Kaxigt och kul drag av Gerhardsson

”Den kanske bästa målskytten av alla” har Peter Gerhardsson sagt om Marija Banusic.

I hans första VM-kvalmatch ser Linköpingsforwarden ut att gå rakt in i startelvan. ett synnerligen kaxigt och kul drag i så fall!

Det handlar om exakt samma spelare som Pia Sundhage inte ville ha med till EM på grund av strikta principer. För att Banusic, naturligt nog, inte ville spela någon annanstans än på topp.

Sundhage stängde ute en notorisk målskytt från ett landslag som haft extremt svårt att göra mål och som sedan inte imponerade i själva slutspelet heller. Inte särskilt smart.

Särskilt inte i ett förbund som på herrsidan sedan många år tillbaka lärt sig hantera stjärnspelare med hög svansföring och starka egna åsikter (läs: Zlatan).

I Sundhages värld fanns ingen plats för attityd och stjärnstatus, vilket säkert också bidrog till den gamla konflikten med Kosovare Asllani.

Visst är det märkligt vad lite för långt tid i matktposition kan göra med en människa. Till och med en respekterad och erkänt bra ledare som Pia Sundhage visade sig alltså ha sina uppenbara brister mot slutet av sin tid som svensk förbundskapten – för i USA hade hon minsann inga problem med åsiktsstarka stjärnor – och det var verkligen hög tid för en förändring i blågult.

Nu är den här, i form av Peter Gerhardsson. Det ska bli mycket spännande att se om hans idéer och tankar redan på kort tid hunnit prägla den blågula truppen och det ska självklart bli intressant att följa hur han hanterar det delikata jobbet att styra ett numera folkkärt damlandslag som dock inte övertygat spelmässigt på bra länge – bortsett från den superdefensiva nödtaktik som gav oväntad framgång i Rio-OS.

Banusic och Blackstenius på topp sägs det. Det kan bli hur bra som helst.

—————————

MFF fick ordning på både spel och resultat mot ett blekt Hammarby i går och genast drog flera experter i media på med de stora guldtrummorna igen.

Jag tillåter mig att vara betydligt mer försiktig med de tre tidigare matcherna kvar i färskt minne.

Visst ser det bra ut med sju poängs ledning. Men jag vill se guldstriden avgjord innan jag summerar intrycken. Framför allt är jag extremt skeptisk till tränaren Magnus Pehrssons laguttagningar, coachning och byten och är rädd för att det kan fortsätta ställa till problem. Dessutom blir det ingen barnlek att åka till Östersund utan Markus Rosenberg (även om han knappast imponerat sedan i somras) och framför allt Anders Christiansen.

Hur dumt var det förresten att fortsätta spela ”AC” efter 3-0 med tanke på att han riskerade avstängning och Rosenberg redan fått sitt tredje gula?? När AC uppenbarligen ändå skulle bytas ut så småningom var det väl lika bra att göra det i tid, sett till omständigheterna.

Med tanke på hur MFF agerat i sina två senaste bortamatcher i kombination med Östersunds framgångar i Europa så är det inte alls omöjligt att avståndet till Djurgården är nere i fyra poäng efter nästa omgång.

Och då är det lite kniven mot strupen igen inför nästa hemmamatch, mot Elfsborg.

Faran är ingalunda över ännu.

——————————

Hockeysäsongen är i gång och det var festligt att se Malmö Redhawks svansföring i premiären mot ärkerivalerna i Rögle. Jag har sett några matcher nu och tycker att laget ser mycket intressant ut. Det kan onekligen bli en riktigt bra säsong, om nu inte den tröttsamma SHL-lunken med sina femtielva omgångar lägger sordin på spektaklet.

——————————-

Under många år hade Lugi svårt att få fram tunga niometersskyttar. Sedan plötsligt hände det. Först Kim Ekdahl du Rietz, sedan Simon Jeppsson och nu ser det ut att finnas en hel flock som är på gång att slå igenom.

Med Karl Wallinius i spetsen.

Hur kul som helst!

Visst, Lugi har inte ställts på de allra svåraste proven ännu i säsongens linda, men om jag var klart orolig efter premiären mot OV så är jag betydligt lugnare efter att ha fått se talangfabriken få fria tyglar om mer eller mindre göra slarvsylta av Karlskrona i fredags. Nej, jag tror fortfarande inte att lundalaget kommer att tillhöra den absoluta tabelltoppen den här säsongen och bäst i sydvästra Skåne (Kristianstad är ju i en division för sig själv) kan också bli svårt eftersom Ystads IF och HK Malmö ser riktigt starka ut.

Men med den extrema talang som finns i truppen kommer Lugi garanterat att göra en bra säsong. Trots frånvaron av tunga nyförvärv.

