Ut med stereotyperna

Det är så klart ett PR-trick, men jag som både gillar återvinning och tanken på att slänga bort förlegade stereotyper fastnade för förlaget Olikas marknadsförning för Bokmässan som drar igång senare i veckan.

Förlaget erbjuder nämligen besökare att ta med ”den där boken du bara inte står ut med” och byta ut den mot en av förlagets garanterat stereotypfria böcker. Det jag blir nyfiken på är vad de ska göra med alla sunkböcker – det finns ju tyvärr mängder.

Fotbollsfeber

Efter VM i Kanada och pågående U21EM spelar ju snart MFF igen och ja, hur ska man egentligen ha tid att läsa?

Boken Passa bollen ropar Kosse (Olika förlag) av journalisten Anja Gatu och illustratören Maria Källström kom väl till pass när Tyskland förpassat Sverige ur VM. Vi tröstade oss med den här boken om en av stjärnorna, Kosovare Asllani, och våndades med henne inför den stora skolturneringen i Vimmerby. Vad jag förstår är händelsen i sig fiktiv, men inspirationen till huvudkaraktären kommer från landslags- och PSG-stjärnan.

Den här boken är den i Olika förlags fotbollsserie som fallit oss bäst på läppen, och så fort sista sidan var läst tittade sexåringen i det närmaste desperat på mig och frågade när nästa bok om Kosse kommer. Nog för att vi vet hur det går för henne i det långa loppet, men vi är ju nyfikna på hur hon och Emma får det i sitt nya lag! Passa bollen.. har en enkel historia. Det kretsar kring kärleken till fotbollen och byggs upp runt tävlingsglöd och förväntan. Inget nytt egentligen, förutom det faktum att huvudpersonen är en riktigt, riktigt duktig tjej utan att det är något fokus på att hon är just tjej. När andra fotbollsböcker tar sig an ämnet genom att kasta ut tesen att tjejer inte kan spela fotboll och sedan motbevisa den, befattar sig den här boken inte med fåniga fördomar. Det gör att vi som läsare också slipper befatta oss med dem, och den som lärt känna bokens Kosse skulle ju aldrig tvivla på att hon kan spela fotboll bättre än de flesta.

Den är välskriven och i sina stunder rätt spännande. Det finns en angelägenhet som hela tiden vilar över sidorna och med illustratörens hjälp lär vi känna Kosse ytterligare. Den bestämda blicken, frustrationen när det inte funkar på planen, en hel del saker känns igen från tv-soffans fotbollstittande.

 

