade straffen) en dyrt värvad toppforward (Strandberg) och fjolårets assistkung (Eikrem).  Man häpnar.

Till sist då: Det var precis av den här anledningen som MFF (enligt vad man själva gått ut med) kickade Allan Kuhn. För att MFF åkte på onödiga plumpar i protokollet mot sämre motstånd. Till exempel mot Landskrona Bois i svenska cupen.

Pehrssons spelidé och kompetens skulle borga för att undvika den sortens bottennapp.

Och efter debaclet mot Vardar i Champions League-kvalet vet jag inte hur många gånger Magnus Pehrsson själv sagt att hösten ska ägnas åt att bygga för nästa säsong, för att minimera risken att man åter förlorar mot ett lag som man ska kunna besegra på papperet.

Då blir alltså Malmö FF, trots allt vackert prat om vinnarkultur, överkört av allsvenska jumbon AFC Eskilstuna. Med 3-1.

Jag förstår att Daniel Andersson såg ut som om han käkat en stor citron i närbilderna i Cmore.

Sarah och Erdal räddade kvällen

Erdal Rakips inhopp för Malmö FF mot Gif Sundsvall var bra av två skäl.

Det första ganska uppenbart: Han gjorde mål och räddade tre poäng åt sitt lag.

Det andra nästan ännu mer förlösande: Rakip kom in med uppfriskande explosivitet, oförutsägbara offensiva räder och skarpa skott.

Innan dess hade vi nästan vaggats till sömns av MFF:s (numera) extremt ineffektiva fotboll, med lågt bolltempo, massvis med kortpassningar i sidled och längre passningar som alldeles för ofta missar sina adresser – när inte Magnus Wiolff Eikrem spelar, vill säga.

Det är nästan så att man skulle vilja vara lite elak och misstänka att det är något som sidleds-Danne skapat. . .

Det var nu sömnigare och sämre än på bra länge (undantaget matcherna mot Vardar förstås) i Sundsvall.

Vad tjänar det till att ha bättre individuella spelare på planen om de måste vara så omständliga hela tiden att motståndarna lugnt hinner hem för att organisera försvarsmuren innan det hinner brinna till  i straffområdet?

På pluskontot, förutom segern förstås: Johan Dahlin var hur trygg som helst. Backlinjen fungerade skapligt, även om den inte sattes på alltför hårda prov.

Mittfältet? Alldeles för plottrigt och smånätt spel och trots att laget var väldigt offensivt balanserat i den första halvlek skapades nästan inget av värde – för få djupledslöpningar, för dålig passningskvalitet, för lite mod och kreativitet.

På topp gjorde Jo Inge Berget det alltför ofta alldeles för svårt för sig och Markus Rosenberg var om än stabil så faktiskt ganska blek.

Vissa tycker att det är en bra sak att att laget vinner trots att det spelar dåligt och just det går ju inte argumentera emot. Däremot är det inte en bra sak att laget spelar dåligt så ofta numera. Det var därför det gick åt skogen mot Vardar, till exempel. Där gick det liksom inte att spela uselt men komma undan med att vinna ändå.

Och det här laget skulle väl vara byggt för internationella framgångar? Eller?

————————–

Det var hemskt tråkigt att damlandslagets EM-resa tog slut redan i kvartsfinalen. Men jag är inte jätteförvånad.

För några år sedan lyssnade jag till Pia Sundhage som pratade om att bygga om landslagets spelsätt och spelsystem. Det höll på att gå alldeles åt skogen. Då la hon in backen och i stället för att med tålamod fortsätta bygga för framtiden blev det reträtt, fokus på defensiv och långa bollar på Bengt. Eller nåja, Bettan då.

Det fungerade bra i Rio-OS, vi gladdes åt silvret där men undrade väl lite försiktigt om det verkligen var rätt melodi på sikt för svensk fotboll.

Det var det inte.

