Fotbollsfeber

Efter VM i Kanada och pågående U21EM spelar ju snart MFF igen och ja, hur ska man egentligen ha tid att läsa?

Boken Passa bollen ropar Kosse (Olika förlag) av journalisten Anja Gatu och illustratören Maria Källström kom väl till pass när Tyskland förpassat Sverige ur VM. Vi tröstade oss med den här boken om en av stjärnorna, Kosovare Asllani, och våndades med henne inför den stora skolturneringen i Vimmerby. Vad jag förstår är händelsen i sig fiktiv, men inspirationen till huvudkaraktären kommer från landslags- och PSG-stjärnan.

Den här boken är den i Olika förlags fotbollsserie som fallit oss bäst på läppen, och så fort sista sidan var läst tittade sexåringen i det närmaste desperat på mig och frågade när nästa bok om Kosse kommer. Nog för att vi vet hur det går för henne i det långa loppet, men vi är ju nyfikna på hur hon och Emma får det i sitt nya lag! Passa bollen.. har en enkel historia. Det kretsar kring kärleken till fotbollen och byggs upp runt tävlingsglöd och förväntan. Inget nytt egentligen, förutom det faktum att huvudpersonen är en riktigt, riktigt duktig tjej utan att det är något fokus på att hon är just tjej. När andra fotbollsböcker tar sig an ämnet genom att kasta ut tesen att tjejer inte kan spela fotboll och sedan motbevisa den, befattar sig den här boken inte med fåniga fördomar. Det gör att vi som läsare också slipper befatta oss med dem, och den som lärt känna bokens Kosse skulle ju aldrig tvivla på att hon kan spela fotboll bättre än de flesta.

Den är välskriven och i sina stunder rätt spännande. Det finns en angelägenhet som hela tiden vilar över sidorna och med illustratörens hjälp lär vi känna Kosse ytterligare. Den bestämda blicken, frustrationen när det inte funkar på planen, en hel del saker känns igen från tv-soffans fotbollstittande.

 

Kunskap vs fantasi

Norlin, A - Här kommer Nya polisbilen - 29687712Det finns böcker som handlar om precis vad de heter och verkar handla om. Böckerna om Halvan är sådana. Här kommer nya polisbilen av Arne Norlin och Jonas Burman (Rabén och Söjgren) handlar om polisbilar, rätt och slätt. Kanske är det just detta rättframma och faktaspäckade som tilltalar vetgiriga barn – och kanske ännu mer deras föräldrar och andra vuxna som köper böcker till dem. Jag undrar ibland om de där bokköparna också är de som läser samma bok sjuttioelva gånger eller om de bara kan gå hem vid kalasets slut och gotta sig åt all nyttig samhällsinformation de gett till ett litet barn.

Tiberg, J - Vi springer - 29691436Jag skulle kanske hellre se att de kunde skrocka nöjt åt att ha väckt en tanke, spunnit igång ett fantasihjul som kan stanna någon helt annan stans och kanske dessutom börja rulla igen nästa gång de träffar barnet.
Just en sådan hjulsnurrarbok är Vi springer av Joar Tidberg och Sara Lundberg (Rabén och Sjögren). Att läsa den är som att skicka iväg en studsboll och sedan jaga efter den i alla dess oförutsägbara hoppsasteg genom världen. Jag är nästan andfådd när jag avslutat språngmarschen, men barnen vill tvunget ta om den från början och när boken är stängd springer vi lite till i skenet från nattlampan bara för att. För att vi i de allra underbaraste illustrationer rört oss i så skilda världar som Pippis Villa Villerkulla, Döda havets skrotbåtar och höghuslängornas cigarettrökiga balkonger. Vart vi är på väg är oklart, men det är heller inte poängen.
I Monsterkatten av Kalle Güettler, Rakel Helmsdal och Ásaug Jónsdóttir (Kabusa böcker) är Stora monster avundsjuk. Hen har ju ingen katt, som Lilla monster. Den som inte är uppmärksam kanske missar håven som dyker upp i bild och tror att Stora monster är genuint orolig när Monsterkatten inte dyker upp en kväll. Att bildvägen följa det dåliga samvete som så tydligt kryper över Stora monsters är en upplevelse. För barnen får boken två historier, den första nervkittlande (var kan monsterkatten vara?), den andra krypande obehaglig (när ska någon komma på vad Stora monster gjort?).

 

galoppÄven Saga, i Galopp, Saga av Pia Hagmar och Maria Källström (B Wahlströms) brottas med avundsjuka. I tredje boken om Saga och Max lär Saga sig galoppera, men hennes triumf störs av insikten om att Max fått en egen hund. Hur ska hon hantera det, och hur ska barnen kunna fortsätta vara vänner? I denna lättlästa bok, med versaler och korta meningar, är det återigen vänskapen som utforskas. Max är den trofasta som står bredvid Saga trots hennes utbrott och stundvis rätt otrevliga sätt. Jag gillar att de här barnen får vara precis som många människor är – fulla av känslor, inte alltid varken logiska eller ädla.
Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×