Är jag gammal nu?

Friedner, C - Bara för dig på lågstadiet - 29693201Ni har nog sett dem i veckan, de där små benen som sticker fram under ryggsäckar nästan lika stora som barnen som bär dem. De guppar lättsamt fram, tomma sånär som på någon frukt och några informationspapper till spända föräldrar. Jag pratar om nollorna, ettagluttarna och alla de andra barnen som just börjat skolan. För en del, som för mitt äldsta barn, är det första mötet med skolvärlden. Allt är spännande och nytt. För många är det också första gången bokstäver ska fogas samman och ljudas till ord. Så småningom första boken läst helt på egen hand.

Oavsett om barnet kan eller ska börja lära sig läsa har det nog pirrat i många magar. Boken Var är bus-Alfons? var i alla fall utlånad på vårt bibliotek. Det var nog fler som behövde höra Gunilla Bergströms berättelse om hur Alfons våndades inför skolstarten, och få fnittra över att den som var allra nervösast var fröken. Vi lånade istället ett helt gäng böcker om klass 1B, av Helena Bross och Christel Rönns. Det är böcker för nybörjarläsaren som funkar lika bra för högläsning, där vi får följa alla barnen i klassen från skolstart och framåt. 19 böcker har det hunnit bli, med nyutkomna Hej, Hello! (Bonnier Carlsen). Nu är barnen lite äldre och har börjat lära sig lite engelska, vilket kommer väl till pass när Siris amerikanska kusin kommer på besök. Till den kommer också tredje fylla-i-boken, med övningar i just engelska, Skoj med English. Det är grundläggande övningar som lär ut ord för färger, frukter och andra vardagligheter. Det finns en ton i böckerna som är väldigt rak, en känsla för vad barn i skolåldern funderar på, som gör det lätt att förstå att de här böckerna har stor efterfrågan och fortsätter att komma ut. För lite yngre barn finns böckerna om Axel och Omar, korta berättelser skrivna med versaler.

Opal förlag tänker också i termer av lärande, och kommer med sin andra bok om Albert mus. I den första lät Lena Stissel och Jens Ahlbom den lilla musen berätta om atomer, i denna är det celler vi går på djupet med. I en tid då matematik och naturkunskap är prioriterade områden redan på förskolan finns det absolut en plats för böcker som Albert mus berättar om celler. Språket är enkelt och berättarstilen gör även det krångliga spännande och relativt lätt att förstå.

Två antologier som hamnade i min hylla redan innan sommaren kommer också väl till pass just nu. Även om böckerna heter Bara för dig på låg- respektive mellanstadiet (Rabén och Sjögren) tjuvkikar jag i dem och får en flodvåg av minnen och tankar kring min egen skolgång över mig. Här har författare som Lisa Bjärbo, Amanda Hellberg, Osmond Karim och Kristina Ohlsson fått i uppdrag att skriva korta berättelser med tydligt definierad målgrupp. Texterna håller hög kvalitet, men jag funderar lite över om barn i ettan är intresserade av detsamma som barn i trean, barn i fyran samma som barn i sexan? Å andra sidan är barn så olika så att det definitivt finns något för var och en. Mest av allt funderar jag faktiskt på om benämningarna låg- och mellanstadiet är korrekta. Jag trodde jag var gammalmodig som fortfarande tänker i de termerna. Å andra sidan är det just gammal jag känner mig när jag inser att jag numera har ett skolbarn hemma!

Harry Potter – igen

Min son frågade mig igår om J.K Rowling lever eller inte. Jag tror det var en kombination av att han förstått att Astrid Lindgren är död och att han hoppades på nya böcker om Harry Potter. Vi har visserligen bara läst tre än så länge, men med tanke på att kärleken ökat i takt med läsandet tror jag han redan nu inser hur stor tomhet sista sidan på sjunde boken kommer att innebära.

Därför känns denna nyhet lite extra rolig. Inte för att han har behövt bilder för att fastna i Harry Potters värld, men nya utgåvor betyder att nya läsare kommer att hitta till all den läsglädje och spänning som ryms inom sju böckers pärmar.

Besvikelser och efterlängtade uppföljare

Ni vet när man blir så där besviken att man inte riktigt tror att det är sant? Så man måste kolla igen innan man accepterar att trillingnöt försvunnit ur Alladinasken eller att cykeln som stod i stället faktiskt har blivit stulen och inte står där längre?

