Truppens kvalitet räddade Pehrsson

När det stod 1-2 på Swedbank Stadion var jag förbannad.

Jag menar, MFF hade egentligen bara två saker att tänka på mot Djurgården. Alla visste vilka det var.

1. Plocka bort Kim Källströms farliga passningar.

2. Se upp med de snabba omställningarna.

Det misslyckades kapitalt. Två gånger!

Varför? Var instruktionerna för dåliga?

Framåt var det det nya, snabba, passningsspelet som skulle luckra upp en tät defensiv. Det gick inte alls. Det blev för plottrigt och för stressigt för vissa spelare och MFF:s stjärnduo på topp, Rosenberg & Cibicki, fick snudd på ingenting att jobba med. Dessutom såg Rosenberg ovanligt nog ganska loj ut (åtminstone fram tills han började få riktigt bra passningar i slutet av matchen).

Att det ändå blev tre poäng till slut ska nog nye tränaren Magnus Pehrsson tacka sin breda och kvalitativa trupp för. När Magnus Wolff Eikrem kom in blev passningarna lite mer distinkta, lite hårdare och lite mer träffsäkra och Jo-Inge Berget bidrog med både offensiv tyngd och skicklighet. Sedan var det förstås en individuell prestation, ett sagolikt skott, av Yoshimar Yotun som frälste fansen.

Taktik och laguttagning kan alltså definitivt diskuteras. Den här gången räddades Pehrsson av att MFF-truppen innehåller så mycket individuell kvalitet att det räckte när matchplanen havererade.

Till MFF:s fördel ska nog påpekas att det kan ha varit det näst bästa laget i årets allsvenska som stod för motståndet. När Djurgården fått ihop alla detaljer i sitt spel kommer laget att bli mycket svårslaget framöver.

Tre poäng är dessutom alltid en förmildrande omständighet.

Och underhållningen kan nog ingen på Swedbank Stadion ha klagat på. Det var en intressant och händelserik fotbollsmatch.

——-

Det blir en femte och avgörande SM-kvartsfinal i handboll i Lunds arena på fredag. En häftig idrottsfest för alla som älskar sporten och håller på något av lagen.

Utsålt i ”biblioteket”?

Ystads IF lyckades än en gång vinna ett sekunddrama mot Lugi. Jag såg inte matchen och ska därför avhålla mig från att ha åsikter om den – men jag tror fortfarande att Lugi tar hem den här bataljen till slut tack vare den kvalitativa bredden i truppen. Och hemmaplansfördelen i den avgörande matchen.

Men YIF har onekligen revanscherat sig, med besked, för en säsong som annars varit sämre än väntat. Och om det inte skulle bli SM-semifinal har man avslutat med att bjuda sin hemmapublik på en härlig slutvinjett med seger i egna arenan. Det är säkert väldigt värdefullt för arbetet inför kommande säsong.

——

Att Brynäs nu har en matchboll i SM-finalen i ishockey stärker än en gång min tes om att SHL, den evighetslånga grundserien alltså, är en ren showbiz-produkt utan sportsligt värde.

Bevisföremål 1:

Växjö, som var totalt överlägset i grundserien, åkte ut som det sjöng om det mot åttondeplacerade Malmö Redhawks.

Bevisföremål 2:

Malmö Redhawks, som hade 3-1 i matcher mot HV71 i grundserien, var mer eller mindre chanslöst att hota samma lag i semifinalspelet.

Bevisföremål 3:

Brynäs, som faktiskt var ganska nära att tvingas till ”play-in” (åttondelsfinaler), växlade upp när det började bli allvar och är nu alltså ytterst nära att ta hem SM-guldet.

Frölunda ska vi bara inte prata om. . .

Jag såg alla Malmö Redhawks matcher i slutspelet, mot Luleå, Växjö och HV71. Och varenda en av dem var en mycket bättre hockeymatch än någon av de jag såg under grundseriespelet.

Hur länge ska det här serieupplägget, som självklart bara är ett sätt att tjäna så mycket pengar som möjligt, få fortsätta? Har svensk hockey verkligen inga bättre idéer?

När börjar publiken genomskåda farsen och sluta gå på seriematcherna?

Slutspelshockeyn har varit fantastisk idrottsunderhållning. Precis som den ska vara när det gäller något. Det  andra bara en tröttsam transportsträcka, för alla utom de stackars klubbar som krigar i botten för sin överlevnad och TV-pengar även kommande säsong.

—–

I lördags drog Greyhound Racing-säsongen i gång. För mig personligen en härlig krydda i tillvaron. Två segrar för familjens hundar smakade inte så tokigt det heller.

