Gästinlägg om olämpliga barnböcker

Min kollega Dag Ankersen har pratat om vad han kallar ”olämpliga barnböcker” i flera veckor nu, till sist bad jag honom skriva ett inlägg om det. Själv skulle jag klassa bland annat den här som olämplig för mina barn. Men här kommer alltså Dag Ankersens inlägg:

Det finns få saker som får mig att gå igång så mycket som olämpliga barnböcker. Det finns något kittlande, humoristiskt och förfasande över vuxnas omdömeslöshet i sina försök att uppfostra.
Jag säger inte att alla föräldrar som läser Tintin i Kongo för sina barn är dåliga föräldrar – snarare tvärt om i vissa fall – men att det finns direkt olämplig litteratur för barn är de flesta överens  om. En hel del av den litteraturen fick jag ta del av när jag var liten.

Min barndom har kantats av tveksamma berättelser. Trots att mina föräldrar stod för normala värderingar om människors lika värde damp på något sätt Lille Svarte Sambo från 1899 ner i mitt knä när jag var sisådär 4 år gammal. Titeln talar för sig själv, men har ni inte läst den så handlar det om Sambo som får alla sina kläder stulna av pratande tigrar. Sedan börjar tigrarna bråka så mycket att de blir till smör och Svarte Sambos mamma steker pannkakor i dem. Fullständigt logiskt för en 4-åring och det här var en av mina favoritböcker. Min farmor hade ett exemplar på danska.

Sambos tigrars grymma öde var dock ingenting mot vad som hände Max och Moritz. Boken, ursprungligen med tyska titeln Max und Moritz (1865), vann jag i en tävling och var en parad av dåliga exempel. Busfröna Max och Moritz ställer till rackartyg i den lilla tyska staden. De små psykopaterna dödar en änkas höns och håller på att dränka en skräddare. De stjäl och ljuger och begår rätt grova våldsbrott innan de till slut muckar med fel person (mjölnaren i byn) och blir krossade till döds under ett kvarnhjul.

Tvärt emot all sans och vett har Max och Moritz haft en betydande inverkan på den kulturella historien. Inte nog med att det är en av Tysklands mest populära och lästa barnböcker, det är också den första barnboksexporten till Japan (1887 under namnet ”Stygga berättelser”). Dessutom fick de ytterst osympatiska nazisterna under andra världskriget för sig att döpa två kanoner på stridsvagnen Henschel 30.01 till – just det – Max och Moritz. Men den omdömeslösheten var kanske väntad.

Att Motala Tidning hade boken som pris i en teckningstävling 1993 var lite mer oväntat.
———————————————
Eftersom olämpliga barnböcker intresserar mig så förgjordat ringde jag till min faster som har jobbat som bibliotekarie på en skola. Hon mindes både Max och Moritz och Lille svarte Sambo.
– Men det är alltid lite kalabalik när det kommer till sånt där, berättar hon.
– Se bara på Wirséns bilderbok Lilla hjärtat för två år sedan. Och debatten kring Fem-böckerna har pågått i 60 år. När jag började som bibliotekarie i början av 80-talet så var det fortfarande så att ”den där Blyton, den skulle man inte köpa in”, men ungarna älskade dom!

Då stormen kring Wirsén känns som ett barn av sin tid (hon hade trots allt ritat exakt samma figurer i tre år innan någon skrek ”RASIST!!”) så är de omåttligt populära fem-böckerna lite mer problematiska. Trots att det rör sig om rasistiska beskrivningar kring i stort sett alla skurkar (de har stora krokiga näsor, de är svartmuskiga och hotfulla) har böckerna lästs av miljontals barn världen över.

Att författaren Enid Blyton var både rasist och sexist och skrev sina böcker med armbågarna råder det ingen tvekan om, men uppenbarligen kunde de barn och ungdomar som läste böckerna ändå formas till normala individer. Så då återstår frågan – hur mycket påverkas barn av sina böcker?

