Framtiden är redan här

EM-silver, alltså.

Verkligen ingenting att gråta över.

Även om jag självklart förstår att en idrottsman som precis förlorat en EM-final efter att ha haft ledningen halvvägs knappast tjoar av glädje. En vinnarskalle tar tid att kyla ner.

Men ändå.

Det här svenska framtidslaget hade precis allt emot sig. Två tunga målproducenter borta lagom till de viktigaste matcherna; Albin Lagergren och Simon Jeppsson (som visserligen spelade men knappast var till sin fördel efter sin feber och halsinfektion), Johan Jakobsson också ute ur räkningen, Andreas Nilsson inte disponibel alls under EM på grund av tillökning i familjen.

Vi ska dessutom komma ihåg att det här unga framtidsbygget hade alla marginaler på sin sida på vägen genom EM. Rätt resultat i andra lags matcher gav blågult fyra poäng med sig från det första gruppspelet.

Utan de fyra poängen i bagaget hade det inte blivit någon semifinal. Och den tog sig Kristjan Andréssens trupp ändå bara till med ett nödrop, ett enda måls marginal. . .

Det var en nästan overkligt att laget tog sig till semifinal.

Därför var det en grym bragd att vinna semifinalen mot Danmark, en match som nästan ingen trodde att Sverige skulle överleva.

Det var med tanke på förutsättningarna även snudd på bragdartat att leda med 14-12 i halvtid i EM-finalen.

Till slut räckte det inte. Spanien var bättre, mer rutinerat och med fler vapen i sin arsenal.

Det var helt enkelt Spaniens mästerskap det här, spanjorernas tur att fira ett guld.

Men det är i Sverige framtiden finns.

Att det här laget redan har fått spela avgörande medaljmatcher i ett mästerskap är snudd på surrealistiskt och samtidigt en mycket bra erfarenhet. Tänk när spelare som Jeppsson, Lukas Nilsson, Tollbring med flera fått lite mer kött på benen och kan prestera mer stabilt genom en hel turnering.

Tänk när Kristjan Andrésson kan ha tillgång till alla sina bästa spelare när det verkligen gäller.

Ljubomir Vranjes, en av Sveriges handbollslegender, sa efteråt att det här är ett jättesteg för svensk handboll.

Det finns absolut ingen anledning att säga emot.

Samtidigt har de här spelarna alltså redan ett EM-silver, en mästerskapsmedalj. Det är faktiskt riktigt förbaskat stort i sig själv. Särskilt med tanke på omständigheterna.

Vi tar med oss de fantastiska och mycket minnesvärda kamperna mot Kroatien och Danmark. Vi tar med oss medaljen och faktumet att Ystadspågen Jim Gottfridsson fick priset till hela turneringens mest värdefulla spelare.

Och vi njuter förstås av det här.

Precis som spelarna kommer att göra när de bara fått smälta finalförlusten ett tag.

———

Det finns en gammal myt som säger att den häst som spurtar bäst i preparéloppet Prix de Belgique så gott som alltid vinner Prix d’Amerique. Världens mest prestigefulla travlopp.

Lite därför, men även av andra anledningar, sa jag till alla som ville lyssna att svenska Readly Express skulle vinna söndagens fältslag på den berömda kolstybben i Paris.

Det är inte varje dag man tippar rätt, så den här söndagkvällen har jag nog varit ganska odrägligt kaxig.

Men kul var det. En svensk seger igen alltså. Franske kejsaren Bold Eagle detroniserad till slut och Björn Goop kung av Vincennes.

Det måste ha varit helt underbart att vara svensk i Paris den här kvällen.

Jag har varit på plats så många gånger att jag vet precis hur det känns och är djupt avundsjuk på alla som var där.

Det måste vara fantastiskt skönt att vara Björn Goop också. Och Timo Nurmos, som tränar världens just nu bästa travhäst.

Men jag kunde trösta mig lite med den nya franska gratisappen Epiqe Tracking, som gav mig möjligheten att följa loppet live i telefonen. Och inte nog med det, jag kunde växla mellan att se en översiktsbild av loppet och att följa loppet på samma sätt som Björn Goop såg det, nästan som att sitta själv i sulkyn bakom Readly Express.

Okej, hästarna var animerade – men ändå. Tricket att sätta gps-sändare på alla hästar, göra en riktigt snygg grafik av det och bjuda folk på denna möjlighet måste bara applåderas.