 

 

 

 

 

 

Om Zlatan och en viss Cibicki

Det kommer att bli tuffa tider framöver för all klickjagande media För vad ska de ta sig till när Zlatan rehabtränar? Det blir inte mycket att göra snabba nyheter av om domedagsprofetiorna skulle stämma.

Kolla bara hur mycket det redan tjatats och gjorts krigsrubriker efter skadan i torsdags kväll. Karriären över? Säsongen över, enligt ”uppgifter” i dag. Ändå vet vi absolut ingenting med säkerhet ännu. Tänk nu om det inte är allvarligare än att han kan vara med om en vecka eller två igen. . . Klick, klick klick.

Ja jag vet, det blir säkert många klick på det här inlägget också med Zlatans namn i rubriken. Lite dubbelmoral kanske. Men jag kände att jag behövde skriva av mig.

Det enda intressanta jag läst hittills är ett uttalande av en erkänt skicklig idrottsläkare som påpekat att den typen av skada bara medför fem procents risk för att korsbandet skulle vara av, medan en vridning skulle ha inneburit 95 procents risk.

Även om det skulle vara en korsbandsskada, som vissa uppgiftslämnare påstår, så kommer de allra flesta tillbaka på elitnivå igen. Det är bara en fråga om inställning och vilja.

Mycket pekar alltså på att karriären absolut inte är över, åtminstone inte om Zlatan själv vill fortsätta.

Skadan är dock inte det allra värsta när det gäller frågan om Zlatan Ibrahimovic framtid inom europeisk toppfotboll. Det är i stället de bleka insatser han svara för på planen den senaste tiden. Även om man bortser från det faktum att ”Ibra” även tidigare under karriären haft svackor just under våren så har det sett ovanligt andefattigt ut på sistone.

Var finns passionen? Motivationen att vinna – jovisst, snacket, gesterna och ansiktsutrycken har varit som vanligt, en vinnarskalle försvinner inte bara så där. Men motivationen att verkligen prestera och göra sitt yttersta har inte direkt varit särskilt påfallande tydlig. Själv har han pratat om trötthet och att han skulle känna sig sliten. Men det är i så fall en mer allmän känsla hos honom och knappast något som utlösts av en tuff belastning på sistone.

Jag kan förstå honom. För egentligen har han ingenting mer att bevisa.

Han har vunnit titlar i fem stora europeiska fotbollsnationer. Han har räddat landslaget vid otaliga tillfällen. Han har intagit det sista fästet med tvivlare, Premier League. Han har vunnit vad som känns som en miljon svenska Guldbollar. Visserligen har han inte fått vinna Champions League eller kammat hem titeln som världens bästa spelare, men det har varit en del stolpe ut med i bilden då han lämnat Inter och Barcelona vid precis fel tillfällen. Nu har han dessutom släppt den ambitionen – annars hade han aldrig valt Man United förra sommaren.

Jag är ganska säker på att vi får se Zlatan på en fotbollsplan snart igen och jag hoppas att det blir i den amerikanska showbiz-cirkusen MLS, där namnet är viktigare än prestationen. Där kan han få utrymme för sin lekfullhet igen, den lekfullhet som om man ska vara helt ärlig bara synts sporadiskt under ganska många år nu. Visst har han varit bra. Visst har han varit effektiv. Men det vi älskat honom mest för, den fantastiska tekniken och lekfullheten, har vi bara sett glimtvis.

För handen på hjärtat – trots alla titlar, trots att han varit den bästa svenska fotbollsspelaren någonsin resultat- och meritmässigt, så är det klacken i krysset mot Italien, bissan mot England, backar som fintats ut i korvkioskarna runt om i världen och liknande godbitar som vi kommer att minnas allra mest.

Någonstans på vägen har lekfullheten försvunnit, kanske tryckts bort av för tuffa (egna och andras) krav på att vara effektiv, spela enkelt, prestera lika bra i match efter match, vecka efter vecka.

Jag tror inte att han tycker att det är lika kul längre.

På sätt och vis är det en underbar ödets nyck att samtidigt som vi kanske skriver ut Zlatan ur fotbollshistorien så har en möjlig arvtagare slagit igenom på allvar  i Malmö FF!

För en sak är säker: Det vi såg av Pawel Cibicki i senaste matchen var precis det vi tjusades av när Zlatan slog igenom en gång i tiden. Lekfullheten, självförtroendet, tekniken, det spektakulära artisteriet. En målgivande klack. En perfekt bissa. En lyftning i krysset. Sagolikt.

Jag ska vara helt ärlig och säga att jag fick flashbacks från Zlatans genombrott.

Och jag är extremt förvånad över att ingen annan ännu plockat fram den parallellen.

