Nu räcker det med Moomin

Jag borde inte ens bli upprörd när jag läser, förlåt börjar läsa, Muminfamiljen på Rivieran. Den som följt mina spalter vet att just muminböcker tenderar att vara ett rött skynke för mig. Det tog mig ett bra tag att acceptera att en melankolisk barndomshjälte blivit glassig pekboksperson, och jag har sågat såväl rim som unkna könsroller. Men när det seriealbum (Familjen lever högt) som ganska oömt förts över till filmduk nu hoppat ner från duken igen och in i något som jag antar ska likna en barnbok så får jag nog säga att det gått längre än jag någonsin kunnat förutse. Enligt förlaget (Rabén & Sjögren) riktar sig boken till barn mellan tre och sex år. Redan när filmen marknadsfördes mot småbarnspublik var jag förundrad, det här handlar om dekadens och skratt på kändis- och konstelitens bekostnad, men på duk eller skärm kan barn ändå titta på det mesta. När filmens manus ska plitas ner i barnboksform blir det skrattretande, om det bara inte varit så hemult tråkigt. Själv orkar jag bara läsa knappt hälften av de drygt 40 rätt tätskrivna sidorna, och då har jag redan censurerat flera sidor för att slippa förklara för mina tre-till-sex-åringar varför mumintrollet är mer plumpt mansgrisig än någonsin förr. Jag förundras på nytt över vad Tove Janssons efterlevande tillåter i hennes namn, men kanske ännu mer över resonemanget på förlag som tuffar på som om varumärket Moomin aldrig skulle kunna förlora sin pengaglans.

Då är det trevligare att återse Eva Sussos och Benjamins Chaud charmtroll Max och Uno i boken Anden i flaskan (Rabén & Sjögren). Bröderna som sist jag träffade dem stötte på en snöman har nu lyckats köpa en ande i en blå flaska på loppis. Det kan ni ju gissa hur spännande det mötet blir, och hur fascinerande det är med önskningar om godisträd och möten med dinosaurier. Det finns något väldigt direkt och barnsligt i Chauds illustrationer, som trots mjukare lite flyktigare penna inte ligger helt långt från Peter Cohens Kalle i klätterträdet. Tillsammans med Eva Susso har Chaud gjort många fina böcker, inte minst för lite yngre barn om de musikaliska barnen Binta, Lalo och Babo. Max och Uno är en perfekt uppföljare till dessa i takt med att barnen växer från de repetitiva rytmiska böckerna för de yngsta.

I Bonnier Carlsens serie Extra lätt att läsa har det för övrigt just kommit två efterlängtade uppföljare. Axel och Omar, och resten av deras klass, får en liten chock när en fågel flyger in i fönstret till deras klassrum. Är fågeln verkligen död? Nybörjarläsaren hemma snubblar nästan på orden i Rädda Fågeln i ivern att få reda på hur det ska gå. Med korta meningar och versaler är boken verkligen lättläst och Helena Bross och Kadri Ilves fortsätter att leverera kvalitet till den som håller på att hitta sin läslust.

I Simma Sam träffar vi Lasse och Lisa och deras djur Frasse, Hasse och Bruno igen. Nu blir barnen med akvarium och vi får lära oss allt om vad som behövs och vad som kan hända med små lättskötta fiskar. Även här är texten versal, men lite ordrikare än i den om Axel och Omar. Margareta Nordqvist lyckas som i så många av böckerna om djurkompisarna att blanda fakta och berättande på ett sätt som för historien framåt, i all sin enkelhet.