Döden, döden

Det är 70 år sedan Pippi flyttade från tioåriga Karins sängkant till maskinskrivna papper i en pärm. Hade sagan och världens starkaste flicka stannat mellan mamma Astrid och hennes dotter hade världen varit en fattigare plats. I takt med att Astrid Lindgrens figurer jubilerar – härom året fyllde Emil 50 – verkar det stå klart att hon faktiskt är odödlig.
Generation efter generation förälskar sig i hennes karaktärer, ibland i mer lättuggade tecknade tv-varianter, i musiken, de gamla filmerna eller en pekbok med urdrag ur någon av de av Ingrid Vang Nyman, Björn Berg eller Ilon Wikland illustrerade bilderböckerna.
För egen del blir jag allt mer nyfiken på personen Astrid Lindgren och börjar bläddra i en för länge sedan inköpt bok av Christina Björk och Eva Eriksson, med titeln Astrids äventyr – innan hon blev Astrid Lindgren (Rabén & Sjögren, 2007). Den är något så pass ovanligt som en biografi som riktar sig till barn, och den beskriver enkelt och kortfattat författarens barndom och uppväxtbygd samtidigt som den genom kapitelvis återkommande fotnötter ger läsaren en bild av hur Astrid Lindgren använde sina egna upplevelser i sina böcker. Det är en fin bok, inte minst för att den både lyckas förmedla något om böcker och författarskap som en nybörjarläsare bör veta och för att den blir en guidebok för den som vill gå på Astrid-safari som billigare alternativ (eller ambitiöst komplement) till Astrid Lindgrens värld.
Som relativt insatt i författarens bakgrund blir jag dock inte mätt på information och måste införskaffa de krigsdagböcker (Salikon förlag) som nyligen utkommit, naturligtvis inte av en slump eftersom Pippi är årsbarn med krigsslutet. Dessutom rotar jag fram min utgåva av Ur-Pippi, originalmanuset som kom ut 2007 (Rabén & Sjögren) för dem som är nyfikna på hur Pippi tedde sig på de där maskinskrivna sidorna i pärmen som först refuserades av Bonniers och sedan antogs av kanske vid det här laget det lyckligaste förlaget i världen.
Det är Astrid Lindgrens förmåga att i de våghalsiga äventyren, de busigaste hyssen och de modigaste hjältedåden väva in melankoli, svärta och sorg men också lustigheter och livsglädje, som gör henne till en av de absolut största. I min hög av nyutkomna barnböcker, full med Pippi-nyutgåvor, ligger också boken Alla dör av Jesper Lundqvist och Gabi Frödén. När jag ser den tänker jag på hur det berättas att Astrid Lindgren och hennes systrar på äldre dagar började sina samtal med ”döden, döden” för att slippa prata mer om den saken. Jag tänker att det nog är tanken med Alla dör, att avdramatisera med samtidigt medvetandegöra barn om det som vi alla måste konfronteras med: alla ska vi dö. Att på varje sida påminnas om detta, riktigt låta sig översköljas av tanken, är inte helt enkelt varken för stora eller små.
Medan Bröderna Lejonhjärta kan läsas även av den som inte är redo eller orkar tänka på budskapet är Alla dör (Olika förlag) en bok att plocka fram när ämnet trycker på. När tankarna är många eller sorgliga omständigheter gör det aktuellt. I sin inkluderande anda, och hur skulle den kunna vara annat – döden bryr sig inte om vem du är, hur du ser ut eller vad du tror på – och sina jublande illustrationer (ja, jublande måste vara bästa ordet för så många människor med händerna sträckta mot luften) lyckas den faktiskt lämna mig med hopp och livsglädje mer än något annat. Dessutom lyckas Lundqvist (pappa till Kiwi, monsterhunden och goraffen) återigen med konststycket att skriva på rim.

Besvikelser och efterlängtade uppföljare

Ni vet när man blir så där besviken att man inte riktigt tror att det är sant? Så man måste kolla igen innan man accepterar att trillingnöt försvunnit ur Alladinasken eller att cykeln som stod i stället faktiskt har blivit stulen och inte står där längre?

Julklappstips: Lucka 18

Idag blir det ett tips för barn som gillar spänning och lite mer läsning. Den här boken passar bra både för den som precis börjar vänja sig vid kapitelböcker och för den som behöver träna lite på att läsa själv. Klicka här för att komma till tipset.

Julklappstips: Lucka 16

victoria_3dPrinsessan Victoria
av Kristina Murray Brodin och Kajsa Lind

”En dag finns hon bara där. Hon sitter på bänken utanför vårt hus.
Hej, säger jag.
Hej du lilla, säger hon.
Vad heter du? frågar jag.
Victoria, säger hon.
Som prinsessan, säger jag.”

Det slår mig nu när jag sätter fingrarna på tangentbordet att människor som tigger och sover ute kommer att vara en naturlig sak för mina barn. Det slår mig att de inte som jag kommer att komma till någon världsstad i tonåren och chockas över att det där finns människor som måste be om pengar i tunnelbanan, till skillnad från här hemma. Att våga drömma om att de istället kan minnas dagens situation, med människor som tvingas be om andras nåd och välgörenhet, som något fölegat känns naivt.

I boken Prinsessan Victoria möter huvudpersonen en människa som sitter på en bänk. Mötet är naturligt, på det sättet barn möter sin omvärld, och barnets reaktion är den som borde vara den naturliga: viljan att värma den som fryser, att hjälpa den som behöver hjälp. Hos mig som vuxen väcker boken många frågor. Vem är kvinnan på bänken, vad tänker hon och finns det mer att göra för henne? Har hon precis blivit hemlös eller varit det länge? Att jag får de här frågorna känner jag är ett tecken på att Murray Brodin och Lind lyckats göra henne till människa. Trots sin fåordighet i mötet med barnet finns hon där i sin egen kraft, precis som barnets fokus ligger på vänskap och behovet att prata om jobbiga kompisar och sådant som känns svårt. Världen får vara precis så komplex som den är, och det finns inget lyckligt slut bara ett möte några vinterdagar som förhoppningsvis kan få fler barn och vuxna att se sina medmänniskor, även de som sover på bänkar eller ber om hjälp utanför matbutiken.