Framtiden är onekligen här även inom travet.

Man undrar bara när vi ska vakna i Sverige?

I jämförelse är de fula fyrkanterna man kan följa  i TV4-sändningarna tack vare det uppskrutna ”positioneringsystemet” rena rama stenåldern!

Kom in i matchen nu, ATG! Det är 2018!

Årets lag och årets ledare!

Ja herregud. Vem kunde tro det här?

Definitivt inte jag i varje fall.

Det som hände på kroatisk mark den här kvällen när ett uträknat Sverige slog ut Danmark ur EM, det är ingen annat än en klassisk svensk handbollsbragd.

Och framför allt är det en en klassisk svensk LAGSEGER.

För här var det inga fixstjärnor som gick in och dominerade minsann. Ett redan på förhand uträknat svenskt gäng som fått stryk i två raka matcher av Frankrike och Norge men ändå lyckats krångla sig till en EM-semifinal fick dessutom klara sig utan turneringens meste blågule målskytt Albin Lagergren, utan Johan Jakobsson och utan Simon Jeppsson.

Men som ett lag gick de spillror som fanns kvar – och det var minsann inga dåliga spillror det – ut och sänkte storfavoriten Danmark, en av guldfavoriterna på förhand.

Årets lag? Ja jag vet att det står ett olympiskt hockeymästerskap för dörren och så småningom ett VM i fotboll i sommar. Men jag har faktiskt svårt att se hur något annat av våra landslag ska kunna bräcka detta. Det uträknade, brandskattade framtidsbygget som tog sig till final. Minst EM-silver alltså. Man fattar ingenting.

Det var som Mattias Zachrisson sa efter matchen, att det var svårt att ta in att det här laget som fortfarande är så ungt och orutinerat, redan är i en stor mästerskapsfinal.

Jag trodde inte på det. Inte på förhand och egentligen inte någon gång under matchen, inte förrän jokern Linus Arnesson hoppade jämfota och bombade in segermålet i förlängningens slutsekunder. Det skulle inte gå.

Men det gjorde det alltså och än en gång visade det här laget vilken otrolig högstanivå det har, speciellt när det får slå ur underläge. Ett framtidsbygge som redan kan leverera, hur häftigt är inte det?

Och vad ska man säga om Kristjan Andrésson? Karln måste vara ett geni som lagbyggare. Som coach har vi sett flera gånger att han är ett par klasser över Staffan Olsson/Ola Lindgren. Nu visade han att han har mod, lugn och smartness nog att kunna bli en lika stor lagbyggare som självaste ”Benga-Johan”.

Årets ledare? Ja, varför inte?

Jag vet att det ännu bara är januari månad – men vad fasen, hur ska detta kunna toppas?

Extra kul, förutom jokern Arnessons hjälteroll:

Jim ”Gud” Gottfridsson tog ansvar, visade pondus och var en gigant som ledare ute på planen. En skånsk härförare som förmodligen är vår bästa handbollsspelare i Sverige just nu.

Andreas Palicka, ännu en ”skåning”, bördig från Lund som han är, fick äntligen spela en hjälteroll i ett blågult landslag. Underbart. Som man väntat på det.

Mattias Zachrisson, högersexa som klev upp på högernio och dominerade. Applåder till honom och till Kristjan Andrésson som vågade göra det testet i en EM-semifinal.

Final mot Spanien, alltså.

Som spanjorerna krossade Frankrike så kan det ju bara sluta på ett sätt… och vi får jubla över EM-silvret.

Eller?

Bara att gratulera Danmark. . .

Första tanken efter kvällens handbollsrysare:

Bara att gratulera Danmark.

Vårt kära grannland får i sin EM-semifinal möta ett svenskt lag som var direkt dåligt mot Norge – i stället för ett Kroatien som var riktigt bra trots förlusten mot Frankrike.

Det blev nämligen resultatet  av det smått surrealistiska drama som förmodligen gillades mer av statistiker och matematiker runt om i världen än av alla sportintresserade handbollsfans.

Snacka om knepig mästerskapsstruktur.

Jag skulle gissa att danskarna jublade högt på sitt spelarhotell. För Sverige skrämde sannerligen inte livet ur våra rödvita kusiner med sina evinnerliga missar i avslutslägena mot Norge.

