Från hörnfiasko till hockeyguld

Vilken klassisk idrottshjälte han är nu, Henrik ”Henke” Lundqvist.

Han spikade alltså igen helt i straffläggningen i VM-finalen mot Kanada. Helt. Inte ett straffmål släppte karln in.

Det är klart att hela landet stod upp och applåderade, gjorde vågen och bugade respektfullt.

Vilken stjärna. Herregud.

Det har tjatats spaltmeter om honom i media, för alla prestationer han gjort i NHL. Men på något sätt sjunker sånt där aldrig riktigt in förrän de tar påsig landslagsstället och vinner något stort för Sverige.

När Lundqvist valde att komma till VM tänkte man att jaha, det var ju bra det för Tre Kronor. Men exakt hur bra det var, det förstod i varje fall jag inte förrän alldeles precis för en liten stund sedan.

Det var alltså helt avgörande. Det var ett guldbeslut.

Henrik Lundqvist var matchens lirare mot Kanada. Han var briljant under ordinarie matchtid. Han var fullständigt makalös i förlängningsperioden. Och i strafftävlingen var han omänsklig, nästan gudalik. Som en Marvel-figur. Typ Guardian of the Galaxy. Star Lord Lundqvist.

Jag hoppas att han nu får den hjältestatus han förtjänar.

VM-guld alltså. Jag vet inte hur stort det är – egentligen – mer än att det betyder lite extra just nu eftersom det var ett historiskt tionde VM-guld för Sverige. VM är ju fortfarande en turnering som känns sådär lagom ljummen. Och jag ska villigt erkänna att jag själv inte taggade upp på allvar förrän just i dag.

Gruppspelet var ju ganska dött. Och sedan fick det svenska laget egentligen ingen allvarlig utmaning i vare sig kvartsfinal (Schweiz) eller semifinal (ett utskällt Finland som inte hade någon av sina bättre landslagsupplagor på isen).

Men i finalen var det på riktigt. Kanada. Ett lag som av naturen är extremt svårslaget, med hela båset fullt av extrema vinnarskallar.

En riktigt förbaskat bra match var det också. Snorhögt tempo, bra hockeyspel, dramatik i kubik.

Ibland kan det räcka, en enda riktigt bra match, i världsklass, för att ge ett VM-guld dignitet och status.

VM-finalen var härlig idrottsunderhållning. Och Sverige vann.

Jag ger mig. Det blev ändå hockeyfest till slut. Tack för showen, Tre Kronor!

——————-

Den allsvenska toppdrabbningen på Swedbank Stadion i dag var också en riktigt bra match, framför allt av MFF.

Jag kunde egentligen inte hitta något att gnälla över under åtminstone 80 minuter. Laguttagningen, med sitt tre-fem-två-stuk, var intressant och fungerade utmärkt. Laget spelade riktigt bra. Ingen föll egentligen ur ramen, med lite frågetecken dock för Pawel Cibicki som tycks ha hamnat i en formsvacka om inte spelmässigt så åtminstone avslutsmässigt. Han kändes lite väl ofarlig i straffområdet.

Det enda som möjligen kändes lite negativt var också just den där oförmågan att omsätta spelövertaget och det faktiskt fina spelet som gav upphov till fina chanser, i mål.

Men sedan gjorde Markus Rosenberg 1-0 i 76:e och då var ju allting frid och fröjd.

Trodde jag.

Trodde nog de allra flesta.

Men så.Två hörnor till Norrköping. Två mål till Norrköping.

Och allt var uppochnervänt.

Egentligen fanns det nästan inget att klaga på. Ändå förlorade MFF toppmatchen mot värsta konkurrenten i allsvenskan med 1-2. På hemmaplan. Värsta tänkbara scenariot. Och nästan omöjligt att kritisera.

”Sån är fotbollen ibland” suckade Markus Rosenberg efter matchen.

Men ändå. Kollega Ole Törner var inne på det i sin blogg och jag måste ju ta upp den tråden lite också: Det var för dåligt försvarsspel på de där olycksaliga hörnorna. Det var det verkligen. Även om Johan Wiland blev ”screenad” vid 1-1 som Mackan Rosenberg ville ha det till. Även om det stod en IFK:are nästan på mållinjen i misstänkt offsideposition vid 1-2.

Ett lag som MFF får inte släppa in två hörnmål på två minuter.

Jag vet inte om det är så enkelt som att alla förändringar i backlinjen ställde till det. På en hörna ska ändå hela laget försvara och hjälpas åt att se till att bolluslingen sparkas bort. Men det är klart att när det är hela havet stormar i utformningen av laget – och backlinjen i synnerhet på sista tiden – så är det fullt mänskligt om rollfördelningen inte fungerar fullt ut. Om länkarna brister lite här och var.

I det här fallet är det faktiskt både tränarens och spelarnas fel. Safaris och Brorssons dåliga disciplin som orsakade onödiga avstängningar förstås, men också Magnus Pehrssons beslut. Först är Carvalho i frysboxen  sedan spelar han plötsligt från start två matcher i rad i en oerhört ansvarsfull roll. Och kroppen håller inte i 90 minuter. Det kan man förstå.

Först är de unga talangerna fjärran från speltid, sedan ska de plötsligt in i viktiga roller i slutet av en allsvensk seriefinal. Ja, jag tänker på Hadzikadunic förstås, men också på Mattias Svanberg.

