Fantastisk silverkväll i Göteborg

Så det blev inte EM-guld.

Men vem bryr sig egentligen? I det här sammanhanget är silver i lag en enorm framgång, ett fantastiskt resultat. Guld hade varit nästan overkligt. Silver är faktiskt snudd på bragdartat.

Jag har nog alltid varit en ridsportsfantast. Sedan barnsben. I övre tonåren blev intresset ännu större när jag träffade en tjej som själv var aktiv inom grenen och jag minns tydligt kvällar framför tv:n när man satt och hoppades att en svensk –  på den tiden oftast Peter Eriksson – skulle ta sig runt felfritt i en världscuptävling. Vi pratar tidigt 1990-tal och det hände inte inte särskilt ofta. Eller – det hände nästan aldrig.

Medaljer på mästerskap var en total utopi.

Nu har vi en vecka bakom oss med svenskt lagbrons i EM i fälttävlan, svenskt lagbrons i EM i dressyr och nu alltså EM-silver för hoppningens landslag. Vilken sagolik utveckling! Klart att man njuter!

Henrik Stenson, golftstjärnan, kallas ofta för Iceman. Men jag vet inte, jag skulle säga att Peder Fedricsons iskyla ligger bra mycket närmare den absoluta nollpunkten. −273,15 °C  för er som inte har koll. Vilken fantastisk idrottsman han är. När han red in på banan visste han att ett enda litet nedslag skulle innebära att medaljerna var borta med vinden. Men han levererade som vanligt numera på sin sensationellt duktiga All In.

Han räddade landslaget. Med sin nollrunda höll han sig kvar i ledningen individuellt och fixade silvret till ett lag som darrat rejält den här avgörande laghoppningskvällen. Malin Baryard-Johnsson (floppade totalt med en Cue Channa ur balans) och Douglas Lindelöw (inte marginalerna på sin sida) hade inte lyckats följa upp Henrik von Eckermans fina runda. Så allt hopp stod till Peder Fredricson. Snacka om tung press på de axlarna. Men det tycktes inte bekymra honom ens lite.

Själv såg han inte ut att vara särskilt berörd. Medan lagkamraterna nästan skämdes vid intervjupodiet klev han bara fram och sa att han ju visste förutsättningarna så det var bara att rida in och fokusera. Som om det var den smalaste sak i världen. Piece of cake, liksom.

Snacka om vinnarskalle.

Och guldchansen har han ju kvar, individuellt. Det måste vara tufft för konkurrenterna att veta att det är han som går sist ut. Iceman. Som inte har petat ner ett enda mästerskapshinder sedan OS i Rio drog i gång förra sommaren. . .

Det är väl sju rundor på banan om jag räknat rätt.

Otroligt.

Kul också att se intervjun med världsstjärnan Rolf-Göran Bengtsson inför avgörandet. Med en skadad häst kunde han inte vara med den här gången. Men dessutom sa han extremt ödmjukt att han förmodligen ändå inte skulle ha platsat i det här skickliga svenska laget.

Det säger enormt mycket, både om RGB och om svensk hoppning just nu.

Med största säkerhet skulle han ha platsat. Men det spelar ingen roll i dag. Det som däremot spelar roll är att vi vet att bredden på toppen är ruskigt bra numera och det är nästan så att man får nypa sig i armen för att förstå att det är på riktigt.

Och ni som inte unnade Peder Fredricson Jerringpriset i vintras? Ni kan knipa igen. Och skämmas.

———-

Apropå hästar: travets Åby Stora Pris görs om till ett långdistanslopp, över 3140 meter, och hela travsverige gör vågen. Även jag.

Men jag undrar varför det tog så lång tid?

Jag tror det var typ tio år sedan som jag började skriva krönikor om att loppet borde göras om till lång distans, dels för att vi hade alldeles för få sådana lopp för högsta eliten, dels för att det skulle passa utmärkt som en första förövning inför det franska vintermeetinget och därmed förmodligen locka riktigt bra hästar från hela Europa. Och en bra test för svenska Prix d’Amerique-aspiranter.

Men in i det sista envisades Åbytravet med sitt tämligen hjärndöda koncept med två och oftast rentav tre heat över medeldistans.

Uppvaknandet tog tid. Men bättre sent än aldrig.

Travderbyt om drygt en vecka? Det går till en skånsk tränare.

Om inte Lutfi Kolgjinis Rajesh Face vinner så är livet bra orättvist. Vilken superstjärna den hästen är, apropå framtida svenskhopp i de franska storloppen.

