Ett riktigt svagt EM-slutspel

Slutet blev riktigt pinsamt. Det svenska U21-landslagets sorti ur U21-EM kommer vi att minnas – om vi nu inte förtränger det snabbt – som en total utspelning, snudd på förnedring av våra blågula spelare.

Slovakien var helt enkelt överlägset. I allt.

Men det som plågade mig mest var inte främst spelarnas underläge i kompetens och prestation, utan i stället den totala taktiska förlamningen på tränarbänken.

När man ligger under med 0-2 och måste vinna matchen blir det närmast provocerande mot fansen och tv-tittarna när spelarna fortsätter att spela runt bollen, bakåt, i sidled, lite fram och mycket tillbaka, till synes helt utan någon offensiv desperation.

Det var intressant på förhand att det här U21-landslaget skulle spela på bollinnehav. Men det förvandlades snabbt från intressant till pinsamt. När motståndarna är betydligt bättre på att hålla i bollen och sätta passningarna så måste det ju finnas en plan B.

Det fanns det uppenbarligen inte.

Jag vet inte om det egentligen är ett dåligt betyg till spelarna. personligen tycker jag i stället att det känns som om vi hade en handlingsförlamad landslagsledning som inte kunde, eller ville, förändra sin spelidé trots att förutsättningarna förändrades till det sämre under slutspelets gång.

Nu kommer vi att minnas det här slutspelet som ett fiasko: En missad, uselt slagen, straff som kostade tre poäng.

En extremt onödig nerdragning i straffområdet som kostade ytterligare tre poäng.

Och en mardrömsmatch mot ett överlägset Slovakien.

Egentligen svarade laget för två riktigt bra matcher (spelmässigt)  och en dålig. I normalfallet skulle det ha kunnat räcka till avancemang.

Men det gjorde det alltså inte.

Om det beror på att den här U21-generationen är för dålig? Nja, det tycker jag nog egentligen inte. Ett bra kval och två spelmässigt starka insatser i slutspelet visar egentligen på motsatsen.

Jag tror att slutspelstaktiken helt enkelt blev för övermodig och flera beslut, inte minst i laguttagningarna, för dåliga.

Men vi behöver inte ropa ”Avgå”. Det är redan klart att Håkan Ericson slutar efter det här.

Med lite historisk distans kommer han att kommas ihåg för EM-guldet med Guidetti-upplagan. Inte för det här misslyckandet.

Men det är nog bra med ett ledarskifte efter sex år.

Osmakligt övergrepp av förbundet

Hellre fälla än fria. Så tycks hockeyförbundets licensnämnd jobba – och när det gäller det förbundet, så är det faktiskt inget som förvånar mig.

Men likväl blir man mörkrädd. När beslutsfattare på ett idrottsförbund hellre slår näven i bordet och slänger ut hårda bestraffningar än kommunicerar med klubbarna och ger dem andrum.

Om det stämmer, som Panterns ordförande Mattias Schönhult skriver på klubbens hemsida, så var licensnämndens beslut i förmiddags ett riktigt osmakligt övergrepp.

Här är händelseutvecklingen i korthet:

1) I förmiddags gick förbundet ut med att Pantern degraderas till division ett på grund av att bokslut och diverse dit hörande handlingar inte inlämnats i tid.

2) Pantern meddelar att klubben kommer att överklaga och berättar att man fått officiellt uppskov till 21 juni (i dag) klockan 08.00. Men att man meddelat förbundet att man behövde ytterligare några timmar och lovade att handlingarna skulle levereras under dagen. Att man inte erhållit något svar på detta men utgått ifrån att det skulle räcka om allt var klart under arbetsdagen.

3) Handlingarna var, enligt Mattias Schönhult, licensnämnden tillhanda klockan 15. sju timmar efter deadline. De visade dessutom att allt var i sin ordning med ekonomin. Därmed fanns ingen anledning till degradering.

Som jag ser det är det allra viktigaste i den här historien att Panterns ekonomi  är tillräckligt bra för att klubben ska bestraffas.

Handlingarna kom in för sent, visst, men klubben hade enligt Mattias Schönhult, påpekat att de skulle komma in under dagen.

I det läget anser jag att det är licensnämndens förbaskade plikt att först kommunicera med klubben när den stipulerade tidpunkten passerats. Kommer handlingarna in under dagen? Kommer det att finnas några problem att beakta  i materialet?

Men nej. Tydligen är det betydligt smartare att direkt gå ut och bestraffa. Visa sin makt. Skapa dramatik.

Man tar sig för pannan.

Man undrar ju om prioritet ett är att upprätthålla en god sportslig standard och rättvisa i de olika serierna – eller om licensnämndens huvudsakliga uppgift i stället är att visa musklerna?

Jag vet inte, men jag utgår ifrån att beslutet kommer att upphävas och att Pantern, om allt det som står i klubbens pressmeddelande stämmer, snarast får tillbaka sin med råge välförtjänta allsvenska kontrakt.

Och i så fall – var det verkligen till gagn för svensk hockey med allt detta drama?

Någon borde avgå.

Bara dumt att skylla på domaren

Det är alltid lättast att skylla på domaren. Men den här gången kändes det bara dumt.

För det svenska U21-landslaget gav faktiskt bort segern mot Polen och om måndagens kryss i förlängningen innebär att sagan är slut för den här gången så får spelarna allt se sig i spegeln och försöka inse att man fallit på eget grepp.