Små och stora äventyr

Dromboken_framsidaVad drömde du om på din kudde i natt? Lilla Li berättar sin dröm medan mamma kammar ut hårets tovor, och vi får följa med på ett äventyr precis så böljande och omväxlande som de egna drömmarna kan vara. Resan går på rim, och rytmen sitter precis. Orden ligger inte bara bra i munnen utan harmonierar perfekt med Sara Gimbergssons bildspråk som får ta sådan plats att vissa sidor till och med går att vika ut. Mirando bok, här med Vad drömde du om? (Solja Krapu-Kallio och Sara Gimbergsson) har redan med böcker som Vad är ett barn? och Skogens hemligheter etablerat sig som ett förlag att räkna med för böcker med något litet extra. Den här gör mig inte besviken.
Kjell Thorsson som skrivit Mino & Micke, Havsmonster i Knipa (Bonnier Carlsen) är däremot allt annat än etablerad i barnboksvärlden. Han imponerar dock med sin debutbok, som inte gör någon hemlighet av att han är ingenjör i grunden. Mickes verkstad myllrar av klurigheter – blandat med en hel del skräp – men det är tur att han har Mino som vågar köra såväl hans luftskepp som hans ubåt. Hade det inte varit för henne hade det knappast blivit något äventyr, och kanske hade den stackars valen med magknip fortsatt skrämma slag på fiskarna i hamnen. Detalj- och uppfinningsrikedomen får verkligen spelrum här och vi ägnar mycket tid åt att förundras över allehanda knasigheter medan vi letar efter robothunden Thiago.
mormorMer åt det vardagsrealistiska hållet går Cecilia Torudds nya barnböcker som avslöjar att illustratören och serietecknaren kommit i barnbarnsålder. Hon viger en barnbarnsbok var åt farmor, farfar, mormor och morfar. Här är det inget romantiskt skimmer, inget snack om livets efterrätt, samtidigt som kärleken skiner igenom även när mormor skräckslaget ältar hur illa det kunde ha gått på tunnelbanefärden och när morfar sånär ger efter för barnbarnsskriken och avbryter dotterns klassfest.
Sonen ser, under läsningen, tvivlande och lite skräckslaget på barnet i boken som får utbrott som så pricksäkert liknar hans egna, när en främling trycker på stoppknappen eller mamma saknas vid nattning. Som mellangeneration kan jag möjligen känna mig exkluderad under läsningen, samtidigt som det är en viss lättnad att faktiskt få vara den som finns i bakgrunden och dyker upp i sluttampen som räddaren i nöden. Böckerna är naturligtvis givna presenter, antingen till en far- eller morförälder eller från desamma till barnbarnet.
Nisse och Nora, i boken Nisse & Nora städar (Emelie Andrén och Lisa Moroni, Alfabeta), skulle säkerligen driva en morfar eller farmor galen. För målgruppen – barn i pekboksåldern – vet jag inte om bokens budskap verkligen går fram, men varje vuxen som har barn hemma tänker nog både en och två gånger innan hen lämnar två småbarn ensamma en längre stund i närheten av städskrubben. Om någon nu skulle ha gjort det till att börja med? I den delen går bokens realism nog att ifrågasätta.

Nu står hoppet till våra barn

KatitziSVT, 9 februari 2015: Djuprotad diskriminering mot romer

”När du läser kommer du att få del av vår svenska historia. Det är viktigt att du har det så att du vet vad som hänt bakåt i tiden och så att du kan ta ställning till hur du vill vara som person och så att du kan vara med och påverka hur din och andras framtid blir.” Så skriver Katarina Taikons dotter Angelica i förordet till nyutgåvan av serien om sin mammas barndom (Natur och Kultur).

Expressen, 5 februari 2015: Brandattack mot förening för romer

Att döma av de rubriker som radas upp vid en nyhetssökning på ordet ”romer” är det inte en dag för tidigt att ge ut böckerna om Katitzi igen. De två första böckerna, Katitzi & Katitzi och Swing, har samlats i en volym, med nya illustrationer av Johanna Hellgren. Hon gör det bra, Hellgren, men för mig är det Björn Hedlunds mörkhåriga flicka med röd väst och gul kjol och händerna uppslagna i en samtidigt undrande och inbjudande gest som är den riktiga Katitzi. Det var den utgåvan, från En bok för alla, som jag under min uppväxt lånade på biblioteket, läste och lånade igen.

