Åldersgräns på böcker?

Blev tipsad om en intressant text som handlar om barn och läsning. Har själv helt missat diskussionen kring pojken som hindrades att läsa färdigt Orange is the new black, men känner spontant att jag har svårt att förstå en rektor som rycker vad som helst ur händerna på ett barn utan att ta en diskussion om det och lyssna på barnets tankar. Om rektorn hade frågat barnet vad boken handlade om, vad barnet fick ut av den, hur den var att läsa? Om rektorn själv hade läst boken och bokat en timmes bokprat med eleven? Kanske med klasskompisarna också, och breddat diskussionen till att handla om vilka böcker de tycker om, och om det finns böcker som de önskar att de inte läst för att de varit för läskiga. Det hade kunnat bli hur spännande som helst, tänker jag. Vad tänker du?

Att få pojkar att läsa

Hittade den här artikeln med tips för att få pojkar att läsa: LitteraturMagazinet.

Den kom naturligtvis till efter den här debattartikeln, om att pojkar inte läser om inte män gör det. Ämnet diskuterades också i höstas när litteraturutredningen kom.

Jag har ju en liten pojke hemma, som älskar böcker, och jag hoppas naturligtvis att det ska hålla i sig. Hur gör du för att få dina barn, eller andra barn runt dig, att läsa?

De första böckerna: om läsning

Jag fick ett så himla fint mejl från en kompis härom dagen:

”Ville bara skriva till någon som kanske förstår min glädje… E älskar böcker!! Jag har läst för henne från början, men blir så imponerad av (jag har inget att jämföra med, det är säkert helt normalt, men jag tycker ändå att det är lite av ett mirakel 🙂 ) att hon följer med i böckerna och faktiskt lär sig saker av dem. Redan. Nu senast har hon lärt sig säga ”Ajajajaj” när de omdiskuterade och inte pk små brokiga tröstar en mask som fått ont i magen av för mycket äpple. Nu säger hon tom ”Ajajaj” när vi vänder blad och den sidan kommer upp – innan jag läst det. Sedan kanske hon inte förstår vad Aj betyder för det, men visst är det fascinerande hur mycket de snappar upp? Sen har jag märkt att bara för att hon kan något en dag så behöver det inte betyda att hon kan det veckan efter, gissar att inlärningskurvor funkar så, och det kommer väl tillbaks när hon är redo för det. Men jag blir bara så glad 🙂 Att hon så uppenbart uppfattar nya saker från böckerna.”

Hur gammal tror ni att lilla E är? Hon är tio månader!

Precis som min kompis läste jag för barnen i princip från dag ett. Något mer för ettan än för tvåan, men ändå. Jag ska ärligt säga att det fanns två anledningar till att jag gjorde det:

1, att jag tror att läsning är något som berikar livet och ville ge dem en naturlig relation till böcker.

2, (och denna är lite mindre ädel) att jag är ganska kass på bäbisar och inte visste vad jag skulle säga till dem (och alla från BVC till Familjeliv tjatar ju om att praaata med sin bäbis).

I början läste jag lite av varje, egna favoriter från barndomen, tidningar, ur böckerna jag själv läste. Då handlade det ju mest om att de skulle höra min röst. Sen, när de började kunna fixera blicken, var lite medvetna om världen runtomkring, var det pekböcker, pekböcker, pekböcker.

Jag minns att sonen tidigt kunde peka ut och skilja på olika karaktärer i de böcker vi läste ofta – Mjau i köket till exempel läste vi till total leda (för föräldrarna, aldrig för sonen). Jag minns också hur en kompis med ett jämnårigt barn fick lite panik i blicken när hon bevittnade vår lässtund. En tid senare berättade hon för mig att hon aldrig ens tänkt tanken att fråga barnet om figurerna i böckerna de läste, och när hon uppmuntrad (och kanske lite pressad, alla föräldrar jämför väl sina barn med andras) av det hon sett väl gjorde det insåg hon ju att även hennes avkomma besatt de här kunskaperna.

Och jag tror att det är så det ofta är. Vi tror att vi inte kan läsa för barn förrän de själva kan uttrycka sig med ord. Vi hänger inte med i den snabba utvecklingstakt spädbarn hastar fram i, och kommer därför ofta på efterkälken.

Jag skulle naturligtvis gärna tro att jag och den mejlande mamman ovan har ovanligt smarta barn, och jag skulle naturligtvis gärna vilja förklara det med att vi själva var smarta nog att börja läsa tidigt för våra barn. Men sanningen ligger nog snarare i att vi som läser tidigt för våra bäbisar också tidigt inser vilken enorm kapacitet de besitter.

Sedan ska man så klart komma ihåg att såväl utvecklingskurvor som intresse skiljer sig mellan individer. Jag tror framför allt att intresset är avgörande. Min dotter var inte fullt så boktokig som sin storebror, men trots att hon föredrar att klättra och ramla framför att läsa i många lägen sitter hon då och då glatt och pekar ut ”bun”, ”bull” och ”brr” (banan, boll och bil). Man ska komma ihåg att det är skillnad på vilja och kunna!

Här finns några tips för den som funderar kring barn och läsning. Mitt nästa inlägg kommer att bestå av tips på bra böcker att läsa för barn som är under ett år. Kom gärna med dina bästa tips i kommentarsfältet!

 

 

Saga till middag?

Jag funderar på läsning vid matbordet. Låter ni era barn göra det?

Teve har många strikta regler kring, så även vi. Däremot orkar jag ibland inte stå emot kravet på underhållning i form av en bok. När maten bara föses omkring på tallriken, eller helt ignoreras, kan det kännas som en liten uppoffring att läsa lite medan skedarna går in.