Det fanns nämligen flera saker som man som betraktare faktiskt kunde bli riktigt förbannad på i den här matchen.

1) Vid 0-1 säljer man sig löjligt billigt i försvarsspelet.

2) Nu har väl ändå Pawel Cibicki skjutit över en gång för mycket den här säsongen. Vad är egentligen problemet här? När bollen ALLTID går över måste man väl någon gång inse att det är dags att göra någonting åt det? Vid friläget som kunde ha inneburit 3-1 är det nästan oförlåtligt att han inte fick bollen på mål. Det hjälper inte att vara den mest kreative spelaren på planen om man konstant missar sina avslut.

3) När ett klart och tydligt bättre lag kollektivt bestämmer sig för att säkra hemåt och rensa bort bollar i stället för att fortsätta dominera bollinnehavet – utan att vara bra på att säkra hemåt – så är det nästan alltid ett riktigt dumt beslut.

4) Det var en helt korrekt straff som Filip Dagerstål orsakade. Man ger inte domaren den möjligheten i slutminuterna mot värdnationen. Man gör bara inte det.

Nej, jag tycker inte heller att domaren var helt konsekvent i sina bedömningar och det sticker i ögonen att det polska laget gynnades mer än det svenska sett över 90 minuter plus stopptid. Men samtidigt går det inte att hitta någon enda situation där man helt ärligt kan säga att han dömde fel enligt regelboken.

De svenska spelarna hade bara sig själva att skylla. De kunde ha dödat matchen i den andra halvleken. De borde ha gjort det.

I stället gav de bort initiativet och blev defensiva.

Inte ens Hasse Backe såg det komma. I halvtidsstudion dömde han ut de polska chanserna helt. Polackerna var helt enkelt för dåliga för att kunna ta poäng av Sverige. Han hade ju dessutom rätt.

Men det förutsatte att blågult fortsatte att spela den fotboll laget är bra på. Ingen kunde ana att spelarna i stället skulle backa hem och försöka rensa bort bollar panikartat från eget straffområde i stället för att fortsätta mala på och trötta ut motståndarna.

Det slutade med att två förlorarlag lämnade planen. Polen, som inte längre har chansen att gå vidare och Sverige som (mest troligt) inte längre kan göra det av egen kraft. Fem poäng lär nämligen inte räcka för att gå vidare som grupptvåa. Det krävs med största sannolikhet en gruppseger. Då måste Sverige slå Slovakien samtidigt som England tappar poäng mot Polen.

Det senare känns helt chanslöst att hoppas på. Tyvärr.

Men så länge det finns halmstrån att greppa efter får vi väl göra det. Annars är det ju inte ens lönt att titta på den sista gruppspelsmatchen.

———

Malmö FF mot Vardar från Makedonien, alltså.

En tuff lottning, sägs det. Med tanke på vad det fanns för alternativ. Det är förmodligen sant.

Men jag vet inte, jag har lite svårt för att hetsa upp mig över den debatten.

MFF har gått på pumpen mot betydligt lättare motstånd förr, det finns inga säkra matcher. Inga givna segrar.

Och slår man inte FK Vardar så känns det som om det kan kvitta, vad har MFF i så fall i Champions League att göra?

Det blir inte lättare sedan, om man säger så.

Det är helt enkelt upp till bevis nu. Är laget tillräckligt bra för att ta sig till ett nytt gruppspel så ska det här hindret bara passeras.

Dags att börja tagga inför den första kvaldrabbningen!

————-

Men först ska Pawel Cibicki sättas på att straffträna avslut.

Vi lärde oss inget av Zlatan

Man skulle kunna tro att vi borde ha lärt oss något av Zlatan.

Att det måste vara möjligt för ett landslag att ha plats för en stjärna. Eller flera.

Att det faktiskt kan vara en bra sak.

Att alla inte alltid måste underordna sig kollektivet bara för sakens skull.

Att den där förbannade Jante inte alls behöver finnas med i truppen.

Men nej.

Den senaste veckan har vi sett två bevis på motsatsen. Ett av dem kostade tre poäng mot England i U21-EM. Ett annat kan kosta damlandslaget skillnaden mellan framgång och fiasko i kommande EM-slutspel.

Vi börjar väl med U21-EM.

Sverige gjorde, efter en svag start på matchen, till slut en riktigt bra insats mot ett England som gick allt mer på knäna. Bäst offensivt, utan någon direkt konkurrens, var Pawel Cibicki. Med lite mer tumme med de små marginalerna hade han dessutom gjort ett ruskigt snyggt spelmål. Men ribban var tyvärr i vägen.

Så fick Sverige straff. Tre poäng och en fantastisk start på mästerskapsslutspelet var nära.

Då tog Linus Wahlqvist straffen.

Jag lovar, de flesta i tv-sofforna slet sitt hår och ropade ”Neeeej… varför?”

Av två skäl. Det första: En gammal känd princip, som finns där av en anledning, att den som fixat straffen inte ska ta den själv.

Det andra: Den som tar straffen bör vara matchens hetaste spelare och helst en erkänt skicklig målskytt.

Linus Wahlqvist, alltså.

Jag förstår fortfarande inte. 100 gånger av 100 skulle jag ha skickat fram Cibicki i det läget. Hetast på planen, med chans att bli matchhjälte i sitt andra hemland, Polen. Det var upplagt för en sagolik slutvinjett.