Det gäller att vara på plats på Jägersro och se uppvisningen.

Ett hårt men rimligt straff

Det är klart att man på ett mänskligt plan kan tycka synd om Therese Johaug.

Det är självklart tungt för henne att missa sin kanske sista chans att ta en OS-medalj. Att karriären kanske aldrig blir vad det kunde ha blivit på grund av den långa frånvaron och det hårda straffet.

Det är helt okej att känna empati och lida med den norska stjärnan. Många gör det i dag. Jag också.

Men samtidigt är det absolut inget märkligt med längden på straffet hon fick. Det är fortfarande långt ifrån ett maxstraff, vilket en del tycker att hon faktiskt borde ha fått. Det är trots allt ganska blygsamt för att ha blivit ertappad med en anabol steroid i kroppen.

Omständigheterna? De spelar ingen större roll och det ska de inte göra heller. Alla som blir ertappade kommer med diverse förklaringar, mer eller mindre långsökta. Eller så har de ingen aning om hur preparatet hamnat i blodomloppet och påstår sig ha blivit utsatta för sabotage.

Bevisbördan är oftast omöjlig för båda parter och i slutändan är den enda möjligheten att vinna kampen mot dopningen att ålägga den aktive ett mycket tungt vägande egenansvar, annars skulle var och varannan fuskare komma undan.

Det är inte alls omöjligt att Johaug åkt dit på grund av försumlighet med att kolla upp den numera berömda läppsalvan och att det hon via denna fått i sig inte på något sätt varit prestationshöjande.

Men när allt kommer omkring kan man aldrig veta säkert – en steroid i blodet kan ju också vara ett tecken på medveten dopning – och då är det förstås klart försvårande för Johaug att hon varit i en klass för sig själv i världscupen. En nästan oslagbar gigant i sin sport.

När man är på den nivån måste man självklart vara alldeles extra noga och försiktig. Det håller inte att skylla allt på sin läkare, det sticker alldeles otroligt mycket i ögonen att norskan så envist skakat av sig allt egenansvar. Och kanske är det dessutom just detta som till slut fått pendeln att svänga över från 15 till 18 månader. Jag vet inte, men jag kan tycka att hon framställt sig själv som så blåögd och naiv att det nästan inte är trovärdigt.

Vi har hört många idrottare vittna om att de är närmast paranoida när det gäller vad de äter och dricker av rädsla för att åka dit av misstag. Det gör Johaugs totala förnekelse av eget ansvar svårt att köpa. Det är något som skaver med hennes hållning till det som hänt och jag tror att det hade varit betydligt lättare för de flesta att lida med henne om hon tydligt hade erkänt och accepterat sin egen försumlighet i stället för att bara skylla ifrån sig.

Det hade kanske till och med kunnat blidka ledamöterna i Cas-juryn.

Med det sagt tycker jag fortfarande att straffet är rimligt.

Om idrotten ska ha någon som helst chans att vinna kampen mot dopning måste straffen vara hårda och obevekliga.

Det finns inga genvägar.

Även om det bara handlar om försumlighet och även om straffen krossar drömmar och karriärer.

Nu är jag ganska säker på att Therese Johaug kommer tillbaka till toppidrotten efter avtjänat straff. Om hon inte gör det så får hon säkert ett bra liv ändå, hon lär överleva och klara sig bra. Och det borde hur som helst ligga i hennes intresse lika mycket som i alla andras att skidsporten hålls så ren som möjligt, även om den kanske aldrig blir vit som snö. Med lite distans till alltihop är det rentav möjligt att hon till slut inser att de som fattar de svåra besluten bara gjort det de faktiskt måste. För idrottens skull.

Jag hoppas att det inte blir någon överklagan baserad på det som tydligen kallas proportionalitetsprincipen.

Ska man snacka om proportioner så har det här dopningsfallet redan fått alldeles för mycket uppmärksamhet.

Låt oss nu slippa fler turer.

Självmål av MFF Support

Med ett dygns distans till lördagens allsvenska fiasko för Malmö FF finns det en hel del att kritisera i lagets spel och i lagledningens agerande. Men frågan är om jag ändå inte stör mig mest på MFF Supports beslut att bojkotta matchen.

Det tjatas alltid om hur viktiga fansen är för klubben, hur sången och stöttningen lyfter laget. Men till bortamatchen mot AFC Eskilstuna skulle man alltså inte åka, för att markera sitt ogillande av den typen av klubbstruktur och ägarpolitik som AFC står för. Jag har full respekt för sakfrågan. Men jag kan absolut inte förstå meningen med en bojkott.