Inget ont om Norge nu, men så svagt som de svenska spelarna presterade i offensiven tycker jag egentligen inte att laget platsar i medaljstriden. Jag vet egentligen inte om det är något att direkt glädjas över heller, om jag ska vara ärlig, för spelar ”vi” så mot Danmark på fredag lär det garanterat bli stryk igen och då är det faktiskt inte något att se fram emot.

Men nog gnällt nu. Reglerna är som de är och det är bara att tacka och ta emot.

Kristjan Andréssons landslagsbygge behöver de här tuffa matcherna för att utvecklas och vi visste ju alla ett ett lag med så många tämligen orutinerade (och unga) spelare av naturliga skäl svajar i prestationerna.

Högstanivån har varit bländande och härlig att se. Lägstanivån är dock alldeles för låg än så länge.

I en semifinal behöver det svenska gänget inte känna någon press, även om det blir skulle bli förlust så väntar en ny medaljchans, en bronskamp mot – troligtvis – Spanien. Och skulle det inte bli brons heller kan hela gänget ändå vända hem utan att skämmas.

Det innebär också att man kan spela lite mer avslappnat och med lite mer mod. Vilket faktiskt, om laget plockar fram den där högstanivån igen, skulle kunna räcka för en finalplats. För omöjligt är ju inte det danska laget att besegra.

Men om det ska kunna bli final vill jag se åtminstone tre saker i offensiven:

Bättre avslut från kanterna och i frilägen, framför allt från Niklas Ekberg som trots allt är en av få som ska stå för rutinen i den här truppen och ge de unga spelarna trygghet. Fokus. Självförtroende. Noggrannhet.

En Simon Jeppsson som går ut med mer pondus och vågar ta sina skottlägen. Jag håller med Tomas Axnér, Lugitränare, som förklarade för mig i dag att Jeppsson är en av världens bästa niometersspelare i sina bästa stunder. Han måste bara förmås att förstå det själv också. och våga tar mer plats.

En Jim Gottfridsson som sticker in näsan lite oftare och går på egna genombrott.

När det gäller försvars- och målvaktsspelet finns egentligen inte så mycket att klaga på-

Men blågult får inte ge bort så många målchanser som mot Norge.

Det här svenska landslaget kommer förmodligen att peaka lagom till nästa EM, på hemmaplan om ett par år. Vi kräver inga stordåd nu, semifinalspel är bra nog. Men det är klart att när man vet vilken potential som finns i det här gänget så vill man ju gärna ha lite mer. Det skulle absolut inte göra ont med en final och revanschchans mot Frankrike.

En äkta svensk handbollsbragd

Det finns inte mycket bättre idrottsunderhållning än en riktigt het och dessutom välspelad handbollsmatch på landslagsnivå.

Särskilt om Sverige vinner.

Sverige-Kroatien: 5 pantrar.

Vilken otrolig bragdinsats mot storfavoriten på dess egen hemmaplan.

Så här bra har jag inte sett det svenska landslaget spela sedan Bengan Boys var i farten och ärligt talat trodde jag knappt att jag skulle få se det igen. Bengan Boys var ett gäng som kunde åka på turné och bara träna för fulla hus runt om i landet.

Det är det kanske mest legendariska landslag vi haft i vårt avlånga land i modern tid. Inte ens det hårt hypade fotbollslandslaget som tog VM-brons i USA kommer i närheten.

Det säger alltså en del när man jämför med Bengans gurkburksgubbar.

Det här laget har onekligen potential att så småningom komma nära den typen av status.

Vilken högstanivå. Vilken bredd, både vad gäller spelare och repertoar.

Jag var besviken efter matchen mot Island och inte fullt nöjd efter segern mot Serbien. Det borde finnas en växel till, skrev jag.

Nu har vi sett den högsta växeln. Den framkallade rysningar av välbehag.

Skillnaden? Fokus från start, ett allt mer väloljat maskineri efter lite längre tid tillsammans och så ska vi förstås inte underskatta värdet av att vara underdog i stället för att spela måstematcher med all press på sig.

Lägg till detta att försvarsspelet den här gången var rena rama kinesiska muren. Rena rama knäcken för kroaterna som stundtals körde fast lika hårt som en överraskad bilförare på Österlen i vinterns första snöstorm.

Sverige är alltså vidare som gruppsegrare (vem såg det komma?) med maximala fyra poäng och dessutom stärkt självförtroende efter en seger mot Kroatien. Ett suveränt läge inför fortsättningen.