Visst, Wahlqvist har sett en avgörande straff förut i U21-landslaget. Men det kan kvitta. En gång betyder inte alltid. Det här är inget rättvisespel. Det borde ha varit lagets stjärna, en av få, som fått chansen.

Zlatan hade aldrig stigit åt sidan. Vi minns att han inte gjorde det ens när det var uttalat att Kim Källström skulle ta straffen.

Kanske måste Pawel Cibicki också lära sig att stjäla sin plats i strålkastarljuset, när inte landslagsledningen är smart nog.

Nu får vi väl hoppas att den där straffen inte blir avgörande. Det såg lovande ut för det svenska landslaget i den andra halvleken och det är två matcher kvar av gruppspelet. Det ska kunna gå vägen ändå.

Sedan kommer vi till damlandslaget. Ett landslag som haft förtvivlat svårt att göra mål, som haft en måltorka värre än ett dygn i Sahara. Ett landslag som till slut, efter sju sorger och åtta bedrövelser, lyckades göra ett enda mål på Skottland (!) tack vare rutinerade mittfältaren Caroline Seger.

Ett landslag som ändå väljer att frysa ut allsvenskans hetaste målskytt 2017 Marija Banusic inför EM-slutspelet.

Varför?

Jo, för att hon krävt att få spela på topp i landslaget, att hon inte varit beredd att ta någon annan roll än den hon är bäst på.

Jante bröt ihop.

– För att hon ska bli aktuell så måste man förstå att man måste spela på olika platser, sa assisterande förbundskapten Lilie Persson till damfotboll.com.

Man tar sig för pannan.

”Det här är Sverige. Sånt fungerar inte i Sverige” var landslagsledningens besked.

Då pratar vi ändå om en landslagsledning i vilken Pia Sundhage regerar. Pia Sundhage som när hon kom hit från USA basunerade ut att vi måste få lov att vara stjärnor även i ett svenskt landslag. Att vi måste ha plats för och uppmuntra stjärnor.

Sundhage har nog varit i Sverige för länge nu, eftersom hon tycks ha glömt allt det där.

Varför inte bara ta ut Banusic och bänka henne om det inte fungerar?

Varför inte ge allsvenskans hetaste målskytt chansen i ett EM-slutspel när landslaget skriker efter fler mål??

För en både korkad och löjlig princip?

Om jag hade varit Marija Banusic så hade jag sagt: Lycka till då. Jag klarar mig nog ändå.

Men vänta, var det inte något sådant hon sa? Tja, jag förstår henne i så fall.

Om damlandslagets måltorka fortsätter i slutspelet så lär i varje fall inte Marija Banusic vara förloraren.

Zlatan? Han sitter nog och skakar på huvudet mellan sina rehabövningar.

Vi har inte lärt oss ett skit.

En smått osannolik fotbollsbragd

En gång i tiden kunde man få bragdguldet för ett mål mot England.

Det som hände för en timme sedan är så otroligt mycket större. Svensk fotboll har gjort en otrolig resa sedan dess.

Vilken fantastisk slutvinjett och vilken otrolig skalp!

När jag såg den franska laguppställningen inför VM-kvalmatchen på Friends sa jag spontant att hade jag varit där ute på planen så hade jag nog behövt byta byxor. Vilken stjärnsamling. Vilket gäng. Bara superstjärnor över hela linjen. Lilla Sverige mot dessa världsartister? Herregud. . .

Vi vet hur det gick. Fotboll går ut på att vara tekniskt duktig, men också taktiskt skolad och framför allt handlar det om stenhård kamp i 90 minuter plus stopptid. De franska giganterna, elva rymdens hjältar liksom, hade glömt det där med ödmjukhet och kampmoral. De gjorde ärligt talat ingen bra match. Att ställa upp elva heta namn med ett sammanlagd spelarvärde i miljardklassen räcker inte, om inte inställningen är på plats, om de inte sliter ont för varandra från start till mål. Det gjorde de inte.

Det gjorde däremot det svenska laget.

Sebastian Larsson hade jag som lite av personlig favorit för rätt många år sedan när jag bevakade EM i Schweiz/Österrike och han skulle tjatas in i startelvorna.

När han kom in mot Frankrike nyss kändes det som en relik från förr. Men inställningen fanns kvar och löpviljan. Och den sanslösa och till synes helt onödiga (så kändes det just då) maxlöpning han tog där i slutminuten, snabbare än Gråben på jakt efter Hjulben, var exakt en sådan sak som alla fotbollsstränare drömmer våta drömmar om.

Den gav resultat.

Frankrikes målvakt Hugo Lloris kände sig pressad, fick totalt hjärnsläpp och gjorde en prakttavla värd att hängas upp i Louvren (han kommer att få det hett om öronen ett bra tag framöver, stackarn) och resten är svensk fotbollshistoria.

Ola Toivonen mål från halva planen går också till historien. Det kommer att vevas om minst lika ofta som omöjliga Zlatans luftklack mot Italien. Det är inte ens lätt i handboll, att ösa bollen i mål från kortare avstånd än så när motståndarna chansat utan målvakt men tappat bollen. Men i mål gick bollen. Hur snyggt som helst.

Och bragden var ett faktum. Sverige hade tagit tre poäng mot en miljardlegion.