Jag själv hade en period av rackartyg nära kopplat till Max och Moritz när jag var liten, men jag hängde aldrig på mig bombarjackan efter ha läst om svarte Sambo. Samtidigt lyfts sällan ”kolla bara vad han läste som barn!” som förklaring när Breivik eller någon annan vettvilling bestämt sig för att mörda massa människor. När barnböcker förbjuds verkar rädslan vara mer proaktiv, med andra ord. Återigen omdömet alltså. De goda intentioner som i första ledet skapade barnböckerna förbjuder dem i det andra.

Och någonstans på vägen verkar det helt glömmas bort att barn är betydligt smartare än vad många vuxna tror.

/Dag Ankersen

Titta!

tittawirsenJag menar verkligen TITTA! Jag hade ärligt talat inte en aning om att det skulle komma en ny bok i serien om de små brokiga. Till skillnad från förra vårens Dela! finns här dessutom en figur som får tolkas som en omarbetad Lilla Hjärtat (numera kanske under namnet Lilla Ärtan?).

Jag kan vara väldigt imponerad över att Stina Wirsén inte lagt hela Liten-skär/brokiga-konceptet på hyllan. Att hon tagit till sig av kritiken, av stormen som blåste kring den svarta karaktären Lilla Hjärtat som olyckligt låg alldeles för nära – och på fel sätt liknade – gamla rasistiska klichéer, utan att för den sakens skull ge upp sin ursprungstanke: starka karaktärer av alla färger och former.

Det ska bli intressant att se om det blossar upp någon debatt kring Lilla Ärtan (ett namn som jag hittade på nu), om de som kan bildanalys läser den på ett annat sätt än jag. För liksom förra gången erkänner jag gärna att orden är mina verktyg, bilderna läser jag med amatörens blick.

Själv fick jag nyss boken i min hand, så detta är ingen recension utan en första reflektion. Återkommer!

 

Hej då Lilla Hjärtat del 2

Nu är det inte bara framtida versioner av Lilla Hjärtat som stoppas, utan även de som redan givits ut. Så här skriver Stina Wirsén på förlagets hemsida:

”Jag slutade teckna Lilla Hjärtat i somras, då arbetet med filmen var slut. Mitt beslut att inte ha med henne i framtida produkter, böcker och filmer är baserat på de mer nyanserade röster som varit kritiska mot Lilla Hjärtat. Böckerna där Lilla Hjärtat förekommit, kommer på mitt initiativ inte att säljas från förlaget längre.”

Själv kommer jag att lägga de gamla böckerna på vinden, tillsammans med några utskrifter med debattinlägg. Det kan bli intressant att ta fram dem om några år, och reflektera kring alltihopa igen. Jag hoppas också att Stina Wirsén kommer starkare ur den här debatten och med hjälp av den kritik hon fått kan fortsätta rita figurer som på hennes alldeles speciella sätt uttrycker små barns känslor. Alla barns.

Barn eller stereotyp?

Jag ska sluta tjata snart, men jag fick en pedagogisk och intressant lektion av Joanna Rubin Dranger, professor i illustration vid Konstfack, om varför hon menar att Lilla Hjärtat är en rasistisk stereotyp och inte en illustration av ett barn.

Jag har bett om och fått hennes tillåtelse att publicera den här, och tror att fler än jag kan finna den klargörande.

FÄRG: En stilisering av en svart människa resulterar i olika nyanser av brunt. Om man ändå väljer färgen svart, har man antingen gjort ett medvetet val – eller omedvetet refererat till stereotypen av svarta, till exempel från Tintin (där ju Tintin är rosa och har orange hår och allt är tryckt i fyrfärg men just de svarta som borde vara olika nyanser av brunt är ändå svarta), Asterix och gamla för länge sedan ändrade Disneyfilmer. (Samma sak som det jag skrev om Tintin gäller för övriga exempel – man har en visuell värld i fyrfärg men svarta görs i färgen svart).