Och även om den där tre-fem-två-varianten med Oscar Lewicki som en av tre kuggar faktiskt såg ut att fungera skapligt i 80 minuter så kanske, bara kanske, det hade varit en tryggare resa mot tre poäng om Pehrsson inte fortsatt att röra om i grytan utan faktiskt låtit spelarna få hitta någon form av trygghet i spelet.

Jag vet inte. Jag erkänner att jag spekulerar lite här. Men det är ju ändå så att MFF, oavsett hur bra man faktiskt spelade mot Norrköping, nu tappat fem poäng på de två senaste matcherna.

Det är inte alls godkänt av ett lag som förväntas springa hem serien med hyfsat klar marginal.

Och de gamla MFF-hjältar som hyllades före avspark gick garanterat inte hem nöjda. Många av dem hade på sin tid förmodligen hellre förlorat en arm än vikt ner sig i en sån här match och jag sa till kollega Törner på pressläktaren att om jag varit spelare i dagens MFF och fått se alla de här gamla hjältarna flankera speltruppernas entré, så hade jag nog hellre tuggat i mig en cyanidkapsel än lämnat arenan som förlorare i deras åsyn.

Länge såg det ut som om MFF-spelarna var av samma uppfattning. Ändå blev det alltså förlust till slut.

Låt mig såga så här: Jag tror att det kommer att ventileras en hel del åsikter i korridorerna på Swedbank Stadion den närmaste veckan.

Pehrssons smekmånad är över

Smekmånaden för Magnus Pehrsson tog slut i dag, på Tele 2 Arena.

Det har varit på lut länge, och när poängförlusten kom mot Hammarby kan ingen säga att den kom som en överraskning.

Precis som så många gånger förut hade Malmö FF förtvivlat svårt att utnyttja sitt spelövertag mot ett defensivt motstånd. Som flera gånger tidigare lyckades motståndarna utnyttja det till att göra mål. Och exakt på samma vis som vi nu blivit vana vid var det inte en konsekvent spelidé eller briljant tränartaktik som räddade ett totalt fiasko, utan en spontan individuell prestation.

Den här gången av Anton Tinnerholm.

Den här gången finns det dessutom inga ursäkter, eftersom det var ett decimerat, försvagat Bajen som stod för motståndet.

Visst, MFF saknade också spelare. Men inte offensiva spelare. Ändå lyckades man inte omsätta bollinnehav och spelövertag i mål.

Något är alltså fel.

Jag har tidigare varit inne på att det är svårt att lyckas med en spelidé som bygger på bollinnehav om passningarna inte sitter. Då måste det finnas alternativ taktik att sätta in. Det tycks MFF anno 2017 inte ha.

Sedan är det förstås inte särskilt märkligt att spelet inte fungerar klockrent om man hela tiden mixtrar med laguttagningarna och inte låter de som ska göra jobbet få en chans att spela ihop sig ordentligt.

”Mittfältet fungerade inte som det ska” sa Magnus Pehrsson efter matchen. Tacka tusan för det. När hade laget samma mittfält två matcher i rad senast?

Kollega Ole Törner är inne på samma sak i sin MFF-blogg: Att i ett läge där flera ordinarie spelare redan saknas (i backlinjen) även låta två offensiva nyckelspelare vila känns inte som bra fingertoppskänsla. Dessutom var det inte särskilt länge sedan som ”AC” och Markus Rosenberg fick stå över. Ingen av dem behöver det i ett så här tidigt skede på säsongen. Särskilt inte AC som snarare tvärtom behöver matcher för att nå sin toppform.

Dessutom blev det fel spelare i fel match. Igen. Magnus Wolff Eikrem hade passat bra mot ett spelande lag som Östersund, där det bjuds ytor att manövrera i, men har visat tidigare att han inte kommer till sin rätt mot ett lag som spelar tokdefensivt.

Ändå satt han på bänken mot Östersund men spelade från start mot Hammarby.

Ett lag med bussen i straffområdet ska mötas med ett kreativt mittfält. Alltså borde AC ha spelat från start. Men Pehrsson valde den mer statiska och lättlästa duon Rakip och Lewicki.

Och Jeremejeff är fortfarande inte mogen att starta i ett lag som  Malmö FF. Det är åtminstone min åsikt.

Pawel Cibicki var inte särskilt bra heller. Det var en besvikelse. Men å andra sidan: När han nu fick spela på topp så fick han göra det bredvid en spelare som inte direkt hjälpte till.

Om Pehrssons MFF är på rätt väg? Jag tycker inte att vi har sett någon form av bevis på det. Det enda vi sett hittills är att det finns ganska många spelare i truppen som kan avgöra matcher eller rädda poäng. Men inte direkt som ett resultat av ett konsekvent sätt att spela.

Det kan förstås ses som en styrka att laget har en lång rad olika matchhjältar den här säsongen. Men det kan också vara ett bevis på att det inte finns någon väl fungerande spelidé. Och då är det illavarslande.

Det lär nämligen inte hålla i längden.

Nu måste MFF vinna hemma mot IFK Norrköping och helst kontrollera matchen både spel- och resultatmässigt. Något annat finns inte.

Annars tror jag att det kommer att börja blåsa kallt och hårt runt öronen på Magnus Pehrsson redan nästa vecka.

Lugi är lite som Arsenal

Lugi är lite av svensk handbolls svar på Arsenal. Bra, men aldrig tillräckligt bra för att vinna titlar.