Först Durmaz oerhört snygga direktavslut till 1-1. Sedan Toivonens omöjliga 45-metersavslut. Ren magi.

Men det var inte bara det, inte endast faktumet att blågult tog tre poäng, slog Frankrike och tog ledningen i kvalgruppen.

Jag slogs också av hur bra det svenska landslaget faktiskt spelar numera. Passningar, både korta och långa, i hög fart som sitter exakt där de ska. Reaktionssnabbheten, spelintelligensen, kylan. Rätt länge har det känts som om landslaget inte var något att se fram emot för unga talanger, på grund av den primitiva och stundtals ganska svaga fotboll som spelades av vårt representationslag.

Nu är det inte så längre. Nu finns briljanta tekniker som Emil Forsberg (Sveriges bästa fotbollsspelare just nu) och Jimmy Durmaz som grädde på moset i ett välutbildad och högpresterande landslagsgäng. Jakob Johansson var en general med pondus på mittfältet.

Robin Olsen en trygg och skicklig sista utpost, Viktor Nilsson Lindelöf en jättetalang som blommat ut i försvaret… ja listan kan göras lång. Detta grundat med rutinerade rävar som Granqvist, Lustig, Toivonen och Seb Larsson då.

Det känns hur bra som helst att kunna konstatera att det här bådar gott för framtiden. Den här matchen, segern, moralen, magin. . .inför en fullsmockad Friends, det var ovärderligt för svensk fotboll.

Och inte en enda gång kom jag på mig med att tänka att det var ju synd att inte Zlatan var med.

Jag menar, på många sätt var det ju (är det) synd. Men det gick hur bra som helst även utan.

Och det beskedet, den självförtroendehöjande insikten, kom precis när den som mest behövdes.

Jag slutar på samma som jag började med: Den här segern borde vara en kandidat till Bragdguldet. Ja, jag vet att den troligtvis inte kommer att bli det, en match i högen i ett VM-kval som ännu inte är avgjort. Men den borde vara det. Så känns det.

Om nu bragdguldet hade varit något att bry sig om. Vilket det ju inte är längre. Men det är en annan historia.

Sommarlov i serieledning

I examenstider ska man väl sätta någon form av betyg.

Det är inte helt lätt när det gäller Malmö FF våren 2017.

När de himmelsblå sprang ut från den fagra Stadsparksvallen i  en ljum lördagkväll hade de gjort det de skulle. De avslutade på topp, i serieledning och med ett spelsystem och en organisation som fungerar perfekt enligt plan.

Trygghet, stabilitet och konsekvens i spelet.

Men samtidigt också med väldigt små resultatmässiga marginaler i matcherna.

Lite som om man väntat med att plugga till dagen innan tentorna och sedan lyckats skriva godkänt med en enstaka poängs marginal varje gång.

En examen som inte går att protestera mot rent formellt. Men som inte på något sätt garanterar att det kommer att gå bra ute i arbetslivet, utanför den trygga skolmiljön.

Det är ungefär så jag tänker om MFF just nu, inför det som komma skall i kvalet till Champions League. När allvaret börjar.

För även om det absolut inte går att klaga på det allsvenska resultatet efter dussinet omgångar, så har det varit alldeles för små marginaler mellan succé och fiasko.

Likadant mot J Södra i lördagens match.

Den borde förstås ha varit avgjord i halvtid, så bra som MFF spelade, så många chanser som man skapade. Självförtroendet sprudlade och den första hälften av frågorna på tentan gick som en dans.

Magnus Pehrssons numera berömda algoritm som ska ge en fingervisning om hur matchen ”borde” ha slutat utifrån antalet skapade chanser visar, gissningsvis, att MFF i teorin vann matchen med 5-1, eller möjligen 5-2.

Men i verkligheten var det läskigt nära 1-1. Mot ett lag som faktiskt inte ska ha på övre halvan av tabellen att göra.

Man kan undra varför. Själv blir jag inte klok på det.

Att man missar avslut då och då är inget konstigt. Det gör även de allra bästa. Ingen är felfri. Men det har varit alldeles för många riktigt öppna och bra lägen som missats den senaste månaden. Pawel Cibicki har spelat riktigt bra, men lyckas inte peta in de allra mest uppenbara målchanser längre. Markus Rosenberg likaså. Flera av missarna mot Jönköping var rent ut sagt hårresande.

Samtidigt fick J Södra en riktigt het chans, ett fritt läge, och då dundrade en viss Kozica in bollen otagbart nära Johan Wilands vänstra kryss. Så där har det sett ut. Konkurrenterna har inte behövt särskilt många chanser.

MFF har för det mesta behövt en hel uppsjö för att lyckas peta in ett mål.

Uppenbarligen räcker det för att leda allsvenskan. Men det kommer garanterat inte att fungera på den internationella arenan.

Jag har skrivit det förr och jag påpekar det igen: I kvalet till Champions League och i ett eventuellt gruppspel bjuds det inte många chanser, kanske bara ett par riktigt bra per match. Då måste de sitta.

Var felet ligger vet de nog bara internt inom laget. Men det måste hanteras och lösas snabbt nu. För snart är det dags att visa att vårens ”studier” gett tillräckligt bra grund för att klara av den karga och hårda verkligheten utanför den allsvenska plaskdammens skenbara trygghet.

Betyget, ja.