Båtresor och löften

systernBåten är liten, havet lika stort och mörkt som himlen som hänger ovanför den. När jag läser nyutkomna Systern från havet, skriven av Ulf Stark och illustrerad av Stina Wirsén (Bonnier Carlsen), fastnar jag länge på den bilden. Jag tänker på Bisan och Sham, 13 och 10 år, som reste med sin pappa över Medelhavet. Han tog dem till stranden när det mörknat, flera gånger innan avresa, för att de skulle vänja sig vid detta svarta stora vatten. På bilderna som deras pappa visade mig skrattade de, vadade i strandkanten och skvätte mot honom, fotografen. Men när vi pratade om resan på den lilla båten slog de ner ögonen och ville hellre berätta om skolan och nya svenska kompisar.

I Systern från havet vet vi bara att Sirkka flyr från öst till väst, där Margareta finns. Att vi vuxna tänker Finland är naturligtvis ofrånkomligt, men för barnet lämnas frågan öppen. Det kan handla om vilket land och vilken tid som helst. Margareta vill hellre ha en hund än en syster, men kanske är det just de ouppfyllda drömmarna och saknaden som till slut gör att flickorna hittar sitt systerskap. Sirkka får återvända till sina föräldrar i bokens slut och trots dess finstämdhet, trots varsamheten i pennstreck och ton och dedikationen till ”alla barn, nu och då, som tvingas lämna sina familjer”, vet jag inte om jag ska känna hopp eller förtvivlan. Hur många av de barn som flyr dagens krig – ensamma eller med delar av sin familj – kommer till en varm famn och en familj som tar in dem för att skydda dem från ondska och mardrömmar? Och hur många får återförenas med släkten, ta upp tråden precis där den gick av när bomberna började falla?

Men kanske är det så att en bok skriven av två personer mig veterligen helt utan egna erfarenheter av flykt – de är båda födda i Stockholm – gör bäst i att skriva denna bok istället för om dagens ensamkommande flyktingbarn. Förhoppningsvis kan både boken och nyuppsättningen av dockteatern med samma namn på Stockholms Stadsteater i mars öppna för samtal med barn oavsett bakgrund. Samtal om flykt, samtal om möten och samtal om att alla barn har rätt att skyddas från våld och krig.

Davies, N - Löftet - 29695243Löftet av Nicola Davies och Laura Carlin (Rabén och Sjögren) har också den ett finstämt och vemodigt anslag. Bokens första halva går i dimgrått, utspätt kissgult och svart. Vi är i en storstad, vi är i ett land – en värld – helt utan växtlighet. Vi är i en värld där den som inte hänger med hamnar utanför och måste riva, bita, slåss och stjäla för att överleva. Men när bokens jag ska råna en äldre kvinna vänder det. För kvinnan ger sig inte, utan utkräver ett löfte. ”Om du lovar att plantera dem, så släpper jag taget” säger hon och lämnar över väskan full av ekollon. Ni kan ju tänka er vilka färger resten av boken går i! (Psst, det är inte blått).

schhframsida-300x288I blått går däremot Schh! Vi har en plan, av Chris Haughton (Lilla Piratförlaget). Jag har nog aldrig sett en blåare bok. Figurerna i den (blåa så klart) är på jakt, men lyckas dåligt med sina planer. Läsningen kantas av skratt och dråplighet när jägarna blir bytet. Om de lär sig någon läxa är däremot tveksamt. Chris Haughton har redan i Åh nej, Bruno och Mamma borta etablerat sin mycket speciella stil. Läsningen passar både yngre barn och barn som har svårt att sitta stilla. Bilderna bjuder trots att de är sparsmakade på mycket att titta på. Känslan för mig som läsare är nästan mer lik en kortfilm än en bok.

 

Och nu så vill jag sjunga…

Med tanke på de senaste årens utgivning gissar jag att sångböcker med inbyggd musikspelare har varit en bra affär för förlagen. Inte mig emot, för hemma hos oss är de väldigt populära. Det är inte bara tryggheten i att få hjälp med melodin, utan barnens egna utforskande, utantillärande och sifferträning som stimuleras.

För oss vuxna finns det naturligtvis både en nostalgi i återupptäckandet av barnvisor och ett intresse för de – få, ska sägas – nya visor som introduceras.

Under hösten, och lagom till tomten ska fylla sin säck, har vi fått tre nytillskott i sångbokshyllan. Förlaget Max Ström följer upp sångboken som startade trenden med Fler svenska barnvisor, denna gången utan Tina Ahlin men istället med urval och arrangemang av Martin Östergren. Jens Magnussons illustrationer är genomtänkta och jag uppskattar både att bilderna visar barn med olika hudfärg och att trollmor får spela sin Ho aj aj aj aj buff på elgitarr sittande på förstärkaren.

vaggvisorI mindre format, men med samma upphovsmän, kommer boken Svenska vaggvisor (Max Ström). Boken är lagom att ta med vid godnattstunden, men hade fått ett extra plus i kanten om den kommit med inbyggd läslampa. När en bok har så tydligt uttröttningssyfte gäller det att tänka hela vägen.