Pia Sundhage är en levande legend inom svensk damfotboll, men hon har misslyckats kapitalt med att utveckla landslaget och nu är vi omkörda av flera nationer.

Det är absolut hög tid för ett regimskifte. Inte en dag för tidigt.

—————-

Ingen jätterolig sportdag på jobbet med tanke på ovan nämnda matcher. Men Sarah Sjöström räddade den med råge,

Vilken superstar!

Tack för underhållningen, Sarah.

——————

Bloggen är tillbaka efter semestern, som du ser. Nu blir det täta uppdateringar igen. Häng med!

Snart för sent för Rosengård

Nu börjar även de nationellt profilerade ”experterna” vakna.

I dag såg jag en stor rubrik på kvp.se under vilken Lisa Ek påpekar att FC Rosengård aktivt måste byta väg, att det inte längre går att kämpa mot de stora klubbarna på kontinenten genom att värva dyra spelare.

Du som följer mina spalter vet att jag tjatat om det i säkert minst ett par år.

Ambitionen att vinna Champions League är inte realistisk längre för ett svenskt lag. Precis som på herrsidan hänger vi inte med i miljonkarusellen.

Det var bara en tidsfråga innan storklubbarna skulle vakna ute i Europa. Nu plockar de FC Rosengård-stjärnorna på löpande band.

De senaste det ryktas om är Emma Berglund och Lieke Martens.

Härom dagen möttes FCR och LB07 i damallsvenskan. Det var en intressant match ur flera aspekter, men den kanske viktigaste av dem handlar om klubbarnas diametralt olika filosofier. FCR som fortsätter försöka utmana naturlagarna och leka internationell storklubb och LB07 som satsar på att utveckla och värva talanger från närområdet varvat med intressanta prospekt, eller fynd, på det nationella planet.

Det blev som bekant 3-0 till FC Rosengård. En självklar seger för ”storasyster” i Malmö, men inte alls så överlägsen och stor som man skulle kunnat tänka sig att den borde ha blivit. Om man i den ekvationen lägger till att tvåmålsskytten Lieke Martens snart är förlorad för Rosengård, så blir tankeställaren ännu tydligare.

Om några år, om klubbarna fortsätter på den inslagna vägen, kan LB07 vara förbi.

Varför? Tja, de svenska talangerna väljer bort FC Rosengård för att de inte får tillräckligt med speltid eller ens en seriös chans att utvecklas där – om klubben fortsätter att försöka lägga sina pengar på att ragga spelare utomlands, spelare som dessutom blir lite av en andrasortering efter det att storklubbarna i Europa plockat russinen ur kakan. Lite som Anja Mittag.

Man fortsätter att försöka och försöka utan att nå särskilt långt i Champions League, börjar kanske rentav få svårt att försvara positionen i den allsvenska toppen och blir sakta men säkert allt mindre relevant. Börjar då dessutom, som en konsekvens, sponsorerna backa så kanske bubblan spricker helt.

Detta medan LB07 fortätter att utvecklas och sakta men säkert tar över positionen som etta i Malmö.

LB07 jobbar nämligen i mitt tycke helt rätt. Att leta upp och utveckla talanger för att så småningom kanske sälja vidare samtidigt som man bygger en grund för ett starkt landslag. Det är en framgångsmodell framöver på den svenska marknaden. På samma sätt som på herrsidan.

Möjligheten att konkurrera om de bästa spelarna internationellt finns inte längre. Tyvärr, men så är det.

Förmodligen får vi aldrig mer se ett svenskt klubblag i en Champions League-final.

FC Rosengård måste inse det och välja en annan väg så fort som möjligt. I förlängningen handlar det nog om klubbens hela existens eftersom elitverksamheten i klubben egentligen inte har någon naturlig geografisk förankring i Malmö, klubbnamnet till trots.

Det har däremot LB07.

Just nu ser det ut som om LB07 på några års sikt kan bli folkets – Malmöbornas – lag, medan FC Rosengård blir en främlingslegion som inte längre kan locka de hetaste affischnamnen och därmed sakta men säkert blir ointressant.