MFF helt under isen

Många med himmelsblå glasögon kommer väl att skylla på att Jo-Inge Berget och Anders Christiansen inte var med.

Men det håller inte.

Inte när man tjatat en hel säsong om att man har en så bred trupp. Inte när man sitter med miljonvärvningar som inte används på bänken.

Inte när man än en gång åker på stryk mot ett lag på nedre halvan av tabellen (något som fick klubben att sparka fjolårets tränare Allan Kuhn).

Inte när man gör ett defensivt byte när huvudproblemet är att det är offensiven som inte fungerar.

Om inte MFF haft en nio poängs ledning  – den kan krympa till sju i morgon – så vete fasiken om inte Magnus Pehrsson fått kicken på stående fot efter dagens förlust i Örebro.

Det var en rakt igenom usel insats av Malmö FF.

Som många gånger förr den här säsongen så var defensiven inte bra nog. MFF släpper in för lätta mål. Ändå satt tunga nyförvärvet Bonke Innocent på bänken.

Men framför allt var offensiven, som vanligt, alldeles för blek och för ineffektiv. Alexander Jeremejeff gjorde inte en människa glad och tyvärr gjorde inte lagkaptenen Markus Rosenberg det heller. Det borde oroa alla MFF-fans att Rosenberg faktiskt inte levererat alls efter sommaruppehållet. Om han inte lyfter sig rejält framöver så vete tusan om det är något att jubla över att han skrivit kontrakt för ytterligare en säsong.

Trots detta, att lagets forwards var otroligt bleka i 90 minuter, fick inte nyförvärvet Carlos Strandberg komma in förrän det var sju minuter kvar att spela. Märkligt. Magnus Pehrsson valde att byta in en mittback och flytta upp en högerback till mittfältet. Jag ska ärligt säga att jag inte förstod någonting alls av det draget.

Nu har MFF tre raka matcher utan seger. Man har tagit en enda poäng i tre matcher och då har man mött tabelljumbon och ett lag som låg ganska nära bottendramatiken. Dessutom bara kryssat mot ärkefienden IFK Göteborg hemma på Swedbank.

MFF är i fritt fall just nu. Frågan är om och hur det fallet ska hejdas innan det är alldeles för sent, innan det blir nerv i den allsvenska toppstriden igen.

Dags för Daniel Andersson att agera??

————————————–

Nu har jag sett två Skånederbyn i starten av Handbollsligan. I Helsingborg besegrade ett darrigt Lugi nykomlingen OV. Men min slutsats efter matchen var mer att det kommer att bli en tuff säsong för Lugi än att OV har kvalitet nog att klara kontraktet. Den som lever får se, heter det ju. Men Lugi verkar ha alldeles för lite krut på nio meter den här säsongen och jag undrar om det verkligen är så smart att fortsätta spela en av lagets få rutinerade stjärnor, Hampus Jildenbäck, i en kantroll. Är det inte bättre att skola om honom till att spela på nio meter? Kantspelare har man ju faktiskt ganska gott om i truppen.

YIF kom undan med en hedersam förlust mot IFK Kristianstad, men låg ett tag under med åtta mål. Undrar om det inte blir HK Malmö som kommer att bli näst bäst i Skåne, efter Kristianstad, den här säsongen.

——————————————-

Hockeyexperten och exproffset Mikael Renbergs utspel om att det borde införas en lättare puck i damhockeyn måste vara årets mest korkade (eller kanske puckade) i svensk idrott.

Inte bara för att tanken förstås är helt befängd och idén snudd på kränkande för alla hockeytjejer  – men också för att Renberg helt tycks ha missat debatten om lättare bollar och mindre mål i damfotboll.

Trodde han verkligen att han skulle få gehör? Att han var något smart på spåret?? Herregud. . .

 

Fantastisk silverkväll i Göteborg

Så det blev inte EM-guld.

Men vem bryr sig egentligen? I det här sammanhanget är silver i lag en enorm framgång, ett fantastiskt resultat. Guld hade varit nästan overkligt. Silver är faktiskt snudd på bragdartat.

Jag har nog alltid varit en ridsportsfantast. Sedan barnsben. I övre tonåren blev intresset ännu större när jag träffade en tjej som själv var aktiv inom grenen och jag minns tydligt kvällar framför tv:n när man satt och hoppades att en svensk –  på den tiden oftast Peter Eriksson – skulle ta sig runt felfritt i en världscuptävling. Vi pratar tidigt 1990-tal och det hände inte inte särskilt ofta. Eller – det hände nästan aldrig.

Medaljer på mästerskap var en total utopi.

Nu har vi en vecka bakom oss med svenskt lagbrons i EM i fälttävlan, svenskt lagbrons i EM i dressyr och nu alltså EM-silver för hoppningens landslag. Vilken sagolik utveckling! Klart att man njuter!