Kanske är det för att klubbens officiella målsättning oftast är ”topp fyra”. Dragan Brljevic påpekade det efter att hans damlag åkt ut ur SM-slutspelet mot H65 Höör härom dagen och konstaterade att man i varje fall uppfyllt klubbledningens målsättning.

Lugi har varit lite av årets klubb i svensk handboll. Herrlaget utmanade länge IFK Kristianstad om seriesegern och damlaget gav Sävehof en rejäl match i SHE. På kuppen fick laget massvis med beröm för sitt sätt att spela handboll.

Men ändå. När SM-finalerna avgörs i Malmö Arena inom kort finns klubben inte med. Herrarna åkte än en gång i kvartsfinalspelet. Vilket ju måste ses som lite av en flopp efter det man visade i grundserien. Damlaget? Tja, det är en rimlig förklaring att man har en väldigt låg snittålder i truppen. Men den räcker inte fullt ut.

Spelare för spelare har Lugidamerna haft en fantastiskt bra och spännande trupp som rentav borde haft en god chans att vinna SM-guld.

Men någonting skaver, någonstans.

Det är lite av en gåta, att en klubb som jobbar så rätt ändå har så förtvivlat svårt att gå hela vägen.

Dragan Brljevic kan ha varit någonting på spåren när han pratade om att talang inte räcker i ett slutspel, att hans lag består av för snälla tjejer som inte har samma attityd som konkurrenterna i till exempel H65 Höör.

Men varför ser man då inte till att plocka in en och annan  spelare med ”rätt” attityd? Kan H65 hitta dem så kan väl Lugi? Eller är det kanske så att det är klubben som bygger attityden och självkänslan hos spelarna i stället för tvärtom?

Och varför ser man inte den där vinnarskallen och glödande passionen hos tränarna? Jag jämför gärna med Ola Månsson, mannen som alltid är mer svettig än sina spelare efter en match. Sveriges förmodligen mest underskattade handbollstränare och då har han ändå ett flertal finaler och SM-guld i sitt CV. Månsson ger vinnarskallen ett ansikte. Varje gång man ser honom.

På något sätt känns det som att det sitter i väggarna hos Lugi att om man spelat en bra handboll under säsongen och utvecklat laget så är det okej att inte gå hela vägen, fullt godkänt att klara topp fyra och vårda varumärket.

Nu menar jag absolut inte att klubben ska göra som IFK Kristianstad och värva ihop ett guldlag och kanske samtidigt riskera klubbens ekonomi, eftersom man inte har de resurser som finns i den orangefärgade handbollshuvudstaden.

Jag tycker tvärtom att klubben gör helt rätt som prioriterar talangfostran och även värvning av utvecklingsbara talanger och som kan stoltsera med att skicka iväg nya utlandsproffs i princip varje år.

Det kan dessutom rentav betala sig i förlängningen, om fler börjar komma tillbaka för att att avsluta sina karriärer i klubben. Det tillhör inte precis vanligheterna ännu, tyvärr, men det hade varit väldigt intressant med en sådan utveckling i framtiden.

Att satsa på talangutveckling och välja att hålla i pengarna i stället för att köpa ihop ett vinnarlag behöver dock inte innebära att man väljer bort ett SM-guld. Särskilt inte på damsidan. Där måste man rannsaka sig själva inom klubbledningen och fråga sig varför man inte lyckas få lagen att slåss om SM-guld oftare?

Är det tränarna som inte är bra nog? Är det sammansättningen av spelartyper och därmed scoutingen som brister? Är det någon slags klubbanda som sänder ut signaler om att SM-guld inte är allt här i livet? Det är dags att börja vända på alla stenarna.

För en sak är säker. Lugi är för bra som klubb för att inte ha vunnit något SM-guld sedan Hedenhös. . .

——————

H65 Höör har gjort det mesta helt rätt de senaste åren. Från värvningen av tränare (Niklas Harris, Ola Månsson) till scouting och utveckling av spelare. Det har bland annat lett till framgångar i Europa (även om det varit i den lägst rankade cupen) och nu belönas man dessutom med en SM-final. Det är bara att applådera.

Det skulle inte förvåna mig om det blir SM-guld också, av bara farten. På tränarsidan vinner klubben lätt kampen mot förväntade SM-finalmotståndaren Sävehof i min bok. Ola Månsson är som jag ser det klart vassare och listigare än Henrik Signell och varför han ännu inte fått ett förbundskaptensjobb i A-landslaget är för mig en gåta.

Spelare för spelare är Sävehof ett mer meriterat och ett bättre handbollslag. Men vi har redan sett att det är mer än handbollskunnande som ska till i ett SM-slutspel. Och H65 Höör kommer att ånga in i Malmö Arena som en hungrig, tuff och ganska aggressiv underdog.

Det ska bli kul att se.

Hockey i Hörby och MFF-analys

Det var kul att se Danmark spela så bra som man faktiskt gjorde mot ett stjärnspetsat Tre Kronor i söndagens VM-fajt.

Med dynamiska Redhawks-duon Storm & Hardt i spetsen snurrade danskarna stundtals runt ganska friskt och gav svenskarna en hel del bekymmer. De rödvita har fortfarande en bit kvar till de främsta nationerna, men de har kommit en bit väg och det är bara positivt.

Det fanns emellertid en tid då det inte ens behövdes ett landslag för att få dansken på fall.

Gert Backe från Trulshärad söder om Önneköp ringde apropå matchen och berättade att han var med när Hörby BoIS mötte danska landslaget i ishockey 1948.