Det kan snart vara för sent att lägga om riktningen. Jag tycker att det borde ha gjorts redan för ett år sedan.

Lägg pengarna på att försöka få de duktigaste svenska spelarna, som ännu inte är tillräckligt bra för att värvas utomlands, få dem att känna att FCR är den bästa språngbrädan ut i proffslivet. Utveckla dem, sälj dem dyrt och fortsätt slåss om SM-gulden.

Men lägg inte alla äggen i Champions League-korgen. Det tåget har gått.

Ett riktigt svagt EM-slutspel

Slutet blev riktigt pinsamt. Det svenska U21-landslagets sorti ur U21-EM kommer vi att minnas – om vi nu inte förtränger det snabbt – som en total utspelning, snudd på förnedring av våra blågula spelare.

Slovakien var helt enkelt överlägset. I allt.

Men det som plågade mig mest var inte främst spelarnas underläge i kompetens och prestation, utan i stället den totala taktiska förlamningen på tränarbänken.

När man ligger under med 0-2 och måste vinna matchen blir det närmast provocerande mot fansen och tv-tittarna när spelarna fortsätter att spela runt bollen, bakåt, i sidled, lite fram och mycket tillbaka, till synes helt utan någon offensiv desperation.

Det var intressant på förhand att det här U21-landslaget skulle spela på bollinnehav. Men det förvandlades snabbt från intressant till pinsamt. När motståndarna är betydligt bättre på att hålla i bollen och sätta passningarna så måste det ju finnas en plan B.

Det fanns det uppenbarligen inte.

Jag vet inte om det egentligen är ett dåligt betyg till spelarna. personligen tycker jag i stället att det känns som om vi hade en handlingsförlamad landslagsledning som inte kunde, eller ville, förändra sin spelidé trots att förutsättningarna förändrades till det sämre under slutspelets gång.

Nu kommer vi att minnas det här slutspelet som ett fiasko: En missad, uselt slagen, straff som kostade tre poäng.

En extremt onödig nerdragning i straffområdet som kostade ytterligare tre poäng.

Och en mardrömsmatch mot ett överlägset Slovakien.

Egentligen svarade laget för två riktigt bra matcher (spelmässigt)  och en dålig. I normalfallet skulle det ha kunnat räcka till avancemang.

Men det gjorde det alltså inte.

Om det beror på att den här U21-generationen är för dålig? Nja, det tycker jag nog egentligen inte. Ett bra kval och två spelmässigt starka insatser i slutspelet visar egentligen på motsatsen.

Jag tror att slutspelstaktiken helt enkelt blev för övermodig och flera beslut, inte minst i laguttagningarna, för dåliga.

Men vi behöver inte ropa ”Avgå”. Det är redan klart att Håkan Ericson slutar efter det här.

Med lite historisk distans kommer han att kommas ihåg för EM-guldet med Guidetti-upplagan. Inte för det här misslyckandet.

Men det är nog bra med ett ledarskifte efter sex år.

Bara dumt att skylla på domaren

Det är alltid lättast att skylla på domaren. Men den här gången kändes det bara dumt.

För det svenska U21-landslaget gav faktiskt bort segern mot Polen och om måndagens kryss i förlängningen innebär att sagan är slut för den här gången så får spelarna allt se sig i spegeln och försöka inse att man fallit på eget grepp.

Det fanns nämligen flera saker som man som betraktare faktiskt kunde bli riktigt förbannad på i den här matchen.

1) Vid 0-1 säljer man sig löjligt billigt i försvarsspelet.

2) Nu har väl ändå Pawel Cibicki skjutit över en gång för mycket den här säsongen. Vad är egentligen problemet här? När bollen ALLTID går över måste man väl någon gång inse att det är dags att göra någonting åt det? Vid friläget som kunde ha inneburit 3-1 är det nästan oförlåtligt att han inte fick bollen på mål. Det hjälper inte att vara den mest kreative spelaren på planen om man konstant missar sina avslut.