Henrik Stenson, golftstjärnan, kallas ofta för Iceman. Men jag vet inte, jag skulle säga att Peder Fedricsons iskyla ligger bra mycket närmare den absoluta nollpunkten. −273,15 °C  för er som inte har koll. Vilken fantastisk idrottsman han är. När han red in på banan visste han att ett enda litet nedslag skulle innebära att medaljerna var borta med vinden. Men han levererade som vanligt numera på sin sensationellt duktiga All In.

Han räddade landslaget. Med sin nollrunda höll han sig kvar i ledningen individuellt och fixade silvret till ett lag som darrat rejält den här avgörande laghoppningskvällen. Malin Baryard-Johnsson (floppade totalt med en Cue Channa ur balans) och Douglas Lindelöw (inte marginalerna på sin sida) hade inte lyckats följa upp Henrik von Eckermans fina runda. Så allt hopp stod till Peder Fredricson. Snacka om tung press på de axlarna. Men det tycktes inte bekymra honom ens lite.

Själv såg han inte ut att vara särskilt berörd. Medan lagkamraterna nästan skämdes vid intervjupodiet klev han bara fram och sa att han ju visste förutsättningarna så det var bara att rida in och fokusera. Som om det var den smalaste sak i världen. Piece of cake, liksom.

Snacka om vinnarskalle.

Och guldchansen har han ju kvar, individuellt. Det måste vara tufft för konkurrenterna att veta att det är han som går sist ut. Iceman. Som inte har petat ner ett enda mästerskapshinder sedan OS i Rio drog i gång förra sommaren. . .

Det är väl sju rundor på banan om jag räknat rätt.

Otroligt.

Kul också att se intervjun med världsstjärnan Rolf-Göran Bengtsson inför avgörandet. Med en skadad häst kunde han inte vara med den här gången. Men dessutom sa han extremt ödmjukt att han förmodligen ändå inte skulle ha platsat i det här skickliga svenska laget.

Det säger enormt mycket, både om RGB och om svensk hoppning just nu.

Med största säkerhet skulle han ha platsat. Men det spelar ingen roll i dag. Det som däremot spelar roll är att vi vet att bredden på toppen är ruskigt bra numera och det är nästan så att man får nypa sig i armen för att förstå att det är på riktigt.

Och ni som inte unnade Peder Fredricson Jerringpriset i vintras? Ni kan knipa igen. Och skämmas.

———-

Apropå hästar: travets Åby Stora Pris görs om till ett långdistanslopp, över 3140 meter, och hela travsverige gör vågen. Även jag.

Men jag undrar varför det tog så lång tid?

Jag tror det var typ tio år sedan som jag började skriva krönikor om att loppet borde göras om till lång distans, dels för att vi hade alldeles för få sådana lopp för högsta eliten, dels för att det skulle passa utmärkt som en första förövning inför det franska vintermeetinget och därmed förmodligen locka riktigt bra hästar från hela Europa. Och en bra test för svenska Prix d’Amerique-aspiranter.

Men in i det sista envisades Åbytravet med sitt tämligen hjärndöda koncept med två och oftast rentav tre heat över medeldistans.

Uppvaknandet tog tid. Men bättre sent än aldrig.

Travderbyt om drygt en vecka? Det går till en skånsk tränare.

Om inte Lutfi Kolgjinis Rajesh Face vinner så är livet bra orättvist. Vilken superstjärna den hästen är, apropå framtida svenskhopp i de franska storloppen.

Det gäller att vara på plats på Jägersro och se uppvisningen.

Ett hårt men rimligt straff

Det är klart att man på ett mänskligt plan kan tycka synd om Therese Johaug.

Det är självklart tungt för henne att missa sin kanske sista chans att ta en OS-medalj. Att karriären kanske aldrig blir vad det kunde ha blivit på grund av den långa frånvaron och det hårda straffet.

Det är helt okej att känna empati och lida med den norska stjärnan. Många gör det i dag. Jag också.

Men samtidigt är det absolut inget märkligt med längden på straffet hon fick. Det är fortfarande långt ifrån ett maxstraff, vilket en del tycker att hon faktiskt borde ha fått. Det är trots allt ganska blygsamt för att ha blivit ertappad med en anabol steroid i kroppen.

Omständigheterna? De spelar ingen större roll och det ska de inte göra heller. Alla som blir ertappade kommer med diverse förklaringar, mer eller mindre långsökta. Eller så har de ingen aning om hur preparatet hamnat i blodomloppet och påstår sig ha blivit utsatta för sabotage.

Bevisbördan är oftast omöjlig för båda parter och i slutändan är den enda möjligheten att vinna kampen mot dopningen att ålägga den aktive ett mycket tungt vägande egenansvar, annars skulle var och varannan fuskare komma undan.

