Döden, döden

Det är 70 år sedan Pippi flyttade från tioåriga Karins sängkant till maskinskrivna papper i en pärm. Hade sagan och världens starkaste flicka stannat mellan mamma Astrid och hennes dotter hade världen varit en fattigare plats. I takt med att Astrid Lindgrens figurer jubilerar – härom året fyllde Emil 50 – verkar det stå klart att hon faktiskt är odödlig.
Generation efter generation förälskar sig i hennes karaktärer, ibland i mer lättuggade tecknade tv-varianter, i musiken, de gamla filmerna eller en pekbok med urdrag ur någon av de av Ingrid Vang Nyman, Björn Berg eller Ilon Wikland illustrerade bilderböckerna.
För egen del blir jag allt mer nyfiken på personen Astrid Lindgren och börjar bläddra i en för länge sedan inköpt bok av Christina Björk och Eva Eriksson, med titeln Astrids äventyr – innan hon blev Astrid Lindgren (Rabén & Sjögren, 2007). Den är något så pass ovanligt som en biografi som riktar sig till barn, och den beskriver enkelt och kortfattat författarens barndom och uppväxtbygd samtidigt som den genom kapitelvis återkommande fotnötter ger läsaren en bild av hur Astrid Lindgren använde sina egna upplevelser i sina böcker. Det är en fin bok, inte minst för att den både lyckas förmedla något om böcker och författarskap som en nybörjarläsare bör veta och för att den blir en guidebok för den som vill gå på Astrid-safari som billigare alternativ (eller ambitiöst komplement) till Astrid Lindgrens värld.
Som relativt insatt i författarens bakgrund blir jag dock inte mätt på information och måste införskaffa de krigsdagböcker (Salikon förlag) som nyligen utkommit, naturligtvis inte av en slump eftersom Pippi är årsbarn med krigsslutet. Dessutom rotar jag fram min utgåva av Ur-Pippi, originalmanuset som kom ut 2007 (Rabén & Sjögren) för dem som är nyfikna på hur Pippi tedde sig på de där maskinskrivna sidorna i pärmen som först refuserades av Bonniers och sedan antogs av kanske vid det här laget det lyckligaste förlaget i världen.
Det är Astrid Lindgrens förmåga att i de våghalsiga äventyren, de busigaste hyssen och de modigaste hjältedåden väva in melankoli, svärta och sorg men också lustigheter och livsglädje, som gör henne till en av de absolut största. I min hög av nyutkomna barnböcker, full med Pippi-nyutgåvor, ligger också boken Alla dör av Jesper Lundqvist och Gabi Frödén. När jag ser den tänker jag på hur det berättas att Astrid Lindgren och hennes systrar på äldre dagar började sina samtal med ”döden, döden” för att slippa prata mer om den saken. Jag tänker att det nog är tanken med Alla dör, att avdramatisera med samtidigt medvetandegöra barn om det som vi alla måste konfronteras med: alla ska vi dö. Att på varje sida påminnas om detta, riktigt låta sig översköljas av tanken, är inte helt enkelt varken för stora eller små.
Medan Bröderna Lejonhjärta kan läsas även av den som inte är redo eller orkar tänka på budskapet är Alla dör (Olika förlag) en bok att plocka fram när ämnet trycker på. När tankarna är många eller sorgliga omständigheter gör det aktuellt. I sin inkluderande anda, och hur skulle den kunna vara annat – döden bryr sig inte om vem du är, hur du ser ut eller vad du tror på – och sina jublande illustrationer (ja, jublande måste vara bästa ordet för så många människor med händerna sträckta mot luften) lyckas den faktiskt lämna mig med hopp och livsglädje mer än något annat. Dessutom lyckas Lundqvist (pappa till Kiwi, monsterhunden och goraffen) återigen med konststycket att skriva på rim.

Frihet, längtan och orättvisa

Mumin har fått ett nytt hem, hade faktiskt fått det redan när jag gnällde om Alfabetas felsatsning i min förra barnboksspalt. Det är Rabén & Sjögren som tagit över rättigheterna, och nu sitter jag här med tre nya titlar i min hand: Vilda gäster (3-6 år), Vem har tagit alla papper (0-3 år) och Vem leker med garnet (0-3 år) samtliga av Riina & Sami Kaarla (Rabén & Sjögren, september 2012). De två sistnämnda är mitt i prick – två smarta pekböcker med en genomgående tråd (i det ena fallet bokstavligen) och massor av detaljer för små ögon att upptäcka. Äntligen något som inte bara i bild utan även i text och handling är i janssonsk anda. Sådan saknas inte heller i Vilda gäster, som rätt originaltroget berättar om Lilla Mys och Mymlans familj. Ändå är det något som skaver. Kanske kan man helt enkelt inte koka ner essensen i de många Muminböckerna till en vettig barnbok. Ännu har i alla fall ingen lyckats.