3) När ett klart och tydligt bättre lag kollektivt bestämmer sig för att säkra hemåt och rensa bort bollar i stället för att fortsätta dominera bollinnehavet – utan att vara bra på att säkra hemåt – så är det nästan alltid ett riktigt dumt beslut.

4) Det var en helt korrekt straff som Filip Dagerstål orsakade. Man ger inte domaren den möjligheten i slutminuterna mot värdnationen. Man gör bara inte det.

Nej, jag tycker inte heller att domaren var helt konsekvent i sina bedömningar och det sticker i ögonen att det polska laget gynnades mer än det svenska sett över 90 minuter plus stopptid. Men samtidigt går det inte att hitta någon enda situation där man helt ärligt kan säga att han dömde fel enligt regelboken.

De svenska spelarna hade bara sig själva att skylla. De kunde ha dödat matchen i den andra halvleken. De borde ha gjort det.

I stället gav de bort initiativet och blev defensiva.

Inte ens Hasse Backe såg det komma. I halvtidsstudion dömde han ut de polska chanserna helt. Polackerna var helt enkelt för dåliga för att kunna ta poäng av Sverige. Han hade ju dessutom rätt.

Men det förutsatte att blågult fortsatte att spela den fotboll laget är bra på. Ingen kunde ana att spelarna i stället skulle backa hem och försöka rensa bort bollar panikartat från eget straffområde i stället för att fortsätta mala på och trötta ut motståndarna.

Det slutade med att två förlorarlag lämnade planen. Polen, som inte längre har chansen att gå vidare och Sverige som (mest troligt) inte längre kan göra det av egen kraft. Fem poäng lär nämligen inte räcka för att gå vidare som grupptvåa. Det krävs med största sannolikhet en gruppseger. Då måste Sverige slå Slovakien samtidigt som England tappar poäng mot Polen.

Det senare känns helt chanslöst att hoppas på. Tyvärr.

Men så länge det finns halmstrån att greppa efter får vi väl göra det. Annars är det ju inte ens lönt att titta på den sista gruppspelsmatchen.

———

Malmö FF mot Vardar från Makedonien, alltså.

En tuff lottning, sägs det. Med tanke på vad det fanns för alternativ. Det är förmodligen sant.

Men jag vet inte, jag har lite svårt för att hetsa upp mig över den debatten.

MFF har gått på pumpen mot betydligt lättare motstånd förr, det finns inga säkra matcher. Inga givna segrar.

Och slår man inte FK Vardar så känns det som om det kan kvitta, vad har MFF i så fall i Champions League att göra?

Det blir inte lättare sedan, om man säger så.

Det är helt enkelt upp till bevis nu. Är laget tillräckligt bra för att ta sig till ett nytt gruppspel så ska det här hindret bara passeras.

Dags att börja tagga inför den första kvaldrabbningen!

————-

Men först ska Pawel Cibicki sättas på att straffträna avslut.

Vi lärde oss inget av Zlatan

Man skulle kunna tro att vi borde ha lärt oss något av Zlatan.

Att det måste vara möjligt för ett landslag att ha plats för en stjärna. Eller flera.

Att det faktiskt kan vara en bra sak.

Att alla inte alltid måste underordna sig kollektivet bara för sakens skull.

Att den där förbannade Jante inte alls behöver finnas med i truppen.

Men nej.

Den senaste veckan har vi sett två bevis på motsatsen. Ett av dem kostade tre poäng mot England i U21-EM. Ett annat kan kosta damlandslaget skillnaden mellan framgång och fiasko i kommande EM-slutspel.

Vi börjar väl med U21-EM.

Sverige gjorde, efter en svag start på matchen, till slut en riktigt bra insats mot ett England som gick allt mer på knäna. Bäst offensivt, utan någon direkt konkurrens, var Pawel Cibicki. Med lite mer tumme med de små marginalerna hade han dessutom gjort ett ruskigt snyggt spelmål. Men ribban var tyvärr i vägen.