Ska man gå på de nationella provens resultat så blir det ju VG, trots allt.

Det är svårt att undvika. Är man bäst i klassen så är man.

Men det betyder inte att betygsättaren kommer att sova gott om nätterna under sommarlovet.

————————————————————

Golfens Masters i Barsebäck är hittills en smått pinsam historia för svenskt vidkommande. Inte en enda blågul bland de tio främsta på leaderboarden.

Det hade varit okej för sisådär tio år sedan. Men inte nu. Inte när vi har världsstjärnor som Stenson och Norén på plats.

Jag vet att det är extremt svårt att prestera på beställning i en sport som golf. Särskilt som våra bästa spelare har massvis att stå i och ställa upp på när de gör ett av sina extremt få framträdanden på svensk mark.

Sånt som tar fokus från själva tävlingen.

Men det hjälper inte, det blir ändå en enorm antiklimax.

Nu är tävlingen förstås inte över ännu, men man ställer sig frågan om det verkligen är meningsfullt att de här gossarna kommer hem och riskerar att spela statistroller i ett ganska urvattnat startfält? Det kan knappast gynna den golfsporten och publikintresset.

Kanske vore det bättre om de nöjde sig med att komma hem som värdar för evenemanget i fortsättningen. För säkerhets skull. . .

Från frysbox till hjälteroller

Man kan ju undra ibland vad som rör sig i tankarna hos en tränare när spelare som inte haft något förtroende under säsongen plötsligt går ut och gör det som de andra inte klarar av – avgör en mycket viktig bortamatch.

A) Det där gjorde jag bra, nu gick de in och visade att de ville ta chansen och så har det gjort nytta att de stått utanför laget.

Eller:

B) Det var nog fel att inte tro på de där spelarna, de ska nog spela från start i fortsättningen.

Tipset är alternativ A.

Jag tror nämligen inte för en sekund att Felipe Carvalho kommer att starta när MFF har sina ordinarie backalternativ tillgängliga och jag är nästan lika övertygad om att Magnus Wolff Eikrem kommer att förpassas tillbaka till bänken i nästa match.

Om det är rätt? Ja det kan man tvista om. Personligen tycker jag inte det. Felipe Carvalho har egenskaper som är guld värda för laget både defensivt och offensivt. En sådan är att vinna luftrummet på fasta defensiva situationer. Det såg vi tydligt mot AIK. En annan är explosiviteten och styrkan på offensiva fasta och i lägen när laget måste satsa allt framåt mot slutet av en match. Carvalho har ju gjort den typen av mål förut.

När det gäller Magnus Wolff Eikrem vet väl alla vid det här laget vad jag tycker. En assistkung som han ska spela. Punkt.

Nu har han kommit in två gånger och smekt fram bollar som avgjort matcher och därmed fixat sex poäng. Hur många gånger ska man rädda laget innan man får tränarens förtroende?

Annars var det väl egentligen inte mycket att orda om kvällens match på Friends Arena. Än en gång tvingades MFF försöka lösa upp ett ultradefensivt försvar, än en gång såg man ut att gå bet trots bra spel men räddades på stopptid.

Det var en i det stora hela riktigt bra insats av hela laget och det mesta såg ut att fungera bra den här gången, förutom avsluten. Det är en svaghet som måste åtgärdas senast till Champions League-kvalet, för internationellt måste man ta de få chanser som bjuds. Där gäller det att vara klinisk och straffa motståndaren.

Pawel Cibicki är jag mest missnöjd med just nu. I en större liga än allsvenskan hade han varit bänkad vid det här laget efter alla missar på sistone och det om något borde ge honom en tankeställare om det nu är allt intresse från utlandet som stör honom. Kan han inte fokusera på att sätta sina chanser i MFF så kommer det att bli ett tufft uppvaknande ute i Europa. Då hjälper det inte att han är en fantastiskt begåvad spelare. En forward måste göra mål.

Alexander Jeremejeff är fortfarande inte bra nog för en allsvensk serieledare. Snart måste han växla upp ordentligt. Jag förstår inte vad Magnus Pehrsson tycker att Jermejeff tillför i dagsläget.

Jo Inge Berget är jag inte särskilt orolig för. Hans spelstil passar inte mot lag som spelar med köttmurar i försvaret. Han behöver större ytor att röra sig på. Han kommer mer till sin rätt mot internationellt motstånd. Det gäller egentligen även Wolff Eikrem.

Markus Rosenberg? Han är så pass klinisk för det mesta, numera, att han måste tillåtas en enstaka miss då och då.

Kanske är det ändå dags att värva en etablerad forward i sommar? Det känns i varje fall som en hyfsat god idé.

Segern mot AIK var nog riktigt, riktigt skön för alla i Malmö FF och för alla fans. Det hade inte varit snyggt att tappa serieledningen efter att ha torskat poäng mot några av lagets huvudmotståndare inför säsongen. Inte med de spelare klubben totalt sett förfogar över och de resurser som finns i kassakistan. MFF är för bra för att inte vinna allsvenskan 2017.

Förhoppningsvis gav den tränarstaben lite andrum efter all turbulens med skador, avstängningar och tappade poäng på sistone.

Men nu vill åtminstone jag snart börja se bättre utdelning offensivt. Då gör det heller inte något om det trillar in något slumpmål bakåt ibland som det nästan alltid gör  – och som det var ytterst nära att det gjorde även mot AIK.