Nej, Pawel är ingen Zlatan ännu. Självklart inte. Och det vore alldeles för mycket att begära att han ska bli lika framgångsrik. Han har inte Zlatans fysik och inte samma drivkrafter. Dessutom behövs förstås en god portion tur, att bli upptäckt av rätt personer vid rätt tidpunkter, att hamna i de rätta omgivningarna och få vara skadefri.

Men ändå. Om man jämför med när Ibra slog igenom är bollbehandlingen, tekniken och passionen densamma.

Det sägs att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe. Men fasiken vet om det inte är just det som hänt i Malmö.

Drömmen är att Pawel Cibicki får fortsätta att utvecklas och att klåfingriga tränare behärskar sig och låter honom få utlopp för sin tekniska lekfullhet även framöver.

Då kan klickjägarna få en ny gunstling att punktmarkera om några år.

När vinnarskallarna vaknar. . .

Det är något alldeles speciellt med gamla rutinerade vinnarskallar och avgörande lägen.

Jag tänkte på det redan i den andra SM-kvartsfinalen mellan Lugi och Ystads IF, när Anders Hallberg plötsligt klev fram ur skuggorna och gjorde sin bästa match sedan återkomsten till Lugi. I dagens (tredje) match mellan lagen gjorde han för övrigt sin näst bästa.

Under hela säsongen har han mest sett ut som en komplementspelare. Nu var han plötsligt en av de största stjärnorna på banan.

Men Kim Anderssons insats i dag går utanpå det mesta. Vilket fighting face. Vilken fokus. Vilken otroligt hög nivå.

Nu kände man igen honom, världsstjärnan från landslaget och Bundesliga. Och han medgav det själv, att när det handlar om överlevnad och kniven mot strupen så kommer det där lilla extra fram. Det alla fans hoppats på att få se i den vita tröjan igen.

Bara att gratulera. Nu vet vi varför IFK Kristianstad valde bort YIF när man skulle utse sitt motstånd i SM-kvartsfinalerna. Det var klart och tydligt från den orange ringhörnan: ”De har Kim Andersson. Vi undviker gärna att möta honom”.

De visste. Lugi hade förstås också kollen, men tog ändå risken. Och i den tredje SM-kvartsfinalen gick Kim helt enkelt inte att stoppa. Han var utan någon som helst tvekan matchens största artist.

Om han fortsätter så  – och Lugi inte hittar någon medicin som biter på det Anderssonska stålet – så kan det fortfarande bli ett lag från Ystad i semifinalerna.

Med det sagt tror jag ändå inte att det kommer att hända.

Lugi har en större bredd, kanske mindre rutin men mer talang och fler vapen i sin arsenal. Det finns en anledning till att laget slogs om seriesegern och slutade tvåa i tabellen.

Hittills har man inte fått ut hela registret. I kvällens match var det extra tydligt, dels i den första halvleken, dels i slutet av matchen. Lugi  såg flera gånger ut att springa ifrån sina motståndare – men varje gång följdes minirycken upp av slarv, bristande kyla, tekniska fel och stress. Och YIF bjöds in igen. Samma sak sista fem minuterna. När de vinröda spelarna släppte handbromsen och gasade på var det så när att de tvingat fram en förlängning efter allt offensivt slarv i den andra halvleken (som självklart YIF:s starka försvarsspel stressade fram när de vitklädda nu kände att de hade chansen). Men åter blev det lite för stressigt och lite för dåliga beslut när säcken skulle sys ihop.

Jag tror att fler matcher faktiskt talar för Lugi i den här matchserien och jag är ganska säker på att Tomas Axnér ännu inte plockat fram alla essen ur sin rockärm.

Men det återstår att se. Det är upp till Kim Andersson och gänget att motbevisa mig.

Kvällens härligaste? När en adrenalinstinn och segerrusig Kim vände sig till den egna klacken i Lunds Arena efter slutsignale och vrålade ”Jaaa… det är så här vi ska spela!”.

Det är så här DU ska spela Kim. Då är du fortfarande en världsstjärna.

Såg förresten att HK Malmö mot alla odds körde över Alingsås och tvingade fram en fortsättning även av den kvartsfinalserien. Det trodde jag inte ett ögonblick på inför matchen. Men då visste jag inte heller att Adam Lönn skulle vara tillbaka i gammalt gott slag.

Nu fick de något att tänka på i motståndartruppen.

Om det skulle bli en femte och avgörande match i Baltiskan hoppas jag verkligen att det kommer mer än knappa 900 åskådare som i dag. Det vore snudd på skamligt annars i en idrottsstad som Malmö, särskilt som Redhawks säsong är över.

Tre skånska lag i semifinalerna skulle onekligen smaka gott.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 50
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Homo Deus av Yuval Noah Harari.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.

Arkiv

×