Så fick Sverige straff. Tre poäng och en fantastisk start på mästerskapsslutspelet var nära.

Då tog Linus Wahlqvist straffen.

Jag lovar, de flesta i tv-sofforna slet sitt hår och ropade ”Neeeej… varför?”

Av två skäl. Det första: En gammal känd princip, som finns där av en anledning, att den som fixat straffen inte ska ta den själv.

Det andra: Den som tar straffen bör vara matchens hetaste spelare och helst en erkänt skicklig målskytt.

Linus Wahlqvist, alltså.

Jag förstår fortfarande inte. 100 gånger av 100 skulle jag ha skickat fram Cibicki i det läget. Hetast på planen, med chans att bli matchhjälte i sitt andra hemland, Polen. Det var upplagt för en sagolik slutvinjett.

Visst, Wahlqvist har sett en avgörande straff förut i U21-landslaget. Men det kan kvitta. En gång betyder inte alltid. Det här är inget rättvisespel. Det borde ha varit lagets stjärna, en av få, som fått chansen.

Zlatan hade aldrig stigit åt sidan. Vi minns att han inte gjorde det ens när det var uttalat att Kim Källström skulle ta straffen.

Kanske måste Pawel Cibicki också lära sig att stjäla sin plats i strålkastarljuset, när inte landslagsledningen är smart nog.

Nu får vi väl hoppas att den där straffen inte blir avgörande. Det såg lovande ut för det svenska landslaget i den andra halvleken och det är två matcher kvar av gruppspelet. Det ska kunna gå vägen ändå.

Sedan kommer vi till damlandslaget. Ett landslag som haft förtvivlat svårt att göra mål, som haft en måltorka värre än ett dygn i Sahara. Ett landslag som till slut, efter sju sorger och åtta bedrövelser, lyckades göra ett enda mål på Skottland (!) tack vare rutinerade mittfältaren Caroline Seger.

Ett landslag som ändå väljer att frysa ut allsvenskans hetaste målskytt 2017 Marija Banusic inför EM-slutspelet.

Varför?

Jo, för att hon krävt att få spela på topp i landslaget, att hon inte varit beredd att ta någon annan roll än den hon är bäst på.

Jante bröt ihop.

– För att hon ska bli aktuell så måste man förstå att man måste spela på olika platser, sa assisterande förbundskapten Lilie Persson till damfotboll.com.

Man tar sig för pannan.

”Det här är Sverige. Sånt fungerar inte i Sverige” var landslagsledningens besked.

Då pratar vi ändå om en landslagsledning i vilken Pia Sundhage regerar. Pia Sundhage som när hon kom hit från USA basunerade ut att vi måste få lov att vara stjärnor även i ett svenskt landslag. Att vi måste ha plats för och uppmuntra stjärnor.

Sundhage har nog varit i Sverige för länge nu, eftersom hon tycks ha glömt allt det där.

Varför inte bara ta ut Banusic och bänka henne om det inte fungerar?

Varför inte ge allsvenskans hetaste målskytt chansen i ett EM-slutspel när landslaget skriker efter fler mål??

För en både korkad och löjlig princip?

Om jag hade varit Marija Banusic så hade jag sagt: Lycka till då. Jag klarar mig nog ändå.

Men vänta, var det inte något sådant hon sa? Tja, jag förstår henne i så fall.

Om damlandslagets måltorka fortsätter i slutspelet så lär i varje fall inte Marija Banusic vara förloraren.

Zlatan? Han sitter nog och skakar på huvudet mellan sina rehabövningar.

Vi har inte lärt oss ett skit.

Artur G Bliding

Blidings Blandning Online

Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport


Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott


Ålder: 50

Yrke: Journalist

Bor: Bonderup

Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.

Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.

Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.

Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.

Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.

Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.


×