LÄPPAR: En stiliserad översättning av, i det här fallet ett svart barn, leder inte till en påfallande stor och ljus mun med rejält tilltagna tjocka läppar.

FRISYR: En svart tecknad flickfigur måste inte ha fem spretande flätor med små rosetter i ändarna. ”En svart” flicka kan precis som ”en vit” flicka ha ett oräkneligt antal frisyrer, håruppsättningar och huvudbonader.

FANTASI: I ett sammanhang där man lämnat det realistiska och istället gör fantasi-figurer, som i ”Brokiga”, kan också en svart figur vara ett fantasidjur med öron, vingar osv.

DJUR-ISK: Sammanblandningen av tre fantasidjur-figurer med en svart (flicka/figur) är en direkt reproduktion av rasistiska föreställningar om svarta som aplika/djurlika/djuriska.

HELHETEN: Delarna sammantaget är figuren Lilla Hjärtat en exakt och övertydlig illustration av ett vitt kolonialt bildarv. Stereotypen av ”en svart” som ett plakat, en skylt, en ikon av ”den andre”. Allt som står i kontrast till den egna vitheten överdrivs, den kolsvarta huden, de gigantiska läpparna, de vilda och tok-roliga frisyrerna.
Den svarta stereotypa bildens funktion är att spela rollen av kontrast till ”oss” vita.

Den som vill se förlagor kan bildgoogla Pickaninny och Golliwog.

Joanna Rubin Drangers tioåriga dotter Leia har gjort de här figurerna som enligt Rubin Dranger är bra exempel på icke-stereotypa bilder av svarta barn. Hon säger:  ”de ÄR något annat än fångade i vitas föreställning om svartas annorlundahet”.

Leia är snäll nog att låta mig använda illustrationen här i bloggen. Tack för det!

 

Om debatter, och om att inte vilja debattera

Så här blev den, krönikan i dagens tidning:

Jag är en duktig journalist men en usel debattör. Det har gått upp för mig den här hösten då jag följt och sedan plötsligt dragits in i debatten om Lilla Hjärtat.

Lilla Hjärtat är en av illustratören Stina Wirséns brokiga pekboksfigurer och trots att böckerna funnits i flera år var det när de blev film som den mörkhyade Lilla Hjärtat upprörde. Jag som läst böckerna för båda barnen utan att reagera fick en mycket lärorik lektion i bildhistoria. Att figuren ligger nära den nedsättande golliwoggteckningen är odiskutabelt. Att den kränkt människor likaså. Samtidigt är Lilla Hjärtat stark och positiv och representerar en minoritet inte bara i Sverige utan ännu mer i de ofta blonda och blåögda barnböckerna. Wirséns syfte är gott, men det har blivit fel. Jag tar inte ställning för Lilla Hjärtat men jag kan se att hon kan göra gott för de små barn som träffar på henne. De läsare som inte ser den blodiga historien utan tar hennes styrka och energi med sig när de lämnar högläsningsstunden eller biosalongen. Jag kan också se att debatten har gjort barnboksvärlden medveten om risken med stereotyper men också om behovet av mångfald i barnbokshyllan.

Själv skapade jag på min blogg en lista för att tipsa och få in tips om böcker där alla barn kan känna igen sig. En ”lista för böcker med barn med annan hudfärg än vit” som jag kallade det. Jag listade själv alla jag kunde komma på och öppnade sedan kommentarsfältet. Glädjande nog blev listan snabbt lång, men när den fick chans att verkligen växa, när Rättviseförmedlingen hjälpte mig att samla in tips, då tog det hus i helvete. Många människor kunde över huvud taget inte se ett värde med listan så länge Wirséns böcker om de brokiga fanns med. Istället för att komma med nya tips fördömde de listan och jag fick ägna dagen åt att förklara hur jag tänkt – att alla böcker som passar beskrivningen bör få vara med. Att jag inte kunde gå i god för att böcker jag själv inte läst inte innehöll kränkande stereotyper. Så jag lät listan bli kvantitativ – användbar för den som vill botanisera i bokhyllorna och själv hitta favoriter.