I stället för att på ett alldeles utmärkt sätt visa hur en ”riktig” förening med geografisk förankring och gedigen supporterkultur kan åka till en bortamatch mot ett ”plastlag” och totalt dominera arenan mot fåtaliga hemmafans så lämnade man alltså walk over och övergav sina spelare.

Det är klart att det var en bidragande faktor till förlusten. Om man ständigt påpekar hur viktiga fansen är för klubbens framgångar så måste man inse att det också kan kosta laget poäng om de uteblir.

Så vad åstadkom man med bojkotten? Jo, om vi är överens om att supporterstödet är viktigt för lagets prestation så gav man alltså bort tre poäng som kanske i förlängningen kan rädda kvar ”plastlaget” i allsvenskan. Snacka om att skjuta sig själv i foten. . .

Apropå fötter och skott så var det uppenbarligen en ganska dålig kombination i själva matchen. Åtminstone i det himmelsblå laget. Nu var MFF-spelarna plötsligt tillbaka i sitt evinnerliga missande av riktigt bra chanser. Skott över (oftast), skott utanför (ibland), för lösa skott (ibland) och chansskott som stannade på försvarsspelare (ibland).

Då pratar vi alltså om den andra halvleken, i vilken MFF tilläts dominera totalt spelmässigt sedan AFC-spelarna lagt sig i skyttegravarna för att försvara sin ledning med 3-0.

Inte ett enda spelmål på 90 minuter plus ganska mycket stopptid. Mot allsvenska jumbon!

I den första halvleken var det försvarsspelet som visade sig vara under all kritik. AFC Esklilstunas tekniska och snabba forwards fick MFF-backarna att se lika rörliga och vitala ut som Ale stenar. Typ.

Det var ett fiasko på alla fronter. Spelarna ute på planen var de som utförde det, men allt ansvar ligger ändå hos huvudtränaren Magnus Pehrsson.

1) Det var hans jobb att se till att den här matchen inte skulle bli en typisk fälla efter islossningen med 6-0 mot Kalmar FF. Att anspänningsnivån låg rätt, att spelarnas fokus och koncentration var på topp redan från matchstart. Vi kan lugnt konstatera att det blev fel. Med övermod och underskattning och utan arbetsmoral vinner man inga matcher.

Inte ens om man leder en dålig liga som Allsvenskan med 12 poäng.

2) Det var hans jobb att agera för att snabbt ändra matchbilden redan vid 2-0 för AFC, med en kvart spelad, när det såg ut att barka åt skogen. Men Pehrsson gjorde bara det nödvändiga bytet av mittback när Lasse Nielsen blev skadad. Inget annat.

3) Det var hans jobb att skicka ut signaler om att det här inte var okej allra senast i halvtid när det rasat iväg till 3-0. Men han gjorde ingenting då heller.

4) När jakten på mål var som mest intensiv bytte han in framtidslöftet Mattias Svanberg i stället för miljonvärvningen Carlos Strandberg. Inget ont om Svanberg, som kommer att bli riktigt bra, men det här måste ha varit årets mest obegripliga byte.

Så på bänken satt alltså i det prekära läget när ingen av de offensiva spelarna på planen tycktes kunna leverera (Det var Anton Tinnerholm som fixade straffen) en dyrt värvad toppforward (Strandberg) och fjolårets assistkung (Eikrem).  Man häpnar.

Till sist då: Det var precis av den här anledningen som MFF (enligt vad man själva gått ut med) kickade Allan Kuhn. För att MFF åkte på onödiga plumpar i protokollet mot sämre motstånd. Till exempel mot Landskrona Bois i svenska cupen.

Pehrssons spelidé och kompetens skulle borga för att undvika den sortens bottennapp.

Och efter debaclet mot Vardar i Champions League-kvalet vet jag inte hur många gånger Magnus Pehrsson själv sagt att hösten ska ägnas åt att bygga för nästa säsong, för att minimera risken att man åter förlorar mot ett lag som man ska kunna besegra på papperet.

Då blir alltså Malmö FF, trots allt vackert prat om vinnarkultur, överkört av allsvenska jumbon AFC Eskilstuna. Med 3-1.

Jag förstår att Daniel Andersson såg ut som om han käkat en stor citron i närbilderna i Cmore.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 50
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×