Det är väl inte så farligt, mer än att min egen mat kallnar medan jag försöker smyga åt mig en tugga mellan sidorna, men ibland tänker jag på vanorna som skapas. Själv älskar jag att läsa när jag äter, och sitter ofta i något hörn på nån lunchrestaurang och utnyttjar lunchtimmen till det yttersta. Inte så socialt kanske, men med den minimala lästid jag har får man passa på. Inte minns jag om mina föräldrar läste för mig som riktigt liten, men högarna med seriealbum vid frukostbordet var höga. Medan mamma och pappa läste dagstidningarna var det Asterix och den omtalade Tintin som underhöll mig och brorsan.

Läser du vid matbordet?

Pi, hem, ka

Sonen är, som jag tror jag nämnt, väldigt förtjust i både siffror och bokstäver. Men han har ju sina egna varianter av vissa.

Så här går 1-10:

Hett, Tå, Te, Pi, Hem, Ka, Schoo, Ta, Ni, Ti

Bokstäverna har han ganska bra koll på, men vissa är ju ganska svåra att uttala. S och C låter ungefär likadant, och uttalas med tydlig osäkerhet. M och P är dem han har bäst koll på. Då låter det ”M, mama!” och ”P, papa”.

Vad tror ni, om man kan bokstäverna innan man är två, när lär man sig läsa?

Understrykas bör att vi inte på något sätt pressar honom i det här. Vi har alltid läst mycket för honom, så jag tror att intresset kommit när han sett bokstäver och siffror i böckerna vi läser.

Böcker i överflöd?

Helena på Barnboksprat diskuterar bokprylar och överflöd i senaste numret av Barnposten. Det är egentligen flera olika diskussioner, känner jag. Den om böcker som nästan är prylar i sig, den om prylar med koppling till böcker och den om överflöd av leksaker och böcker. För min egen, och kanske er, skull benar jag nog upp det:

Interaktiva böcker: Jag gillar när sonen är med aktivt i läsningen, vare sig det handlar om att engageras känslomässigt eller vara fysiskt aktiv. I barnboksspalten som jag länkar till här tipsar jag om En bok av Hervé Tullet, som utan att innehålla varken flikar eller andra attribut får barnet med sig hela vägen. Det behövs inte så mycket! När flikarna/knapparna med ljudillustrationer/pälsinslagen eller vad det nu är tar över, och får förlagen att tro att de kommer undan med en undermålig historia eller med ett dåligt språk blir jag dessutom rosenrasande (ping Go’boken).

Bokprylar: Vilken uppsjö det finns alltså! Vi har en mängd Labansaker hemma, främst gåvor, och mycket av det fick vi faktiskt av sonens farmor och farfar innan varken vi eller sonen fallit för det lilla spöket. Om det spelade in när sonen sedan började älska såväl filmer som böcker vet jag faktiskt inte, men det är klart att det är svårt att stå emot när han vill ha något Labanrelaterat, just för att det är kopplat till hans bokkärlek.

Sedan är det ju Babblarna, som jag brukar skriva om. Vi har samtliga (sex stycken) babbelfigurer i plast, och Ebbot älskar dem. Han har precis börjat prata, och några av de första orden han sa var ”Bobo”, ”Dada” etc. Han vet vad var och en heter, och badar dem och låter dem åka i sitt garage. Jag kan egentligen inte se att det är sämre med prylar som har bokkoppling än andra saker – allt beror ju på kvaliteten och där är det i slutänden upp till oss föräldrar att välja. Visst kan man bli beklämd när man ser hur Nalle Puh till exempel förvrängts till oigenkännlighet av Disney, men vad göra annat än att inte köpa? Och om barnet nu tröttnat på Pippi vid ung ålder undrar man ju om det beror på prylarna eller på att barnet ändå inte gillade – eller ens har läst!?! – böckerna så mycket.

Överflödet av böcker: Det här är nog den fråga jag funderar mest på i min vardag! Vi har överfulla bokhyllor både när det gäller barn- och vuxenböcker, och det är ju i grunden något jag är väldigt nöjd över. Det händer – inte minst vid flytt – att jag får kommentarer som antyder att det skulle vara något negativt men det örat kan jag faktiskt inte lyssna på. Däremot har ju inställningen till att äga böcker förändrats, inte minst när det blev billigare med böcker, generellt. Inte hade någon så bågnande hyllor när jag var liten? Vi hade det definitivt inte och vi är ändå en väldigt läsande familj. Det gjorde ju också att böcker var lite exklusivt – något man fick till jul och födelsedagar, och så i bokreatider!

För sonen är det ju något helt annat. Jag gissar att han i snitt får minst 2-3 nya böcker i månaden i sin hylla. Det är recensionsexemplar, reafynd, hans mors kompensationsbeställningar (när jag beställer till mig själv känns det alltid bättre att också beställa något till honom) och gåvor från morföräldrarna som dimper ner. Och även om han alltid är entusiastisk över en ny bok är det klart att det inte är särskilt speciellt för honom när de dyker upp.

Min rädsla är alltså att han inte ska förstå det fantastiska med en bok, samtidigt som jag ju vet att all forskning visar att just tillgången på böcker – och läsandet i hemmet – är det som skapar läsande barn. Lösningen är väl en mellanväg, att inte följa varje bokköpsimpuls (och jag begränsar mig faktiskt, jag har ju något hum både om ekonomi och utrymme hemma), men nog är det den sista delen av den där meningen jag just skrev som jag oftast har i bakhuvudet när jag agerar, långt oftare än förledet.

Hur tänker du om de här frågorna? Köper du mycket böcker till dina barn (miljöaspekten har jag ju inte ens varit inne på, det orkar jag nog inte)? Köper du bokprylar?

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×