– Jag var 14, skulle precis fylla 15, sa han och berättade att det var ett fasligt ståhej med nationalsånger och allt.

GB spelade centerforward.

Hörby BoIS segrade med klara siffror, 8-1, sa Gert Backe och berättade att Danmark strax innan mött Kanada:

– Jag minns inte om de förlorade med 48-0 eller 48-1.

Hörby var  ett nav för skånsk ishockey på den tiden; det hände till exempel att Malmö IF åkte dit för att spela när is inte fanns att tillgå i Malmö – man spelade på naturis på den tiden.

——

Men att Henrik Lundqvists och Nicklas Bäckströms intåg i den svenska truppen var det som behövdes för att Tre Kronor ska kunna fajtas om VM-guldet, som de sa på radiosporten, det är väl lite att gå saker och ting alldeles för långt i förväg.

Efter förlusterna mot Ryssland och USA lär det bli svårt nog att ta sig förbi en kvartsfinal i det första läget.

Varför inte ta det lilla lugna och se hur det går där innan vi börjar prata om guld? Segrar mot Tyskland, Lettland och Danmark känns verkligen inte som någon jättestabil grund att stå på. . .

——

Det var väldigt mycket att sortera i tankarna efter MFF:s segermatch mot Östersund.

Kul att Erdal Rakip fick avgöra på stopptid. Verkligen. Det behövde både han och MFF.

Men den starkaste känslan direkt efteråt var faktiskt en oro inför kommande kval till Champions League.

För när MFF skulle backa hem och stänga matchen i ledning med 1-0 så fungerade det inte alls.

1-1 kom inte alls oväntat som matchbilden utvecklade sig och oj, vad nära det var att det dessutom blev 1-2.

Så där kommer MFF att bli tvunget att spela, åtminstone i delar av matcherna, mot tufft internationellt motstånd. Med matchen mot Östersund i väldigt färskt minne känns det inte som om årets upplaga av MFF kommer att tjäna särskilt mycket på den extremdefensiva taktiken.

Sedan förstår jag inte alls att Magnus Pehrsson valde det alternativet i en allsvensk match. Visst, man spelade med en man mindre. Men det gjorde man även när ledningsmålet gjordes. Och så långt var det fortfarande MFF:s match och närmare 2-0 än 1-1. varför ge bort hela mittfältet bara så där?

Allt förändrades när det skulle spelas på resultat och Pehrsson plockade ut lagets samtliga starkaste offensiva kort, det ena efter det andra: Cibicki. Rosenberg. Berget. med någon slags tanke på att mer eller mindre ställa bussen i straffområdet och spela långa bollar på Jeremejeff.

Det höll på att kosta laget alla tre poängen. . . eller i bästa fall två av dem.

Om det nu inte varit för två individuellt starka prestationer av Anders Christiansen och Erdal Rakip.

Magnus Pehrsson räddades av individuell skicklighet igen. För taktiskt sett var det ingen höjdare.

Sedan begriper jag inte varför spelaren som fixade de tre poängen senast, Magnus Wolff Eikrem, inte fick starta den här matchen, med en förväntad matchbild som skulle ha passat honom perfekt. Vad är egentligen problemet där?

En alldeles för negativ och kritisk inställning efter en seger? Kanske det. Men är vi inte egentligen överens om att det är Champions League som är den stora utmaningen den här säsongen?

Allsvenskan ska ju MFF springa hem med den trupp klubben förfogar över. Då ska det egentligen inte behöva bli stopptidsdramatik hemma mot Östersund.

————-

De röda korten? Tja, de är egentligen i princip svåra att argumentera mot. Det var väldigt onödiga handlingar av spelarna som drog på sig dem och det var fullt möjligt för domaren att hala upp korten.

Men samtidigt hade han inte behövt göra det. Det var absolut en svag insats av domaren.

De domarexperter jag pratat med är inne på samma linje: Magnus Lindgren som dömde matchen kunde ha agerat smartare. Antingen nöjt sig med två gula (det var en lätt klapp på kinden av Safari, inte någon knytnäve eller armbåge i huvudet precis. . .) eller så kunde han ha delat ut två röda – det gick absolut att motivera det också – och därmed förmodligen ha tagit udden av diverse frustration på planen.

Samma sak i nästa situation. Brorsson var vårdslös, men det var inte ens i närheten av en skada på motståndaren och man  såg att han försökte bromsa till innan kollisionen. Det hade gått att nöja sig med gult där. Och den irriterade lilla knuffen han fick efteråt måste man tillåta, det röda kortet på Östersundspelaren var nog mest någon slags kompensation. Det blev bara helt fel alltihop.

Klart är att förbundet måste ha bättre fingertoppskänsla när uppdragen delas ut. En match som MFF-Östersund ska dömas av en rutinerad huvuddomare.

En oväntat bitter handbollsstjärna

Oj, vilken lusing.

Svensk klubbhandboll fick just en riktig örfil av Bundesligaproffset Magnus Jernemyr.

Så här säger han enligt Sportbladet:

– Jag flyttade hem till Sverige och insåg att det var för dålig nivå på alla sätt. Vi har fått rätt mycket skit i pressen hemma, Jonas Källman och jag, efter att vi kom hem. Men man kunde ju titta på hur det är i klubbarna, det var kanske de som inte klarade av att hantera oss, säger Jernemyr.

Man undrar vad som hänt. Egentligen. För det där var lite väl gubbabittert för en så meriterad idrottsman.