Det är inte alls omöjligt att Johaug åkt dit på grund av försumlighet med att kolla upp den numera berömda läppsalvan och att det hon via denna fått i sig inte på något sätt varit prestationshöjande.

Men när allt kommer omkring kan man aldrig veta säkert – en steroid i blodet kan ju också vara ett tecken på medveten dopning – och då är det förstås klart försvårande för Johaug att hon varit i en klass för sig själv i världscupen. En nästan oslagbar gigant i sin sport.

När man är på den nivån måste man självklart vara alldeles extra noga och försiktig. Det håller inte att skylla allt på sin läkare, det sticker alldeles otroligt mycket i ögonen att norskan så envist skakat av sig allt egenansvar. Och kanske är det dessutom just detta som till slut fått pendeln att svänga över från 15 till 18 månader. Jag vet inte, men jag kan tycka att hon framställt sig själv som så blåögd och naiv att det nästan inte är trovärdigt.

Vi har hört många idrottare vittna om att de är närmast paranoida när det gäller vad de äter och dricker av rädsla för att åka dit av misstag. Det gör Johaugs totala förnekelse av eget ansvar svårt att köpa. Det är något som skaver med hennes hållning till det som hänt och jag tror att det hade varit betydligt lättare för de flesta att lida med henne om hon tydligt hade erkänt och accepterat sin egen försumlighet i stället för att bara skylla ifrån sig.

Det hade kanske till och med kunnat blidka ledamöterna i Cas-juryn.

Med det sagt tycker jag fortfarande att straffet är rimligt.

Om idrotten ska ha någon som helst chans att vinna kampen mot dopning måste straffen vara hårda och obevekliga.

Det finns inga genvägar.

Även om det bara handlar om försumlighet och även om straffen krossar drömmar och karriärer.

Nu är jag ganska säker på att Therese Johaug kommer tillbaka till toppidrotten efter avtjänat straff. Om hon inte gör det så får hon säkert ett bra liv ändå, hon lär överleva och klara sig bra. Och det borde hur som helst ligga i hennes intresse lika mycket som i alla andras att skidsporten hålls så ren som möjligt, även om den kanske aldrig blir vit som snö. Med lite distans till alltihop är det rentav möjligt att hon till slut inser att de som fattar de svåra besluten bara gjort det de faktiskt måste. För idrottens skull.

Jag hoppas att det inte blir någon överklagan baserad på det som tydligen kallas proportionalitetsprincipen.

Ska man snacka om proportioner så har det här dopningsfallet redan fått alldeles för mycket uppmärksamhet.

Låt oss nu slippa fler turer.

Självmål av MFF Support

Med ett dygns distans till lördagens allsvenska fiasko för Malmö FF finns det en hel del att kritisera i lagets spel och i lagledningens agerande. Men frågan är om jag ändå inte stör mig mest på MFF Supports beslut att bojkotta matchen.

Det tjatas alltid om hur viktiga fansen är för klubben, hur sången och stöttningen lyfter laget. Men till bortamatchen mot AFC Eskilstuna skulle man alltså inte åka, för att markera sitt ogillande av den typen av klubbstruktur och ägarpolitik som AFC står för. Jag har full respekt för sakfrågan. Men jag kan absolut inte förstå meningen med en bojkott.

I stället för att på ett alldeles utmärkt sätt visa hur en ”riktig” förening med geografisk förankring och gedigen supporterkultur kan åka till en bortamatch mot ett ”plastlag” och totalt dominera arenan mot fåtaliga hemmafans så lämnade man alltså walk over och övergav sina spelare.

Det är klart att det var en bidragande faktor till förlusten. Om man ständigt påpekar hur viktiga fansen är för klubbens framgångar så måste man inse att det också kan kosta laget poäng om de uteblir.

Så vad åstadkom man med bojkotten? Jo, om vi är överens om att supporterstödet är viktigt för lagets prestation så gav man alltså bort tre poäng som kanske i förlängningen kan rädda kvar ”plastlaget” i allsvenskan. Snacka om att skjuta sig själv i foten. . .

Apropå fötter och skott så var det uppenbarligen en ganska dålig kombination i själva matchen. Åtminstone i det himmelsblå laget. Nu var MFF-spelarna plötsligt tillbaka i sitt evinnerliga missande av riktigt bra chanser. Skott över (oftast), skott utanför (ibland), för lösa skott (ibland) och chansskott som stannade på försvarsspelare (ibland).

Då pratar vi alltså om den andra halvleken, i vilken MFF tilläts dominera totalt spelmässigt sedan AFC-spelarna lagt sig i skyttegravarna för att försvara sin ledning med 3-0.

Inte ett enda spelmål på 90 minuter plus ganska mycket stopptid. Mot allsvenska jumbon!