Julklapptips: Lucka 13

konrad_lussar_3dKonrad lussar
av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund

Konrad och Hedvig ska gå luciatåg på förskolan. Men passar kläderna, eller går det kanske att lussa naken?

Konrad landar, som syns på omslaget, i en salig blandning av luciatraditioner. Det får väl ses som ett inlägg i den stundvis infekterade (och ständigt oändligt sorliga) debatten om hur barn klär ut sig den 13 december. Boken tar mycket tydligt inte upp någon debatt, inte ens den gamla generationen representerad av Konrad och Hedvigs mormor, opponerar sig när Konrad är lucia (möjligen anas hennes missnöje med eventualiteten att barnen vill lussa nakna …).

Caroline Röstlund är som vanligt skarp i sina barnteckningar. Det finns en rörelse och energi som varje småbarnsförälder känner igen.

Boken får precis som föregångaren Konrads klänning anses rikta sig till väldigt små barn. Handlingen är i princip obefintlig, möjligen uppstår ett litet hinder att övervinna när några kläder är för små. Den passar naturligtvis utmärkt att plocka fram en dag som denna, och förhoppningsvis kan fler pedagoger och föräldrar få en liten hjälp på traven att glömma förlegade traditioner och roller genom att läsa den. Barn i den ålder som boken riktar sig till (0-4 skulle jag säga) har ju själva inga idéer om hur saker ska vara, så länge vuxenvärlden inte prackat på dem det, och alla böcker som kan lägga grunden till ett öppet sinne får anses positiva.

Glad lucia!

Spännande uppdrag för nybörjarläsare

vatten_h_3d_360

Uppdrag: Vattenhäxan & Uppdrag Anden i flaskan
Av Cecilia Rihs och Jenny Lindqvist

Vi har ju gått in i en ny era hemma. En era av ljudade bokstäver och läslycka. Femåringen knäckte koden strax före födelsedagen, och vi läser serien Extra lätt att läsa (med bland annat denna serie) för fulla muggar hemma. Det har öppnat möjligheten att läsa kapitelböcker rejält, så även lättläst med små bokstäver och lite mer text har fått följa med hem. Olikas två nyutkomna böcker om Lina och hennes farmors hemliga äventyrarbok är sådana, och de gjorde verkligen succé.

Lina är i nedre skolåldern och halkar på grund av sin farmors olycka in i ”äventyrarsvängen”. Hon har inte bett om att få hud-knottrar-uppdrag men duckar inte för dem när de presenteras för henne i hemligt bläck i den bok som farmorn skickat från Ryssland. Till sin hjälp har hon en älva, eller rättare sagt en tolva – lite större, lite hårigare – som håller henne sällskap och guidar henne när äventyren blir lite väl äventyrliga. Peppar, hon heter så just för att hon livnär sig på små svarta korn. Annars är det pannkakor och bullar som gäller, när en ska uppfylla farmor Hildas första regel om att inte äventyra på tom mage (kurrande ljud kan avslöja dig och bli livsfarliga)!

Olikas koncept handlar om att välja till istället för bort, och att driva positiv förändring i frågor som rör normer, genus och mångfald. Det låter kanske krångligt, eller annorlunda, men handlar egentligen bara om att tänka ett extra varv. För Lina är varken pojke eller vit i hyn, som de flesta barnbokshjältar. Boken innehåller heller inga kommentarer om det faktum att hon är flicka och äventyrslysten. Och det räcker, sorgligt nog*. Inte för att boken – som i det här fallet – ska få högsta betyg, det får den på grund av flytet i språket och drivet i handlingen, utan för att den dessutom ska få det där lilla extra. Det som lugnar mig lite när jag tänker på att sonen nu kan läsa själv och alltså kommer att upptäcka i hur många andra böcker jag gått in och korrigerat stereotyper och knasigheter.