Nyheter24, 6 februari 2015: Ny rapport ger mörk bild av romers situation i Sverige

Att möta Katitzi och hennes syskon igen, nu som vuxen, är egentligen en lika omtumlande läsupplevelse som då. Katarina Taikons språk, varsamt redigerat för moderna läsare, flyter som tidigare. Efter att inledningsvis fått jaga undan röster från filmatisering och från barndomens slitna kassettband försjunker jag snart i Katitzis öde. Nu kan jag dessutom lyfta blicken och fundera på de vuxna runt henne. Känna pappa Johans frustration när tältläger ska rivas och rektorer vägrar barnen skolgång. Nästan, men bara nästan, sympatisera med den uppenbart deprimerade och gravt desillusionerade ”tanten” och undra över Rosa och hennes giftermål i väldigt tidig ålder.

Svenska Dagbladet, 29 januari 2015: FN: Sverige måste åtgärda främlingsfientligheten

Parallellt med läsningen av Katitzi bläddrar jag i Lawen Mothadis bok om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri. Där får jag svar på några av mina funderingar. Släktleden, referenserna till myndigheter och forskare, allt finns där. Torrt kanske, men inte med Taikons egna barndomsskildring bredvid. Till hösten kommer Mothadis och Gellert Tamas film om Katarina Taikon. Det blir spännande.

Västerbottens-Kuriren, 24 januari 2015: Misstänkt hatbrott mot romer

Det går inte att komma ifrån dagens rubriker. Läsningen kantas av dem. När Katitzi och systern Lena skickas till Umeå för att sälja bunkar möts de visserligen av en snäll polis, men också av samma spottloskor, samma hatbrott, som romer som tvingas tigga för sin försörjning råkar ut för på våra gator idag.

Tv4, 28 september 2015: Romer trakasseras – men få anmäler

Lena och Katitzi blir både ledsna och arga, men de har redan vant sig. De har sett sin pappa vika sig, trots sin ilska. De vet hur det är att bli anklagade för sådant de inte gjort, vet att de måste backa om någon börjar bråka.

Aftonbladet, 7 juli 2014: Kioskchef beskyller romer för att var tjuvaktiga

De vet hur det är att bli utslängda, från hotell och restauranger. Och de vet hur det är att frysa och att tigga hjälp.

Dagens Nyheter, 26 mars 2014: Sheraton stoppade regeringens romska gäst

Jag minns hur jag läste böckerna om Katitzi som historia. Hur jag förundrades över att den tid som beskrevs trots allt inte var så avlägsen. Att mina egna föräldrar inte var så mycket yngre än Katarina Taikon själv. Jag såg kanske inte då, som barn, vilken människorättskämpe Katarina Taikon var – men någonstans trodde jag nog att hennes uppdrag var slutfört. Att mina egna barn skulle vänja sig vid frusna bedjande människor utanför mataffären fanns inte i min värld.

Dagens nyheter 23 september 2013: Över tusen barn med i olaglig kartläggning av romer

Att vi samtidigt som vi förfasar oss över historiska rasbiologers forskningsregister möts av liknande kartläggningar hos nutida myndigheter känns så absurt att det blir overkligt. Därför måste böckerna om Katitzi hållas levande men det måste också komma nya. Nya berättelser om det som utspelar sig hos oss idag och som är alldeles för likt det som varit. Katarina Taikons dotter Angelica skriver i sitt förord att hennes mamma riktade sig till barnen för att hon trodde att det var de som kunde förändra synen på romer och alla andra människor som utsattes för kränkningar och fördomar. Uppenbarligen lyckades vi inte. Nu står hoppet till våra barn.

Båtresor och löften

systernBåten är liten, havet lika stort och mörkt som himlen som hänger ovanför den. När jag läser nyutkomna Systern från havet, skriven av Ulf Stark och illustrerad av Stina Wirsén (Bonnier Carlsen), fastnar jag länge på den bilden. Jag tänker på Bisan och Sham, 13 och 10 år, som reste med sin pappa över Medelhavet. Han tog dem till stranden när det mörknat, flera gånger innan avresa, för att de skulle vänja sig vid detta svarta stora vatten. På bilderna som deras pappa visade mig skrattade de, vadade i strandkanten och skvätte mot honom, fotografen. Men när vi pratade om resan på den lilla båten slog de ner ögonen och ville hellre berätta om skolan och nya svenska kompisar.