I den första halvleken var det försvarsspelet som visade sig vara under all kritik. AFC Esklilstunas tekniska och snabba forwards fick MFF-backarna att se lika rörliga och vitala ut som Ale stenar. Typ.

Det var ett fiasko på alla fronter. Spelarna ute på planen var de som utförde det, men allt ansvar ligger ändå hos huvudtränaren Magnus Pehrsson.

1) Det var hans jobb att se till att den här matchen inte skulle bli en typisk fälla efter islossningen med 6-0 mot Kalmar FF. Att anspänningsnivån låg rätt, att spelarnas fokus och koncentration var på topp redan från matchstart. Vi kan lugnt konstatera att det blev fel. Med övermod och underskattning och utan arbetsmoral vinner man inga matcher.

Inte ens om man leder en dålig liga som Allsvenskan med 12 poäng.

2) Det var hans jobb att agera för att snabbt ändra matchbilden redan vid 2-0 för AFC, med en kvart spelad, när det såg ut att barka åt skogen. Men Pehrsson gjorde bara det nödvändiga bytet av mittback när Lasse Nielsen blev skadad. Inget annat.

3) Det var hans jobb att skicka ut signaler om att det här inte var okej allra senast i halvtid när det rasat iväg till 3-0. Men han gjorde ingenting då heller.

4) När jakten på mål var som mest intensiv bytte han in framtidslöftet Mattias Svanberg i stället för miljonvärvningen Carlos Strandberg. Inget ont om Svanberg, som kommer att bli riktigt bra, men det här måste ha varit årets mest obegripliga byte.

Så på bänken satt alltså i det prekära läget när ingen av de offensiva spelarna på planen tycktes kunna leverera (Det var Anton Tinnerholm som fixade straffen) en dyrt värvad toppforward (Strandberg) och fjolårets assistkung (Eikrem).  Man häpnar.

Till sist då: Det var precis av den här anledningen som MFF (enligt vad man själva gått ut med) kickade Allan Kuhn. För att MFF åkte på onödiga plumpar i protokollet mot sämre motstånd. Till exempel mot Landskrona Bois i svenska cupen.

Pehrssons spelidé och kompetens skulle borga för att undvika den sortens bottennapp.

Och efter debaclet mot Vardar i Champions League-kvalet vet jag inte hur många gånger Magnus Pehrsson själv sagt att hösten ska ägnas åt att bygga för nästa säsong, för att minimera risken att man åter förlorar mot ett lag som man ska kunna besegra på papperet.

Då blir alltså Malmö FF, trots allt vackert prat om vinnarkultur, överkört av allsvenska jumbon AFC Eskilstuna. Med 3-1.

Jag förstår att Daniel Andersson såg ut som om han käkat en stor citron i närbilderna i Cmore.

Sarah och Erdal räddade kvällen

Erdal Rakips inhopp för Malmö FF mot Gif Sundsvall var bra av två skäl.

Det första ganska uppenbart: Han gjorde mål och räddade tre poäng åt sitt lag.

Det andra nästan ännu mer förlösande: Rakip kom in med uppfriskande explosivitet, oförutsägbara offensiva räder och skarpa skott.

Innan dess hade vi nästan vaggats till sömns av MFF:s (numera) extremt ineffektiva fotboll, med lågt bolltempo, massvis med kortpassningar i sidled och längre passningar som alldeles för ofta missar sina adresser – när inte Magnus Wiolff Eikrem spelar, vill säga.

Det är nästan så att man skulle vilja vara lite elak och misstänka att det är något som sidleds-Danne skapat. . .

Det var nu sömnigare och sämre än på bra länge (undantaget matcherna mot Vardar förstås) i Sundsvall.

Vad tjänar det till att ha bättre individuella spelare på planen om de måste vara så omständliga hela tiden att motståndarna lugnt hinner hem för att organisera försvarsmuren innan det hinner brinna till  i straffområdet?

På pluskontot, förutom segern förstås: Johan Dahlin var hur trygg som helst. Backlinjen fungerade skapligt, även om den inte sattes på alltför hårda prov.

Mittfältet? Alldeles för plottrigt och smånätt spel och trots att laget var väldigt offensivt balanserat i den första halvlek skapades nästan inget av värde – för få djupledslöpningar, för dålig passningskvalitet, för lite mod och kreativitet.

På topp gjorde Jo Inge Berget det alltför ofta alldeles för svårt för sig och Markus Rosenberg var om än stabil så faktiskt ganska blek.

Vissa tycker att det är en bra sak att att laget vinner trots att det spelar dåligt och just det går ju inte argumentera emot. Däremot är det inte en bra sak att laget spelar dåligt så ofta numera. Det var därför det gick åt skogen mot Vardar, till exempel. Där gick det liksom inte att spela uselt men komma undan med att vinna ändå.

