Jesper Lundqvist
Frihet, längtan och orättvisa
Mumin har fått ett nytt hem, hade faktiskt fått det redan när jag gnällde om Alfabetas felsatsning i min förra barnboksspalt. Det är Rabén & Sjögren som tagit över rättigheterna, och nu sitter jag här med tre nya titlar i min hand: Vilda gäster (3-6 år), Vem har tagit alla papper (0-3 år) och Vem leker med garnet (0-3 år) samtliga av Riina & Sami Kaarla (Rabén & Sjögren, september 2012). De två sistnämnda är mitt i prick – två smarta pekböcker med en genomgående tråd (i det ena fallet bokstavligen) och massor av detaljer för små ögon att upptäcka. Äntligen något som inte bara i bild utan även i text och handling är i janssonsk anda. Sådan saknas inte heller i Vilda gäster, som rätt originaltroget berättar om Lilla Mys och Mymlans familj. Ändå är det något som skaver. Kanske kan man helt enkelt inte koka ner essensen i de många Muminböckerna till en vettig barnbok. Ännu har i alla fall ingen lyckats.
Och kanske behöver vi inte gamla förebilder, när det kommer så fantastiskt många fina barnböcker. Det går inte att nämna höstens utgivning utan att ha med Mamman och havet av Sara Stridsberg och Anna-Clara Tidholm (Bonnier Carlsen). Både jag och treåringen är förtjusta. Förtjusta på ett lågmält undrande sätt för det finns mycket att fundera över i den här boken. Varför mammorna mest vill läsa tidningen, varför bokens huvudfigur och småsyskonet Tiger klänger så på Mamma Fin och varför nämnda mamma bara måste försvinna och lämna barnen och Mamma Lugn i väntan. Det blir bokens huvudperson, ett barn av bilderna att döma i fem-sexårsåldern, som får ge sig ut och leta. Sökandet slutar i havet, via bajskorvar och reningsverk, och där möts barn och mor på stranden i en stund av skelettdiskussioner och hårda förhandlingar om hårtvätt och tidningsläsande. Som disträ heltidsarbetande förälder måste jag naturligtvis beröras av den här boken, men utan att Stridsberg pekar ut mig eller beskyller mig för något. Hon säger något om barndom och längtan, naturligtvis med en blinkning till ovan nämnda janssonska pappa och hans drömmar om äventyr och frihet.
Riktigt lika omtalad som sin föregångare om monsterhunden har inte Kivi & den gråtande goraffen av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson (Olika förlag) blivit. Fortfarande diskuteras det könsneutrala pronomen som Lundqvist lanserade i barnboksvärlden, men uppföljaren till Sveriges första barnbok med hen har inte fått samma spridning. Tyvärr tycker jag heller inte att den är värd det. Fortfarande ligger rimmen trivsamt i munnen, men meningarna är lite mer tillkrånglade och historien om den gråtande goraffen som husdjursträngtande Kivi tar med hem har inte samma kittlande äcklighet och galna fart som den bortsprungna monsterhunden.
Från samma förlag vill jag istället tipsa om höstens stora succé hemma hos oss: Orättvist! Av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund. Texten är rak och upprepande, precis så indignerad som sin känsla och precis så full av kärleksfull avund som syskonskapet är. Bilderna är varma och glada, liksom i skaparnas böcker om Tessla.
Åsa Mendel-Hartvig är tillsammans med Ane Gustavsson också aktuell med Otis tröstar (Natur & Kultur), som för övrigt också är en riktig pärla. Det finns något mycket lugnande i de trösterika upprepningarna, och naturligtvis i det lyckliga slutet. Tilltalet är enkelt och ur barnets perspektiv, någon tvivel om att små barnarmar runt halsen och en utlånad sköldpaddsväska faktiskt löser såväl akuta (pappas glömda portfölj) som med existentiella (farfaderns sorg) finns inte.
Denna text är i en kortare form publicerad i Skånska Dagbladets pappersupplaga 2012-10-20.
”Jag vill läsa Kivipivi”
Så har det låtit hela semestern! Vid poolen, vid hotellets matbord, i sängen såväl morgon som kväll. Jesper Lundqvist och Bettina Johansson har verkligen lyckats skapa en spännande barnbok och lilla bokhyllans äldre innehavare (som redan räknar ner till treårsdagen i maj) älskar den.
Historien är onekligen rafflande för när Kivis högsta önskan går i uppfyllelse är det inte riktigt som hen tänkt sig. En monsterhund är ju ingen tax och det blir en tuff dag för Kivi.
Att Kivi nämns som ”hen” och ”henom” och därmed är en föregångare i barnbokssvängen reagerar Ebbot inte alls på. När jag efter sisådär tjugo omläsningar nämner det nickar han bara och säger ”och vad är monsterhund” (en ”den”). Själv tycker jag ”hen” ligger oväntat naturligt i munnen. Jag brukar förespråka könsneutrala/normbrytande barnböcker och tycker det är bra att ha ett ord som gör det möjligt att ha en huvudperson som är barn först och främst.
Jag har bara som ytligast hängt med i den hendebatt som Olika förlag skapat runt den här boken, men den som är intresserad kan säkerligen läsa mer på förlagets hemsida. Jag tycker det är kul att de drar igång den här debatten och är framför allt glad att de gör det med en bok som står för sig själv och är värd uppmärksamheten också för sina kvaliteter som just barnbok. Bettina Johansson är en storfavorit här hemma och om du missat Vera och Tisdagskossan så passa på att kolla in den också!
Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.