För handen på hjärtat: Den här gången räddades laget av två spelare ur frysboxen. Det var kul, det blev en bra story. Men det är inte så ett lag som MFF ska bygga en framgångsrik säsong.

Elitflopp och handbollsguld

Många tror att det där med att köra travlopp är ju ingen sport. Hästen gör jobbet och kusken åker bara med.

Inget kunde vara mer fel.

Det såg vi om inte annat ett par lysande bevis på i Elitloppet 2017.

Största syndaren: Franck Nivard. Den uppskrutne fransmannen som skulle vara så bra.

På Solvalla måste han ha fått totalt hjärnsläpp.

Visst var det kul för publiken att Bold Eagle, världens bästa häst de senaste åren, sprintade runt huvudstadsovalen på 1,08,4 – den snabbaste tid som någonsin noterats på en svensk travbana – och vann sitt försök överlägset. Snacka om underhållning.

Men Nivard hade glömt en viktig detalj. Det skulle köras ett finalheat också. Och då hade Bold Eagle, som vad jag vet aldrig gått två heat samma dag förut, inte hunnit återhämta sig.

Den prestation hästen gjorde i försöket hade han behövt göra om för att vinna finalen. Men då fanns ingen kräm kvar. Den hade Franck Nivard förbrukat, helt i onödan.

Björn Goop tackade för hjälpen och ledde hela vägen med gamle sluggern Timoko som alla glömt bort. Det skulle ju inte gå att slå Bold Eagle.

Det skulle förstås inte ha gått utan Franck Nivards floppstyrning i försöket. Huvudet under armen, helt befriad från taktisk fingertoppskänsla.

När jag jobbade på Skånesport under en period förra året så hade vi ett ord för att betygsätta sådana insatser: Ålahueklass.

Betydligt mer förvånande var att den som anses vara det här landets bästa kusk, Örjan Kihlström, gjorde en liknande felbedömning. Han svarade ut Bold Eagle med sin styrning Delicious US. Om han hade släppt till fransosen så hade han sedan bara kunnat lifta med i vinnarhålet till en trolig finalplats. Nu blev Delicious US mosad av Bold Eagle och missade finalen i stället.

Timokos seger? Den var förstås både rättvis och ganska kul. Och den bevisade väl en gång för alla att det krävs ett bra ekipage för att vinna. Det behövs toppinsatser av både kusk och häst.

———————

Om du har följt den här bloggen så förstår du att jag inte är särskilt förvånad över att H65 Höör sopade hem SM-guldet i handboll på damsidan i den fantastiskt underhållande finalen i Malmö Arena i lördags.

Eller… det hade nog räckt att se lagets matcher mot Lugi i semifinalerna för att förstå att chansen fanns.

Därför var det extra kul att 08-baserade experter basunerade ut rubrikord som jätteskräll, mirakel, chock och dylikt.

Ja, det var en fantastiskt bra prestation av H65 och det var definitivt en underdog som besegrade en ganska naturlig favorit.

Men.

Nej, det var ingen jätteskräll och knappast något mirakel.

H65 är i sina bästa stunder precis så här bra. Och Sävehof hade faktiskt visat sig vara ett mänskligt lag flera gånger under den gångna säsongen. Med förluster mot Skuru och Lugi. Med oavgjort resultat borta mot just H65,

Efter att H65 vunnit semifinalserien frågade jag Lugitränaren Dragan Brljevic om han trodde att H65 skulle ha någon chans i finalen. Brljevic tvekade inte ens en halv sekund innan han sa: Ja, absolut.

Så inte ens i handbollens egna led sågs det som ett ”mirakel”.

Men det är klart. Stora ord säljer väl fler tidningar. . .

Jag är imponerad av H65 Höörs resa de senaste åren. En resa som nu kulminerat i både en Europatitel och ett SM-guld.

Det är, förstås, ett resultat av ett konsekvent och smart lagbygge, med rätt värvningar både på spelar- och ledarsidan.

Den allra bästa värvningen? Den gjorde H65 när klubben lyckades få tränaren Ola Månssons namn på ett kontrakt.

Månsson är inte bara smart, slug, taktisk och extremt engagerad i sitt jobb. Han är dessutom en sällsynt vinnarskalle och han är ruskigt bra på att överföra den egenskapen till sina spelare. Hans lag har alltid kämpat ända in i kaklet och visat en enorm moral.

Han fick H43 att nå klubbens största framgång någonsin (SM-semifinal) när han var tränare där. Han tog Eslövs IK (laget har gått under flera olika namn, bland annat Team Skåne, Team EIK o s v) till två SM-guld, han var assisterande när IFK Kristianstad tog ett av sina SM-guld och nu har han ett guld även med H65 Höör.

Jag väntar fortfarande på att han ska få sitt riktiga erkännande i handbollsfamiljen. Gärna en förbundskaptenspost för ett A-landslag. Dam eller herr spelar ingen roll.

Stort grattis till alla i och kring H65 Höör.

Och för Lugi var det väl trots allt en liten tröst i efterskott att laget de förlorade mot faktiskt gick och vann guldet.

Jag tycker fortfarande att det var synd att lagen möttes i semifinalen. Tänk om vi fått både Lugi och H65 i finalen i stället.

Det får väl bli nästa år då.