Det som gör det hela extra intressant är att laget inte står och faller med ett par bärande superstjärnor. Niklas Ekberg inledde till exempel matchen med att gå på vatten och sätta allt. Sedan blev han bryskt nermejad och tvingades bryta – men då fanns det andra som tog tag i taktpinnen i stället. Det här är uppenbarligen i sina bästa stunder en grym lagmaskin.

Brasklappen? Att det fortfarande är många unga och lovande spelare i laget och att det därför, av naturliga skäl, finns en risk för att prestationerna svajar lite.

Men det bryr vi oss inte om nu.

Nu njuter vi och tillåter oss att drömma medaljdrömmar.

Årets Idrottsgala var blek

Än en gång fick vi ett bevis på att svenska folket älskar ridsport och förmår uppskatta en stor mästare.

Jag misstänkte redan när Peder Fredricson tog hem EM på hemmaplan i augusti att han skulle bli extremt svårslagen i år igen i omröstningen om Jerringpriset. För att leva upp till favoritskapet i sin egen hemmaarena, inför ett fullspikat Nya Ullevi, i en extremt tuff sport som hoppning – det är inte ofta ett ekipage ens vinner två GP-tävlingar i rad – det är inget annat än otroligt stort.

Än en gång visade Peder Fredricson hur mästerlig han är i att få sin häst att prestera som bäst när det verkligen gäller och hur iskall och skicklig han är som själv förmår att göra det i hårt pressade lägen.

Det är bara att buga och gratulera och applådera ridsporten som väl aldrig varit så het i det här landet som den är nu.

Att idrottsakademin inte begriper förvånar mig lika lite som att de flesta experttyckare i sportmedia inte gör det. De senare kommer nästan alla från eller är förälskade i sporter som fotboll, ishockey och friidrott. . .och möjligen skidsport längre norrut.

Det visar sig inte minst varje gång en annan idrott än ovan nämnda ”överraskande” vinner Jerringpriset. Och det visar sig nästan varje år på Idrottsgalan när de stora priserna ska delas ut. Orientering? Glöm det. Boxning? Herregud, otänkbart.

Att priset till årets manliga idrottare gick till Daniel Ståhl är ingen annat än ett hån mot kampsporten. Jovisst, Ståhl slóg ett 33 år gammalt svenskt rekord. Applåder för det. Han tog VM-silver, grymt bra gjort – men faktiskt ändå lite av en besvikelse eftersom han var guldfavorit.

Ställ det mot en svensk dubbel (och därmed historisk) världsmästare. . .

Jag tyckte att det såg upplagt ut för Badou Jack att vinna i år – och även om jag inte uppskattar själva branschen proffsboxning så förstår jag att uppskatta en extremt stor idrottsprestation. Det vet jag att väldigt många andra gör också runt om i landet, Kampsportsintresset i Sverige är större än någonsin.

Och visst kan man hävda att friidrott är en av världens största och mest konkurrensutsatta sporter. Men nu pratar vi specifikt om grenen diskus mot grenen boxning. Bedöm själv.  .  .

Men försök få den konservativa majoriteten i Idrottsakademin att förstå det. Nä, det är hopplöst.

Östersunds FK:s bragd tänker jag inte förminska, laget har svarat för en häpnadsväckande prestation, en riktig sannsaga. Men trots allt i den internationella B-ligan som Europa League faktiskt är. Att den prestationen skulle vara större än till exempel fotbollslandslagets VM-avancemang köper jag inte alls om vi nu pratar prestationer i största allmänhet. ‘

Och varför inte ta chansen att lyfta fram Tove Alexandersson i en jättestor sport som orientering i stället för ett fotbollslag som ännu inte vunnit något stort? Hennes enorma prestation att vinna VM-guld i två idrotter (även skidorientering) var väl värd att hylla.

Orienteringen gick bet i samtliga de sammanhang den var nominerad. Trots ett historiskt (!) stafettguld gick Tre Kronor före, för att laget tog guld i den C-turnering som VM faktiskt är, utan de flesta av världens bästa spelare. Ett Tre Kronor som vinner VM-guld då och då mot ett historiskt orienteringsguld. . .Man blir bara förbannad.

De enda priserna jag egentligen inte har något att invända mot var Sarah Sjöströms som årets kvinnliga idrottare och Armand Duplantis som årets nykomling. Samt förstås folkets val i Jerringpriset. Det går inte att argumentera mot.

I övrigt var årets val av pristagare ganska blekt.

Annars då?