I Systern från havet vet vi bara att Sirkka flyr från öst till väst, där Margareta finns. Att vi vuxna tänker Finland är naturligtvis ofrånkomligt, men för barnet lämnas frågan öppen. Det kan handla om vilket land och vilken tid som helst. Margareta vill hellre ha en hund än en syster, men kanske är det just de ouppfyllda drömmarna och saknaden som till slut gör att flickorna hittar sitt systerskap. Sirkka får återvända till sina föräldrar i bokens slut och trots dess finstämdhet, trots varsamheten i pennstreck och ton och dedikationen till ”alla barn, nu och då, som tvingas lämna sina familjer”, vet jag inte om jag ska känna hopp eller förtvivlan. Hur många av de barn som flyr dagens krig – ensamma eller med delar av sin familj – kommer till en varm famn och en familj som tar in dem för att skydda dem från ondska och mardrömmar? Och hur många får återförenas med släkten, ta upp tråden precis där den gick av när bomberna började falla?

Men kanske är det så att en bok skriven av två personer mig veterligen helt utan egna erfarenheter av flykt – de är båda födda i Stockholm – gör bäst i att skriva denna bok istället för om dagens ensamkommande flyktingbarn. Förhoppningsvis kan både boken och nyuppsättningen av dockteatern med samma namn på Stockholms Stadsteater i mars öppna för samtal med barn oavsett bakgrund. Samtal om flykt, samtal om möten och samtal om att alla barn har rätt att skyddas från våld och krig.

Davies, N - Löftet - 29695243Löftet av Nicola Davies och Laura Carlin (Rabén och Sjögren) har också den ett finstämt och vemodigt anslag. Bokens första halva går i dimgrått, utspätt kissgult och svart. Vi är i en storstad, vi är i ett land – en värld – helt utan växtlighet. Vi är i en värld där den som inte hänger med hamnar utanför och måste riva, bita, slåss och stjäla för att överleva. Men när bokens jag ska råna en äldre kvinna vänder det. För kvinnan ger sig inte, utan utkräver ett löfte. ”Om du lovar att plantera dem, så släpper jag taget” säger hon och lämnar över väskan full av ekollon. Ni kan ju tänka er vilka färger resten av boken går i! (Psst, det är inte blått).

schhframsida-300x288I blått går däremot Schh! Vi har en plan, av Chris Haughton (Lilla Piratförlaget). Jag har nog aldrig sett en blåare bok. Figurerna i den (blåa så klart) är på jakt, men lyckas dåligt med sina planer. Läsningen kantas av skratt och dråplighet när jägarna blir bytet. Om de lär sig någon läxa är däremot tveksamt. Chris Haughton har redan i Åh nej, Bruno och Mamma borta etablerat sin mycket speciella stil. Läsningen passar både yngre barn och barn som har svårt att sitta stilla. Bilderna bjuder trots att de är sparsmakade på mycket att titta på. Känslan för mig som läsare är nästan mer lik en kortfilm än en bok.

 

Du är för liten, Pytte

Flygare, I - Du är för liten, Pytte! - 29693348Av Ingrid Flygare

Den här kom i höstas och vi har hunnit läsa den ett antal gånger nu. Varje gång vi gör det tänker jag ”den här måste jag skriva om” och nu verkar det äntligen bli av. Anledningen till att jag tänker det är att jag älskar anslaget. Det är en hästbok om hästar, och en stallbok för stallbarn men också en bok om att vara liten.

Att jag poängterar att den är för ”stallbarn” är för att jag blir så glad att det finns barn av alla slag på hästgården Granbacken. Det finns på tok för många hästböcker (jag gissar att det är en lukrativ genre) som riktar in sig på så kallade ”hästtjejer”, eller bara utgår från att de som rider är flickor. Sedan finns det en hel genre för ”hästkillar”, ofta lättlästa böcker, som går i blått och grått och betonar hur coolt det är att rida. Men den här boken är alltså varken det ena eller det andra, utan en bok om en liten Shetlandsponny som först hamnar utanför för att han är för liten för att tävla med de stora, men som sedan är den enda som är liten nog för de yngsta barnen att rida på. Alla barn kan känna igen sig, alla kan hitta sig själva i Pyttes gråt där han ligger ensam i sin box medan de andra tävlar och har roligt. Men de kan också hitta styrka i vetskapen att vissa saker kan faktiskt bara de göra. De kan fundera över små pilliga utrymmen där vuxna fingrar inte når att plocka fram en bortrullad skatt. De kan minnas att de slipper storasyskonens läxor och är precis lagom stora att bli buren på axlar eller att krypa upp i ett mysigt knä.