Och det här laget skulle väl vara byggt för internationella framgångar? Eller?

————————–

Det var hemskt tråkigt att damlandslagets EM-resa tog slut redan i kvartsfinalen. Men jag är inte jätteförvånad.

För några år sedan lyssnade jag till Pia Sundhage som pratade om att bygga om landslagets spelsätt och spelsystem. Det höll på att gå alldeles åt skogen. Då la hon in backen och i stället för att med tålamod fortsätta bygga för framtiden blev det reträtt, fokus på defensiv och långa bollar på Bengt. Eller nåja, Bettan då.

Det fungerade bra i Rio-OS, vi gladdes åt silvret där men undrade väl lite försiktigt om det verkligen var rätt melodi på sikt för svensk fotboll.

Det var det inte.

Pia Sundhage är en levande legend inom svensk damfotboll, men hon har misslyckats kapitalt med att utveckla landslaget och nu är vi omkörda av flera nationer.

Det är absolut hög tid för ett regimskifte. Inte en dag för tidigt.

—————-

Ingen jätterolig sportdag på jobbet med tanke på ovan nämnda matcher. Men Sarah Sjöström räddade den med råge,

Vilken superstar!

Tack för underhållningen, Sarah.

——————

Bloggen är tillbaka efter semestern, som du ser. Nu blir det täta uppdateringar igen. Häng med!

Snart för sent för Rosengård

Nu börjar även de nationellt profilerade ”experterna” vakna.

I dag såg jag en stor rubrik på kvp.se under vilken Lisa Ek påpekar att FC Rosengård aktivt måste byta väg, att det inte längre går att kämpa mot de stora klubbarna på kontinenten genom att värva dyra spelare.

Du som följer mina spalter vet att jag tjatat om det i säkert minst ett par år.

Ambitionen att vinna Champions League är inte realistisk längre för ett svenskt lag. Precis som på herrsidan hänger vi inte med i miljonkarusellen.

Det var bara en tidsfråga innan storklubbarna skulle vakna ute i Europa. Nu plockar de FC Rosengård-stjärnorna på löpande band.

De senaste det ryktas om är Emma Berglund och Lieke Martens.

Härom dagen möttes FCR och LB07 i damallsvenskan. Det var en intressant match ur flera aspekter, men den kanske viktigaste av dem handlar om klubbarnas diametralt olika filosofier. FCR som fortsätter försöka utmana naturlagarna och leka internationell storklubb och LB07 som satsar på att utveckla och värva talanger från närområdet varvat med intressanta prospekt, eller fynd, på det nationella planet.

Det blev som bekant 3-0 till FC Rosengård. En självklar seger för ”storasyster” i Malmö, men inte alls så överlägsen och stor som man skulle kunnat tänka sig att den borde ha blivit. Om man i den ekvationen lägger till att tvåmålsskytten Lieke Martens snart är förlorad för Rosengård, så blir tankeställaren ännu tydligare.

Om några år, om klubbarna fortsätter på den inslagna vägen, kan LB07 vara förbi.

Varför? Tja, de svenska talangerna väljer bort FC Rosengård för att de inte får tillräckligt med speltid eller ens en seriös chans att utvecklas där – om klubben fortsätter att försöka lägga sina pengar på att ragga spelare utomlands, spelare som dessutom blir lite av en andrasortering efter det att storklubbarna i Europa plockat russinen ur kakan. Lite som Anja Mittag.

Man fortsätter att försöka och försöka utan att nå särskilt långt i Champions League, börjar kanske rentav få svårt att försvara positionen i den allsvenska toppen och blir sakta men säkert allt mindre relevant. Börjar då dessutom, som en konsekvens, sponsorerna backa så kanske bubblan spricker helt.

Detta medan LB07 fortätter att utvecklas och sakta men säkert tar över positionen som etta i Malmö.

LB07 jobbar nämligen i mitt tycke helt rätt. Att leta upp och utveckla talanger för att så småningom kanske sälja vidare samtidigt som man bygger en grund för ett starkt landslag. Det är en framgångsmodell framöver på den svenska marknaden. På samma sätt som på herrsidan.

Möjligheten att konkurrera om de bästa spelarna internationellt finns inte längre. Tyvärr, men så är det.

Förmodligen får vi aldrig mer se ett svenskt klubblag i en Champions League-final.

FC Rosengård måste inse det och välja en annan väg så fort som möjligt. I förlängningen handlar det nog om klubbens hela existens eftersom elitverksamheten i klubben egentligen inte har någon naturlig geografisk förankring i Malmö, klubbnamnet till trots.

Det har däremot LB07.

Just nu ser det ut som om LB07 på några års sikt kan bli folkets – Malmöbornas – lag, medan FC Rosengård blir en främlingslegion som inte längre kan locka de hetaste affischnamnen och därmed sakta men säkert blir ointressant.

