En riktigt rykande revansch!

Ibland behöver det inte vara spännande för att vara bra underhållning.

Det kan räcka med att det är så vackert som bara ett perfekt genomförande efter år av minutiösa förberedelser kan vara.

Stina Nilsson tog en rykande revansch på det där snöpliga fallet och diskningen i VM.

Och det var absolut ingen tillfällighet. Den här gången hade inget lämnats åt slumpen.

Perfektionisten Stina hade lagt pusslet så bra att hon innerst inne måste ha varit helt säker på att det skulle bli hennes dag. Hon var starkast. Hon var snabbast. Hon var lugnast. Hon var totalt överlägsen.

Alla fysiska bitarna var på plats, liksom de viktiga mentala bitarna.

När hon med en gäspning sträckte benet före Majken Caspersen Falla för att pliktskyldigast vinna i semifinalen, utan att ens anstränga sig, förstod vi alla att det här var rena rama straffsparken.

Det var en härlig syn. Poetry in motion som det heter på engelska. Ren och skär idrottspoesi.

Och på något sätt känns det lite som om OS i Sydkorea redan är ”hemma”. Guld till Kalla och guld till Stina Nilsson. Det var de riktigt stora förhoppningarna inför spelen och de har infriats med råge. Från och med nu behöver vi inte vara ett dugg nervösa, allt annat är bonus.

Jo, jag vet att det finns fler blågula guldchanser, inte minst damernas skidstafett och Sandra Näslund i skicrossen. Och minst en handfull medaljchanser utöver det. Men ändå, nu kan vi bara njuta av resten av OS. Lite så känns det.

Lite trist bara att det – uppenbarligen – var publikfiasko kring sprinttävlingarna. En helt bedrövlig och skandalartad inramning, Synd om Stina och de andra medaljörerna och någon borde slå näven i bordet på IOK och kräva att spelen aldrig mer hamnar hos en värdnation som är helt ointresserad av vintersport.

Mitt i all eufori efter Stina Nilssons OS-guld ska vi förstås inte glömma bort Hanna Falks finalplats. Det är lätt att glömma bort att en plats i en OS-final faktiskt är riktigt stort. Falk har kanske kapacitet för mer, det sägs så, men det är riktigt tufft bakom Stina Nilsson i sprinteliten numera. Det vet inte minst Ida Ingemarsdotter som blåste bort i stormvindarna och Anna Dyvik som ändå gjorde det riktigt bra som olympisk debutant.

Apropå debutanter ska Oskar Svensson ha en stor eloge för sitt stora genombrott i världseliten. Det är en av de roligaste trenderna i dessa olympiska spel, att talangerna, debutanterna, redan visar att de vill och kan utmana. Minns Sebastian Samuelsson och Hanna Öberg i skidskyttet och nu alltså både Anna Dyvik och framför allt Oskar Svensson i sprinten. Finalist alltså, i sin debut! Hur stort är inte det? Och hur häftigt var det inte att se att han var besviken direkt efteråt? Själv hade man jublat i högan sky,

Räkna med att vi får se mer av den här killen i framtiden!

När det gäller Teodor Pettersson så har nog tiden trots allt hunnit ikapp. Han gjorde en okej sprinttävling, men jag tvivlar på att han själv tycker det med tanke på att han faktiskt varit en ständig medaljkandidat en gång i tiden.

Calle Halfvarsson? Ja herregud. Att killens mentala tränare är kvar hemma i Sverige måste vara det här mästerskapets största felbedömning. Jag läste nyss att att de skulle ha ett rejält samtal i natt. Det känns liksom som lite väl sent för det, va? Halfvarsson är så långt nerkörd i pjäxorna man bara kan komma. Och tyvärr betyder det att medaljchansen i herrstaffeten är puts väck. Som förbundskapten hade jag genast skickat expressbud efter Emil Jönsson för att rädda det som räddas kan.

Johannes Höstflot Kläbo var precis så bra som alla förväntat sig. Vilken hjälte. Men om Stina Nilssons lopp var en skidmässig skönhetsupplevelse så vet jag inte om det går att säga samma sak om Kläbo. Frågan är om man ens kan säga att han åker skidor. . . Han springer snarare skidor.

Men det kan förstås kvitta. Så länge den märkliga men kraftfulla stilen att ta sig fram gör honom totalt överlägsen är det väl bara att gratulera.

Kommer någon att försöka kopiera? Det ska bli intressant att se i så fall.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 50
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×