Rabén och Sjögren satsar som tidigare på tema, och kommer med 30 sånger om Pippi, Emil, Madicken och alla de andra i boken Och nu så vill jag sjunga. I uppföljaren till den förra samlingen (med Hellsingsånger) har de tack och lov löst problemet med pausknappen och nu går det att avbryta sången för att titta lite extra på en detalj eller svara på vad ”Pilutta” betyder. Jag brukar ha invändningar när förlag skamlöst utnyttjar sina klassiker för omotiverade antologier eller lösryckta utdrag men här finns det både poäng och värde för den som själv inte spelar något instrument att få hjälp med Björn Isfälts och Georg Riedels vackra melodier. Dessutom har förlaget lagt in citat och snuttar ur böckerna, så den som letar Astrid Lindgren-nostalgi får sitt lystmäte.

kastanjTiteln på nästa bok i min hög låter nästan som en sång av Astrid Lindgren. Vakna min kastanj av Åsa Mendel-Hartvig och Ane Gustavsson (Natur och Kultur) är en finstämd historia om ett kastanjeträd som inte vaknar trots att det blivit vår. Trädtemat fortsätter att fascinera barnboksförfattare, kanske för att de som jag växte upp med Jan Löfgrens Det underbara trädet, och jag hoppas att det i alla tider fortsätter att fascinera barn. För i denna liksom i många andra böcker om växter och träd blir livets kretslopp så hjärtskärande tydligt. Det är nästan så tårarna rinner över det lilla barnets sorg, men när boken är slut är det ljuset och de spirande skotten som jag tar med mig. Precis som i författarens och illustratörens tidigare böcker om Otis finns det något skört och mjukt, men samtidigt lekfullt i den här boken som jag tycker mycket om.

Denna text har publicerats i Skånska Dagbladet.

Kunskap vs fantasi

Norlin, A - Här kommer Nya polisbilen - 29687712Det finns böcker som handlar om precis vad de heter och verkar handla om. Böckerna om Halvan är sådana. Här kommer nya polisbilen av Arne Norlin och Jonas Burman (Rabén och Söjgren) handlar om polisbilar, rätt och slätt. Kanske är det just detta rättframma och faktaspäckade som tilltalar vetgiriga barn – och kanske ännu mer deras föräldrar och andra vuxna som köper böcker till dem. Jag undrar ibland om de där bokköparna också är de som läser samma bok sjuttioelva gånger eller om de bara kan gå hem vid kalasets slut och gotta sig åt all nyttig samhällsinformation de gett till ett litet barn.

Tiberg, J - Vi springer - 29691436Jag skulle kanske hellre se att de kunde skrocka nöjt åt att ha väckt en tanke, spunnit igång ett fantasihjul som kan stanna någon helt annan stans och kanske dessutom börja rulla igen nästa gång de träffar barnet.
Just en sådan hjulsnurrarbok är Vi springer av Joar Tidberg och Sara Lundberg (Rabén och Sjögren). Att läsa den är som att skicka iväg en studsboll och sedan jaga efter den i alla dess oförutsägbara hoppsasteg genom världen. Jag är nästan andfådd när jag avslutat språngmarschen, men barnen vill tvunget ta om den från början och när boken är stängd springer vi lite till i skenet från nattlampan bara för att. För att vi i de allra underbaraste illustrationer rört oss i så skilda världar som Pippis Villa Villerkulla, Döda havets skrotbåtar och höghuslängornas cigarettrökiga balkonger. Vart vi är på väg är oklart, men det är heller inte poängen.
I Monsterkatten av Kalle Güettler, Rakel Helmsdal och Ásaug Jónsdóttir (Kabusa böcker) är Stora monster avundsjuk. Hen har ju ingen katt, som Lilla monster. Den som inte är uppmärksam kanske missar håven som dyker upp i bild och tror att Stora monster är genuint orolig när Monsterkatten inte dyker upp en kväll. Att bildvägen följa det dåliga samvete som så tydligt kryper över Stora monsters är en upplevelse. För barnen får boken två historier, den första nervkittlande (var kan monsterkatten vara?), den andra krypande obehaglig (när ska någon komma på vad Stora monster gjort?).