Jag tyckte faktiskt att galan kändes ganska avslagen den här gången. Underhållningsinslagen lyfte aldrig, Jill Johnsson var väl som vanligt skicklig men såg faktiskt inte ut att ha särskilt kul, passionen saknades. Petter börjar onekligen kännas överexploaterad, han är med i snart sagt alla tv-sammanhang numera. Gäsp.

Kristin Kaspersen var proffsig ut i fingerspetsarna som programledare, men i ärlighetens namn ganska trist. Gäsp igen.

Och så mådde jag inte så jättebra av grejen med Anna Holmlund. Det verkade inte som om hon gjorde det heller, närbilderna var ganska skakande (och sedan fick vi ju reda på att hon, precis som det såg ut, blev ledsen och tvungen att gå ut). Det kan jag i så fall förstå. Jag tror inte att det var särskilt smart att fläska på med bilder från hennes olycka och hennes tid i sjuksängen i koma och med snack om att hon aldrig kommer tillbaka till eliten, jag kan inte tro att det var särskilt positivt för henne rent känslomässigt att tvingas titta på det med alla andras ögon på sig.

Jag är rätt säker att hon och hela kretsen kring henne hade föredragit en hyllning av de idrottsprestationer hon gjort under sin karriär och sedan en kollektiv pepp för den fortsatta rehabiliteringen.

På pluskontot fanns två saker: Mammorna som agerade prisutdelare i kategorin för årets manliga idrottare – mest överraskande och tveklöst bästa idén – och Sportspegelns val att plocka ner 81-åriga eldsjälen Börje Andersson Junkka för att få tv-sportens specialpris.

Vilken hjälte! Hans ”Långa bollar är bra, när de behövs” kommer att bli en klassiker.

Än fattas det en växel

Sverige är klart för avancemang i EM-handbollen.

Vilken lättnad.

Det hade varit en hemsk tråkig fortsättning på januari annars. Och det hade inte varit särskilt bra för svensk handboll om landslaget åkt ut på ändalykten redan efter det första gruppspelet.

Jag är fortfarande osäker på hur pass bra det här gänget är just nu. På något sätt känns det som om det fattas en växel.

Landskamperna mot Ungern – genrepet inför mästerskapet – var i ärlighetens namn inga lysande uppvisningar av blågult och sedan kom den numera historiska knockouten i EM-premiären mot Island. Så dåligt som Sverige spelade de första 20 minuterna i den matchen vet jag inte om jag någonsin sett ett blågult landslag spela.

Det var inte någon bländande insats mot Serbien heller. Tvärtom var vi nog många som blev riktigt nervösa när ledningen med sex mål plötsligt krympt till två inför slutspurten.

Men de svenska styrkorna samlade ihop sig och höll undan till slut, mycket tack vare ett mycket mer fokuserat försvarsspel, en säker Mikael Appelgren i målet och betydligt snabbare fötter ute på planen.

Men det serbiska laget är inte känt för sin snabbhet och fick ju storstryk av Kroatien, så sett som en värdemätare var det här nog inte något att korka upp champagnen över.

Livsviktigt för att gå vidare – och rentav ha chansen att gå vidare med två poäng i bagaget – men fortfarande inte något som skvallrar om en framskjuten placering i turneringen.

Vi får helt enkelt avvakta lite till och se hur ”vi” reder oss mot kroaterna.

En växel till behövs för att jag ska känna någon tillförsikt.

 

———-

 

De svenska skidåkarna har bjudit oss på en fantastiskt härlig helg. Främst förstås längdtjejerna som dominerat stadssprinten i Dresden med eftertryck och radat upp toppresultat.

Lite överraskande dock att Stina Nilsson och Hanna Falk torskade mot Ida Ingemarsdotter och Maja Dahlqvist i sprintstafetten. Frågan är om det inte handlade om lite underskattning i spurten av Stina Nilsson. En blick över axeln och tja… där kommer ju Maja närmast… så det är lugnt. Och sedan flög Maja Dahlqvist förbi på det innerspår som hon sett var snabbast men som tydligen Stina Nilsson inte kände att hon behövde välja.

Nu vet jag ju inte om det verkligen gick till på det viset, men nog talar mycket för det. och i så fall var det ju bra att Stina fick den läxan nu och inte under OS.

Kul också att se skicrossen, där Sandra Näslund nog måste vara vårt absolut största medaljhopp inför OS. Snacka om grym form den tjejen har. Nu får vi bara hoppas att Victor Öhling Norberg hinner bygga upp form och styrka också, i helgen som gick såg man tydligt att han saknar det lilla extra i slutet av åken.