Jag minns ganska tydligt när Jernemyr var i Lugi för några år sedan. Han fick otroligt mycket media som den stjärna han var. Så fort det skulle skrivas om Lugi så var det Jernemyr som var på tapeten. En kollega på Kvällsposten kom till sin redaktion med en bra story på bästa spelaren efter en träningsmatch men fick bannor från högsta ort: Va? Har du inte pratat med Jernemyr?? Ring honom då!

Om jag minns rätt fick han väldigt mycket beröm också, när han spelade. När han var med i Lugis försvar kallades det vinröda försvaret för ”kinesiska muren”.

Problemet var väl egentligen just den där lilla brasklappen: När han spelade. För han var mest skadad känns det som.

Så det där med att han fick kritik, det förstår jag inte riktigt. Och kängan till de svenska klubbarna, att de inte klarade av att hantera honom, den förstår jag inte heller. Om det nu inte handlar om att han fick för dåligt betalt.

Jag tror snarare att det är så här: Det är en sak att prestera när alla andra spelare runt omkring är världsklass som i Bundesliga. Men när man kommer hem som firat proffs räcker det inte längre att bara göra sin grej. Då ska man dessutom bära sitt lag på ett helt annat sätt, både på planen och vid sidan om. Man får finna sig i att förväntningarna utifrån är extremt höga och man måste kunna hantera det. Det går inte att gömma sig alls, utan man måste hela tiden vara ”den stora stjärnan”.

Alla kan inte leva upp till det. Alla lyckas inte med att komma hem och hantera den utsatta och ensamma rollen att vara den som allt kretsar kring både på och vid sidan av banan. Alla är helt enkelt inte Markus Rosenberg, typ.

Då sticker man utomlands igen. Och gömmer sig.

———

Apropå Sportbladet. Dagens groda var ganska kul:

Tur att de vann då, liksom. Annars hade det varit hyfsat pinsamt. . .

Skolexempel i idrottspsykologi

En och annan psykologistudent satt förmodligen i ”Biblioteket” i Lund och antecknade febrilt under den tredje SM-semifinalen mellan Lugi och H65.

Matchen var nämligen ett skolexempel i idrottspsykologi.

Det handlade ganska mycket om kroppsspråk.

För in i arenan dundrade en veritabel viljeorkan i form av H65 Höörs med adrenalin och självförtroende våldsamt uppumpade tjejer.
De slog an tonen direkt.
Liksom tränaren Ola Månsson. Men där var det lite som vanligt. Månsson var tröttare och svettigare än spelarna efter matchen. Det är lite hans grej. . .

Och som svar  började Lugispelarna tveka, darra i knävecken och stressa fram det ena tekniska misstaget efter det andra.

Det höll i princip i sig matchen ut.

Det var egentligen bara en enda spelare i Lugi som försökte hålla humöret uppe, som krigade allt vad hon orkade och visade med hela sitt kroppsspråk att hon ville vinna matchen. Du har säkert redan gissat vem.

Anna Lagerquist förstås.

Hade hon fått bollen lite oftare i offensiven så hade kanske matchen slutat annorlunda. Men nu blev det inte så. Dessutom vågade Lugispelarna, som inte förlorat en enda match i Lund den här säsongen – fram tills idag – plötsligt inte skjuta utifrån. De tappade tron på sig själva, säkert mycket på grund av H65-spelarnas enorma pondus.

Laget som vann ganska lätt i den första SM-semifinalen och ledde den andra med tio (!) mål innan H65 nästan mirakulöst kunde vända och vinna, var plötsligt helt utan självförtroende och underpresterade grovt.

Jag förstår att tränaren Dragan Brljevic försvann snabbt och inte gick att få tag på för intervju efter matchen.

Tänk att det kan vara så enkelt ibland inom lagidrotten.

Nu är den här drabbningen förstås ingalunda avgjord, även om H65 har allt i egna händer på tisdag. Lugi kan mycket väl kvittera och skaffa sig ett avgörande på hemmaplan.

Men klart är att laget är i brygga. Hur spelarna hanterar psykologin den närmaste veckan blir helt avgörande.

Ola Månsson är förresten en slipad man. Jag frågade honom efter matchen: Tar ni dem nu?  Han svarade snabbt: ”Zagreb, ja”.

En match i taget. Först är det returen i Challenge Cup-finalen på lördag.

Det finns en chans för H65 att ta två titlar den här säsongen. . .

——

Herrsemifinalen mellan IFK Kristianstad och Ystads IF ska jag inte gå alltför mycket in på den här gången, eftersom jag inte såg den. Men än så länge tycks det gå programenligt för regerande svenska mästarna, även om Ystads IF hade ett oväntat grepp kopplat i den första halvleken i den orangefärgade häxkitteln i Kristianstad.

Nu höll det inte distansen ut den här gången.

Men som slutspelet utvecklat sig hittills, men en hel del oväntade resultat både på herr- och damsidan, så ska man nog inte skriva att IFK tar det här i tre raka matcher. Det känns bara dumt, trots att IFK Kristianstad förstås är jättefavorit till att ta hem ännu ett SM-guld.

Vi låter väl matcherna spelas och njuter av festen i stället för att tippa.

För klart är att den här idrottsvåren i Skåne knappast kunde ha varit hetare än den är just nu. Med två häftiga Skånederbyn i SM-semifinalerna.

Och garanti på ett skånskt lag i vardera SM-finalen så småningom.