 

galoppÄven Saga, i Galopp, Saga av Pia Hagmar och Maria Källström (B Wahlströms) brottas med avundsjuka. I tredje boken om Saga och Max lär Saga sig galoppera, men hennes triumf störs av insikten om att Max fått en egen hund. Hur ska hon hantera det, och hur ska barnen kunna fortsätta vara vänner? I denna lättlästa bok, med versaler och korta meningar, är det återigen vänskapen som utforskas. Max är den trofasta som står bredvid Saga trots hennes utbrott och stundvis rätt otrevliga sätt. Jag gillar att de här barnen får vara precis som många människor är – fulla av känslor, inte alltid varken logiska eller ädla.

Fantasi som medicin

Bjärbo, L - Ivar träffar en Tyrannosaurus - 29694239Efter den andra boken om Ivar blev min son lite otålig. Han satte sig ner och skrev sin egen bok, med titeln ”Ivar träffar alla dinosaurier i hela världen”. Men den riktiga titeln är alltså Ivar träffar en Tyrannosaurus, och det är ju en ganska väntad uppföljare på Ivar träffar en Stegosaurus av Lisa Bjärbo och Emma Göthner (Rabén & Sjögren) som kom tidigare i år. Precis som i den första boken står Ivars hemmabyggda dinoland i fokus och det är där Ivar på sina nattliga äventyr blir liten och träffar de stora ödlorna på riktigt. Det här är fina smarta böcker som har en naturlig målgrupp och efter att både läst Ivar träffar alla dinosaurier i hela världen och tillsammans med sonen knåpat ihop ett eget dinoland kan jag dessutom intyga att de väcker fantasin och inspirerar till pyssel.

En bok som får mig att vilja pyssla om mina gamla gosedjur är Blubbla tänker av E A Johansson (Natur & Kultur). Det är något speciellt över fotoböcker med iscensatt handling och den här har något sprött och sönderälskat över sig, något gammalt men tidlöst som tilltalar mig. Blubbla är en apa som funderar mycket. Tänk att flyga över pyramiderna, ut i rymden. Men Blubbla landar i tyngre grubblerier och funderar över livet efter döden, gråtens lättnad och saknaden efter sin mamma. Det låter oändligt sorgligt men texten har en självklarhet och en tankebana som följer barnens slingrande funderingar på ett sätt som ändå gör boken enkel att ta till sig.

Boken om Blubbla är en bok för alla små grubblare, medan Mammas Liv (Nimmi förlag) känns som den riktar sig mer till dem som är direkt drabbade av sjukdom i familjen.

Liv är fem år och hennes mamma har cancer. Mi Tyler har skrivit boken utifrån ett eget behov, hon behövde en bok för att prata med sina barn om sin sjukdom. Malin Ahlin har hittat en känsla i bilderna som balanserar just mellan vardagsliv och dramatik, cellgiftskräk och bullbak. Boken är rak och språket direkt. Mi Tayler duckar inte men fokuserar heller inte på rädslan att det värsta ska hända. Tröttheten, sjukhusvistelserna och tårarna kan vara tillräckligt skrämmande för ett barn och boken känns som ett bra och lättillgängligt underlag för den som vill prata med sitt barn om allvarliga sjukdomar. I och med att den är så tydligt skriven i det syftet blir den möjligare lite mindre intressant som bok betraktad än till exempel Världens mamma och en katt (Kristina Murray Brodin, Vombat förlag 2010) som faktiskt har exakt samma tema.

Sjöberg, L - Tänk om ... visboken - 29693683Jag skulle vilja ge Liv och hennes mamma Lena Sjöbergs nya Tänk om… Visboken, med tillhörande cd-skiva med 13 sånger av Nina Persson. Att flyta bort i världar där du kan vara en mygga, en tax eller en val måste vara bättre än många mediciner. Att tillsammans med Cardigans-Nina få bli en skräcködla eller byta plats med en fladdermus ett tag måste ge stor lättnad till ett orostyngt barn. Musiken är medryckande och bilderna i boken som alltid när Lena Sjöberg är inblandad roliga, uttrycksfulla och med minst en överraskande detalj. Boken ska förresten snart bli film!