Från hörnfiasko till hockeyguld

Vilken klassisk idrottshjälte han är nu, Henrik ”Henke” Lundqvist.

Han spikade alltså igen helt i straffläggningen i VM-finalen mot Kanada. Helt. Inte ett straffmål släppte karln in.

Det är klart att hela landet stod upp och applåderade, gjorde vågen och bugade respektfullt.

Vilken stjärna. Herregud.

Det har tjatats spaltmeter om honom i media, för alla prestationer han gjort i NHL. Men på något sätt sjunker sånt där aldrig riktigt in förrän de tar påsig landslagsstället och vinner något stort för Sverige.

När Lundqvist valde att komma till VM tänkte man att jaha, det var ju bra det för Tre Kronor. Men exakt hur bra det var, det förstod i varje fall jag inte förrän alldeles precis för en liten stund sedan.

Det var alltså helt avgörande. Det var ett guldbeslut.

Henrik Lundqvist var matchens lirare mot Kanada. Han var briljant under ordinarie matchtid. Han var fullständigt makalös i förlängningsperioden. Och i strafftävlingen var han omänsklig, nästan gudalik. Som en Marvel-figur. Typ Guardian of the Galaxy. Star Lord Lundqvist.

Jag hoppas att han nu får den hjältestatus han förtjänar.

VM-guld alltså. Jag vet inte hur stort det är – egentligen – mer än att det betyder lite extra just nu eftersom det var ett historiskt tionde VM-guld för Sverige. VM är ju fortfarande en turnering som känns sådär lagom ljummen. Och jag ska villigt erkänna att jag själv inte taggade upp på allvar förrän just i dag.

Gruppspelet var ju ganska dött. Och sedan fick det svenska laget egentligen ingen allvarlig utmaning i vare sig kvartsfinal (Schweiz) eller semifinal (ett utskällt Finland som inte hade någon av sina bättre landslagsupplagor på isen).

Men i finalen var det på riktigt. Kanada. Ett lag som av naturen är extremt svårslaget, med hela båset fullt av extrema vinnarskallar.

En riktigt förbaskat bra match var det också. Snorhögt tempo, bra hockeyspel, dramatik i kubik.

Ibland kan det räcka, en enda riktigt bra match, i världsklass, för att ge ett VM-guld dignitet och status.

VM-finalen var härlig idrottsunderhållning. Och Sverige vann.

Jag ger mig. Det blev ändå hockeyfest till slut. Tack för showen, Tre Kronor!

——————-

Den allsvenska toppdrabbningen på Swedbank Stadion i dag var också en riktigt bra match, framför allt av MFF.

Jag kunde egentligen inte hitta något att gnälla över under åtminstone 80 minuter. Laguttagningen, med sitt tre-fem-två-stuk, var intressant och fungerade utmärkt. Laget spelade riktigt bra. Ingen föll egentligen ur ramen, med lite frågetecken dock för Pawel Cibicki som tycks ha hamnat i en formsvacka om inte spelmässigt så åtminstone avslutsmässigt. Han kändes lite väl ofarlig i straffområdet.

Det enda som möjligen kändes lite negativt var också just den där oförmågan att omsätta spelövertaget och det faktiskt fina spelet som gav upphov till fina chanser, i mål.

Men sedan gjorde Markus Rosenberg 1-0 i 76:e och då var ju allting frid och fröjd.

Trodde jag.

Trodde nog de allra flesta.

Men så.Två hörnor till Norrköping. Två mål till Norrköping.

Och allt var uppochnervänt.

Egentligen fanns det nästan inget att klaga på. Ändå förlorade MFF toppmatchen mot värsta konkurrenten i allsvenskan med 1-2. På hemmaplan. Värsta tänkbara scenariot. Och nästan omöjligt att kritisera.

”Sån är fotbollen ibland” suckade Markus Rosenberg efter matchen.

Men ändå. Kollega Ole Törner var inne på det i sin blogg och jag måste ju ta upp den tråden lite också: Det var för dåligt försvarsspel på de där olycksaliga hörnorna. Det var det verkligen. Även om Johan Wiland blev ”screenad” vid 1-1 som Mackan Rosenberg ville ha det till. Även om det stod en IFK:are nästan på mållinjen i misstänkt offsideposition vid 1-2.

Ett lag som MFF får inte släppa in två hörnmål på två minuter.

Jag vet inte om det är så enkelt som att alla förändringar i backlinjen ställde till det. På en hörna ska ändå hela laget försvara och hjälpas åt att se till att bolluslingen sparkas bort. Men det är klart att när det är hela havet stormar i utformningen av laget – och backlinjen i synnerhet på sista tiden – så är det fullt mänskligt om rollfördelningen inte fungerar fullt ut. Om länkarna brister lite här och var.

I det här fallet är det faktiskt både tränarens och spelarnas fel. Safaris och Brorssons dåliga disciplin som orsakade onödiga avstängningar förstås, men också Magnus Pehrssons beslut. Först är Carvalho i frysboxen  sedan spelar han plötsligt från start två matcher i rad i en oerhört ansvarsfull roll. Och kroppen håller inte i 90 minuter. Det kan man förstå.

Först är de unga talangerna fjärran från speltid, sedan ska de plötsligt in i viktiga roller i slutet av en allsvensk seriefinal. Ja, jag tänker på Hadzikadunic förstås, men också på Mattias Svanberg.