Med vackra, och i alla fall i mina oinsatta ögon korrekta, illustrationer får den som precis börjat eller bara har tänkt tanken på ridning dessutom en liten introduktion i stalliv. Jag tänker mig att föräldrar som gillar hästar gärna läser den här boken för sina barn, men som framgår ovan är den allmängiltig nog att uppskattas även av den som helst inte sätter fötter på stallbacken, än mindre sätter rumpan i en hästsadel.

Julklappstips: Lucka 17

IMG_4274.JPG
Den här boken är en riktig julsaga. Inte innehållet, det är med sin naturromantik en rätt somrig sak, men tillkomsten av den. Författaren Ida Therén såg själv ett behov av barnböcker om det som kallas ”nära föräldraskap” (attachment parenting) och bestämde sig för att undersöka intresset. Genom att låta intresserade betala i förskott, så kallad crowdfunding (gruppfinansiering), lyckades hon och det nystartade förlaget Nära förlag också med föresatsen att få ut boken till köparna lagom till jul.

Tillsammans med illustratören Z. Keller har Ida Therén gjort en rätt klassisk småbarnsbok, med enkla utrop och det lilla barnets perspektiv. Samtidigt har de genom text och bild tydligt markerat hur viktigt de tycker att närhet, både fysisk och psykisk, är mellan vuxen och barn. Sjalen är central, och i många kretsar en symbol för ett föräldraskap som bygger på lyhördhet för barnets behov av att fortsätta vara nära även utanför livmodern.

Boken har en mjuk känsla, bjuder in till en mysig lässtund och känns som en perfekt avrundning på en aktiv dag tillsammans med en 1,5-åring. Jag gillar särskilt att varken vuxen eller barn har en uttalad roll eller ett uttalat kön. Alla kan identifiera sig och alla barn-vuxenrelationer inkluderas. Till och med matningssituationen är öppen för tolkning – även om det ligger nära till hands att tolka bilden som en amningsstund skulle barnet kunna dricka flaska under sjalens insynsskydd.
Det blir spännande att se vad förlaget nu satsar på, och om temat överlever i barnbokskonkurrensen.

Julklappstips: Lucka 16

victoria_3dPrinsessan Victoria
av Kristina Murray Brodin och Kajsa Lind

”En dag finns hon bara där. Hon sitter på bänken utanför vårt hus.
Hej, säger jag.
Hej du lilla, säger hon.
Vad heter du? frågar jag.
Victoria, säger hon.
Som prinsessan, säger jag.”

Det slår mig nu när jag sätter fingrarna på tangentbordet att människor som tigger och sover ute kommer att vara en naturlig sak för mina barn. Det slår mig att de inte som jag kommer att komma till någon världsstad i tonåren och chockas över att det där finns människor som måste be om pengar i tunnelbanan, till skillnad från här hemma. Att våga drömma om att de istället kan minnas dagens situation, med människor som tvingas be om andras nåd och välgörenhet, som något fölegat känns naivt.

I boken Prinsessan Victoria möter huvudpersonen en människa som sitter på en bänk. Mötet är naturligt, på det sättet barn möter sin omvärld, och barnets reaktion är den som borde vara den naturliga: viljan att värma den som fryser, att hjälpa den som behöver hjälp. Hos mig som vuxen väcker boken många frågor. Vem är kvinnan på bänken, vad tänker hon och finns det mer att göra för henne? Har hon precis blivit hemlös eller varit det länge? Att jag får de här frågorna känner jag är ett tecken på att Murray Brodin och Lind lyckats göra henne till människa. Trots sin fåordighet i mötet med barnet finns hon där i sin egen kraft, precis som barnets fokus ligger på vänskap och behovet att prata om jobbiga kompisar och sådant som känns svårt. Världen får vara precis så komplex som den är, och det finns inget lyckligt slut bara ett möte några vinterdagar som förhoppningsvis kan få fler barn och vuxna att se sina medmänniskor, även de som sover på bänkar eller ber om hjälp utanför matbutiken.