När vi läst färdigt om vattenhäxan var det förresten bara att rusa till biblioteket och reservera boken om anden i flaskan. Nu hoppas vi verkligen att det kommer ett tredje uppdrag!

 

* Jag kan förresten förekomma frågan: Men du har ju en son, vill du inte att han ska få bra förebilder? Svaret är att han redan har det. Precis som jag under uppväxten levde med förebilder som mumintroll, snusmumrikar, Villervallar, Lasse Pip-Larsson och andra pojkar vid sidan av Anne på Grönkulla och de andra flickorna (vänta nu, de var inte så många och de upplevde sällan särskilt spännande saker…) tror jag att det är nyttigt för honom att se att alla barn, oavsett kön, kan lösa mysterier och ge sig ut på äventyr!

Om att göra barn utan sex

Hur görs bebisar?En mamma, en pappa och så småningom ett barn. Så ser det ut i de allra flesta böcker om hur bebisar blir till. Men långt ifrån alla familjer ser ut så, och i många bilderböcker på temat blir lektionen om spermien och ägget också en lektion i heteronormativitet och sex. I alldeles nyutkomna Hur görs bebisar? av Cory Silverberg och Fiona Smyth (Olika) är däremot barnet i fokus. Här finns ägget, spermien och livmodern i viktiga roller men det är resultatet – du och jag – som är viktigast. Den läsande föräldern får på egen h and och vid behov fylla i detaljer som i vem ägget fanns, vem som bidrog med spermien och i vem de två möttes och växte till ett barn. Får själv välja om sexualakten ska blandas in när en treåring möter livets mysterium för första gången, och får själv beskriva sin egen inblandning i processen. Vikten ligger på längtan efter ett barn: ”Vem blev lycklig över att det var DU som växte?” och ”Vem väntade på att DU skulle födas?”.

Även för oss som följer mamma-pappa-barn-normen är den här boken en lättnad. Att plocka fram den när de första frågorna kommer är betydligt enklare än att ta den mycket detaljerade och 70-talsärliga Per, Ida och Minimum av Grethe Fagerström och Gunilla Hansson (Skolförlaget, 1977) för att ta ett exempel. Hur görs bebisar? är korrekt men ger bara den faktiskt viktiga informationen, lämnar ingen utanför. Dessutom förmedlar de färgsprakande illustrationerna precis den livsglädje som en bok på temat bör sprudla av. Med sina bilder väcker Smyth tankar om livets gåta utan att det blir för svindlande, hon omfamnar familjer av alla slag och förmedlar den mångfald och frihet som kärlek och barn ska handla om. Olika förlag har ännu en gång lyckats bryta ny mark på ett viktigt område, och är både att gratulera och tacka för det.
Någon annan värd gratulationer är Sven Nordqvist som för 30 år sedan i år gjorde sitt stora genombrott med den första boken om gubben Pettson och hans katt Findus (Pannkakstårtan, Opal). Året innan (1983) hade han vunnit bokförlaget Opals bilderbokstävling med finurliga Agaton Öman och Alfabetet. Jubileet firas med nyutgåvor av flera Pettsonböcker, som kompletterats med cd-inläsningar av Lennart Jähkel. Jähkel gör såväl gubbe som katt på bästa sätt och höjer böckerna ännu ett snäpp. Med sina detaljrika illustrationer trollbinder Nordqvist ytterligare en generation och precis som i boken firas Findus födelsedag tre gånger: 24/5 på Astrid Lindgrens Näs, 24/7 på Julita gård och 20/9 på Junibacken.
Katter är lite av ett tema här hemma just nu, efter att vi hittade Kattungar av Laura Ellen Anderson (B Wahlströms). Enkelt om små katters liv, med pastellillustrationer som genom sitt släktskap med vuxenserien Dilbert aldrig känns för gulliga.
Våren bjuder förresten på flera fina tuggtåliga pekböcker: Lilla näsan och Lilla magen av Emma Adbåge (Rabén & Sjögren), Svansar runt på bondgården av Hanna Albrektson och Toto tittut av Emma Virke (båda på Lilla Piratförlaget).
Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×