Härligt!

En enda bild räcker ibland för att bevisa en tes. Om vilja och kroppsspråk gör skillnad i handboll så föregår H65-tränaren Ola Månsson helt klart med gott exempel. Foto: Eric Bliding

Vargen tillbaka i flocken

Ska man vinna på att vara spelförande så gäller det att ha ett bra passningsspel.

Speciellt i offensiven.

Det hade inte Malmö FF under ganska lång tid av matchen på Borås Arena. Inte tillräckligt bra i varje fall.

Det kunde förstås ha fungerat ändå, om inte Elfsborgs målvakt visat upp ett reflex- och fotarbete som kunnat få vilken handbollsmålvakt som helst grön av avund. Till och med Dan Beutler.

Men faktum är att Elfsborg långa stunder var bättre i passningsspelet och trots att MFF i en jämförelse spelare för spelare var (är) ett klart bättre lag, så syntes det inte på den snabba plasten.

Det ändrade sig när Magnus Wolff Eikrem kom in på planen. Assistkungen.

När det bjuds ytor – det gör det ofta mot ett lag som Elfsborg, det första MFF mött på ett bra tag som inte valt att ställa spelarbussen i sitt eget straffområde – så tar Eikrem dem direkt. Och här har vi en spelare vars passningar väldigt sällan är chansartade och levereras till fel adress.

Pang-pang så var segern fixad.

Och vargen har hittat tillbaka till flocken.

Det förvånade mig att Magnus Pehrsson väntade så länge med det bytet, ja han tvingades ju faktiskt till slut till det på grund av först Pa Konates och sedan Erdal Rakips skada.

Såg han inte det som alla vi andra såg?

Rakip, som visserligen gjorde en bra match på många sätt – men som absolut inte fick till det i de sista avgörande passningarna eller avsluten, är inte någon pålitlig poängspelare – inte ännu. Han kanske blir det så småningom, men då måste han lära sig att hantera snabba beslut i trånga lägen. Det gick inget vidare mot Elfsborg.

Och med Yotun som vänsterback tappade laget ett formstarkt och viktigt offensivt hot – ersatt av den defensivt lagde Lewicki.

Jag formligen skrek efter Eikrem en god stund innan Rakip tvingades linka av planen.

Men nu är det glömt för den här gången.

En poängspelare kom in och gjorde sina assistpoäng  – och MFF vann matchen.

Jag hoppas att Wolff Eikrem spelar även mot Östersund, som liksom Elfsborg är ett spelande lag som kan tänkas bjuda på ytor.

Målen då? Ja allt blir förstås enklare för forwards när de inte behöver göra allt själva utan blir serverade på silverfat. Pawel Cibicki tackade för det när han till slut – efter ganska många missar på senaste tiden – fick trycka in 1-0.

Det ska dock påpekas att hans ständiga och outtröttliga löpningar in i straffområdet var bidragande till att Wolff Eikrem hade någon att servera.

Cibicki gjorde det han är bäst på och det gav utdelning. Så visst ska han ha cred för målet.

Jo Inge Bergets 2-1 var en riktigt snygg, välriktad och otagbar nick. Men man såg också långa vägar att han trivs ihop med Eikrem, att det finns en magnetism mellan de båda ”baggarna. Han visste exakt var bollen skulle komma. Och Eikrem visste att Berget skulle befinna sig där den slog ner. Fantastiskt snyggt.

Markus Rosenberg blev utan mål den här gången – men var en av de bästa spelarna på planen. Som vanligt. Det är svårt att tänka sig att han ska lägga skorna på hyllan efter säsongen. Han är fortfarande alldeles för bra för det.

Elfsborg? Det hedrar tränare Haglund och laget att de väljer att spela sitt eget spel och verkligen försöka spela fotboll. Det kunde rent av ha betalat sig den här gången med lite tur. Men det känns lite för naivt ibland, särskilt mot Malmö FF. Man måste välja sina fajter. Efter 1-1 hade jag nog valt att försöka säkra hem poängen i stället för att fortsätta gå för seger.

En riktigt osmaklig sågning

Tillsammans. Det är HK Malmös slogan och den accentueras inför varje match när klubbens starke man Jörgen Rasmusson sjunger sin översättning av Village Peoples gamla hit ”Go West” för publiken i Baltiskan.

Men det här med att vinna och förlora tillsammans som ett lag tycks inte vara en värdegrund som styrelseledamoten Lars Larsson håller med om.

I går kväll läste jag nämligen en av de mest brutala sågningar av en egen spelare som jag sett inom skånsk idrott på bra länge. Det var KvP-kollegan Jan Peter Andersson som hade grejen om att Zoran Roganovic lämnar HK Malmö för att gå tillbaka till sin gamla klubb H43.

I artikeln citeras Lars Larsson, som uttalar sig med uppenbar bitterhet och det är väldigt lätt att tolka hans ord som att han anser att det var helt och hållet Zoran Roganovic fel att HK Malmö missade att gå vidare till SM-semifinal. Så framstår det åtminstone för de flesta som läser artikeln.

Att laget haft stora skadeproblem under våren nämner han inte, inte heller att man aldrig tidigare gått vidare från en kvartsfinal.

I stället säger Lasse Larsson så här om att Zoran nu lämnar klubben:

– Han hade ingen strålande säsong. Framförallt inte i slutspelet. Vi kände att vi inte var beredda att satsa mer på en kille som nått zenit.