Det kan snart vara för sent att lägga om riktningen. Jag tycker att det borde ha gjorts redan för ett år sedan.

Lägg pengarna på att försöka få de duktigaste svenska spelarna, som ännu inte är tillräckligt bra för att värvas utomlands, få dem att känna att FCR är den bästa språngbrädan ut i proffslivet. Utveckla dem, sälj dem dyrt och fortsätt slåss om SM-gulden.

Men lägg inte alla äggen i Champions League-korgen. Det tåget har gått.

Ett riktigt svagt EM-slutspel

Slutet blev riktigt pinsamt. Det svenska U21-landslagets sorti ur U21-EM kommer vi att minnas – om vi nu inte förtränger det snabbt – som en total utspelning, snudd på förnedring av våra blågula spelare.

Slovakien var helt enkelt överlägset. I allt.

Men det som plågade mig mest var inte främst spelarnas underläge i kompetens och prestation, utan i stället den totala taktiska förlamningen på tränarbänken.

När man ligger under med 0-2 och måste vinna matchen blir det närmast provocerande mot fansen och tv-tittarna när spelarna fortsätter att spela runt bollen, bakåt, i sidled, lite fram och mycket tillbaka, till synes helt utan någon offensiv desperation.

Det var intressant på förhand att det här U21-landslaget skulle spela på bollinnehav. Men det förvandlades snabbt från intressant till pinsamt. När motståndarna är betydligt bättre på att hålla i bollen och sätta passningarna så måste det ju finnas en plan B.

Det fanns det uppenbarligen inte.

Jag vet inte om det egentligen är ett dåligt betyg till spelarna. personligen tycker jag i stället att det känns som om vi hade en handlingsförlamad landslagsledning som inte kunde, eller ville, förändra sin spelidé trots att förutsättningarna förändrades till det sämre under slutspelets gång.

Nu kommer vi att minnas det här slutspelet som ett fiasko: En missad, uselt slagen, straff som kostade tre poäng.

En extremt onödig nerdragning i straffområdet som kostade ytterligare tre poäng.

Och en mardrömsmatch mot ett överlägset Slovakien.

Egentligen svarade laget för två riktigt bra matcher (spelmässigt)  och en dålig. I normalfallet skulle det ha kunnat räcka till avancemang.

Men det gjorde det alltså inte.

Om det beror på att den här U21-generationen är för dålig? Nja, det tycker jag nog egentligen inte. Ett bra kval och två spelmässigt starka insatser i slutspelet visar egentligen på motsatsen.

Jag tror att slutspelstaktiken helt enkelt blev för övermodig och flera beslut, inte minst i laguttagningarna, för dåliga.

Men vi behöver inte ropa ”Avgå”. Det är redan klart att Håkan Ericson slutar efter det här.

Med lite historisk distans kommer han att kommas ihåg för EM-guldet med Guidetti-upplagan. Inte för det här misslyckandet.

Men det är nog bra med ett ledarskifte efter sex år.

Osmakligt övergrepp av förbundet

Hellre fälla än fria. Så tycks hockeyförbundets licensnämnd jobba – och när det gäller det förbundet, så är det faktiskt inget som förvånar mig.

Men likväl blir man mörkrädd. När beslutsfattare på ett idrottsförbund hellre slår näven i bordet och slänger ut hårda bestraffningar än kommunicerar med klubbarna och ger dem andrum.

Om det stämmer, som Panterns ordförande Mattias Schönhult skriver på klubbens hemsida, så var licensnämndens beslut i förmiddags ett riktigt osmakligt övergrepp.

Här är händelseutvecklingen i korthet:

1) I förmiddags gick förbundet ut med att Pantern degraderas till division ett på grund av att bokslut och diverse dit hörande handlingar inte inlämnats i tid.

2) Pantern meddelar att klubben kommer att överklaga och berättar att man fått officiellt uppskov till 21 juni (i dag) klockan 08.00. Men att man meddelat förbundet att man behövde ytterligare några timmar och lovade att handlingarna skulle levereras under dagen. Att man inte erhållit något svar på detta men utgått ifrån att det skulle räcka om allt var klart under arbetsdagen.

3) Handlingarna var, enligt Mattias Schönhult, licensnämnden tillhanda klockan 15. sju timmar efter deadline. De visade dessutom att allt var i sin ordning med ekonomin. Därmed fanns ingen anledning till degradering.

Som jag ser det är det allra viktigaste i den här historien att Panterns ekonomi  är tillräckligt bra för att klubben ska bestraffas.

Handlingarna kom in för sent, visst, men klubben hade enligt Mattias Schönhult, påpekat att de skulle komma in under dagen.