Och kanske behöver vi inte gamla förebilder, när det kommer så fantastiskt många fina barnböcker. Det går inte att nämna höstens utgivning utan att ha med Mamman och havet av Sara Stridsberg och Anna-Clara Tidholm (Bonnier Carlsen). Både jag och treåringen är förtjusta. Förtjusta på ett lågmält undrande sätt för det finns mycket att fundera över i den här boken. Varför mammorna mest vill läsa tidningen, varför bokens huvudfigur och småsyskonet Tiger klänger så på Mamma Fin och varför nämnda mamma bara måste försvinna och lämna barnen och Mamma Lugn i väntan. Det blir bokens huvudperson, ett barn av bilderna att döma i fem-sexårsåldern, som får ge sig ut och leta. Sökandet slutar i havet, via bajskorvar och reningsverk, och där möts barn och mor på stranden i en stund av skelettdiskussioner och hårda förhandlingar om hårtvätt och tidningsläsande. Som disträ heltidsarbetande förälder måste jag naturligtvis beröras av den här boken, men utan att Stridsberg pekar ut mig eller beskyller mig för något. Hon säger något om barndom och längtan, naturligtvis med en blinkning till ovan nämnda janssonska pappa och hans drömmar om äventyr och frihet.

Riktigt lika omtalad som sin föregångare om monsterhunden har inte Kivi & den gråtande goraffen av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson (Olika förlag) blivit. Fortfarande diskuteras det könsneutrala pronomen som Lundqvist lanserade i barnboksvärlden, men uppföljaren till Sveriges första barnbok med hen har inte fått samma spridning. Tyvärr tycker jag heller inte att den är värd det. Fortfarande ligger rimmen trivsamt i munnen, men meningarna är lite mer tillkrånglade och historien om den gråtande goraffen som husdjursträngtande Kivi tar med hem har inte samma kittlande äcklighet och galna fart som den bortsprungna monsterhunden.

Från samma förlag vill jag istället tipsa om höstens stora succé hemma hos oss: Orättvist! Av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund. Texten är rak och upprepande, precis så indignerad som sin känsla och precis så full av kärleksfull avund som syskonskapet är. Bilderna är varma och glada, liksom i skaparnas böcker om Tessla.

Åsa Mendel-Hartvig är tillsammans med Ane Gustavsson också aktuell med Otis tröstar (Natur & Kultur), som för övrigt också är en riktig pärla. Det finns något mycket lugnande i de trösterika upprepningarna, och naturligtvis i det lyckliga slutet. Tilltalet är enkelt och ur barnets perspektiv, någon tvivel om att små barnarmar runt halsen och en utlånad sköldpaddsväska faktiskt löser såväl akuta (pappas glömda portfölj) som med existentiella (farfaderns sorg) finns inte.

Denna text är i en kortare form publicerad i Skånska Dagbladets pappersupplaga 2012-10-20.

”Jag vill läsa Kivipivi”

Så har det låtit hela semestern! Vid poolen, vid hotellets matbord, i sängen såväl morgon som kväll. Jesper Lundqvist och Bettina Johansson har verkligen lyckats skapa en spännande barnbok och lilla bokhyllans äldre innehavare (som redan räknar ner till treårsdagen i maj) älskar den.

Historien är onekligen rafflande för när Kivis högsta önskan går i uppfyllelse är det inte riktigt som hen tänkt sig. En monsterhund är ju ingen tax och det blir en tuff dag för Kivi.

Att Kivi nämns som ”hen” och ”henom” och därmed är en föregångare i barnbokssvängen reagerar Ebbot inte alls på. När jag efter sisådär tjugo omläsningar nämner det nickar han bara och säger ”och vad är monsterhund” (en ”den”). Själv tycker jag ”hen” ligger oväntat naturligt i munnen. Jag brukar förespråka könsneutrala/normbrytande barnböcker och tycker det är bra att ha ett ord som gör det möjligt att ha en huvudperson som är barn först och främst.

Jag har bara som ytligast hängt med i den hendebatt som Olika förlag skapat runt den här boken, men den som är intresserad kan säkerligen läsa mer på förlagets hemsida. Jag tycker det är kul att de drar igång den här debatten och är framför allt glad att de gör det med en bok som står för sig själv och är värd uppmärksamheten också för sina kvaliteter som just barnbok. Bettina Johansson är en storfavorit här hemma och om du missat Vera och Tisdagskossan så passa på att kolla in den också!

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×