Och vidare:

– Vi hade hoppats att Zoran, med den enorma rutin han besitter, skulle leva upp när vi gick in i kvartsfinalspelet. Om Zoran varit i samma form som för två år sedan hade vi spelat semifinal mot Sävehof nästa vecka.

Det är, för det första, inte sant, utan snarare en ren lögn.

Säsongen 2014/2015 var den forne skyttekungen i elitserien nere på 14:e plats i skytteligan efter säsongen (i Lugi) och hade redan då passerat sin absoluta zenit i karriären. Fortfarande en grym spelare i sina bästa stunder, men knappast i sitt livs form. Han sköt till exempel inte sitt lag till någon SM-semifinal ens då. Det blev respass i kvarten för Lugi, mot Ystads IF.

HK Malmö måste ha haft full koll på vad det var för spelare man köpte och att det med största säkerhet inte var en spelare som om ytterligare ett par år, två år äldre, på egen hand skulle skjuta laget till en SM-final. Eller SM-semifinal för den delen.

Zoran har dessutom knappast haft en bärande roll med eoner av speltid under sin tid i HK Malmö och att han då skulle kliva in och plötsligt dominera i slutspelet känns bara tramsigt.

Bortsett från det vet alla som har minsta lilla koll på skånsk handboll att Zoran Roganovic är och alltid varit en hedersman, en lojal och stabil lagspelare och ett starkt affischnamn för den klubb han representerar.

Hans namn har säkert genererat en hel del publik- och sponsorintäkter åt HK Malmö.

Att hänga ut en sådan idrottsman som Lasse Larsson gjort är osmakligt, oanständigt och extremt lågt.

I stället borde Larsson kanske ägna sig åt lite välbehövlig och konstruktiv självkritik. För det finns säkert saker som HK Malmö, bortsett från all otur med skador, kan göra bättre till nästa säsong.

Jag kan inte låta bli att undra vad Jörgen Rasmusson tycker om sin styrelsekollegas utspel som tveklöst svärtat ner klubbens varumärke och slogan. Frågan är om det går att reparera?

När det gäller Zoran Roganovic så önskar jag honom all lycka framöver och gratulerar H43 till en värvning som kommer att betyda oerhört mycket för klubben på resan tillbaka upp genom seriesystemet. Om inte på planen så garanterat även vid sidan om.

———-

Hockey-VM har dragit igång och jag kan inte hjälpa det, jag har extremt svårt för att uppbåda någon större entusiasm för denna B-turnering. Ännu. Det kommer säkert som vanligt när (om) Sverige når slutspelet. Men det började ju inte särskilt bra, även om det knappast är någon katastrof att förlora mot Ryssland. På straffar.

———-

H65 kvitterade mot Lugi. Vad var det jag sa? Eller åtminstone flaggade för. Ett lag som H65 och en tränare som Ola Månsson räknar man inte ut på förhand, särskilt inte på hemmagolv. Nu håller vi tummarna för att H65-tjejerna tar ett stort steg mot att plocka sin  andra Europatitel på söndag, i Zagreb, innan SM-semifinalrysaren går vidare på damsidan.

Dags att lyssna på Rosenberg!

Markus Rosenberg har sagt att han helst spelar med Jo Inge Berget eller Pawel Cibicki på topp.

Det tycker jag med. Och flera andra kollegor som jobbar med att analysera fotboll.

Magnus Pehrsson behöver inte lyssna på oss. Men han borde nog lyssna på sin lagkapten.

Egentligen känns det lite ojuste att kritisera Pehrsson eftersom Jeremejeff faktiskt gjorde mål och fixade tre poäng. Men det ska inte vara någon räkmacka att vara tränare i Malmö FF, han har betalt för att tåla kritik.

Jeremejeff var inte bra. Inte tillräckligt bra för att platsa på topp i Malmö FF.

Han kan bli det så småningom, men är det inte ännu. För dålig bollkontroll och förstatouch förstörde ganska många anfallsförsök den här eftermiddagen.

Men framför allt passar han inte alls ihop med Markus Rosenberg på topp. Det såg vi inte minst när han gjorde 2-1 i en situation där båda var på samma yta och båda gick mot bollen för att avsluta. Nu blev det ju mål den här gången, men hur många anfall hade fått ett bättre resultat om uppspelen gått på Mackan istället för på Jeremejeff?

Jag låter den frågan hänga i luften.

Okej, jag förstår tanken, om den är att spela in Jeremejeff för framtiden. Kanske för att ersätta Rosenberg nästa år, eller för att öka hans värde för en framtida försäljning. Men då ska han väl hoppa in i matcher som MFF leder? Inte spela från start direkt när han egentligen inte förtjänat startplatsen.

Det borde ha varit Berget på topp (han var inte till sin fördel på kanten den här dagen) och vrålhete Yoshimar Yotun på vänsterkanten. Vi såg vilket oerhört lyft MFF fick när Yoshi sent omsider fick komma in – och det var Yoshi som spelade fram till segermålet.

Annars då? Tja, om MFF ska spela sig igenom bussar i straffområdet genom mycket bollinnehav och snabba passningar så måste passningarna vara 1) tillräckligt snabba och 2) ha en större precision. Annars blir det, som i den första halvleken, statiskt och svårt. Då krävs det att de bästa och mest kreativa offensiva spelarna är med och att rätt spelare är uttagna för att lösa upp knutarna.