Pojkar och enkla analyser

Pojkar måste läsa. Vi måste få pojkar att läsa. Pojkar läser för lite. Även om det inte stämmer med min egen pojke håller jag naturligtvis med. Den senaste tidens larmrapporter oroar och det är svårt att låta bli att dra kopplingar mellan låg läskunskap och unga arga män i utanförskap. Ändå undrar jag när jag sitter med senaste tidens utgivning av böcker för barn som håller på att knäcka läskoden (korta meningar, ofta i versaler) om vi samtidigt är ute efter extrem könskodning och de negativa effekter som stereotyper när det kommer till genus för med sig.

domarnSmaka på några titlar: Ut med domarn! och Jag är fotbollsproffs! (Malin Stehn, Elin Fahlstedt, Opal), Utvisningen (Åsa Oxenmyr och Ingrid Flygare, Rabén & Sjögren) och Rakt i krysset (Pernilla Gesén och Jeanetta Milde, Lilla Piratförlaget). Gemensamt förutom sporttemat (fotboll och innebandy) är att huvudpersonerna är pojkar. Det är inget fel på de här böckerna. I de två förstnämnda från förlaget Opal finns ett tydligt tema av laganda och gemenskap, i Geséns och Mildes bok toppar en flicka motståndarlaget. Men här finns också en förutsägbarhet och en så enkel analys att det gör mig sorgsen. Oxenmyr, Å - Joel spelar innebandy: Utvisningen - 29689259Om det nu är ”sportkillarna” som dissar böcker är det naturligtvis bra att möta dem på ”deras nivå” men då får man hoppas att det följs upp med något mer. Då gör vi oss beroende av engagerade föräldrar/lärare/bibliotekarier som sticker mindre stereotypa böcker i händerna på dem efterhand. Och kanske dessutom någon som förklarar för dem att bara för att det är flickor i huvudroll i 90 procent av de omvårdande djurböckerna och pojkar i majoritet i sportlektyren behöver det inte vara så. Det står faktiskt var och en fritt i denna i övrigt individfokuserade värld att välja precis efter eget hjärta. Även om nu allt från barnklädesbutiker till barnboksförlag gör sitt bästa att övertyga oss om något annat.

Andrén, E - Jobbargubbar: Vera och Vilgot i byggvaruhuset - 29692266Och när jag nu är inne på den linjen måste jag fråga mig hur snacket gick när Rabén & Sjögren satte vinjetten ”Jobbargubbar” på sina böcker om Vera och Vilgot (del två, Vera och Vilgot i byggvaruhuset, har just kommit ut). ”Vi har en flicka och en pojke i huvudrollerna, ett kreativt och skapande tema och till och med en kvinnlig chef för byggvaruhuset. Det här blir nog för mycket, vi måste nog ändå slå fast en gång för alla att det krävs en riktig ”gubbe” för att vara i byggbranschen”. Eller hur tänkte de?

Hellsing, L - Ticke tack! - 29691719Jag tar min tillflykt i några nya pekböcker med gamla klassiker. Det är Lennart Hellsings sånger Ticke Tack och Annabell Olsson som fått kartongpärmar och underbara illustrationer av Lena Sjöberg. Med semestern på intågande flyr jag och barnen nog också ut i naturen med Titta en… (Jenny Wik, Kabusa böcker) och Mina småkryp samt Mina blommor (Anja Baklien, B Wahlströms), även de stabilda kartongböcker för små utforskare och utan fokus på huruvida dessa små utforskare vill definiera sig som flicka eller pojke.

Denna text är också publicerad i Skånska Dagbladet.

VLMF

Lindgren, B - Vems lilla mössa flyger - 29664904Jag säger inte att Vems lilla mössa flyger är min Lindgrenfavorit (som jag igår utlovade att skriva om) men vad boktitlar beträffar så är den nästan oslagbar. Den säger så mycket om underfundigheten, leksinnet och gåtorna hos Barbro Lindgren och den – liksom titlar som Bladen brinner och Loranga, Masarin och Dartanjang – lockar in i egna världar, hemliga (Jättehemliga!) klubbar och den egna fantasins vindlingar.

Som barn älskade jag den vilda bebin medan Sparveln gjorde mig skräckslagen. Sagan om den lilla farbrorn läste jag med en klump i magen.  Som förälder har jag kommit att uppskatta Benny och upptäckt den återutgivna Stackars Allan (Jag nämner den här).

Men min sedan en tid tillbaka stora favorit är nog ända Vi leker att vi är pippifåglar. Jag och barnen upptäckte den under en resa och läste den varje kväll i många veckor. Jag skrev om den här. Det är något med tonen, något med leken som hela tiden är både på riktigt och på låtsas, något så mitt i prick om barn och lek, så okomplicerat och ändå så underbart.

Vi leker.. är illustrerad av Camilla Engman (aktuell med fina Resan) men annars är det ju barnboksgiganten Eva Eriksson vi kommit att förknippa med Barbro Lindgren, liksom med många andra fantastiska berättare som riktar sig till barn. Vad vore Vilda bebin, lilla farbrorn och inte minst lilla Max utan Eva Eriksson? Även om Barbro Lindgren naturligtvis förtjänar Alma-priset helt på egen hand ska nog illustratörens arbete inte glömmas i sammanhanget.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×