Julklapptips: Lucka 13

konrad_lussar_3dKonrad lussar
av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund

Konrad och Hedvig ska gå luciatåg på förskolan. Men passar kläderna, eller går det kanske att lussa naken?

Konrad landar, som syns på omslaget, i en salig blandning av luciatraditioner. Det får väl ses som ett inlägg i den stundvis infekterade (och ständigt oändligt sorliga) debatten om hur barn klär ut sig den 13 december. Boken tar mycket tydligt inte upp någon debatt, inte ens den gamla generationen representerad av Konrad och Hedvigs mormor, opponerar sig när Konrad är lucia (möjligen anas hennes missnöje med eventualiteten att barnen vill lussa nakna …).

Caroline Röstlund är som vanligt skarp i sina barnteckningar. Det finns en rörelse och energi som varje småbarnsförälder känner igen.

Boken får precis som föregångaren Konrads klänning anses rikta sig till väldigt små barn. Handlingen är i princip obefintlig, möjligen uppstår ett litet hinder att övervinna när några kläder är för små. Den passar naturligtvis utmärkt att plocka fram en dag som denna, och förhoppningsvis kan fler pedagoger och föräldrar få en liten hjälp på traven att glömma förlegade traditioner och roller genom att läsa den. Barn i den ålder som boken riktar sig till (0-4 skulle jag säga) har ju själva inga idéer om hur saker ska vara, så länge vuxenvärlden inte prackat på dem det, och alla böcker som kan lägga grunden till ett öppet sinne får anses positiva.

Glad lucia!

Julklappstips: Lucka 12

Peterochvargen_omslag Peter och vargen av Sergej Prokofjev, illustrerad av Ilon Wikland och inläst av Mark Levengood tillsammans med Kungliga filharmoniska orkestern.

Julen är också klassikernas tid, och sagan om Peter och vargen är minst sagt en sådan. Samma status uppbär ju den illustratör som nu fått ta sig an projektet att bjuda nya barn på orkesterupplevelsen som denna musiksaga innebär. Själv kommer jag nog alltid att höra giganten Ernst-Hugo Järegårds röst i mitt huvud när jag tänker på den här sagan. Mark Levengood gör ett bra jobb, men nog var Järegård snäppet vassare i den trumpna lite gaggiga farfadern och den elaka vargen.

När jag hörde sagan var det på en LP-spelare hemma hos min farmor och farfar som inte hade teve. Regniga jular gick spelaren varm med just denna skiva, och de enda bilder som erbjöds var konvolutets bild på orkestern och Ernst-Hugo. Att nu få Ilon Wiklands mörkmurriga bildvärld (betydligt dovare än i många Astrid Lindgren-illustrationer) är på inget sätt en besvikelse. Föga förvånande fångar hon såväl känslan som det liv och rörelse, den spänning som berättelsen förmår skapa även hos någon som liksom jag har hört den nästintill till leda.

Musiken är jag inte rätt person att uttala mig om, men värt att notera är att orkestern leds av nyligen alldeles för tidigt bortgångne Mats Rondin och att den även som i tidigare inspelningar är en ljuvlig och lekfull introduktion till klassiska instrument och till berättande genom musik.

Julklappstips: Lucka 5

Barnens julbokJag har hittat den! Pysselboken där pysslandet är viktigare än resultatet!

I Barnens julbok av Ulrika Hjort finns något jag nog aldrig sett i en bok med fina fotografier: julpynt som är snett och vint och känns på riktigt. Kristyrpynt utan krusiduller och jultavlor som bara den mest lojala morfar kan hänga på väggen. Här finns gottis och pynt, för utomhus- och inomhusbruk, och gåbortgåvor och julklappar i en glad blandning. Så julklappstipset idag är egentligen inte boken i sig utan den glädje som den kan bringa, både för dem som pysslar och för dem som kärleksfullt tar emot resultatet.

Provläs boken här.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×