Och även om den där tre-fem-två-varianten med Oscar Lewicki som en av tre kuggar faktiskt såg ut att fungera skapligt i 80 minuter så kanske, bara kanske, det hade varit en tryggare resa mot tre poäng om Pehrsson inte fortsatt att röra om i grytan utan faktiskt låtit spelarna få hitta någon form av trygghet i spelet.

Jag vet inte. Jag erkänner att jag spekulerar lite här. Men det är ju ändå så att MFF, oavsett hur bra man faktiskt spelade mot Norrköping, nu tappat fem poäng på de två senaste matcherna.

Det är inte alls godkänt av ett lag som förväntas springa hem serien med hyfsat klar marginal.

Och de gamla MFF-hjältar som hyllades före avspark gick garanterat inte hem nöjda. Många av dem hade på sin tid förmodligen hellre förlorat en arm än vikt ner sig i en sån här match och jag sa till kollega Törner på pressläktaren att om jag varit spelare i dagens MFF och fått se alla de här gamla hjältarna flankera speltruppernas entré, så hade jag nog hellre tuggat i mig en cyanidkapsel än lämnat arenan som förlorare i deras åsyn.

Länge såg det ut som om MFF-spelarna var av samma uppfattning. Ändå blev det alltså förlust till slut.

Låt mig såga så här: Jag tror att det kommer att ventileras en hel del åsikter i korridorerna på Swedbank Stadion den närmaste veckan.

Pehrssons smekmånad är över

Smekmånaden för Magnus Pehrsson tog slut i dag, på Tele 2 Arena.

Det har varit på lut länge, och när poängförlusten kom mot Hammarby kan ingen säga att den kom som en överraskning.

Precis som så många gånger förut hade Malmö FF förtvivlat svårt att utnyttja sitt spelövertag mot ett defensivt motstånd. Som flera gånger tidigare lyckades motståndarna utnyttja det till att göra mål. Och exakt på samma vis som vi nu blivit vana vid var det inte en konsekvent spelidé eller briljant tränartaktik som räddade ett totalt fiasko, utan en spontan individuell prestation.

Den här gången av Anton Tinnerholm.

Den här gången finns det dessutom inga ursäkter, eftersom det var ett decimerat, försvagat Bajen som stod för motståndet.

Visst, MFF saknade också spelare. Men inte offensiva spelare. Ändå lyckades man inte omsätta bollinnehav och spelövertag i mål.

Något är alltså fel.

Jag har tidigare varit inne på att det är svårt att lyckas med en spelidé som bygger på bollinnehav om passningarna inte sitter. Då måste det finnas alternativ taktik att sätta in. Det tycks MFF anno 2017 inte ha.

Sedan är det förstås inte särskilt märkligt att spelet inte fungerar klockrent om man hela tiden mixtrar med laguttagningarna och inte låter de som ska göra jobbet få en chans att spela ihop sig ordentligt.

”Mittfältet fungerade inte som det ska” sa Magnus Pehrsson efter matchen. Tacka tusan för det. När hade laget samma mittfält två matcher i rad senast?

Kollega Ole Törner är inne på samma sak i sin MFF-blogg: Att i ett läge där flera ordinarie spelare redan saknas (i backlinjen) även låta två offensiva nyckelspelare vila känns inte som bra fingertoppskänsla. Dessutom var det inte särskilt länge sedan som ”AC” och Markus Rosenberg fick stå över. Ingen av dem behöver det i ett så här tidigt skede på säsongen. Särskilt inte AC som snarare tvärtom behöver matcher för att nå sin toppform.

Dessutom blev det fel spelare i fel match. Igen. Magnus Wolff Eikrem hade passat bra mot ett spelande lag som Östersund, där det bjuds ytor att manövrera i, men har visat tidigare att han inte kommer till sin rätt mot ett lag som spelar tokdefensivt.

Ändå satt han på bänken mot Östersund men spelade från start mot Hammarby.

Ett lag med bussen i straffområdet ska mötas med ett kreativt mittfält. Alltså borde AC ha spelat från start. Men Pehrsson valde den mer statiska och lättlästa duon Rakip och Lewicki.

Och Jeremejeff är fortfarande inte mogen att starta i ett lag som  Malmö FF. Det är åtminstone min åsikt.

Pawel Cibicki var inte särskilt bra heller. Det var en besvikelse. Men å andra sidan: När han nu fick spela på topp så fick han göra det bredvid en spelare som inte direkt hjälpte till.

Om Pehrssons MFF är på rätt väg? Jag tycker inte att vi har sett någon form av bevis på det. Det enda vi sett hittills är att det finns ganska många spelare i truppen som kan avgöra matcher eller rädda poäng. Men inte direkt som ett resultat av ett konsekvent sätt att spela.

Det kan förstås ses som en styrka att laget har en lång rad olika matchhjältar den här säsongen. Men det kan också vara ett bevis på att det inte finns någon väl fungerande spelidé. Och då är det illavarslande.

Det lär nämligen inte hålla i längden.

Nu måste MFF vinna hemma mot IFK Norrköping och helst kontrollera matchen både spel- och resultatmässigt. Något annat finns inte.

Annars tror jag att det kommer att börja blåsa kallt och hårt runt öronen på Magnus Pehrsson redan nästa vecka.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 50
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Homo Deus av Yuval Noah Harari.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×