Jeremejeff igen. Det duger inte att driva en sådan spelidé och samtidigt slänga in en spelare från start för att han bra på att ta emot bollar med kropp och stor nog att vara bra i luften. Det är att sända ut dubbla budskap till sina spelare. Där var det något som gick fel i planeringen.

En fråga till:

Erdal Rakip bidrog till scenförändringen med sin framåtanda och löpvillighet. Då undrar man ju varför Oscar Lewicki ens startade i en match där det på förhand stod skrivet med neontext på stora plakat runt hela landet att Örebro skulle ligga lågt som en ubåt med nästan hela laget och det behövdes ett så offensivt balanserat och kreativt mittfält som möjligt?

Jag kan inte säga att jag förstår mig på Magnus Pehrssons laguttagningar. Det känns lite som om han håller upp fingret i luften och känner efter hur vinden blåser – och chansar lite för mycket.

Men visst, så länge laget tar sina poäng samt ligger i topp och tack vare darriga konkurrenter som kryssar mot varandra dessutom rycker loss i toppen, så lär han ju komma undan med det. Vi får helt enkelt se hur det utvecklar sig.

Matchens mest värdefulla spelare? 

Utan tvekan Markus Rosenberg. Han är fortfarande ovärderlig för Malmö FF.

Matchens bästa spelare?

Pawel Cibicki. Den ende som försökte bryta mönster, hitta luckor och göra det oväntade. Han prickade ribban med ett volleyskott som var värt ett bättre öde och han var verkligen värd ett mål. Jag förstår att han surade lite på Mackan för att han inte fick sätta den där sista frisparken på mål. Men visst, laget går före jaget. Thats life.

Cibicki kommer snart att göra mål igen.

Nuncio rentav värre än Zlatan

Att folk snackar hemma i TV-soffan är en sak. Men experter i media som spekulerar fritt utan några som helst belägg för sina åsikter, kanske rentav bara för att få uppmärksamhet (och klick), stör mig extremt mycket.

Med Zlatan var det i varje fall ganska uppenbart att han drabbats av en skada, även om spekulationerna om att karriären skulle vara över redan när han gick av planen fick mig att må illa.

Snacket om Nuncio, vår svenska travkejsare, i vissa medier, är just nu ännu värre. Det finns nämligen absolut ingenting som ens antyder att han skulle vara skadad eller ha ont någonstans.

Javisst, han galopperade bort sig för första gången någonsin i Olympiatravet. So what? Vad säger det? Absolut ingenting!

De flesta med minsta inblick i travets värld vet att om det är något som Stefan Melander har koll på så är det detaljerna. Är det verkligen någon som på fullt allvar tror att han skulle plocka ut sin bästa häst i ett bara halvstort lopp om han trodde att något kunde vara fel? Är det verkligen någon som tror att en av våra mest respekterade kuskar, Örjan Kihlström, skulle mörka efter loppet om han kände att något var fel?

Så här sa Kihlström, enligt Travronden.se:  ”Jag tror inte att man ska förstora upp det här för mycket, jag tror inte att det blir någon följetong med galopper precis.”

Men förstora upp det var precis vad Micke Nybrink gjorde i sin spalt i Sportbladet. Kanske är karriären över, kanske blir det inget kejsarslag mot Bold Eagle i Elitloppet. Bla, bla och ännu mer bla.

….och dessutom en uppmaning till Melander att låta en veterinär titta på hästen. Herregud, tror snubben verkligen att en sådan superstjärna inte är noga genomgången och kollad med regelbundenhet? Eller är han ute efter att misskreditera Melander?

Jag vet inte, jag tänker inte spekulera.

Ibland blir man bara så trött.

Jag gillar egentligen Nybrinks sätt att sticka ut hakan och ta smällarna utan att blinka. Men det här blev bara fel.

Om det blir något drömmöte i Elitloppet mellan Nuncio och Bold Eagle återstår att se, det är så mycket som kan hända innan dess. Och någon gång ska ju Nuncios karriär ta slut. Men att ta galoppen i Olympiatravet som underlag för en sådan slutsats är bara dumt.

—-

Lugitjejerna satte H65 på plats direkt i den första SM-semifinalen. Jag såg inte matchen, men jag har haft höga tankar om Dragan Brljevic lagbygge hela den här säsongen och är inte främmande för att laget kan ha en chans att välta Sävehof i SM-finalen i år.

Men om det är någon som ropar att det här är klart redan efter lördagens första drabbning mellan de skånska lagen, så vill jag bara påminna om hur det gick för Lugis herrlag. Just det 2-0 blev till 2-3.

Ola Månsson, H65:s tränare, har en hel flock rävar bakom öronen. Och hans lag kan bättre. Jag ser inte en kvittering i matchserien som särskilt osannolik i nästa match i Höör.

Då gäller det emellertid att inte spelarnas fokus störs av den stundande Challenge Cup-finalen ute i Europa mitt i SM-slutspelet. Det är säkert inte helt lätt.

Det är hur som helst bra drag kring skånsk handboll just nu. Och det ska bli kul att följa den fortsätta kraftmätningen mellan Månssons och Brljevic trupper.

——-

HV71 tog hem hockeyguldet i förlängningen i en sjunde och avgörande SM-final. Snacka om dramatik ända in i kaklet. Än en gång: Det är så här hockey ska vara! Ge oss fler matcher som verkligen betyder något och färre transportsträckor och plågsamma ”back-to-back”-manglingar i SHL.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 50
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Homo Deus av Yuval Noah Harari.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×