Skidskyttedamerna plockade dessutom ännu en pallplats och uppenbarligen har Wolfgang Pichler viftat med sitt trollspö igen helt i rättan tid. Hoppas det håller i sig.

 

———

Mina två matchbevakningar under helgen gav upphov till blandade känslor. Malmö Redhawks som fått tillbaka de flesta av sina skadade nyckelspelare var chanslöst mot Växjö på hemmais och det bådar verkligen inte gott inför ett eventuellt slutspel. Det är bara att hoppas på att återvändarna är ringrostiga och att Peter Andersson hinner olja upp maskineriet bättre innan det är dags. Och att det inte blir fler skador.

Lugidamerna gjorde verkligen ingen bra match offensivt mot Skuru men tog ändå en poäng till slut och har onekligen repat sig från en svag inledning på säsongen. Men ska det bli någon framgång i slutspelet så måste en handfull av tjejerna lära sig att våga smälla på framåt och inte bara ta alibiavslut från 10-11 meter.

———

Läser att Fredrik Reuterskiöld blir VD för svensk galopp och det är han säkert rätt man för att ro iland med på ett bra sätt. Men samtidigt känns det ju mer än lite trist att en så stor tränarprofil försvinner från den aktiva sidan av sporten. Missförstå mig inte nu, jag tror säkert att svensk galopps styrelse har gjort en bra och spännande rekrytering, men är det verkligen en bra signal att en av våra absolut största och mest framgångsrika tränare så lättvindigt kan lägga ner sin verksamhet för att satsa på en ny karriär? Hur mår svensk galopp egentligen? Förmodligen inte så bra.

Feltänk av MFF Support

Den sexualbrottsmisstänkte MFF-spelaren får träna igen – och fansen rasar.

Det är ett mycket märkligt feltänk av supporterorganisationerna. Kanske mänskligt ur ett känslomässigt perspektiv, men dumt.

Man hänvisar till att MFF är en klubb som inte bara sysslar med fotboll utan även tar ett samhällsansvar.

Men det är precis det som Malmö FF gör när man låter spelaren komma tillbaka till arbetet.

Man tar sitt ansvar som en arbetsgivare som respekterar systemet, de regler och riktlinjer som finns, som respekterar den juridiska processen och som respekterar individens rättigheter. Som respekterar sin roll i ett demokratiskt och rättssäkert samhälle.

Jag har ingen aning om vad den aktuella spelaren har gjort eller inte gjort och det har inte fansen heller.

Om spelaren är skyldig till brott ska han förstås inte vara kvar i klubben. Men vem vet om han är det?

Om misstankarna hade varit mycket starka så hade han antagligen inte släppts ur häktet så snabbt som var fallet i höstas och processen hade inte heller dragit ut på tiden oavsett åklagarens och polisens arbetsbelastning.

Det kan förstås hända att spelaren döms ändå till slut. Det återstår helt enkelt att se. Men den lynchmobbmentalitet som präglar supporterorganisationernas reaktioner känns bara obehaglig.

Jag har full förståelse för att ingen vill att klubbens ska förknippas med en sexualbrottsling. Men jag tror inte heller att fansen vill att klubben ska ses som en totalitär institution som står över rättssystemet.

Vill man att klubben ska vara en stark kraft i samhället och skicka rätt signaler till barn och ungdomar så är det väl en alldeles utmärkt signal att skicka att man respekterar den juridiska rättsprocessen?

Klubben kan dessutom inte gärna omplacera en fotbollsspelare och sätta honom på att till exempel städa lokalerna i väntan på en dom. De skrivna avtalen medger knappast sådant.

Som jag ser det kunde inte MFF ha tagit något annat beslut.

Det kunde däremot Sydsvenskan, som gjorde en ytterst märklig bedömning när tidningen valde att namnpublicera i ett läge där det etiskt sett inte fanns tillräckliga skäl, ett beslut som till och med fick mina kvällstidningskolleger att uttrycka sin uppriktiga förvåning när det hände. Vilket säger en hel del. . .

Att de dessutom fortsätter på den inslagna linjen i motsats till alla andra medier är häpnadsväckande.

Artur G Bliding

Blidings Blandning Online

Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport


Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott


Ålder: 50

Yrke: Journalist

Bor: Bonderup

Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.

Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.

Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.

Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.

Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.

Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.


×