Men det skrämmande i debatten var att det inte fanns plats för någon annan tanke än den att Lilla Hjärtat var dålig. Så länge hon fanns i rummet tänkte ingen annan gå in. Först blev jag envis, tjurig, ståndaktig. Jag var debattör. Sedan kom journalisten – som tvångsmässigt måste se alla sidor av en sak – fram. För de som argumenterade var så kränkta. Så in i märgen ledsna och upprörda över det som Lilla Hjärtat hade kommit att symbolisera – de historiska övergreppen, den trångsynthet som tyvärr är långt ifrån historia, och oförmågan att få gehör för denna känsla. Ville jag vara en del av det? Så klart inte. Och framför allt ville jag att min lista skulle få leva och samla böcker där alla barn kan känna igen sig och sina kompisar. Så jag strök Lilla Hjärtat. Om hon tar över blir listan värdelös. Och de som använder sig av den behöver knappast tipsas om henne. Jag är glad att jag gjorde som jag gjorde. Det kändes bra. Till slut. Men någonstans grämer det mig ändå – att jag kunde se deras syn på saken, men att de inte ens brydde sig om att se min.

Här kommer lite länkar för den som mot förmodan inte läst dessa inlägg:

Listan

Mitt första förklarande inlägg

Min pudel

Debattinlägg från två illustratörer

Det var inte utan att jag hickade till när det trillade in ett brev undertecknat Gunna Grähs och Ann Forslind igår. De hade hittat till min lista, och berättade att de gjort en egen liten inventering av mångfald i barnböcker. Ni som följt debatten om Lilla Hjärtat i DN vet kanske att de varit med i den.

En liten tillbakablick:
Sverker Lenas: Synd om det leder till mer rädsla
Gunna Grähs och Ann Forslind: Lilla Hjärtat är fjättrad vid otidsenliga traiditioner
Sverker Lenas: Rasismen i samhället får inte att retuschera bort

Där tog debatten slut för delas del. Grähs och Forslinds svar fick enligt dem själva inte plats i DN. De skickade det till mig med anledning av min lista, och jag bad dem – och fick tillstånd – att få publicera det här:

”Sverker Lenas beklagar ”frånvaron av mångfald i barnboksfältets mittfåra av blåögda lintottar”. Tidigare oroade han sig för att debatten om ”Lilla Hjärtat” kan skapa ”rädsla” hos illustratörerna. Andra tycks mena att just stereotypen är det enda sättet att gestalta det svarta barnet. ”För hur ska man annars teckna det?”

Plötsligt osynliggörs alla de illustratörer som under årens lopp medvetet gestaltat mörkhyade ungar i bilderböcker, antologier och kapitelböcker – svarta barn som inte har Pickaninnyns belastade formel som förlaga, utan rymmer varierade karaktärer, valörer och attribut.
Vi letar fram illustratörer som har tecknat svarta barn utan att vare sig darra på handen eller hemfalla åt stereotypen. Listan inleds med A som i Adbåge: Emma och Lisen. Under W skriver vi även in Stina Wirsén. Däremellan ryms unga namn som Joanna Hellgren och Matilda Ruta, vid sidan av bl a Anna Höglund, Pija Lindenbaum, Anna-Clara Tidholm, Cecilia Torudd och Ilon Wikland. Snart har vi nära 60 namn. Men det finns många, många fler. Vi har inte räknat in de kollegor som tecknar ungar med rötter i Mellanöstern, Asien eller Latinamerika. Och inte heller alla de som animerar eller illustrerar i tidningar och läromedel.
Mångfalden är nog här för att stanna ­– med energin från yngre generationer och en levande debatt – förutsatt att kvalitetsboken kan behålla sin plats i utbudet. Därför är barnlitteraturbevakningen avgörande. Själva fortsätter vi också att hävda behovet av mer bildkompetens. Med två dårars envishet.”
Gunna Grähs och Ann Forslind, illustratörer

 

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×