I det läget anser jag att det är licensnämndens förbaskade plikt att först kommunicera med klubben när den stipulerade tidpunkten passerats. Kommer handlingarna in under dagen? Kommer det att finnas några problem att beakta  i materialet?

Men nej. Tydligen är det betydligt smartare att direkt gå ut och bestraffa. Visa sin makt. Skapa dramatik.

Man tar sig för pannan.

Man undrar ju om prioritet ett är att upprätthålla en god sportslig standard och rättvisa i de olika serierna – eller om licensnämndens huvudsakliga uppgift i stället är att visa musklerna?

Jag vet inte, men jag utgår ifrån att beslutet kommer att upphävas och att Pantern, om allt det som står i klubbens pressmeddelande stämmer, snarast får tillbaka sin med råge välförtjänta allsvenska kontrakt.

Och i så fall – var det verkligen till gagn för svensk hockey med allt detta drama?

Någon borde avgå.

Bara dumt att skylla på domaren

Det är alltid lättast att skylla på domaren. Men den här gången kändes det bara dumt.

För det svenska U21-landslaget gav faktiskt bort segern mot Polen och om måndagens kryss i förlängningen innebär att sagan är slut för den här gången så får spelarna allt se sig i spegeln och försöka inse att man fallit på eget grepp.

Det fanns nämligen flera saker som man som betraktare faktiskt kunde bli riktigt förbannad på i den här matchen.

1) Vid 0-1 säljer man sig löjligt billigt i försvarsspelet.

2) Nu har väl ändå Pawel Cibicki skjutit över en gång för mycket den här säsongen. Vad är egentligen problemet här? När bollen ALLTID går över måste man väl någon gång inse att det är dags att göra någonting åt det? Vid friläget som kunde ha inneburit 3-1 är det nästan oförlåtligt att han inte fick bollen på mål. Det hjälper inte att vara den mest kreative spelaren på planen om man konstant missar sina avslut.

3) När ett klart och tydligt bättre lag kollektivt bestämmer sig för att säkra hemåt och rensa bort bollar i stället för att fortsätta dominera bollinnehavet – utan att vara bra på att säkra hemåt – så är det nästan alltid ett riktigt dumt beslut.

4) Det var en helt korrekt straff som Filip Dagerstål orsakade. Man ger inte domaren den möjligheten i slutminuterna mot värdnationen. Man gör bara inte det.

Nej, jag tycker inte heller att domaren var helt konsekvent i sina bedömningar och det sticker i ögonen att det polska laget gynnades mer än det svenska sett över 90 minuter plus stopptid. Men samtidigt går det inte att hitta någon enda situation där man helt ärligt kan säga att han dömde fel enligt regelboken.

De svenska spelarna hade bara sig själva att skylla. De kunde ha dödat matchen i den andra halvleken. De borde ha gjort det.

I stället gav de bort initiativet och blev defensiva.

Inte ens Hasse Backe såg det komma. I halvtidsstudion dömde han ut de polska chanserna helt. Polackerna var helt enkelt för dåliga för att kunna ta poäng av Sverige. Han hade ju dessutom rätt.

Men det förutsatte att blågult fortsatte att spela den fotboll laget är bra på. Ingen kunde ana att spelarna i stället skulle backa hem och försöka rensa bort bollar panikartat från eget straffområde i stället för att fortsätta mala på och trötta ut motståndarna.

Det slutade med att två förlorarlag lämnade planen. Polen, som inte längre har chansen att gå vidare och Sverige som (mest troligt) inte längre kan göra det av egen kraft. Fem poäng lär nämligen inte räcka för att gå vidare som grupptvåa. Det krävs med största sannolikhet en gruppseger. Då måste Sverige slå Slovakien samtidigt som England tappar poäng mot Polen.

Det senare känns helt chanslöst att hoppas på. Tyvärr.

Men så länge det finns halmstrån att greppa efter får vi väl göra det. Annars är det ju inte ens lönt att titta på den sista gruppspelsmatchen.

———

Malmö FF mot Vardar från Makedonien, alltså.

En tuff lottning, sägs det. Med tanke på vad det fanns för alternativ. Det är förmodligen sant.

Men jag vet inte, jag har lite svårt för att hetsa upp mig över den debatten.

MFF har gått på pumpen mot betydligt lättare motstånd förr, det finns inga säkra matcher. Inga givna segrar.

Och slår man inte FK Vardar så känns det som om det kan kvitta, vad har MFF i så fall i Champions League att göra?

Det blir inte lättare sedan, om man säger så.

Det är helt enkelt upp till bevis nu. Är laget tillräckligt bra för att ta sig till ett nytt gruppspel så ska det här hindret bara passeras.

Dags att börja tagga inför den första kvaldrabbningen!

————-

Men först ska Pawel Cibicki sättas på att straffträna avslut.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 50
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×