Det är 70 år sedan Pippi flyttade från tioåriga Karins sängkant till maskinskrivna papper i en pärm. Hade sagan och världens starkaste flicka stannat mellan mamma Astrid och hennes dotter hade världen varit en fattigare plats. I takt med att Astrid Lindgrens figurer jubilerar – härom året fyllde Emil 50 – verkar det stå klart att hon faktiskt är odödlig.
Generation efter generation förälskar sig i hennes karaktärer, ibland i mer lättuggade tecknade tv-varianter, i musiken, de gamla filmerna eller en pekbok med urdrag ur någon av de av Ingrid Vang Nyman, Björn Berg eller Ilon Wikland illustrerade bilderböckerna.
För egen del blir jag allt mer nyfiken på personen Astrid Lindgren och börjar bläddra i en för länge sedan inköpt bok av Christina Björk och Eva Eriksson, med titeln Astrids äventyr – innan hon blev Astrid Lindgren (Rabén & Sjögren, 2007). Den är något så pass ovanligt som en biografi som riktar sig till barn, och den beskriver enkelt och kortfattat författarens barndom och uppväxtbygd samtidigt som den genom kapitelvis återkommande fotnötter ger läsaren en bild av hur Astrid Lindgren använde sina egna upplevelser i sina böcker. Det är en fin bok, inte minst för att den både lyckas förmedla något om böcker och författarskap som en nybörjarläsare bör veta och för att den blir en guidebok för den som vill gå på Astrid-safari som billigare alternativ (eller ambitiöst komplement) till Astrid Lindgrens värld.
Som relativt insatt i författarens bakgrund blir jag dock inte mätt på information och måste införskaffa de krigsdagböcker (Salikon förlag) som nyligen utkommit, naturligtvis inte av en slump eftersom Pippi är årsbarn med krigsslutet. Dessutom rotar jag fram min utgåva av Ur-Pippi, originalmanuset som kom ut 2007 (Rabén & Sjögren) för dem som är nyfikna på hur Pippi tedde sig på de där maskinskrivna sidorna i pärmen som först refuserades av Bonniers och sedan antogs av kanske vid det här laget det lyckligaste förlaget i världen.
Det är Astrid Lindgrens förmåga att i de våghalsiga äventyren, de busigaste hyssen och de modigaste hjältedåden väva in melankoli, svärta och sorg men också lustigheter och livsglädje, som gör henne till en av de absolut största. I min hög av nyutkomna barnböcker, full med Pippi-nyutgåvor, ligger också boken Alla dör av Jesper Lundqvist och Gabi Frödén. När jag ser den tänker jag på hur det berättas att Astrid Lindgren och hennes systrar på äldre dagar började sina samtal med ”döden, döden” för att slippa prata mer om den saken. Jag tänker att det nog är tanken med Alla dör, att avdramatisera med samtidigt medvetandegöra barn om det som vi alla måste konfronteras med: alla ska vi dö. Att på varje sida påminnas om detta, riktigt låta sig översköljas av tanken, är inte helt enkelt varken för stora eller små.
Medan Bröderna Lejonhjärta kan läsas även av den som inte är redo eller orkar tänka på budskapet är Alla dör (Olika förlag) en bok att plocka fram när ämnet trycker på. När tankarna är många eller sorgliga omständigheter gör det aktuellt. I sin inkluderande anda, och hur skulle den kunna vara annat – döden bryr sig inte om vem du är, hur du ser ut eller vad du tror på – och sina jublande illustrationer (ja, jublande måste vara bästa ordet för så många människor med händerna sträckta mot luften) lyckas den faktiskt lämna mig med hopp och livsglädje mer än något annat. Dessutom lyckas Lundqvist (pappa till Kiwi, monsterhunden och goraffen) återigen med konststycket att skriva på rim.
